Både ock, och varkendera.Korpen;n22054 said:Fast det beror lite på hur man ser det. Enkelt uttryckt så är det lättare och det finns fler sätt en hillebard kan åstadkomma en allvarlig skada än en morakniv. Så även om maxskadan (”omedelbar död”) i teorin är konstant så är vägen fram till den lättare om man använder ett tillhygge som kan både skära, krossa och sticka än något som bara kan sticka och rispa till döds.
Sen spelar det så klart roll hur systemet i övrigt hanterar övertag och vapen och rustningars effektivitet, men i ett spel där en kniv (knivar är usla som primärvapen för väpnad strid, men bra för mord och överfall)är lika effektivt i strid som ett pålvapen så förväntar jag mig att plåttassels eller blygdkapsel i stål är allt som krävs för att det skulle räknas som en helrustning. Bägge är kul i runt tre sekunder och blir sen bara fånigt.
Allt beror på situationen. Om två kämpar möter varandra, förbereda på strid, och är ungefär jämnbördiga i övrigt - så har den med stångvapen en fördel. Om de springer på varandra runt en husknut, båda oföberedda, har den med dolk ett övertag .- snabbare att dra, lättare att manövrera nära osv.
grejen är att de flesta trad-system är ju ruskigt inkonsekventa och presenterar sällan genomtänkta konventioner. De kopierar (ibland modifierar) vad som funkar. Det leder till att reglerna abstraherar saker olika.
Tex är stridsrundorna ganska korta tidssegment i många spel - ett ental antal sekunder (6 är väl den allmänna "standarden"...) Det motsvarar ändå en komplex serie handlingar - först kanske försöka förflytta sig, spana efter öppningar/svaga punkter, planera sitt utfall, göra några finter, se om motståndaren har några tells eller uppenbara blottor typ "sänker skölden vid parader med svärdet" osv. - och först efter det göra ett utfall, med en serie enskilda attacker/finter.
Men allt det ska rymmas i ett enda slag (eller två, om reglerna innehåller både attack och paradslag). Det uppfattas ju nästan universellt som "en attack" (ett hugg etc).
Och vore det det, och vore realistisk simulering målet, då vore det ju fullkomligt absurda regler på många sätt.
Lite tror jag detta är ett rent historiskt misstag, så att säga. Dessa abstraktions-konventioner nämns i D&D, men inte så väldigt framträdande (numera). Men ursprungligen tror jag det var mer eller mindre underförstått för alla - eftersom det sprang ur figurslag, där det dessutom kunde omfatta säg tio individers olika attacker. Då var det självklart att ett tärningsslag =/= en enstaka attack.
Men många andra spel kör med "du hinner med en handling" och liknande. Och "en handling", ja då är det ju plötsligt en helt *annan* sorts simulering.
Och då strider det mot abstraktions-konventionen om HP (inte enbart hälsa...) så HP tolkas som faktiska kroppspoäng. Osv. osv.
Allt det där med att den som använder dolk ska lyckas ta sig förbi den "farliga änden" av någon som använder stångvapen etc - det är ju inbakat i abstraktionen "attackslag". Det inkluderar en hel massa sådant manövrerande - och likadant att den som använder stångvapen sen ska manövrera sig till rätt avstånd för att använda sitt vapen.
Men! Sen kommer en del spel (inkl D&D i senare versioner) med pålagda regler för att hantera avstånd (rutorna!) Ja, då bryter det mot att anta allt det där. Det bryts ut och stör abstraktionen.
Så, som sagt - inkonsekvens och dåligt förklarade (/genomtänkta) regelverk.