Det är väldigt sällan jag skriver spelkrönikor, men... Steam Marines har rabatterat pris på Steam nu, så jag plockade upp det, och jag har inte mycket annat att göra och dessutom... Namnen är awesome.
Leader: Animal. Veteran från Udreon-krigen. Favoritvapen: Hagelbrakare.
Scout: Point. Har känt Animal länge. Vapen: sniperbössa.
Grenadier: Wolf. Nykomlingen i enheten. Bär på en granatkastare.
Support: Shadow. Brukar inte säga så mycket, har ett maskingevär.
(allt berättas från Animals POV)
Ljudet när kryotanken töms och de andra kropparna värms upp fick mig att vakna. Genom glaset ser jag de andra i min enhet vakna upp och stiga ur sina glaskistor. Jag stiger också ur, och märker till slut larmet som ljuder genom hela skeppet. "Varning! Varning! Icke stridande personal evakuerad! Vapenlås avaktiverat! Varning! Varning!" Det repeteras om och om igen. Något har hänt. Något som inte skulle hända. Jag kisar med ögonen, och plockar upp en cigarrstump; jag slutade röka för länge sedan, när Steve dog. Jag lovade att hämnas honom, och lungcancer ingår inte i mina planer. Men cigarrstumparna behåller jag, de ingår i mitt utseende.
Jag kan höra ett avlägset ljud, men det går inte att identifiera. Kanske en maskin som krånglar. Kanske något... mörkare. Mina grabbar har beväpnat sig, och väntar på mina order. Ett par snabba handsignaler och gruppen rör sig; tysta, väloljade dödsmaskiner. Wolf muttrar något, knappt hörbart. Kanske det är hans hallucinationer igen, kanske det är en bön. Jag bryr mig inte, bara han kan döda så är jag nöjd.
Jag stöter i tån på ett hörn, och slår till väggen av ren ilska. I mitt raseri glömmer jag bort att jag har superstyrka, och väggen försvinner i ett moln av damm. Bortanför kan jag se två BRUTES-enheter. Långsamma, men dödliga. Är de på vår sida? Är någon?
Attacken berättar allt jag behöver veta. De är inte på vår sida. Kanske något har hänt, kanske tillhör de fienden. Roboten kan inte hantera ett hagelgevärsskott i nyllet, och segnar ner. Den andra roboten verkar fly fältet, men man vet aldrig med de här maskinerna.
Vi gör skrot av de resterande robotorna, och beger oss en nivå ner; fortfarande inga tecken på vad det är som är fel, men fienderobotar berättar ju en hel del.
Liket av en besättningsmedlem möter oss när vi till slut når våningen under oss. Ljudet av ben som krossas när jag stiger på hans hand tar mig tillfälligt tillbaks till Udreon-krigen. Lukterna. Känslorna. Ljuden av sårade och döende soldater.
Mitt synfält klarnar igen, jag är tillbaks på skeppet. Mina mannar väntar på mina order.
BRUTON-robotar möter oss i hallen; Wolf sätter två granater mitt bland dem, och många maskiner faller där de står, men de fortsätter komma mot oss, sakta men säkert. Mitt hagelgevär biter inte på deras sköldar.
Explosioner i mörkret, något mer än BRUTON-robotorna rör sig här.
En FLAMEJACK! Jag rusar mot den med mitt hagelgevär, och lyckas få ner den innan den dränker oss i ett flammande fosforseldhav. Känslan när mitt hagelgevär sparkar mot min axel är nästan att jämföra med sexuell njutning. Är det här kärlek? Jag vet inte. Hela mitt liv har varit ett slagfält efter ett annat, krig och död är min vardag.
I stridens hetta märker vi inte hur en BUCKET attackerar vår flank, Point får ta flera smällar innan vi reagerar. Mitt hagelgevär är tomt, fasen också, måste ladda om! Inte nu! En BRUTON anfaller oss i sidan samtidigt som Wolf råkar stiga på en mina.
Shadow gör slarvsylta av den lilla roboten, vilket lämnar oss med en BRUTON, vars sköld skyddar den från frontanfall. Wolf offrar sig, springer fram med granatgeväret och trycker av flera skott; explosionerna sliter hans kropp i stycken samtidigt som han tar med sig BRUTONen till helvetets mörka grav. Sparka satan i röven från oss alla, vän. Vi glömmer aldrig dig.
En BRUTE sparkar upp dörren mitt i ansiktet på mig, jag grymtar till av smärta och fyller sen roboten med bly från mitt hagelgevär.
Det dingar till i mitt öra. Vi har alla blivit befordrade av skeppsdatorn. En BRUTON har lyckats smyga sig fram från något gömställe, och har skurit av min väg till resten av gruppen. Jag rusar förbi den, den missar, jag tar skydd bakom ett hörn. Shadow rusar upp och attackerar den i flanken, och den går ner för räkning. Samtidigt så bryter sig en BUCKET upp ur golvet och attackerar Point, men skjuts snabbt ner av Shadow.
I trapporna ner till nästa nivå stöter vi på en annan marine, som sluter upp med oss.
Gearhead, marinen vi plockade upp innan, trampar på en mina och får äta en del av explosionen. Mår kasst. Ungefär lika kasst som när jag blev airliftad från Udreion II som enda överlevande medlem av infiltrationsenheten vars uppgift jag knappt får tänka på, så hemlig var den.
Gearhead säger att han känner sig lite lustig, men ingen vet varför. Alla marines är lite lustiga av sig, tycker jag.
Vi rensar nästa nivå väldigt snabbt, tills jag hör Shadow säga "fan", vilket är väldigt förvånande för Shadow säger inte så mycket de bästa av dagar. Han skriker "Hulk!" innan vi omges av stridens hetta igen.
HÄR SLUTAR ANIMALS BERÄTTELSE!
Nå. Det är ett rätt trevligt spel faktiskt; skön stil. Efter man besegrar HULK, som är nån sorts miniboss, så får man välja vart på skeppet man beger sig.. typ Medbay, bridge, armory och sånt. Väl värt hela 20 kronor, vilket är vad det kostar på Steam just nu. Jag kommer nog köpa en kopia till ordinarie pris också, för just nu känns det som jag stjäl spelet; hade det varit nåt stort bolag som låg bakom spelet hade jag inte brytt mig så mycket, men indie-utvecklare förtjänar mina pengar bättre.
Spelet är inte felfritt, det finns en del buggar, men det är fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadie, och jag ser fram emot vad som komma skall.
Slutligen ska väl nämnas att senaste gången jag skrev något skönlitterärt på svenska var någon gång sent 90-tal, men jag tycker jag lyckades rätt bra, det är nästan GW-nivå på berättelsen.
Leader: Animal. Veteran från Udreon-krigen. Favoritvapen: Hagelbrakare.
Scout: Point. Har känt Animal länge. Vapen: sniperbössa.
Grenadier: Wolf. Nykomlingen i enheten. Bär på en granatkastare.
Support: Shadow. Brukar inte säga så mycket, har ett maskingevär.
(allt berättas från Animals POV)
Ljudet när kryotanken töms och de andra kropparna värms upp fick mig att vakna. Genom glaset ser jag de andra i min enhet vakna upp och stiga ur sina glaskistor. Jag stiger också ur, och märker till slut larmet som ljuder genom hela skeppet. "Varning! Varning! Icke stridande personal evakuerad! Vapenlås avaktiverat! Varning! Varning!" Det repeteras om och om igen. Något har hänt. Något som inte skulle hända. Jag kisar med ögonen, och plockar upp en cigarrstump; jag slutade röka för länge sedan, när Steve dog. Jag lovade att hämnas honom, och lungcancer ingår inte i mina planer. Men cigarrstumparna behåller jag, de ingår i mitt utseende.
Jag kan höra ett avlägset ljud, men det går inte att identifiera. Kanske en maskin som krånglar. Kanske något... mörkare. Mina grabbar har beväpnat sig, och väntar på mina order. Ett par snabba handsignaler och gruppen rör sig; tysta, väloljade dödsmaskiner. Wolf muttrar något, knappt hörbart. Kanske det är hans hallucinationer igen, kanske det är en bön. Jag bryr mig inte, bara han kan döda så är jag nöjd.
Jag stöter i tån på ett hörn, och slår till väggen av ren ilska. I mitt raseri glömmer jag bort att jag har superstyrka, och väggen försvinner i ett moln av damm. Bortanför kan jag se två BRUTES-enheter. Långsamma, men dödliga. Är de på vår sida? Är någon?
Attacken berättar allt jag behöver veta. De är inte på vår sida. Kanske något har hänt, kanske tillhör de fienden. Roboten kan inte hantera ett hagelgevärsskott i nyllet, och segnar ner. Den andra roboten verkar fly fältet, men man vet aldrig med de här maskinerna.
Vi gör skrot av de resterande robotorna, och beger oss en nivå ner; fortfarande inga tecken på vad det är som är fel, men fienderobotar berättar ju en hel del.
Liket av en besättningsmedlem möter oss när vi till slut når våningen under oss. Ljudet av ben som krossas när jag stiger på hans hand tar mig tillfälligt tillbaks till Udreon-krigen. Lukterna. Känslorna. Ljuden av sårade och döende soldater.
Mitt synfält klarnar igen, jag är tillbaks på skeppet. Mina mannar väntar på mina order.
BRUTON-robotar möter oss i hallen; Wolf sätter två granater mitt bland dem, och många maskiner faller där de står, men de fortsätter komma mot oss, sakta men säkert. Mitt hagelgevär biter inte på deras sköldar.
Explosioner i mörkret, något mer än BRUTON-robotorna rör sig här.
En FLAMEJACK! Jag rusar mot den med mitt hagelgevär, och lyckas få ner den innan den dränker oss i ett flammande fosforseldhav. Känslan när mitt hagelgevär sparkar mot min axel är nästan att jämföra med sexuell njutning. Är det här kärlek? Jag vet inte. Hela mitt liv har varit ett slagfält efter ett annat, krig och död är min vardag.
I stridens hetta märker vi inte hur en BUCKET attackerar vår flank, Point får ta flera smällar innan vi reagerar. Mitt hagelgevär är tomt, fasen också, måste ladda om! Inte nu! En BRUTON anfaller oss i sidan samtidigt som Wolf råkar stiga på en mina.
Shadow gör slarvsylta av den lilla roboten, vilket lämnar oss med en BRUTON, vars sköld skyddar den från frontanfall. Wolf offrar sig, springer fram med granatgeväret och trycker av flera skott; explosionerna sliter hans kropp i stycken samtidigt som han tar med sig BRUTONen till helvetets mörka grav. Sparka satan i röven från oss alla, vän. Vi glömmer aldrig dig.
En BRUTE sparkar upp dörren mitt i ansiktet på mig, jag grymtar till av smärta och fyller sen roboten med bly från mitt hagelgevär.
Det dingar till i mitt öra. Vi har alla blivit befordrade av skeppsdatorn. En BRUTON har lyckats smyga sig fram från något gömställe, och har skurit av min väg till resten av gruppen. Jag rusar förbi den, den missar, jag tar skydd bakom ett hörn. Shadow rusar upp och attackerar den i flanken, och den går ner för räkning. Samtidigt så bryter sig en BUCKET upp ur golvet och attackerar Point, men skjuts snabbt ner av Shadow.
I trapporna ner till nästa nivå stöter vi på en annan marine, som sluter upp med oss.
Gearhead, marinen vi plockade upp innan, trampar på en mina och får äta en del av explosionen. Mår kasst. Ungefär lika kasst som när jag blev airliftad från Udreion II som enda överlevande medlem av infiltrationsenheten vars uppgift jag knappt får tänka på, så hemlig var den.
Gearhead säger att han känner sig lite lustig, men ingen vet varför. Alla marines är lite lustiga av sig, tycker jag.
Vi rensar nästa nivå väldigt snabbt, tills jag hör Shadow säga "fan", vilket är väldigt förvånande för Shadow säger inte så mycket de bästa av dagar. Han skriker "Hulk!" innan vi omges av stridens hetta igen.
HÄR SLUTAR ANIMALS BERÄTTELSE!
Nå. Det är ett rätt trevligt spel faktiskt; skön stil. Efter man besegrar HULK, som är nån sorts miniboss, så får man välja vart på skeppet man beger sig.. typ Medbay, bridge, armory och sånt. Väl värt hela 20 kronor, vilket är vad det kostar på Steam just nu. Jag kommer nog köpa en kopia till ordinarie pris också, för just nu känns det som jag stjäl spelet; hade det varit nåt stort bolag som låg bakom spelet hade jag inte brytt mig så mycket, men indie-utvecklare förtjänar mina pengar bättre.
Spelet är inte felfritt, det finns en del buggar, men det är fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadie, och jag ser fram emot vad som komma skall.
Slutligen ska väl nämnas att senaste gången jag skrev något skönlitterärt på svenska var någon gång sent 90-tal, men jag tycker jag lyckades rätt bra, det är nästan GW-nivå på berättelsen.
