Ledtrådar, hur funkar det (2)

Intressant fråga. Jag har egentligen inte tänkt på det. De i tråden som lyfter fram syfte tycker jag har en bra poäng. Jag skulle säga att man kan ge riktning, referenser och/eller mysterium med ledtrådar.

Att ge riktning är vad frågan handlar om. Det är helt enkelt att vägleda spelarna till att göra det som äventyret hoppas de ska göra. En spelledares jobb är att leda spelet, så om äventyren kräver en viss handling så måste SL se till att ledtrådar leder karaktärerna i den riktning de måste gå. Spelarna kan egentligen inte göra fel eftersom det är inbyggt i äventyret att de ska följa ledtrådar i en viss riktning.

Personligen tycker jag att vägledning som inte bara ger riktning för handlingar, utan även ger insikt och förståelse, är vad man ska försöka sig på. Utan det så blir det bara ett fetch-quest där spelarna gör saker för att det är förväntat av dem, och de hoppas att det leder till insikt eller en lösning på problemet. Jag föredrar att varje steg ger dem mer förståelse, att de ser en större del av helheten, på sin väg framåt.

På så vis växer spelarnas investering, karaktärerna och världen på samma gång. Det leder lättare till att spelarna tycker att “jag och min karaktär vill”, istället för “jag måste för äventyrets skull”. När jag som spelare stöter på mysterier som bara tycks finnas för att vara mysterier, så blir jag ganska ointresserad.
 
Last edited:
Jag gillar att klä alla saker med mening (vilket åtminstone en i tråden vet), så oavsett vilken sten som vänds finns det en novell att nysta fram om man är intresserad. Funkar givetvis bäst om man inte behöver förbereda sånt. Men det är nog bra att tona ner allt som inte är [ledtrådar] om man vill att spelare ska välja att följa just dessa. Fast, man behöver i och för sig inte bara ha ett spår och ett äventyr att följa.
 
Självklart utgår allting från spelstil – spelar man "djärvt" och to find out, spelar man relations- och karaktärsfokuserat, eller spelar man med fokus på klurigt regelmekanik-användande och taktik så leder det självklart till att ledtrådar funkar olika, och olika saker gör ledtrådar "bra".

Jag spelar ju inte för att ta reda på saker om karaktärerna alls; mitt fokus ligger 100% utanför karaktärerna och i spelvärld och i mysteriet. Poängen är definitivt i första hand att lösa mysteriet och klara uppdraget på ett så bra sätt som möjligt. Inte för att nå någon slutstrid – slutstrider är som de flesta strider rätt tråkiga och det känns lite fantasilöst om jag inte kommer på något bättre sätt att avsluta. Men absolut; ta reda på hur saker ligger till och vad som hänt, och sedan på något sätt lösa eller agera på det. Det spelar definitivt roll ifall bakgrunden avtäcks; om den inte gör det så är det ju ett misslyckande.

Däremot är det absolut så att man inte måste förbereda ledtrådar. Jag gör det för att jag inte tycker att det är roligt alls att improvisera, men tekniskt sett skulle jag absolut kunna nöja mig med att bara förbereda själva skeendet fram tills rollpersonerna blandas in, och improvisera ledtrådar utifrån min kunskap om vad som hänt. I teorin. Om jag tyckte sånt var roligt.
 
krank said:
Självklart utgår allting från spelstil – spelar man "djärvt" och to find out, spelar man relations- och karaktärsfokuserat, eller spelar man med fokus på klurigt regelmekanik-användande och taktik så leder det självklart till att ledtrådar funkar olika, och olika saker gör ledtrådar "bra".

Jag spelar ju inte för att ta reda på saker om karaktärerna alls; mitt fokus ligger 100% utanför karaktärerna och i spelvärld och i mysteriet. Poängen är definitivt i första hand att lösa mysteriet och klara uppdraget på ett så bra sätt som möjligt. Inte för att nå någon slutstrid – slutstrider är som de flesta strider rätt tråkiga och det känns lite fantasilöst om jag inte kommer på något bättre sätt att avsluta. Men absolut; ta reda på hur saker ligger till och vad som hänt, och sedan på något sätt lösa eller agera på det. Det spelar definitivt roll ifall bakgrunden avtäcks; om den inte gör det så är det ju ett misslyckande.

Däremot är det absolut så att man inte måste förbereda ledtrådar. Jag gör det för att jag inte tycker att det är roligt alls att improvisera, men tekniskt sett skulle jag absolut kunna nöja mig med att bara förbereda själva skeendet fram tills rollpersonerna blandas in, och improvisera ledtrådar utifrån min kunskap om vad som hänt. I teorin. Om jag tyckte sånt var roligt.
Click to expand...

Jag tänker att det finns lite olika skolor.
Om man zoomar in lite och fokuserar på rätt så traditionellt problemlösar-rollspel så tänker jag att det nog i huvudsak finns kanske två spår som är de vanligaste.

1. Mysterielösande som puzzlebox/escape room
Mysteriet är problemet och är byggt som ett pussel som skall lösas genom att upptäcka pusslets beståndsdelar som sedan måste passas ihop i en lösning. När rätt lösning har hittats så "öppnas dörren" och situationen är hanterad. Det ställer höga krav på både spelare och scenariokonstruktör, men lägre krav på SL under spel (SL behöver ha preppat och förstått scenariot, men är hen också konstruktören är det ju mer jobb). Det blir viktigt att ha tillräckligt många ledtrådar och tillräckligt många sätt att hitta dem på, men det är också viktigt att "balansera" ledtrådarna så att mysteriet är hanterbart för spelarna även när de hittat alla delar. Rätt spelgrupp med rätt scenario blir ett rollspel som fokuserar på pussel-klurande där payoff är att få vara smart och övervinna en svår klurig utmaning, fel spelgrupp med fel scenario leder antingen till frustration pga för svårt eller oengagemang för att det blir för lätt.

2. Mysterielösande som äventyrskrok
Mysteriet leder till/försätter spelarna i ett problem som måste hanteras och/eller innehåller lösningar till ett annat, ytterligare problem. Är mysteriet "vem är mördaren?" så är problemet som måste lösas "hur stoppar vi mördaren", är mysteriet "vart har den försvunna personen tagit vägen" så är problemet det som måste hanteras när man kommer till platsen där den försvunna personen hamnat. Någonstans på vägen slutar mysteriet vara grejen (det kan fortfarande vara narrativt drivande, men inte den centrala utmaningen). Här ingår ju de klassiska "leder till en slutstrid"-scenariona, där mysteriet är ett sätt att transportera in spelarna i ett annat problem. Mysterier leder till dungeons (att utforska hemsökta hus och kråkslott i Call of Cthulhu är ju funktionellt en sorts dungeon-crawl), strider, dramascener, resor, miljöutforskning och massa andra klassiska rollspelsgrepp används när det blir lämpligt (dungeonkartor, hexkartor, stridssystem, karaktärsscener, stats, levels osv osv). Ledtrådarnas syfte är då främst att aktivera händelseförlopp, det kan se helt olika ut beroende på spelgrupp och spelstil. För vissa handlar det om att de skall fungera som skyltar och lyktor att hitta rälsen med, då behöver ledtrådarna vara tydliga och enkla att både hitta och tolka. För andra är ledtrådarnas syfte att skapa plattformar för spelarna att tänka och handla utifrån, och då behöver de varken vara förutbestämda eller peka i någon tydlig riktning.
 
Jag skrev 2010 denna tråd som utgår från (mina då förståelser för) Trail of Cthulhu och Dogs in the Vineyard.

Rickard

Nekromanti Thread 'Deckarscenarion utan tärningsslag'

Bakgrund (oviktigt)
Det finns en sak som Dogs in the Vineyard (som jag skamligt nog inte läst) och Trail of Cthulhu har gemensamt: det är inte hur spelarna får reda på ledtråden som är det viktiga utan vad de gör med ledtrådarna. Vi får aldrig läsa om hur Sherlock inte hittar en ledtråd då han inte kan låsdyrkning utan vi får läsa om hans slutledningsförmåga kring de saker han har luskat fram.

Författaren till Dogs skriver till och med (någonstans) hur svårt han har det att inte vilja ta presentera ledtrådarna en och en och låta spelarna kämpa om att komma över dem. Det...

Jag lät ChatGPT summera mina tankar så att jag kan strukturera upp dem bättre här:

Ett deckarscenario handlar inte om att hitta ledtrådar – utan om att förstå relationer.
Alltså vända på den klassiska modellen. I stället för:
“Spelare → hittar ledtråd → går till nästa scen”​
Så är det:
“Spelare → får mycket information → pusslar själva ihop vad som pågår”​
​

Fördelar
  1. Spelet fastnar inte
    • du ger dem redan tillräckligt mycket från början
    • därför kan de alltid fortsätta tänka
    • Mindre “vi vet inte vad vi ska göra”.
  2. Fokus hamnar på spelarnas intelligens, inte tur
    • Jag vill undvika:
      • slå för att hitta något
      • slå för att övertala någon
    • Istället:
      • resonera
      • dra slutsatser
      • diskutera
    • Detektivarbete = tänkande, inte mekanik.
  3. Friare spel (mindre rälsning). Kritiserar starkt “scen A → B → C”.
    • Istället:
      • alla viktiga delar finns från början
      • spelarna väljer själva vad de följer upp
    • Mer “spindelnät” än “tåg”.

Informationsflöde under speltillfället

Ge:Ge inte:
personer (som har relationer)färdiga slutsatser
konflikter (via relationer)“rätt svar”
observationer (upptäcka relationer)
konkreta fakta (via relationer)

Summa summarum: Ledtrådar är inte något man hittar – det är något man kopplar ihop.

När spelarna gör detta blir det en väg framåt – precis som en äventyrskrok hakar fast rollpersonerna i början av spelmötet för att spelarna tycker att något är intressant, är ihopkopplingen av ledtråden en väg framåt under själva äventyret.

Sedan är det personligen helt oviktigt för mig att jag definierar vägarna i förväg eller om jag anpassar mig till spelarnas påhitt i hur dom vill hitta ledtrådar. Spelarnas felslut skapar ändå skenledtrådar, mycket för att dom försöker lista ut saker i förtid. Det kan väcka konsekvenser utifrån deras agerande baserat på deras (felaktiga) slutsatser.
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top