Nekromanti Låtom oss skapa lite kultur tillsammans!

Re: Torget och mannen i svart

- Åhåhå. Så en mästermagiker är alltså inte en utmaning värdig den store Troberg?
Walium skrockar lite.
- Skulle en riddare och hans hushåll passa bättre då? Han är säkert förvarnad om din ankomst vid det här laget vilket säkert gör det något mer utmanande.
 
Re: Torget och mannen i svart

- Åhåhå. Så en mästermagiker är alltså inte en utmaning värdig den store Troberg?
Walium skrockar lite.
- Skulle en riddare och hans hushåll passa bättre då? Han är säkert förvarnad om din ankomst vid det här laget vilket säkert gör det något mer utmanande.
Click to expand...

- Jag är inte en simpel mördare. Jag utplånar organisationer, inte personer.

Jag reser mig upp och börjar gå mot dörren. Antagligen kommer han att stoppa mig, om inte så har vi inget att tala om i vilket fall.
 
ur havet ingen fisk

resume

När inget vin kom, reste sig vår gentihomme ur sin tabh , vederkvickt men törstig. Han minns att pungen var tom, ja, bägge två. Den ena har i och för sig en naturlig källa att hämta ur. Den andre fick han fylla själv. Kansle man skulle spela av någon pengar, en svag minnesbild av en att spela mot. Nåväl.
Vår man borstar damm, skrapar bort lite matrester och borstar bort ett par fläckar. På med kläderna, tömmer skorna på slantar.
Nu är det att bege sig ut igen.

Möter Gameron på väg ut in i skök..skänkrummet, vad 'är det med den där mannen egentligen. Gillar han att se mig nak.. Han skakar tanken av sig och är ute i rummet. Ser kvinnan som skänkt mig ett bad, men hon verkar upptagen.

Så ser han åter mannen i svart, ryser och minns vem "den dära" är. Minns att de möts förut, en gång för länge sen på ett avträde... ..långt härifrån. Q minns inte vad de gjorde upp den gången, hans minne (..eh..) sviker honom, men pengar utlovades och pengar bytte ägare.. Men det är länge sen nu, säker inget den där Troberg minns..

Mannen i svart för otur med sig, (spottar över axeln) ända sen de möts har varje skepp han bordat eller fört, fört sjukdom eller olycka med sig...

Må de inte ha affärer igen...

(vad det nu var för något senast)

Quader Rante går fram till två herrar vid ett spelbräde. " ska ni spela mer ?"
 
Re: ...ensam igen och mörkrets fasa...

Värdshusvärd, ge mig ett enskilt rum över natten. Vad blir jag skyldig?"
Click to expand...

- Ett rum var det åxå ja, det skall vi ordna.. Hur mycket Ni blir skylldig... Tjaa, vad ska vi säga ska vi säga 10 silverpennigar för maten & för husrummet...

Värdshusvärden placerade fram ytterliggare en styvning och frågade diskret om rummet skulle bli större - en dublett månne?
Click to expand...

- Go´kväll, min gode herre, jag antar att ni är både hungrig & frusen, precis som er vän här. & ja, vi har ett större rum, men då måste jag lägga på några silverpenningar...
 
Re: Resan vidgas!

Han.

I Faëpolis är det svårt att vara en individ. Folket är magins slavar, och individen är folkets slav. En man som verkligen visste hur man var en individ var Troberg, säkerligen en person ur mitt förflutna. En av de tydligaste spökbilderna, i själva verket. Tydligare nu än någonsin. Minnena hade börjat komma tillbaks.

"Släpp honom."

Jag var fortfarande ovan vid min egen röst. Det var de andra också. Deras ögon reflekterade en plötslig osäkerhet, och en massiv tystnad uppslukade scenen för ett par ögonblick. Jag tog tillfället i akt att möta Trobergs blick. Han ansträngde sig för att verka oberörd, och jag kunde märka hur han sträckte sig efter någonting.

"Kom igen nu, Troberg, hade du verkligen tänkt att döda mig igen?"
 
Re: Resan vidgas!

"Kom igen nu, Troberg, hade du verkligen tänkt att döda mig igen?"
Click to expand...

- Nej, men jag är inte omöjlig. Om du verkligen vill så är det baea att ge mig en anledning.
 
Re: Torget och mannen i svart

Walium följer honom med blicken och låter Troberg öppna dörren innan han sakta reser sig upp och gör tecken åt Mulk. Tillsammans lämnar de värdshuset i maklig takt. Ett svagt, svagt ljus pulserar under huden på Waliums händer. I Trobergs mörka skugga ruvar en ny närvaro, osynlíg, ljudlös, avvaktande men ständigt iakttagande.
 
Re: ur havet ingen fisk

En man kom fram emot vårt bord. "Ska ni spela mer?" frågade han. Jag vände mig om till min motspelare. Han skakade på huvudet medan han tog en djup puff ur sin pipa. "Nej jag orkar inte spela mer just nu. Behöver vila min stackars hjärna lite."

Jag vände mig om mot nykomligen. "Verkar som om min gode motspelare vill ha en paus, så om ni så önskar så kan jag spela ett parti mot er." Jag erbjöd honom att sitta ner.

"Ulfgeir är namnet. Säg mig förresten, vad är det för skrikande och skränande därute? Man skulle ju kunna tro att det var upplopp." Jag tyckte mig höra hur oväsendet mattades av något som om vad det än var som orsakade det tog en anan väg.
 
Re: Resan vidgas!

En väldig skugga förmörkar Arvidos synfält och ett par nävar stora som meloner sliter bort honom ifrån gatan. Ett trollansikte högt ovanför honom betraktar den vettskrämda mannen med ett hånleende.
- Ah, Mäster Arvidos. Trevlig kväll för en promenad eller hur?
Waliums röst är kylig och drypande av förakt.
- Vad sägs om en liten tur längs kanalområdet? Trotsallt så var det ju flera veckor sedan vi hade en liten pratstund sist. Mulk här har försökt få tag i dig utan framgång. Det är nästan som om du har försökt att undvika oss. Men något så enfaldigt skulle du väl aldrig våga dig på? En förnuftig man som du?
Arvidos kände hur svetten rann nedför hans rygg och kunde se hur stora trollfötter förde honom allt längre bort ifrån ljus och människomyller. Det dröjde inte länge innan ljudet att stora mängder rinnande vatten hördes.
- Men, men Herr Walium. Jag skulle aldrig komma på tanken att lura dig eller dina vänner. Jag har varit upptagen, väldigt upptagen och, och fått besök av några gamla bekantskaper.
Mulk stannade upp och Arvidos kunde snabbt konstatera att han dinglade ett fåtal meter över den snabbt forsande Stora strömmen.
- Stora strömmen, en renande kraft som spolar bort avskräde och slödder ifrån stadens gator. Du känner kanske till att stadsvakten har för vana att låta notoriska brottslingar och tjuvar få sig i en simtur med en sten som enda hjälpmedel istället för en tidskrävande och långsam rättegång? Ett synnerligen tidsbesparande och effektivt arrangemang som jag och mina kollegor känner en viss stolthet över att ha utformat. Visst kan man höra en del klagomål ifrån patrasket i förstäderna, men vem har någonsin lyssnat på dem?
Mulk skakade Arvidos som en vante över kanalen och en del småmynt föll ut och trillade i vattnet.
- Nu har vi visserligen inga lämpliga stenar till hands men jag föreställer mig att ett par slag ifrån en trollnäve borde ha samma effekt på simförmågan. Eller vad säger du Mulk?
Mulk blottade sina gulnade betar i något som skulle kunna vara ett flin eller någon obscen trollgest.
- Men, men gode Herr Walium. Jag lovar att ni ska få era pengar! Jag lovar! Ingen tjänar på att ni kastar mig i kanalen. Jag kan erbjuda dig något annat som gottgörelse för min försening.
- Vad skulle en liten obetydlig trashank som du kunna erbjuda mig? Din inkompetens torde vara bevisa flera gånger om vid det här laget. Inte ens ett väveri kan du driva med vinst eller utan att dalta med arbetarna. Men du har väckt min nyfikenhet.
En gest ifrån Walium gjorde att Mulk omilt släppte ner Arvidos i den leriga gatan.
- Nå, tala snabbt din mask, innan jag ångrar mig.
 
vid spelbordet

Äntligen ett trevligt ansikte, de senaste dagarna hade varit ett mindre nedstigande till varmare stränder. Nåväl, nog för att de flesta smädelser och efterföljande smärta varit självförvållat. Jag tackar för inbjudan och sätter mig ner. Skakar en otrevlig känsla om skuggor ur sinnet, opadrömmar kan vara bedrägliga.
"Vad röker ni min herre, det är möjligtvis inte Opa ?", det svaga darret av begär går inte fullt att dölja.(vänt mot den piprökande)

"Ulfgeir är namnet. Säg mig förresten, vad är det för skrikande och skränande därute? Man skulle ju kunna tro att det var upplopp."

Vänder mot min bordsherre. " ursäkta mig, jag är otrevlig" (sneglar fortfarande mot pipan)" ..mitt namn är Quader Rante, Kapten Rante.. men gör som de flesta .. kalla mig spottstyver du också (quadrante).." Ler så inbjudande och trevligt som huvudvärken tillåter. "..upplopp?"
Lyssnar utåt... "åh, du förstår.. mitt liv är ett enda långt upplopp.. jag skiljer inte dem åt, andras och mina egna..
..sen hör jag ett ständigt kanonmuller i öronen.." (ler)
"..en gammal..(eh)..låt oss kalla det, arbetsskada" (ler ännu större)
"spelar vi om pengar?"
 
Natten är mörk och midnatt långt liden slagen

** I drömmen en ung man i rött, densamme som tidigare försökt elektrifiera mig? Han lutar sig mot en reling och långt nedanför breder staden ut sig. Fartyget styr mot eken... eken viker undan. En strid... skrik... en kort liten gestalt som kastas mot staden ner... ** Jag kastar mig i sömnen **En enhörning, en explosion... tre män... tre kvinnor... En spegelbild... Ett vapen. Pfiefer i en håla. En man i vitt och en man i svart** Någon ruskar om mig ** En våg av silverne vatten, av ett kokande hav, en malström av mörker... Jag dras ner i dess kokande virvel. En man i rött och en man i rött. En faun som sträcker sina förtvivlade händer efter en ljusglimt i himlen... kedjor och mörka djup, djup ändå ner till bergens rötter. En smedja, en magikers blåa irrbloss... jag sträcker min hand mot denne man och finner en vit klädnad. Han hångrinar och ansiktet blir Trobergs ett ansikte utan rädsla och ingen ånger. Han blottar ett par huggtänder** Någon skaka mig och ropar mitt namn. **Den mörke viker undan, en skön kvinna räcker min en hand... men hennes hand är en tass, en fläckig tass... jag flämtar efter luft, jag springer längs en dyster gränd. En röd skepnad klättrar över väggen och skjuter mig mitt i mitt bröst... smärta och fall, ånger och rädsla... fallet tar abrupt slut och jag vet att jag är i säkerhet. Skyddad från mörkret och skyddad från allt. **

Någon viskar mitt namn. Jag gläntar på ögonen, håret klibbar på min svettblanka panna. Någonstans i drömmen förstår jag att mitt öde är att frälsa en annans öde. Min man smeker undan håret från pannan. Han kysser mig ömt och väntar tills jag själv talar. "Älskade, jag kommer att lämna dig." Han nickar tyst och ser sanningen likaväl i mina ögon som jag sett den i drömmen. "Jag vet, min vän, men inte redan nu." Orden är ingen fråga, det är ett konstaterande och sedan resar han sig och hämtar kannan, fatet och en handduk. Han slår upp det kalla vattnet och låter mig skölja av mig min svett. Han klär på sig sina mörka bruna läderbyxor och drar fram en ny skjorta ur sin väska. Hans klädsel är den han stridit i förr och nu är det krig. Ur väskan drar han fram mina manskläder. Ett par korta puffbyxor, strumpor, strumphållare, en röd skjorta, bekväma skor, min läderkorsett och den korta röda rocken. Han visste redan innan han såg svaret i mina ögon. Hans leende når hans ögon när han vänder sig om. Huggtänderna blottas i hans överkäke när han säger. "Jag sände hem Ichiniva med beskedet att våra testamenten skulle ses över av advokaten. Allt är färdigt för att att Georg eller Krille skall ta vårdnaden över Kim." En häftig rörelse svepte över mig. Min son skulle få ett gott liv, vad som än skedde de närmaste dygnen.

Min make hjälpte mig i kläderna. Klockorna hade sedan länge klämtat ett tolvslag och jag hade inte hört det. Men nu slog de två, två på natten och mörkret hade nått oss. Ulvtand kysste mig liderligt och sedan såg han över pistolen jag tagit från Den Stegrande Enhörningen. Nöjd blockade han fram sin egen trotjänare och sitt långa smidiga svärd. Spände på sig dessa under sin långa mantel. Jag såg att han även tagit på sig sin smidigaste läderrustning, den som Kartos lurat av en adelsman från södra Iverass och vi i vår tur köpt av honom. Den var av Leopardödlehud och stoppade de flesta hugg från sabel och huggare, men var ändå inte så otymplig att den hindrade bäraren i strid.

Ulvtand synade mig uppifrån och ned och såg nöjd ut. Han samlade våra saker i väskan och öppnade dörren ut i korridoren. Vi lämnade ett par guldguinea bakom skänken till värdshusvärden samman med ett kort brev från vilka dessa pengar kom från och att vi lämnat värdshuset.

Natten belystes av en kall måne som förgjorde ljuset från gaslyktorna. Sena nattrumlare och folk i skygga eller brådskande ärende såg oss inte när vi begav oss ut för att söka rätt på Pfiefer och den röde rackaren.
 
Re: Utdrag ur "Himladansen"

En sån vacker & men dock lite sorglig histora !!
Man vill ju höra mer om hur det gick för faunen ju !!
 
Blommerant, piuk ahh!!

-"Ni var en duktig spelare, inte viste jag att ni var så flink med stenarna."

-----(ser över rummet, finns det en räddning)

- "nä, låt oss spela igen, men nu ska jag inte vara snäll "(krystat leende)
 
Att vända om.

Jag nappade snabbt åt mig min gamla hatt som jag tappat i gatan, och tryckte fast den på huvudet igen. Under tystnad spenderade jag en stund åt att rätta till den. Under tiden trummade Walium överlägset med fingrarna mot armen.

"Jag vet en av Wredens hemligheter." sa jag till slut långsamt. "I stadens utkanter lever en invadiliserad faun. Han är Wredens hemlighet. Jag vet precis vad han bor, och ungefär vad Wreden låtit göra med honom."

Waliums blick såg otåligt på mig.

"Det är om en ängel." avslutade jag till slut.

En glimt tändes i Waliums ögon. Hans kroppspråk avslöjade ingenting.
Mulk flinade, och frambringade något som liknade ett skratt.
 
Miffobearnie

"Vem är du?"

"Va? Vem där?" den cylinderklädde herrn verkade fortfarande uppjagad sedan mannen med den konstiga blicken och trollet Bearnie mött tidigare idag försvunnit. De verkar inte ha varit de mest trevliga tjônnarna i Faëpolis karaktärsgalleri. Burr...
Bearnie kliver ut från under den gamla presenning där han legat gömd. Förutom att han ser ovanligt proper ut, med både byxor och mantel, så är hans vanliga lymmelaktiga ansiktsdrag ersatta av något storögt och halvskrämt förvånat. Nosen darrar fortfarande lite svagt, som en åminnelse om det troll som trots allt nyss lämnade dem.
Lokatten ögnar mannens ansiktsdrag. Under den prydliga cylinderhatten så bär han ena riktigt tjocka och svartbågade glasögon, som på något sätt är det som skapar gränsen mellan hatten och mannens yviga och brandröda skägg. Det är vilt men täcker inte överläppen, och tillsammans med potatisnäsan sticker överläppen ut som en ö i det stora brandhavet.
Mannen själv verkar samla sig, ordnar till sin hatt och tittar tillbaka. "Vem jag är? Vem kan du vara som frågar mig något sådant?"
Där är den där blicken igen. Den som fångade och avklädde katten i ett intensivt ögonkast på tågstationen. Som lämnade honom naken och utelämnad inför mannens klara blick. Som om mannen inte bara såg honom på utsidan, utan på insidan också, liksom. Bearnie kunde bara ana vad som fanns att skåda därinne. Ush. Det är läge att vända bort blicken.
"Jag? Jag är ingen alls. En alldeles ynklig varelse. En tjänarkaraktär, en slav och en ynkrygg. Jag vandrar Faëpolis gator som vore de bubblor i ett ölstop, jag lever livet i dess intensiva skum..." han hejdar sig plötsligt, vart tusan hade han fått alla ord ifrån? Hur kunde han veta det där - han reflekterade ju aldrig över sitt levene. Var det... denna blick, den hade fångat in honom igen.
"Jag förstår, men vart har jag skådat dig förut?" mannens ansiktsdrag avslöjar ingenting.
"Tågstationen. Du såg hastigt på mig när du passerade förbi, eller inte på, snarare in i mig..." Bearnie rynkar på ögonbrynen: "hur kunde du göra det? Kan du göra det igen? Kan du göra det med vem som helst? Kan du..."
"Stop. Hejda dig nu, katten. Min blick angår inte dig. Dessutom ska jag gå nu, jag har många viktiga saker att sköta," mannen gör anspråk på att gå iväg, som om inte Bearnie betydde någonting, som om det ögonblick han upplevde var en petitess. Det fick inte ske. Tankarna flyger runt i hans valnötstora hjärna:
"Det är alltid såhär, det har alltid varit samma sak, sedan tidernas gryyning." Bearnie slår sig ner på marken, armarna i kors och med ett trotsigt uttryck i ansiktet.
"Det som har varit är inte som nu, framtiden och forntiden ska aldrig mötas. Tiden flyter, som ett kvarnhjul - det som befinner sig på vardera sida kan aldrig nå varandra. Men nåväl; vad har alltid varit samma sak?"
"En förbannelse. Det vilar en förbannelse över mig och min familj."
"Glöm det, jag går inte på dina sagor. Du bör vara försiktig med dina berättelser, ekot av dem vilar kvar hos dig längre än du anar, och det blir enkelt för sådana som jag att avslöja dina lögner."
Bearnies sista trumfkort. Förstört. Berättelsen om tantvålnaden hade varit hos honom så länge att det blivit en del av honom själv, som en del av hans personlighet, det som definierar honom. Skulle inget av den trygghet han byggt upp runt sig få vara kvar? Skulle han nu lämnas naken i natten av denna man som hade en del av hans existens i sina händer?
"Lämna mig inte, snälla..." det finns inte längre någonting annat i hans röst eller kroppsuttryck än en tyngd bakom denna önskan. Alla hans försvarsverk är lämnade, allt övergett på nåd och onåd.
Arvidos ser nu tillbaka på lokatten. Det han såg där förut är borta, endast ren lekamen speglas i hans blick. Häpnadsväckande hur snabbt denna varelse klarat att rannsaka sig själv. Kvar finns ett barn, kvar finns det råmaterial som Arvidos vid så många tillfällen arbetat med tidigare.
"Du kan följa mig. Se och lära. Men det blir ingen lätt resa - många är de faror som väntar mig, många är de hinder som även du kommer att möta," innan han lämnar platsen med katten i släptåg undrar han vad det är för sak den genom nästan hela deras konversation tryckt i fickan.
 
Spel och dobbel

"Opa?" frågade mäster Lurg som svar på frågon vad han han hade i pipan. "Nej tyvärr, det är dock den finaste sortens taback, smaksatt med Uisgea Beatha. Ni kanske vill ha lite?"

Jag fann kapten Rante varandes en märklig man. Jag hade för mig jag hört namnet någonstans innan, men jag kunde inte placera var. Det såg ut på honom som om han var något av en rumlare.

"Tja, vi kan spela om pengar om ni så önskar. Tråkigt med er hörsel, må jag säga."

Medans vi gjorde iordning brädet för spel kom den vackra sevitrisen fram. "Mina herrar önskar ni beställa någonting att dricka?"

Jag tog en titt ner mitt glas, och fann att det var nästan tomt. Och ve och fasa. Det var dock ett problem som lätt kunde åtgärdas. "En öl till till mig."
 
beställningen

Kapten Rante såg besviket mäster Lurgs pipa.. "taback sa ni.. låter trevligt, lugnande ?"
Medans vi gjorde iordning brädet för spel kom den vackra sevitrisen fram. "Mina herrar önskar ni beställa någonting att dricka?"
Click to expand...
Kapten Rante avbryter sig, nickar leende och lite skälmskt.
".. det vanliga, ett glas av det där gula söta och ett glas rött åt unge herr Pfiefer..., han kommer senare, skriv upp det på hans nota så länge"
(stort leende)
".. skriv upp en liten slant till dig också, och så tar du och frågar far din om han, den vänlige och gode värdshusvärden, skulle kunna tänka sig att unge herr Pfiefer bjuder stugan runt... , alltså att unge herr Pfiefer låter bjuda alla här på den där nya dyra mörka ölen som din far inte lyckats sälja så mycket av..."
(större leende)
".. jo, han kommer nog senare, se så stumpan.. skynda nu.."

Vänder sig så till sin bordsherre. "ja, vi skulle spela om pengar var det"
Efter en kort omgångs förnedrande spel, ser sig Kapten om efter vart drickat tagit vägen.
 
Re: beställningen

skriv upp en liten slant till dig också, och så tar du och frågar far din om han, den vänlige och gode värdshusvärden, skulle kunna tänka sig att unge herr Pfiefer bjuder stugan runt... , alltså att unge herr Pfiefer låter bjuda alla här på den där nya dyra mörka ölen som din far inte lyckats sälja så mycket av..."
Click to expand...

- Jooo, visst så kan man plocka fram det... men det kostar mina vänner... Så jag hopaps att ni har pengar som täcker det hela
 
är är guld (skramlar med pengapungen)

...men unge Herr Pfifer , ..aoutokratsonen som ni brukar se vid min sida.. önskade att få stå för notan, var han är?.. låt oss säga att han är upptagen med en dam (leende).. han kommer nog snart inluffsande ska du se..

skriv upp notan på hans far så länge ..

.. så vad säger ni.. överenskommet?
 
Re: är är guld (skramlar med pengapungen)

*titar misstänktsam på mannen*

- så det säger du... Då får vi hoppas på att han kommer inlufsande snart då....
Gillar egentligen inte att skriva upp på nota... MenMen, låt gå för den här gången...
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top