Svarte Faraonen
ром и смерть
David McGrogan hävdar i denna post vikten av långa kampanjer. De mångåriga, organiskt framväxande kampanjerna som skapar ett internt sammanhang betraktar han som ett motgift mot en tillvaro som allt mer präglas av korta, lättsmälta distraktioner, ständiga sociala medieuppdateringar, en växande oförmåga att faktiskt bevara uppmärksamheten på något. Jag tycker han har sina poänger. Framför allt upplever jag att den långa kampanjen, den man vet kommer att bli lång och inte hotas av yttre omständigheter, innebär en välsignad befrielse från kravet på att få varje ögonblick att räknas. Jakten på intensitet, på spelmöten där allt påstått onödigt har trimmats bort, föder hos mig stress och hets, en känsla av att inte riktigt få sjunka in i världen och dess sammanhang. Den långa kampanjen, den som till och med innehåller lite långtråkighet och "mellansessioner", innebär att man får tillfälle att sjunka in i en värld som blir mer och mer solida för varje omgång. Dessvärre är ju denna typ av kampanj också en lyx, något som är svårt att få till stånd, men är den inte fantastisk när man väl lyckas med den?