Stenhuggarens son
Det var en gång en pojke som bodde i skogarnas djup. Där tillbringade han sina dagar med att följa sin far och hugga sten. Det var en mödosam syssla, men han gladdes åt att få vara tillsammans med sin far. När arbetsdagen var slut och de var utmattade, var det pojken som fick sköta matlagningen, medan hans far körde bort stenen på en rejäl kärra han hade snidat själv.
Med tiden blev pojken äldre och började undra över vad som hände med all den huggna stenen. En dag så bestämde han sig för att följa efter sin far. Det blev en lång och besvärlig vandring. Men efter alla åren i skogen så hade han blivit skicklig på att smyga mellan träden, skynda sig snabbt över rötter, grenar och gömma sig där han stod. Hans far märkte ingenting.
Längs en smal stig såg han sin far mödosamt lasta alla stenar på kärran och kämpa sig uppför en brant som aldrig tycktes ta slut. Plötsligt upphörde världen och himlen öppnade sig framför honom. Skogen tog slut och framför låg en enorm ravin, redo att sluka allt som kom för nära. Pojken gömde sig väl och såg sin far tippa ut stenarna från kärran ner i ravinen. Med en suck begav sig fadern sedan hemåt igen. Pojken smög fram till kanten och blickade ner i avgrunden. På botten fanns en hel kulle av stenar. Hade de verkligen huggit all den stenen genom åren och varför tippade fadern ner dem här? Ravinen var för stor för att fyllas igen som de ibland gjorde med gropar runt stugan.
Pojken skyndade sig tillbaka så snabbt han kunde för att hinna före sin far. Som tur var tog det sin tid, eftersom fadern var trött efter att ha kämpat med kärran hela vägen upp.
Under middagen kunde pojken inte längre hålla tyst. Han var tvungen att få svar och frågade sin far varför de huggit all den stenen bara för att kasta dem ner i ravinen. Först blev fadern arg över att pojken hade följt efter honom, sedan arg över att han frågade. Men efter ett tag blev han lugnare och förklarade att det var så de alltid hade gjort. Hans far hade gjort så, liksom hans farfar och hans farfars far. Stenen hade huggits och kastats ned sedan urminnes tider, och så skulle det förbli. Fadern fick sonen att lova att fortsätta med detta arbete även efter hans död, och sonen lovade.
Många år senare, när pojken hade blivit en man och hans far hade gått bort, återvände han till stugan från den lilla lunden där begravningen ägde rum. Det hade endast varit han och den lokala sejdkvinnan som deltagit, en enkel sejd utan bål var det enda fadern hade önskat. Stugan kändes tomt utan fadern, men dagarna fortsatte att passera som de alltid gjort. Men varje slag med hammare och spett kändes tyngre och tyngre. Även om de sällan pratat så mycket så var det nu helt tyst. Morgonen blev allt jobbigare och han gick upp allt senare. Till slut så beslöt sig mannen för att han inte längre skulle hugga sten, det kändes meningslöst, isolerat och varför skulle just han göra det. Dessutom började stenarna ta slut. Han funderade länge på vad han skulle göra istället. Dagarna blev fyllda av rastlöshet.
På marknaden i den lilla byn hade han hört att det var brist på ved och byborna klagade över den kommande vintern. Då fick mannen en idé. I stället för att hugga sten skulle han hugga ved. Med en ny såg och yxa började han fälla träd, grena av dem och såga upp dem. Han klöv den finaste veden som byn någonsin skådat. Mannen mådde bra, han var lycklig och byborna uppskattade hans insatser. Det kändes inte ensamt längre och det fanns så många trevliga människor att umgås med. Människor som hans far hade undvikit, människor som tidigare knappt visste att det fanns en stuga i den stora skogen och ännu mindre en stenhuggare.
Åren förflöt och skogen kring stugan blev tunnare så att små gläntor bildades där solens strålar kunde tränga igenom de kraftiga och yviga trädkronornas skugga. En dag, medan den ensamme mannen var ute och sökte rätt typ av träd för att hugga timmer till en båt, märkte han att det hade blivit allt stenigare i skogen. Han hade kanske sett det tidigare, men varit så upptagen med sina sysslor att det inte hade bekommit honom något. Nu fanns det inte bara små stenar utan också stora klippblock, större än han själv.
Det var under en mörk natt som han för första gången hörde ljudet, ett knakande och brakande som inte liknade vindens sus genom träden eller djurens klövar på torra grenar. Först skrapade och dånade långt bort i skogen, men sedan kom det närmare, nästan utanför den lilla stugan. När morgonen grydde och mannen hade ätit sin frukost, slipat yxan och gått ut för att hugga mer ved, möttes han av en överraskning.
Överallt låg stenar. Stora klippblock blockerade stigarna och vägarna han brukar gå längst med. Varje natt hände samma sak och ljuden blev högre och fler, knakande, brakande, som om stenarna rörde sig runt stugan. Varje morgon hade stenarna förflyttat sig, ibland fler, ibland färre. Ibland större och ibland mindre. Skogen blev allt svårare att färdas i och de små gläntorna fylldes upp av de mystiska stenarna. Mannen fann det mycket märkligt och till och med lite kusligt. Han började låsa dörren om natten, något hans far aldrig hade gjort.
Efter att ha samlat mod väntade han uppe en natt när ljuden var som mest högljudda. Han sakta upp dörren, öppnade den försiktigt och sträckte fram sin lykta. Skuggorna dansade över marken när han vågade sig ut. Han såg inga stenar. Inga alls. Varken små eller stora. Men ljuden hörde han, de kom längre in i skogen. Han beslöt sig för att utforska saken och började gå, med lyktan i ena handen och yxan i den andra.
Djupt inne i skogen vandrade han längs en smal stig. Stugan var inte längre synlig, endast lyktans sken gav lite ljus. Ljuden kom allt närmare, de kunde inte vara långt borta nu. Mannen gömde sig bakom en kraftig stam, höll för sin lykta så gott han kunde, men en strimma ljus slank igenom och avslöjade det mystiska skådespelet, det fasansfulla, det ohyggliga. Där i en glänta så stod de. Stenarna. De hade höjt sig upp och nu var de inte längre vanliga stenar utan kraftiga kroppar av sten. Det var troll!
Långsamt vände de sig om och tittade rakt på mannen, med lysande ögon. De började röra sina steniga kroppar och tog det ena efter det andra klivet framåt. Det knakade och brakade, det knäppte och spräckte allteftersom deras armar, ben, fötter, händer och huvuden blev allt mer tydliga och rörliga. Rustiga ansikten med stora näsor, gap till munnar med kraftiga käkar. Blockliknande kinder, pannor, hakor och rufsig mossa gav former av ogästvänliga slag. Mannen kastade sig upp, tappade sin lykta och sprang så fort hans ben bar honom. Bakom honom hördes ett fruktansvärt dån, muller, knäckande grenar och dunkande stenfötter som rörde sig allt snabbare. Marken skakade när de största stentrollen började få upp fast och som ett stenras skred de mindre fram mellan stammarna.
Hela natten sprang mannen och hela natten jagade trollen honom. Till slut föll han utmattad omkull med värkande ben och trollen samlades runt omkring. Han lyfte sin yxa, men insåg snabbt att det inte skulle göra någon nytta mot sten. Trots rädslan förblev han stilla och tyst. Till hans förvåning hände ingenting. Trollen stod bara där och för varje gång han blinkade så såg de mer och mer ut som vanliga stenar. Formerna som innan varit tydliga ansikten, armar, ben, händer och fötter blev till gropar, skrevor och utbuktningar på olika stora stenblock. De kastade allt längre skuggor när solens strålar började tränga genom träden.
Dagen efter gick mannen upp tidigt, åt mannen sin frukost som han alltid gjort, samma mat som hans far hade lärt honom att laga. Han tog sin hacka, sin slägga och sitt spett och begav sig ut från stugan. Hela dagen högg han sten, lastade på skottkärran, puttade den uppför branten och tippade ut allt i ravinen. På samma sätt som hans far hade gjort, hans farfar och hans farfars far. Så hade det gjorts sedan urminnes tider och det var så han hade lärt sig. Och han visste att han skulle lära sina söner att göra detsamma.
