Min absolut roligaste karaktär hittills är en drogberoende halvalkoliserad sanarialvs nekromant... Det slår allting, ena sekunden är man nästan inåtvänd medans andra sekunden är man som de unga igen.
Eller, en asharisk smugglare som är
'master of disguises'. Han är också väldigt rolig, hittills har han vart utklädd till: En gammal kapten, en samorisk munk och en adelsman. Det roliga är att bara en av spelarna i den kampanj han ingår i som vet om hans riktiga jag, de andra tror att det är olika personer. Faktiskt väldigt kul.
En rolig sak med honom är att han är inte alls allmänbildad, så ofta då han var utklädd till kapten kunde man höra honom ropa:
"Kapa seglet!", "Lossa ankaret!" eller
"Argh! Du är inte ett riktigt sjölejon va?". Med 'sjölejon' menade jag egentligen 'sjöbjörn'
Sedan har vi ju den omkringvandrande léaramiske vapenmästaren som har 5 i kejserlig jargiska, ganska kul att omstrukturera meningarna innan jag säger dem (Subjekt-objekt-verb, sedan ska man inte säga typ 'han har gått' utan det blir 'han går', om man ska få det lite roligare).
Vi har ju sedan den unga sanarialvinnan Jesana, som är dotter till en nekromant och har växt upp i ett nekromantikergille med 5-6 andra nekromanter i. Hennes syn på världen är ganska udda, det gör henne ganska rolig.
Samt att hon inte är nekromant, hon är magiker och lärd. Men hon har inget emot de döda. Hon har ingen far, för han vart dödad av hennes mor. Det samma hände med hennes syster, och hon vet inte om det. Men hon vart skonad.
Det har faktiskt spelats, jag har spelat hennes mor en gång i tiden (när jag tänker efter spelar jag henne lite nu och då nu med). Så det gör det hela mycket roligare, det blir nästan lite episkt över det hela.
, en väluppfostrad tirak eller en blyg barbar. Ska inte dras till överdrift dock, inte spelas för ofta.