Nedan diskuterar vi ju Andra utgåvan av Kult och nycklarna till Demiurgens citadell. Detta har fått mig att fundera kring ämnet metafysiska kampanjer i Kult, dvs kampanjer som direkt involverar stora händelser i kosmologin - arkonters och dödsänglars kamp och död t.ex., illusionens slutgiltiga rämnande, uppvaknande eller kanske till och med sökandet efter Demiurgen (kanske mer i första utgåvan i så fall). Är det någon som har erfarenhet av sådana kampanjer eller scenarion (bortom "Ett eko ur det förflutna" då)? Jag funderar inte direkt i att skriva något dylikt själv, utan är mest intresserad av ifall någon använt tematiken eller lekt med tanken. Skulle det vara ens teoretiskt möjligt? Vore det intressant? Vilka erfarenheter har ni av att introducera metafysiska aspekter i ert kult:ande?
Nekromanti Kult - Endgame: metafysiska kampanjer
- Thread starter Ghoulz
- Start date
Jag har spelat en kampanj där vi letade efter nycklar och jagade Demiurgar och jag vet inte vad. Det var dock när vi var väldans unga (6-7 år sen, kanske? Andra utgåvan hade precis kommit har jag för mig) och med en SL som hade för vana att läsa ungefär vad han var sugen på att läsa och fylla i resten själv med hjälp av sin svårt skadade fantasi. Vad jag minns var det mycket förvirrat och jag tror aldrig att vi spelade klart den. Minns dock att vi vände på tidsflödet så att jag kunde skjuta mig själv och därmed hindra att jag gjorde något riktigt korkat.
Jag är dock sugen på att på något sätt "avsluta" KULT, och skriva en riktig sådan kampanj. Det har jag tyvärr absolut inte tid till, men det vore roligt.
Jag är dock sugen på att på något sätt "avsluta" KULT, och skriva en riktig sådan kampanj. Det har jag tyvärr absolut inte tid till, men det vore roligt.
Rising
Vila i frid
Game Over
***Om någon av mina spelare lurkar på forumet så kan ni sluta läsa med en gång***
Jag körde som yngre en halvboffig kampanj under ett helt sommarlov där en massa rollpersoner blev uppvaknade och bildade sig drömriken å allt möjligt. Till slut blev rollpersonerna så mäktiga att de kunde börja göra räder in i metropolis och inferno, och agera som någon sorts gerillasoldater. Det var förstås too much, men vi hade rätt kul. Rollpersonerna drev nästan ut Golab helt från Sverige och de hade typ slagit ut Sathariel helt och hållet, samt bråkat lite med Binah och Netzach. Man kan nog säga att de var det största enskilda hotet mot illusionen sedan Da Vinci. (Jag har skrivit om det tidigare här)
Det slutade iaf med att hela operationen gick i baklås och illusionen blev starkare än någonsin innan. En rollperson hjärntvättades av Kether och avslöjade allt han visste. Alla upprorsmakare bland liktorerna rensades ut och man kunde dessutom slå ut en massa farliga kultister och drömfurstar. Det var väl halvkul, men i det Kultuniversum jag spelar i idag så har de händelserna aldrig ägt rum.
---
Jag funderar på att lira en stor djäkla avslutande Kultkampanj så fort som jag blivit klar med Eskapix. Då lägger vi Kult bakom oss och anser oss ha spelat det "färdigt". De rollpersoner som spelarna lirar med idag vet ingenting om metropolis eller arkonterna, utan de är "vanliga" kultrollpersoner. Jag har dock gett dem vissa syner och meddelanden mellan varven som skvallrat om att de är ämnade för något större och viktigare än det som deras äventyr hittills har handlat om. Det är ödesbestämt att de skall bli människans frälsare, och jag ämnar nog hålla på så där ett tag till innan jag låter dem alla bli upplysta samtidigt (om de inte dör först). Jag tror nämligen att det blir svårt att spela någorlunda normalt med EN upplyst rollperson...
Problemet med det här avslutningsäventyret, som jag ser det, är mest att ge några bra svar på de frågor som mina spelare har angående Kultvärlden:
- Lever Demiurgen, och vad har i så fall hänt med honom?
(Jag lutar åt att han är "död" (hans väsen lever kvar, men hans vilja har berövats honom, så han kan inte manifestera sig, utan vilar bara som en kraft som genomsyrar hans underhuggare och hela illusionen. Spelarnas mål blir att åter skänka ett medvetande åt Demiurgen så att de kan ställa frågor till honom eller använda honom som en spelpjäs att spela ut mot Astaroth och Kether.)
- Hur kan man frigöra människan?
(Jag lutar åt att fängelset redan har börjat raserats. Normalitetsperspektivet har förskjutits i sådan hög grad att människan kan se verkligheten för vad den är om man bara chockar dem tillräckligt kraftfullt. Jag funderar på att ett tredje världskrig skall bli den sista stöten som krossar illusionen och då kan rollpersonerna göra en "watchmen"; alltså ställa till med något tillräckligt fasansfullt och vidrigt för att ena alla människor. Jag tänkte mig något bibliskt såsom ett eldregn eller något liknande.)
- Vad tjänade man på att fängsla människan?
(Jag lutar åt att Demiurgen & co var något som den fria människan skapade, för att de behövde bojor och en ögonbindel för att rädda dem från dem själva. Den "fria människan" var i själva verket hänsynslösa psykopater och självdestruktiva nihilister.
När människan således åter blivit fri och illusionerna har rämnat så tänkte jag iaf att det vore en lämplig avslutning om rollpersonerna sedan skulle få ångra vad de har ställt till med. Jag skulle behöva någon sorts "apornas planet"- slutscen som förklarar allt och som kan tala för sig själv.
Jag vill att spelarna skall tänka "shit! vad har vi ställt till med!?" och sedan skall bara ridån gå ned. Jag vill säga det med så sparsmakade medel som möjligt.
---
Det känns iaf som en lämplig avslutning för oss, jag har redan gett vissa antydningar om hur Elysium såg ut på den gamla tiden, men samtidigt så har jag lurat mina spelare att tro på helt andra saker (som att det egentligen är arkonterna, dödsänglarna, liktorerna och nefariterna som är fångarna i en illusion, och att det finns högre väsen som lurat dem att de ska vakta över en samling själlösa kötthögar kallade "människor" osv...)
Vi får se hur det blir...
/Rising
***Om någon av mina spelare lurkar på forumet så kan ni sluta läsa med en gång***
Jag körde som yngre en halvboffig kampanj under ett helt sommarlov där en massa rollpersoner blev uppvaknade och bildade sig drömriken å allt möjligt. Till slut blev rollpersonerna så mäktiga att de kunde börja göra räder in i metropolis och inferno, och agera som någon sorts gerillasoldater. Det var förstås too much, men vi hade rätt kul. Rollpersonerna drev nästan ut Golab helt från Sverige och de hade typ slagit ut Sathariel helt och hållet, samt bråkat lite med Binah och Netzach. Man kan nog säga att de var det största enskilda hotet mot illusionen sedan Da Vinci. (Jag har skrivit om det tidigare här)
Det slutade iaf med att hela operationen gick i baklås och illusionen blev starkare än någonsin innan. En rollperson hjärntvättades av Kether och avslöjade allt han visste. Alla upprorsmakare bland liktorerna rensades ut och man kunde dessutom slå ut en massa farliga kultister och drömfurstar. Det var väl halvkul, men i det Kultuniversum jag spelar i idag så har de händelserna aldrig ägt rum.
---
Jag funderar på att lira en stor djäkla avslutande Kultkampanj så fort som jag blivit klar med Eskapix. Då lägger vi Kult bakom oss och anser oss ha spelat det "färdigt". De rollpersoner som spelarna lirar med idag vet ingenting om metropolis eller arkonterna, utan de är "vanliga" kultrollpersoner. Jag har dock gett dem vissa syner och meddelanden mellan varven som skvallrat om att de är ämnade för något större och viktigare än det som deras äventyr hittills har handlat om. Det är ödesbestämt att de skall bli människans frälsare, och jag ämnar nog hålla på så där ett tag till innan jag låter dem alla bli upplysta samtidigt (om de inte dör först). Jag tror nämligen att det blir svårt att spela någorlunda normalt med EN upplyst rollperson...
Problemet med det här avslutningsäventyret, som jag ser det, är mest att ge några bra svar på de frågor som mina spelare har angående Kultvärlden:
- Lever Demiurgen, och vad har i så fall hänt med honom?
(Jag lutar åt att han är "död" (hans väsen lever kvar, men hans vilja har berövats honom, så han kan inte manifestera sig, utan vilar bara som en kraft som genomsyrar hans underhuggare och hela illusionen. Spelarnas mål blir att åter skänka ett medvetande åt Demiurgen så att de kan ställa frågor till honom eller använda honom som en spelpjäs att spela ut mot Astaroth och Kether.)
- Hur kan man frigöra människan?
(Jag lutar åt att fängelset redan har börjat raserats. Normalitetsperspektivet har förskjutits i sådan hög grad att människan kan se verkligheten för vad den är om man bara chockar dem tillräckligt kraftfullt. Jag funderar på att ett tredje världskrig skall bli den sista stöten som krossar illusionen och då kan rollpersonerna göra en "watchmen"; alltså ställa till med något tillräckligt fasansfullt och vidrigt för att ena alla människor. Jag tänkte mig något bibliskt såsom ett eldregn eller något liknande.)
- Vad tjänade man på att fängsla människan?
(Jag lutar åt att Demiurgen & co var något som den fria människan skapade, för att de behövde bojor och en ögonbindel för att rädda dem från dem själva. Den "fria människan" var i själva verket hänsynslösa psykopater och självdestruktiva nihilister.
När människan således åter blivit fri och illusionerna har rämnat så tänkte jag iaf att det vore en lämplig avslutning om rollpersonerna sedan skulle få ångra vad de har ställt till med. Jag skulle behöva någon sorts "apornas planet"- slutscen som förklarar allt och som kan tala för sig själv.
Jag vill att spelarna skall tänka "shit! vad har vi ställt till med!?" och sedan skall bara ridån gå ned. Jag vill säga det med så sparsmakade medel som möjligt.
---
Det känns iaf som en lämplig avslutning för oss, jag har redan gett vissa antydningar om hur Elysium såg ut på den gamla tiden, men samtidigt så har jag lurat mina spelare att tro på helt andra saker (som att det egentligen är arkonterna, dödsänglarna, liktorerna och nefariterna som är fångarna i en illusion, och att det finns högre väsen som lurat dem att de ska vakta över en samling själlösa kötthögar kallade "människor" osv...)
Vi får se hur det blir...
/Rising
Re: Game Over
"Kriget mot terrorismen" utgör ju en intressant bakgrund som sannerligen kan användas i en sådan kampanj. Bush-administrationens ordningshets och kontrolliver går överstyr, fler terroristdåd följer och bakom scenerna finns dödsänglar och arkonter som desperat försöker hålla den rämnande illusionen samman. Genom fragmentiseringen av samhällena och den tilltagande amoraliska nihilismen börjar människan vakna upp till sin egen gudomlighet - vilket ju är precis vad föräldrar, lärare, politiker och andra fiender INTE vill!
Kanske behöver inte apokalypsen - illusionens slut alternativt uppvaknandet - vara målet för en metafysisk kampanj. En resa ända in i Demiurgens citadell kanske kan ha andra mål och konsekvenser än alltings slut?
"Kriget mot terrorismen" utgör ju en intressant bakgrund som sannerligen kan användas i en sådan kampanj. Bush-administrationens ordningshets och kontrolliver går överstyr, fler terroristdåd följer och bakom scenerna finns dödsänglar och arkonter som desperat försöker hålla den rämnande illusionen samman. Genom fragmentiseringen av samhällena och den tilltagande amoraliska nihilismen börjar människan vakna upp till sin egen gudomlighet - vilket ju är precis vad föräldrar, lärare, politiker och andra fiender INTE vill!
Intressant idé, men jag lockas nog, som jag sagt nedan, mer av Nietzsches idé om "blonda bestar" bortom ont och gott. Mänskligheten blir ett sorts pantheon av grekiska gudar med obegränsade krafter, tjänandes endast sina egna lustar. Begreppet "nihilist" och "psykopat" fungerar bara om man har "moralisten" och "den friske" som motpart. I sin gudomlighet är "människan" (den frigjorda, i den mån hon fortfarande kan kallas människa utan sina begränsningar), helt enkelt bortom de begränsningar och föreställningar som styr oss i vår samtida världsuppfattning. Naturligtvis slutar spelet där - gudomlig allsmakt är tråkigt rollspel. Dessutom tror jag att "de uppvaknade" är individualistiska varelser (om du var allsmäktig, skulle du ha något behov av att umgås med någon då?). Jag kan ibland fundera på hur en uppvaknad skulle uppfattas av en icke uppvaknad. Har faktiskt aldrig använt uppvaknandet som motiv. Några idéer därute?
Kanske behöver inte apokalypsen - illusionens slut alternativt uppvaknandet - vara målet för en metafysisk kampanj. En resa ända in i Demiurgens citadell kanske kan ha andra mål och konsekvenser än alltings slut?
Rising
Vila i frid
Uppvaknanden:
"Dessutom tror jag att "de uppvaknade" är individualistiska varelser (om du var allsmäktig, skulle du ha något behov av att umgås med någon då?). Jag kan ibland fundera på hur en uppvaknad skulle uppfattas av en icke uppvaknad."
Jag ser de Uppvaknade mer som "Fria & Upplysta" än "Allsmäktiga". Jamenar, om de gudomliga människorna var allsmäktiga, hur kunde de då fängslas i illusionen?
När man läser om Da Vincis äventyr bortom illusionerna så verkar han ha varit väldigt nyfiken och vetgirig, han har inte blivit allvetande eller allsmäktig bara för att han är uppvaknad. Så har iaf jag tänkt mig det, vilket löper genom hela mitt Kultuniversum.
I någon gammal Sinkadus stod det om "Golabs tjänare i Stockholm" och där berättades det bland annat om en nefarit som såg hur människor i hans purgatorium plågade andra människor och sig själva på mycket obehagligare sätt än han själv kunde förmå sig till. Det är lite av dessa tankar som jag tänkte använda i min final: Människorna är i grund och botten hemska och utplånande, men någon gång i tidernas begynnelse lyckades man skapa några omtänksamma och vårdande varelser, och dessa är alltså Demiurgen, Astaroth och dessas anhang. De tog hand om människorna på det bästa sätt de kunde.
Typ, jag har inte detaljerna klara ännu. Jag gillar iaf tanken på att det sista äventyret slutar med en illavarslande chock.
"En resa ända in i Demiurgens citadell kanske kan ha andra mål och konsekvenser än alltings slut?"
Vad tänker du på då?
/Rising
"Dessutom tror jag att "de uppvaknade" är individualistiska varelser (om du var allsmäktig, skulle du ha något behov av att umgås med någon då?). Jag kan ibland fundera på hur en uppvaknad skulle uppfattas av en icke uppvaknad."
Jag ser de Uppvaknade mer som "Fria & Upplysta" än "Allsmäktiga". Jamenar, om de gudomliga människorna var allsmäktiga, hur kunde de då fängslas i illusionen?
När man läser om Da Vincis äventyr bortom illusionerna så verkar han ha varit väldigt nyfiken och vetgirig, han har inte blivit allvetande eller allsmäktig bara för att han är uppvaknad. Så har iaf jag tänkt mig det, vilket löper genom hela mitt Kultuniversum.
I någon gammal Sinkadus stod det om "Golabs tjänare i Stockholm" och där berättades det bland annat om en nefarit som såg hur människor i hans purgatorium plågade andra människor och sig själva på mycket obehagligare sätt än han själv kunde förmå sig till. Det är lite av dessa tankar som jag tänkte använda i min final: Människorna är i grund och botten hemska och utplånande, men någon gång i tidernas begynnelse lyckades man skapa några omtänksamma och vårdande varelser, och dessa är alltså Demiurgen, Astaroth och dessas anhang. De tog hand om människorna på det bästa sätt de kunde.
Typ, jag har inte detaljerna klara ännu. Jag gillar iaf tanken på att det sista äventyret slutar med en illavarslande chock.
"En resa ända in i Demiurgens citadell kanske kan ha andra mål och konsekvenser än alltings slut?"
Vad tänker du på då?
/Rising
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,591
Re: Uppvaknanden:
De har genomskådat illusionen som andra ser som verklighet och berörs inte längre av den. De står inte över den, de står utanför den.
När alla helt plötsligt vaknar upp finns helt plötsligt inga spärrar, allt är tillåtet och alla sjuka tankar som legat längst ned i det undermedvetnas bottenslam kommer upp till ytan i en ostoppbar flodvåg.
Jag ser slutscenen framför mig som en stad, som snabbt faller sönder till ruiner, som en spegel till hur de nyuppvaknades moraliska spärrar raseras. Medan staden blir ruiner och ruinerna blir oformliga skuggor så sprider vansinnet sig, alla mot alla, inga hämningar, ingen heder, ingen moral, ingen medkänsla, bara en total kapitulation inför alla drifter man tryckt ner under sitt illusionerade liv. Till och med de uppvaknades utseende ändras för att återspegla detta. Vissa blir mörka monster med klor, huggtänder och spikar, vissa blir överlägsna, föraktande nidbilder av vackra människor (som en överplatikkirurgad person), vissa blir översexuella varelser med groteskt överdrivna sexuella attribut, vissa blir små, skräckslagna knytt, allt i en krälande massa av desperat liv. Allt detta i ett vansinnigt tempo, okontrollerat, apokalyptiskt, desperat, hänsynslöst, definitivt.
Jag skulle nog snarare använda ett ord i stil med obundna eller untouchables.
De har genomskådat illusionen som andra ser som verklighet och berörs inte längre av den. De står inte över den, de står utanför den.
Vilket ligger lite i linje med min vision ovan. Genom att de står utanför "verkligheten" har de blivit känslokalla och likgiltiga för de "verkliga" människorna. De är inte riktiga, deras moral är inte riktig, deras känslor är inte riktiga.
När alla helt plötsligt vaknar upp finns helt plötsligt inga spärrar, allt är tillåtet och alla sjuka tankar som legat längst ned i det undermedvetnas bottenslam kommer upp till ytan i en ostoppbar flodvåg.
Jag ser slutscenen framför mig som en stad, som snabbt faller sönder till ruiner, som en spegel till hur de nyuppvaknades moraliska spärrar raseras. Medan staden blir ruiner och ruinerna blir oformliga skuggor så sprider vansinnet sig, alla mot alla, inga hämningar, ingen heder, ingen moral, ingen medkänsla, bara en total kapitulation inför alla drifter man tryckt ner under sitt illusionerade liv. Till och med de uppvaknades utseende ändras för att återspegla detta. Vissa blir mörka monster med klor, huggtänder och spikar, vissa blir överlägsna, föraktande nidbilder av vackra människor (som en överplatikkirurgad person), vissa blir översexuella varelser med groteskt överdrivna sexuella attribut, vissa blir små, skräckslagna knytt, allt i en krälande massa av desperat liv. Allt detta i ett vansinnigt tempo, okontrollerat, apokalyptiskt, desperat, hänsynslöst, definitivt.
Re: Uppvaknanden:
Äh, kort och gott: moralen och våra känslor är en del av fängelset. Alltså innebär "friheten" från illusionen ett konkret självmord genom att våra "jag" måste kastas bort och våra psyken måste integreras. Typ. Lustigt att läsa en jämförelse med CoC där alla främmande varelser beskrivs som i besittning av "Integrerade psyken" utan undermedvetna strukturer. Kom ihåg att människor även kan bli ghouls.... En variant på samma tema? Kult har kanske en mer... subtil syn på idén om besten inom oss (shit, Vampire också!). Jag har en stark misstanke om att Foucault och Deleuze inspirerat kults författare i lika hög grad som gonsitkerna och kabbalisterna.
Det där låter ju lite som hur Schopenhauer skulle ha sett på det. Återigen vill jag hävda Nietzsche i förhållande till det hela: "ingenting är sant, allt är tillåtet". Minns att "människan" i själva verket är odödlig - tiden och vår individualitet (som ju definitivt är avhängig tiden) är lika mycket lögn som illusionen att vi inte kan påverka vår omgivning. Innan människan fängslades i illusionen (materien) fanns det inga gränser, våra lustar och impulser behövde inte förträngas eller förnekas eftersom de inte fick några andra konsekvenser än tillfredsställelse. Hm. Hela uppställningen är i grunden freudiansk - kulturen innebär ett självpåtaget förtryck av våra impulser och ett förnekande av våra egentliga begär vilka skyfflas undan i ett undermedvetet "Det". För att hantera våra impulser och motivera självkontroll skapar vi ett "Överjag" som reglerar oss och gör att vi i våra "Jag" kan fungera i samhället.
Äh, kort och gott: moralen och våra känslor är en del av fängelset. Alltså innebär "friheten" från illusionen ett konkret självmord genom att våra "jag" måste kastas bort och våra psyken måste integreras. Typ. Lustigt att läsa en jämförelse med CoC där alla främmande varelser beskrivs som i besittning av "Integrerade psyken" utan undermedvetna strukturer. Kom ihåg att människor även kan bli ghouls.... En variant på samma tema? Kult har kanske en mer... subtil syn på idén om besten inom oss (shit, Vampire också!). Jag har en stark misstanke om att Foucault och Deleuze inspirerat kults författare i lika hög grad som gonsitkerna och kabbalisterna.
Fast det där sker väl redan på vägen dit? Innebär inte förenandet med skuggan ett överskridande av de fysiska förändringar som man (åtminstone på den mörka vägen) drar på sig under sitt sökande efter frälsning? Jag minns itne hur de Uppvaknade beskrivs i "Mörkrets legioner", men "Messias" framstår väl som helt mänsklig? Och hur är det med Apollyon?
I love it when you talk dirty to me!
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,591
Re: Uppvaknanden:
Se det som ett bestialiskt inbördeskrig där alla är sin egen sida.
Jo, men här sker det på massiv front när illusionen en gång för alla raseras och alla konfronteras med verkligheten. När det rör sig om enstaka uppvaknade som gradvis kommit till insikt så är det hanterbart, när det är hela mänskligheten som på en gång ser sin verklighet rämna abrupt och ställs inför en skrämmande verklig verklighet som maktfullkomliga varelser utan samvete eller medkänsla så kollapsar allt till ett stadium ännu värre än innan illusionen (då det ändå antagligen rådde något slags jämnvikt) så är det inte längre hanterbart.
Se det som ett bestialiskt inbördeskrig där alla är sin egen sida.
Re: Uppvaknanden:
Fast "friheten" yttrar sig ju som en kontroll över "materien", dvs världen omkring oss och en likgiltighet inför tiden. Det är ju just illusionen om bristen på allmakt som utgör fängelset. När vi vaknar upp till en verklighet som är fullkomligt kontrollerbar blir vi ju s.a.s. allsmäktiga?
Intressant tanke, men på sätt och vis tror jag att människornas lust att plåga varandra snarare kan relateras till deras "kärlek" till sitt eget fängelse. Eftersom vi i våra "falska" identiteter och vårt "falska" medvetande i så hög grad är knutna till illusionen gör vi, så länge vi är friska (dvs nära noll i balans), allt för att bevara den. Vägen till befrielse går delvis genom ett förintande av jaget i en "självpåtagen" (inte alltid) galenskap. Både den ljusa vägen och den mörka vägen innebär sinnessjukdom.
Det är iofs en föredömlig idé. En god idé kan ju vara att framhålla plågsamheten i "människans" och "illusionens" undergång. I "Ett eko ur det förflutna" poängteras det att inte ens den "odödliga" (odödliga saker kan "dö" i Kult - t.ex. Demiurgen) "själen" hos majoriteten av människor överlever chocken av att illusionen rasar samman. Jämför Auschwitz och Stalingrad som ju är platser där illusionen delvis givit vika - hur kul var egentligen det?
Jag tänker på att han kanske har en jävligt imponerande samling etsningar i sitt sovrum som han kanske vill visa för diverse kvinnliga rollpersoner.... skämt åsido: det kan finnas hur mycket som helst där inne som inte måste betyda världens slut. Vad sägs om viktiga ledtrådar PÅ VÄG MOT världens slut, eller ett intressant bibliotek som ger absolut kunskap - eller kanske en tom sarkofag vilket innebär fullkomligt kaos och oro bland en hel del "heavy rollers" inom eliten av Kutls metafysiska storheter.
Re: Uppvaknanden:
Och i enlighet med teorin om att Demiurgen från början var en människa som på något sätt fick kontrollen över oss andra: tänk dig en verklighet där de "starka" som snabbt förmår anpassa sig till det nya systemet förmår att förslava oräkneliga mängder andra i sina privata illusioner? Om detta sker gradvist och inte i ett ögonblick kan det utgöra intressant kampanjmaterial....
Sant, men rollpersonernas väg dit går väl medvetet genom förkastandet av Verkligheten?
Och i enlighet med teorin om att Demiurgen från början var en människa som på något sätt fick kontrollen över oss andra: tänk dig en verklighet där de "starka" som snabbt förmår anpassa sig till det nya systemet förmår att förslava oräkneliga mängder andra i sina privata illusioner? Om detta sker gradvist och inte i ett ögonblick kan det utgöra intressant kampanjmaterial....
Moral och omoral
Är ju påfund som sannolikt inte existerat före illusionen. Båda begrepp definierar den skiljelinje som våra fångvaktare helst ser att vi ska hålla oss på för att inte riskera ett uppvaknande.
Vad som utanför vår illusion kan liknas vid "Rätt" och "Fel" är då förmodligen något vi i våra begränsade former inte har förmågan att förstå- men ur det uppvaknade (korrekta) perspektivet är det denna ogripbara definition som är den slutgiltigt gudomligt sanna.
Om teserna ovan tillämpas blir det förvisso näst intill omöjligt att spela uppvaknad. Tror iofs att det är lika kul som att spela 3:dje generationens megavampyr i V:tm, eller Gud för all del.
Är ju påfund som sannolikt inte existerat före illusionen. Båda begrepp definierar den skiljelinje som våra fångvaktare helst ser att vi ska hålla oss på för att inte riskera ett uppvaknande.
Vad som utanför vår illusion kan liknas vid "Rätt" och "Fel" är då förmodligen något vi i våra begränsade former inte har förmågan att förstå- men ur det uppvaknade (korrekta) perspektivet är det denna ogripbara definition som är den slutgiltigt gudomligt sanna.
Om teserna ovan tillämpas blir det förvisso näst intill omöjligt att spela uppvaknad. Tror iofs att det är lika kul som att spela 3:dje generationens megavampyr i V:tm, eller Gud för all del.
the truth, as i see it.
Jag håller helt och fullt med dej om att människan var psykopatiska nihilister som uppvaknade, men inte i att de för den skull skulle behöva någon form av fängelse. I kults regelbok (v2) finns under "Passionen" beskrivet att den sexualitet som idag kan skada våra medmänniskor då vi var gudar bara harmlösa maktlekar som inte kunde skada oss. På så vis tänker jag mej de övriga mänskliga drifterna och beteendena; harmlösa lekar, som i illusionen blivit dödligt allvar.
Min teori är att människan själv inte alls tjänade speciellt mycket på att bli fängslad; genom döden förlorar vi vår kunskap och måste byggas om från noll igen, genom samhället ställs vi i olika fraktioner, vi upplever lidande, smärta och sorg och är i de flesta fall oförmögna att följa våra drömmars mål på samma sätt som vi kan i vårt uppvaknade tillstånd.
I enighet med Stagnelius (eller var det Tegners??) tankar tagna ur gnoctisismen tror jag att demiurgen är den uråldriga andens avkomma, världens barn. Född direkt ur världen skapade han illusionerna som en gåva till sin skapare (vad nu hon hette), och fängslade människan i den. Han är ett mycket ondskefullt väsen, och inte alls den rättvisa monark som man tror honom vara ibland.
Istället är det tvillingarna som är de "goda" Astaroth som människans främste befriare, demiurgens "mörka tvilling".
Detta tar jag enligt Qlippoth, som man skulle lite enkelt (och kanske mindre korrekt) förenkla till att allting har sin motsatts, och att detta var skaparens plan. Astaroth blir följdaktligen Demiurgens ljusa sida (den som för övrigt innesluter ljuset).
På det sättet blir Demiurgens plan den också bara en kugge i världens hjul. Denna ursprunglige skapare använder ondhet, godhet och arkonternas och dödsänglarnas syften för att få människan att inse sidor av sig själva som de aldrig skulle uppfatta i uppvaket tillstånd i syfte att de en gång ska förstå dennes mångsidighet och syfte.
Självklart är allting inte enbart gott eller ont; en princip som t.ex. Gamaliels sadistiska sexualitet kan ju på sätt och vis sättas i kontrast med Binahs "gruppen över individen" tema.
Så när illusionerna rämnat, och världen som vi känner den är förstörd och sönderriven, och vi tvingats att uppvakna, kommer ut ur Achlyss den ursprungliga principen, alltets skapare och den ursprungliga modern att utvandra för att se sina barn, och låta dessa se henne. Hon kommer att inleda en ny världsordning, men hur den ser ut är ju en helt annan fråga...
- Lever Demiurgen, och vad har i så fall hänt med honom?
Nej, enligt mej lever han inte. det är enligt mej inte att ingen vet hur man kommenderar maskinen som är felet med världens sönderfall; utan själva principen att allting är i obalans; försvunna arkonter och nu demiurgen har gjort att alltets balans skiftats och går i bitar.
Däremot lever demiurgens inkarnat, de 7 mest dominanta dragen hos honom, som omedvetna, kraftfulla föremål/personer/platser eller händelser.
Vad hände med demiurgen? jo han gick in i Achlyss och upplöstes i intigheten på sin skapares kall. Han hade förverkat sin roll. Vad som finns i demiurgens svarta cidadell är inte kraften att rädda eller förgöra världen; det är vetskapen en del av sanningen; sanningen sedd från demiurgen, och dessutom hans kunskaper om alltet, vilket ger sin bärare fruktansvärd makt.
Jag håller helt och fullt med dej om att människan var psykopatiska nihilister som uppvaknade, men inte i att de för den skull skulle behöva någon form av fängelse. I kults regelbok (v2) finns under "Passionen" beskrivet att den sexualitet som idag kan skada våra medmänniskor då vi var gudar bara harmlösa maktlekar som inte kunde skada oss. På så vis tänker jag mej de övriga mänskliga drifterna och beteendena; harmlösa lekar, som i illusionen blivit dödligt allvar.
Min teori är att människan själv inte alls tjänade speciellt mycket på att bli fängslad; genom döden förlorar vi vår kunskap och måste byggas om från noll igen, genom samhället ställs vi i olika fraktioner, vi upplever lidande, smärta och sorg och är i de flesta fall oförmögna att följa våra drömmars mål på samma sätt som vi kan i vårt uppvaknade tillstånd.
I enighet med Stagnelius (eller var det Tegners??) tankar tagna ur gnoctisismen tror jag att demiurgen är den uråldriga andens avkomma, världens barn. Född direkt ur världen skapade han illusionerna som en gåva till sin skapare (vad nu hon hette), och fängslade människan i den. Han är ett mycket ondskefullt väsen, och inte alls den rättvisa monark som man tror honom vara ibland.
Istället är det tvillingarna som är de "goda" Astaroth som människans främste befriare, demiurgens "mörka tvilling".
Detta tar jag enligt Qlippoth, som man skulle lite enkelt (och kanske mindre korrekt) förenkla till att allting har sin motsatts, och att detta var skaparens plan. Astaroth blir följdaktligen Demiurgens ljusa sida (den som för övrigt innesluter ljuset).
På det sättet blir Demiurgens plan den också bara en kugge i världens hjul. Denna ursprunglige skapare använder ondhet, godhet och arkonternas och dödsänglarnas syften för att få människan att inse sidor av sig själva som de aldrig skulle uppfatta i uppvaket tillstånd i syfte att de en gång ska förstå dennes mångsidighet och syfte.
Självklart är allting inte enbart gott eller ont; en princip som t.ex. Gamaliels sadistiska sexualitet kan ju på sätt och vis sättas i kontrast med Binahs "gruppen över individen" tema.
Så när illusionerna rämnat, och världen som vi känner den är förstörd och sönderriven, och vi tvingats att uppvakna, kommer ut ur Achlyss den ursprungliga principen, alltets skapare och den ursprungliga modern att utvandra för att se sina barn, och låta dessa se henne. Hon kommer att inleda en ny världsordning, men hur den ser ut är ju en helt annan fråga...
- Lever Demiurgen, och vad har i så fall hänt med honom?
Nej, enligt mej lever han inte. det är enligt mej inte att ingen vet hur man kommenderar maskinen som är felet med världens sönderfall; utan själva principen att allting är i obalans; försvunna arkonter och nu demiurgen har gjort att alltets balans skiftats och går i bitar.
Däremot lever demiurgens inkarnat, de 7 mest dominanta dragen hos honom, som omedvetna, kraftfulla föremål/personer/platser eller händelser.
Vad hände med demiurgen? jo han gick in i Achlyss och upplöstes i intigheten på sin skapares kall. Han hade förverkat sin roll. Vad som finns i demiurgens svarta cidadell är inte kraften att rädda eller förgöra världen; det är vetskapen en del av sanningen; sanningen sedd från demiurgen, och dessutom hans kunskaper om alltet, vilket ger sin bärare fruktansvärd makt.
Wolfmaster
Warrior
Om man kan få in lite av det metafysiska i ett äventyr, eller i alla fall en känlsa av att det finns nått i bakrgunden så tror jag personligen att man kan få en väldigt bra känsla i ett äventyr.