tjena jag har tagit en paus från mitt andra projekt och ska nu göra ett kravall rollspel med demostranter, poliser och insatsstrykor. det sak inta bli så stort men det skulle vara kul att ha en cool framsida..så undrar om någon har lust att rita en fin bild som kan förknippas med kravaller och sådant?? det skulle vara väldigt snällt
Nekromanti Kravall rollspel.
- Thread starter han göte
- Start date
Re: Kravallrollspel
Om vi utgår från att det är ett seriöst förslag: Vad är det meningen att man ska göra i rollspelet? Det lilla jag sett av kravaller verkar inte erbjuda speciellt många möjligheter till rollspel. Kravalldeltagare brukar vara för upptagna med att kasta sten på imaginära förtryckare eller stå och smyg-heila för att det ska ske någon karaktärsutveckling att tala om.
Den vanliga instruktionen: Berätta vad ditt rollspel går ut på och vad det är som kommer att göra det så bra att någon ska lägga ner tid på att rita bilder till det.
/tobias
Om vi utgår från att det är ett seriöst förslag: Vad är det meningen att man ska göra i rollspelet? Det lilla jag sett av kravaller verkar inte erbjuda speciellt många möjligheter till rollspel. Kravalldeltagare brukar vara för upptagna med att kasta sten på imaginära förtryckare eller stå och smyg-heila för att det ska ske någon karaktärsutveckling att tala om.
Den vanliga instruktionen: Berätta vad ditt rollspel går ut på och vad det är som kommer att göra det så bra att någon ska lägga ner tid på att rita bilder till det.
/tobias
Re: Kravallrollspel
mitt rollspel går även ut på att försöka få mer rättigheter och respekt inte bara med hjälp av våld utan förhandlingar och hot. man behöver även skaffa hjälp för dem eventuella dåd man skall göra. och rollspelet är inte bara ett kravall rollspel utan även ett politiskt och lite upprors spel. din rollperson måste skaffa sig hjälpmedel, alliera sig med andra upprors gäng, och om din rollperson inte vill vara den som står längst fram i leddet och blir nerslagen av polisen. så får han jobba sig upp inom ett upprors gäng.
mitt rollspel går även ut på att försöka få mer rättigheter och respekt inte bara med hjälp av våld utan förhandlingar och hot. man behöver även skaffa hjälp för dem eventuella dåd man skall göra. och rollspelet är inte bara ett kravall rollspel utan även ett politiskt och lite upprors spel. din rollperson måste skaffa sig hjälpmedel, alliera sig med andra upprors gäng, och om din rollperson inte vill vara den som står längst fram i leddet och blir nerslagen av polisen. så får han jobba sig upp inom ett upprors gäng.
Rickard
Superhero
Måste du göra ett helt rollspel om det? Jag menar, du kan ju lika gärna göra ett eller flera scenario som tjänar precis samma syfte..
/Han som tror mer på systemlösa scenario (även om han själv ogillar sådana i viss mån)
/Han som tror mer på systemlösa scenario (även om han själv ogillar sådana i viss mån)
Pfah! Minikampanjsrollspel eller miniserierollspel är ju framtiden! (Precis som stridsregler utan skada..) Det är så mycket framtiden att jag nog aldrig kommer bli klart med ett.. 
Själv hatar jag när folk säger "spela ett datorspel" eller "skriv en bok" när man vill rollspela, men.. Jag vill ändå komma med ett förslag liknande Hans:
Skulle det inte funka bättre som ett strategispel? Då kan man göra allt det där du (han göte) snackar om, men man kan hoppa över resten, vilket jag tyvärr tror skulle bli fluff ändå.
Själv hatar jag när folk säger "spela ett datorspel" eller "skriv en bok" när man vill rollspela, men.. Jag vill ändå komma med ett förslag liknande Hans:
Skulle det inte funka bättre som ett strategispel? Då kan man göra allt det där du (han göte) snackar om, men man kan hoppa över resten, vilket jag tyvärr tror skulle bli fluff ändå.
Rising
Vila i frid
Upp till kamp...
Det är en jättebra idé med revolutionsstämning i ett rollspel, inte minst för att man verkar blir snygg automatiskt så fort man är vänster (jmfr Che Guevara och Alexander Bard, liksom), och allt som är häftigt i rollspel handlar ju faktiskt om att vara snygg (alver, Han Solo, Bondbrudar, osv). Till och med totalugly fågelskrämmor som Ulrike Meinhof hamnar på något sätt på ens hångellista bara för att de ser så djäkla snygga ut med lite solbrillor, baskrar och sån skit. Det är som när man ser en brud läsa Majakovski och man tänker... eh... nårty tankar.
Nå, var var jag någonstans? Sexig revolutionärsanda, Brudmagnet, genialiska idéer som förändrar världen... Nå, nog talat om mig, nu när jag presenterat mig tänkte jag svara på din fråga:
Det häftiga med att vara medelklass är nämligen att medelklassen egentligen inte har några riktiga åsikter. De är för lökiga. De vill bara ligga med arbetarklassen (eller; med varandra), så för medelklassens del handlar revolutionen mest om driften att impa; precis som äventyrare i vanliga dungeonrollspel så är de alltid på jakt efter en möjlighet att prestera bedrifter och visa sig duktiga. De har så mycket att bevisa för dem själva. Precis så skulle jag vilja känna i ett rollspel; att man vore konstnärer, poeter, studenter, komiker, musiker, satiriker, filosofer, osv... Raggare, helt enkelt, och att man skulle utnyttja revolutionen för att själv få låtsas vara arbetarklass för ett tag: Låtsas ha det svårt, låtsas ha ångest, låtsas få leva ett enkelt liv, låtsas få vara bra i sängen (alla vet ju att överklassen är fullständiga persiljor under lakanet), låtsas få vara streetsmarta, låtsas få vara utsatta, låtsas få vara hatade, låtsas få vara förföljda, låtsas få vara farliga.
Precis som att det vore skittrist att vara äventyrare i en värld utan gobbos så behövs det en pompös överklass (med tillhörande polismakt) som knullar arbetarklassen för att det ska vara roligt att vara medelklass.
Det har inget med politik egentligen att göra; det är därför vänsterkids protesterar även fast man har en vänsterregering. Så, om du låter ditt rollspel utspela sig i en imaginär värld; skippa politiken helt och hållet, och berätta mer om hur snygga arbetarklassbrudarna är, och hur man bäst går till väga för att få ligga med dem.
Låt oss vara allvarliga, utan snygga brudar så skulle ingen självmant gå upp på barrikaderna. Eller läsa arselskallen Majakovski. Han suger.
Det är en jättebra idé med revolutionsstämning i ett rollspel, inte minst för att man verkar blir snygg automatiskt så fort man är vänster (jmfr Che Guevara och Alexander Bard, liksom), och allt som är häftigt i rollspel handlar ju faktiskt om att vara snygg (alver, Han Solo, Bondbrudar, osv). Till och med totalugly fågelskrämmor som Ulrike Meinhof hamnar på något sätt på ens hångellista bara för att de ser så djäkla snygga ut med lite solbrillor, baskrar och sån skit. Det är som när man ser en brud läsa Majakovski och man tänker... eh... nårty tankar.
Nå, var var jag någonstans? Sexig revolutionärsanda, Brudmagnet, genialiska idéer som förändrar världen... Nå, nog talat om mig, nu när jag presenterat mig tänkte jag svara på din fråga:
Hela spektrat bakom revolutionära rörelser. Det viktiga man måste förstå är att revolutioner egentligen inte handlar så mycket om politik. Det är bara arbetarklassen som tycker det, och arbetarklassen är som boskap. De lyckas aldrig med något utan medelklassen, och medelklassen är fullständiga mofos; de är precis som äventyrare.
Det häftiga med att vara medelklass är nämligen att medelklassen egentligen inte har några riktiga åsikter. De är för lökiga. De vill bara ligga med arbetarklassen (eller; med varandra), så för medelklassens del handlar revolutionen mest om driften att impa; precis som äventyrare i vanliga dungeonrollspel så är de alltid på jakt efter en möjlighet att prestera bedrifter och visa sig duktiga. De har så mycket att bevisa för dem själva. Precis så skulle jag vilja känna i ett rollspel; att man vore konstnärer, poeter, studenter, komiker, musiker, satiriker, filosofer, osv... Raggare, helt enkelt, och att man skulle utnyttja revolutionen för att själv få låtsas vara arbetarklass för ett tag: Låtsas ha det svårt, låtsas ha ångest, låtsas få leva ett enkelt liv, låtsas få vara bra i sängen (alla vet ju att överklassen är fullständiga persiljor under lakanet), låtsas få vara streetsmarta, låtsas få vara utsatta, låtsas få vara hatade, låtsas få vara förföljda, låtsas få vara farliga.
Precis som att det vore skittrist att vara äventyrare i en värld utan gobbos så behövs det en pompös överklass (med tillhörande polismakt) som knullar arbetarklassen för att det ska vara roligt att vara medelklass.
Det har inget med politik egentligen att göra; det är därför vänsterkids protesterar även fast man har en vänsterregering. Så, om du låter ditt rollspel utspela sig i en imaginär värld; skippa politiken helt och hållet, och berätta mer om hur snygga arbetarklassbrudarna är, och hur man bäst går till väga för att få ligga med dem.
Låt oss vara allvarliga, utan snygga brudar så skulle ingen självmant gå upp på barrikaderna. Eller läsa arselskallen Majakovski. Han suger.
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: Upp till kamp...
Booyah! Bra inlägg! Nu kan jag låta nästa rollspel med upprorstema jag gör vara ironiskt, istället för att var rädd för att anklagas för hyckleri.
För att vara OT så måste jag få invända mot en av de grejer du skriver:
Det häftiga med att vara medelklass är nämligen att medelklassen egentligen inte har några riktiga åsikter.
Det är nu inte riktigt sant. Det moderna västerländska samhället med dess demokrati och marknadsekonomi är ju perfekt kalibrerat till medelklassen och dess behov. Större delen av medelklassen är alltså av åsikten att "det är bra som det är". Att vara nöjd med det nuvarande tillståndet är kanske en tråkig åsikt, men nog fan är det en åsikt.
Booyah! Bra inlägg! Nu kan jag låta nästa rollspel med upprorstema jag gör vara ironiskt, istället för att var rädd för att anklagas för hyckleri.
För att vara OT så måste jag få invända mot en av de grejer du skriver:
Det häftiga med att vara medelklass är nämligen att medelklassen egentligen inte har några riktiga åsikter.
Det är nu inte riktigt sant. Det moderna västerländska samhället med dess demokrati och marknadsekonomi är ju perfekt kalibrerat till medelklassen och dess behov. Större delen av medelklassen är alltså av åsikten att "det är bra som det är". Att vara nöjd med det nuvarande tillståndet är kanske en tråkig åsikt, men nog fan är det en åsikt.
Rising
Vila i frid
...emot knölvalen...
Det är typ som att man kan tycka att tomater är äckliga. Okej, så man slutar äta tomater. Man försöker inte få tomater att sluta säljas i landets butiker.
Det är en skillnad mellan frihet och makt; se. Att ha frihet är att diktera en ordning åt en själv. Såsom att sluta äta tomater för att man inte gillar tomater, eller att dyrka påskharen för att man tycker att chokladägg är det närmsta sakrament man kan komma i den västerländska civilisationen.
Att ha makt är något helt annat. Makt är att vara så fri, att man kan inskränka andras frihet. Såsom att låta ens barn gå på en särskild skola där de skaffar sig kontakter som hjälper dem i deras karriärer - så att alla andra människor får välja mellan ett mycket mer begränsat antal arbeten än ens egna barn.
För att ett samhälle ska vara fritt så måste man stävja individernas "makt"; det är den tysta överrenskommelse som allt fruktbart samarbete vilar på (och som de förhärskande hela tiden försöker kringå genom att bedra befolkningen. De förhärskande kan använda dumma lögner såsom kommunism eller liberalism, det är inte så viktigt. Revolution handlar ju inte om politik. Den ideologi som i ena stunden kan stävja de förhärskandes makt (såsom exempelvis liberalismen i dess begynnelse) kan i nästa stund vara just den ordning som de förhärskande försöker diktera för alla andra).
Det är det som är så intressant med den revolutionära medelklassen; de ger upp sin makt över arbetarklassen för att alla ska kunna få frihet. (Även om de om sanningen ska fram oftast utnyttjar sina tjänster genom att de i gengäld förväntar sig kunna ragga arbetarklassbrudar och -snubbar. Det kan man tycka elaka saker om i verkligheten, men i rollspel tycker jag det är bra eftersom det är roligt att ragga.)
---
Nå, vad har det här med rollspel att göra? Jo, det är det som är så lämpigt med revolutioner; du får en bra antagonist (de förhärskande är alltid mäktiga) och man känner sig på naturlig väg hederlig (eftersom man ju ger upp sina privilegier för att hjälpa dem som har det sämre ställt) utan att man behöver blanda in några goda gudomar eller sån skit. Det fria samhället är sin egen belöning.
Det roliga är detta; att vara förtryckt är inget kul. Det är jobbigt och passar bäst i onda, mörka rollspel. Men medelklassen är inte förtryckt, utan de väljer att stå på de förtrycktas sida. Varför? Jo, för att det är kul och spännande.
"Kul och spännande"? - precis vad vi tycker att rollspel ska handla om!
Det handlar bara om att gestalta rätt typ av rollpersoner. Medelklassen delas ju upp i två delar vid en revolution: Dels de som är tillräckligt dumma för att kunna låtsas vara överklass, och dels de som har tillräckligt mycket mindervärdeskomplex för att ta arbetarklassens parti. Och mindervärdeskomplex är ett lysande incitament för en rollperson, just eftersom det kan ta sig så många olika uttryck för en äventyrare. Om man är rädd för att ta det lugnt och bli en nolla i mängden, då kommer man ju aldrig att sluta vara en äventyrare som lever farligt och tänjer på gränserna. Vilket alltså borgar för många spännande och fräcka äventyr.
Yeah, okej, men det är ingen åskådning; det är ingen ideologi, det är varken värt att kämpa för eller värt att uttrycka.
Det är typ som att man kan tycka att tomater är äckliga. Okej, så man slutar äta tomater. Man försöker inte få tomater att sluta säljas i landets butiker.
Det är en skillnad mellan frihet och makt; se. Att ha frihet är att diktera en ordning åt en själv. Såsom att sluta äta tomater för att man inte gillar tomater, eller att dyrka påskharen för att man tycker att chokladägg är det närmsta sakrament man kan komma i den västerländska civilisationen.
Att ha makt är något helt annat. Makt är att vara så fri, att man kan inskränka andras frihet. Såsom att låta ens barn gå på en särskild skola där de skaffar sig kontakter som hjälper dem i deras karriärer - så att alla andra människor får välja mellan ett mycket mer begränsat antal arbeten än ens egna barn.
För att ett samhälle ska vara fritt så måste man stävja individernas "makt"; det är den tysta överrenskommelse som allt fruktbart samarbete vilar på (och som de förhärskande hela tiden försöker kringå genom att bedra befolkningen. De förhärskande kan använda dumma lögner såsom kommunism eller liberalism, det är inte så viktigt. Revolution handlar ju inte om politik. Den ideologi som i ena stunden kan stävja de förhärskandes makt (såsom exempelvis liberalismen i dess begynnelse) kan i nästa stund vara just den ordning som de förhärskande försöker diktera för alla andra).
Det är det som är så intressant med den revolutionära medelklassen; de ger upp sin makt över arbetarklassen för att alla ska kunna få frihet. (Även om de om sanningen ska fram oftast utnyttjar sina tjänster genom att de i gengäld förväntar sig kunna ragga arbetarklassbrudar och -snubbar. Det kan man tycka elaka saker om i verkligheten, men i rollspel tycker jag det är bra eftersom det är roligt att ragga.)
---
Nå, vad har det här med rollspel att göra? Jo, det är det som är så lämpigt med revolutioner; du får en bra antagonist (de förhärskande är alltid mäktiga) och man känner sig på naturlig väg hederlig (eftersom man ju ger upp sina privilegier för att hjälpa dem som har det sämre ställt) utan att man behöver blanda in några goda gudomar eller sån skit. Det fria samhället är sin egen belöning.
Det roliga är detta; att vara förtryckt är inget kul. Det är jobbigt och passar bäst i onda, mörka rollspel. Men medelklassen är inte förtryckt, utan de väljer att stå på de förtrycktas sida. Varför? Jo, för att det är kul och spännande.
"Kul och spännande"? - precis vad vi tycker att rollspel ska handla om!
Det handlar bara om att gestalta rätt typ av rollpersoner. Medelklassen delas ju upp i två delar vid en revolution: Dels de som är tillräckligt dumma för att kunna låtsas vara överklass, och dels de som har tillräckligt mycket mindervärdeskomplex för att ta arbetarklassens parti. Och mindervärdeskomplex är ett lysande incitament för en rollperson, just eftersom det kan ta sig så många olika uttryck för en äventyrare. Om man är rädd för att ta det lugnt och bli en nolla i mängden, då kommer man ju aldrig att sluta vara en äventyrare som lever farligt och tänjer på gränserna. Vilket alltså borgar för många spännande och fräcka äventyr.
Krigeus
Veteran
Re: Kravallrollspel
Så som jag ser det så verkar det som om det du vill göra är mer ett brädspel än vad det är ett rollspel. Har du någonsin spelat Junta? "Presidenten är död, länge leve presidenten"
Jag vet inte om det är så lyckat att göra ett helt rollspel som enbart kretsar runt revolution, jag tror mer på det de andra har sagt, att göra enskilda scenarion där spelarna blir inblandade i eller kan välja att engagera sig i en pågående revolution.
Så som jag ser det så verkar det som om det du vill göra är mer ett brädspel än vad det är ett rollspel. Har du någonsin spelat Junta? "Presidenten är död, länge leve presidenten"
Jag vet inte om det är så lyckat att göra ett helt rollspel som enbart kretsar runt revolution, jag tror mer på det de andra har sagt, att göra enskilda scenarion där spelarna blir inblandade i eller kan välja att engagera sig i en pågående revolution.
Janne J doesn't live here anymore...
Eller annorlunda uttryckt: The revolution will not be televised.
Ville egentligen inte säga så mycket, bortsett från att det var ett sant nöje att läsa ovanstående inlägg även om det fick mig att undra vad Rising rökt. However...
Revolution i all ära, men den ursprungliga förfrågan gällde ett rollspel om kravaller. Jag anser att man bör skilja på revolution (rakryggad kamp för friheten, låt vara den egendefinierade) och kravaller (slåss med snutar). Gandhi gjorde revolution. Medelklassungar kravallar.
Och för att kontra din tes: revolutioner handlar alltid om politik. Kravaller däremot handlar i sin renaste form mest om att TV:n är paj.
Eller annorlunda uttryckt: The revolution will not be televised.
Ville egentligen inte säga så mycket, bortsett från att det var ett sant nöje att läsa ovanstående inlägg även om det fick mig att undra vad Rising rökt. However...
Revolution i all ära, men den ursprungliga förfrågan gällde ett rollspel om kravaller. Jag anser att man bör skilja på revolution (rakryggad kamp för friheten, låt vara den egendefinierade) och kravaller (slåss med snutar). Gandhi gjorde revolution. Medelklassungar kravallar.
Och för att kontra din tes: revolutioner handlar alltid om politik. Kravaller däremot handlar i sin renaste form mest om att TV:n är paj.
Rising
Vila i frid
Re: Janne J doesn't live here anymore...
Kravaller är bara symptom på ett sjukligt förtryck. Det är inte sjukdomen i sig. Den hållning som du tar i ditt inlägg är den som de förhärskande försöker indoktrinera oss för att vi inte skall ta oroligheterna på allvar. Det finns givetvis en sanning i dessa ord, men också en osanning.
Som desillusionist tittar man inte på åskådningarna i sig (för de är ju blott illusioner), utan på orsakerna bakom åsikterna. Då förstår man varför båda sidor av en konflikt demoniserar varandra; varför demonstranterna dehumaniserar poliserna och varför det förhärskande skiktet per automatik försöker visa att kravallerna i själva verket hotar demokratin (så att splittringar skall uppstå i motståndsgruppernas egna läger).
Boskap, boskap, boskap. Människor med åskådningar är boskap.
Har du läst alla inlägg från han göte? Han har nämligen försökt förklara ytterligare vad han varit ute efter.
Du antyder att det beror mest på revoltörerna huruvida det blir kravaller eller revolution. Jag tycker att det beror mer på polisen (och de förhärskande). Om du tvingar fram en ordning där enda sättet att göra motstånd är via våld, då kan du inte skylla på våldsverkarna när våldet drabbar dig. För det är du som har haft makten, det är du som har dikterat förutsättningarna. Ansvaret är ditt. Skulden är din.
Kravaller är bara symptom på ett sjukligt förtryck. Det är inte sjukdomen i sig. Den hållning som du tar i ditt inlägg är den som de förhärskande försöker indoktrinera oss för att vi inte skall ta oroligheterna på allvar. Det finns givetvis en sanning i dessa ord, men också en osanning.
Som desillusionist tittar man inte på åskådningarna i sig (för de är ju blott illusioner), utan på orsakerna bakom åsikterna. Då förstår man varför båda sidor av en konflikt demoniserar varandra; varför demonstranterna dehumaniserar poliserna och varför det förhärskande skiktet per automatik försöker visa att kravallerna i själva verket hotar demokratin (så att splittringar skall uppstå i motståndsgruppernas egna läger).
Boskap, boskap, boskap. Människor med åskådningar är boskap.
Gandhi 2 - no more mr Nice Guy
Du antyder att det beror mest på revoltörerna huruvida det blir kravaller eller revolution. Jag tycker att det beror mer på polisen (och de förhärskande). Om du tvingar fram en ordning där enda sättet att göra motstånd är via våld, då kan du inte skylla på våldsverkarna när våldet drabbar dig. För det är du som har haft makten, det är du som har dikterat förutsättningarna. Ansvaret är ditt. Skulden är din.
Nja, det där vete katten om jag köper. August Palm gjorde ett slags revolution på 1800-talet, och han hade varken Internet eller SMS att tillgå. Gandhi protesterade utan våld mot de brittiska förtryckarna, som förmodligen inte var mjukare i nyporna än dagens polis. Menar du att det är så mycket svårare i dagens samhälle att slåss utan våld?
Du hittar säkert motexempel, men min åsikt är likförbannat att den som har möjlighet och hjärna alltid kommer att hitta smartare sätt än våld för att driva kampen. Det är också därför det syns rätt snart när våldet blir ett självändamål (vilket det iofs gärna får vara i ett rollspel).
För att återknyta till ursprungstråden, så tror jag att ett revolutionärt rollspel behöver både våld och smartare metoder för att bli intressant. Om vi antar din idé att revolutionens form beror på förtrycket, hur ska man då utforma en lämplig "förtryckare" för att styra spelet dit man vill?
Du antyder att det beror mest på revoltörerna huruvida det blir kravaller eller revolution. Jag tycker att det beror mer på polisen (och de förhärskande). Om du tvingar fram en ordning där enda sättet att göra motstånd är via våld, då kan du inte skylla på våldsverkarna när våldet drabbar dig. För det är du som har haft makten, det är du som har dikterat förutsättningarna. Ansvaret är ditt. Skulden är din.
Nja, det där vete katten om jag köper. August Palm gjorde ett slags revolution på 1800-talet, och han hade varken Internet eller SMS att tillgå. Gandhi protesterade utan våld mot de brittiska förtryckarna, som förmodligen inte var mjukare i nyporna än dagens polis. Menar du att det är så mycket svårare i dagens samhälle att slåss utan våld?
Du hittar säkert motexempel, men min åsikt är likförbannat att den som har möjlighet och hjärna alltid kommer att hitta smartare sätt än våld för att driva kampen. Det är också därför det syns rätt snart när våldet blir ett självändamål (vilket det iofs gärna får vara i ett rollspel).
För att återknyta till ursprungstråden, så tror jag att ett revolutionärt rollspel behöver både våld och smartare metoder för att bli intressant. Om vi antar din idé att revolutionens form beror på förtrycket, hur ska man då utforma en lämplig "förtryckare" för att styra spelet dit man vill?
Rising
Vila i frid
Re: Gandhi 2 - no more mr Nice Guy
Dels skulle förtryckarna vara på väg att tappa greppet. Det ska ju inte vara ett perfekt konspirationsliknande förtryck som är omöjligt att motarbeta, utan det skall vara enkelt att gå ut och slåss mot dem. Om man dör så ska man kunna bli en martyr. Och jag tycker även att det blir bäst om motståndet får ske på många olika nivåer: Kravaller, satir, demonstrationer, böcker, filosofi, artiklar, flygblad, protestsånger, osv. En bra revolution förs lika mycket på caféer som på barrikaderna.
Åtminstone en som jag skulle vilja vara med i.
...och så ska upprorsmännen se snygga ut. Det finns en anledning till att alla skulle vilja vara med i Svarta Pantrarna, medan det inte riktigt finns någon som drömmer om att få ha varit med i Grupp 8 (eller nja, jag skulle nog velat det).
När allt kommer kring så tror jag att Imperiet gjorde ett misstag genom att skjuta alla fula och tjocka rebellpiloter under attacken mot dödsstjärnan. Tänk om Luke och gänget hade fått samsas med alla lökiga pajsare på prisceremonin i slutet av A new Hope; då hade säkert nyrekryteringen gått betydligt långsammare för rebellerna den kommande tiden och Imperiet hade kunnat kväsa Hoth och Endor som ingenting.
Min åsikt är att det är förtryckarna som bestämmer hur smart du kommer att kunna vara. En obildad befolkning är mycket enklare att manipulera än en som kan få information från världens alla håll. Censur och propagande är viktiga verktyg för att domptera befolkningen.
En som är rolig att bekämpa. Jag skulle vilja slåss mot ett förtryck som dels är enkelt att demonisera (tjocka direktörer med slipsar och cigarrer är roligare än solbrända IT-miljonärer med tuffa sportbilar, och en alltigenom ond häxmästar-liknande briljant man som Nixon är bättre än en tokrolig fåntratt med mycket karisma och lite auktoritet som G.W. (Hade vi haft en någorlunda vettig kung i det här landet så hade det funnits fler protester mot monarkin. Men just eftersom det känns som att sparka nedåt när man angriper kungen så är det nästan som om vi inte orkar bry oss))
Dels skulle förtryckarna vara på väg att tappa greppet. Det ska ju inte vara ett perfekt konspirationsliknande förtryck som är omöjligt att motarbeta, utan det skall vara enkelt att gå ut och slåss mot dem. Om man dör så ska man kunna bli en martyr. Och jag tycker även att det blir bäst om motståndet får ske på många olika nivåer: Kravaller, satir, demonstrationer, böcker, filosofi, artiklar, flygblad, protestsånger, osv. En bra revolution förs lika mycket på caféer som på barrikaderna.
Åtminstone en som jag skulle vilja vara med i.
...och så ska upprorsmännen se snygga ut. Det finns en anledning till att alla skulle vilja vara med i Svarta Pantrarna, medan det inte riktigt finns någon som drömmer om att få ha varit med i Grupp 8 (eller nja, jag skulle nog velat det).
När allt kommer kring så tror jag att Imperiet gjorde ett misstag genom att skjuta alla fula och tjocka rebellpiloter under attacken mot dödsstjärnan. Tänk om Luke och gänget hade fått samsas med alla lökiga pajsare på prisceremonin i slutet av A new Hope; då hade säkert nyrekryteringen gått betydligt långsammare för rebellerna den kommande tiden och Imperiet hade kunnat kväsa Hoth och Endor som ingenting.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 6,937
I am the law!
Nu börjar det här faktiskt bli lite intressant, trots att du maler på med dina gamla vanliga, överanalyserande skitinlägg.
Nåja, du har tjatat på ett tag om sexiga revolutionärer. Är det inte dags att kika lite på den andra sidan? "Förtryckarna"?
Hur jävla sexigt är det inte att vara de som kämpar emot revolutionen? Kontrarevolutionärerna? Jag antar att det är fler än jag som tycker att det är helt vansinnigt ballt när imperieofficeren kläcker "You rebel scum" i Return of the Jedi? Jag antar att det är fler än jag som tycker att Stormtroopers är typ det ballaste som finns.
Så vad är det i förtryckarstatens våldsverktyg som får oss att ibland heja på imperiet? Kanske är det så att vi innerst inne känner att Churchill* hade rätt när han sa att demokrati är ett vedervärdigt statsskick, men det minst dåliga alternativet vi har.
Och vi behöver inte ta till extremerna. Imperiet är onda, det ligger liksom i filmskaparens grundidé. Men i Sverige då? Våra svenska polismän. Kanonkillar imho, men de är populära att ge sig på av revolterande medelklasslynglar. De är ju liksom motståndet. Men alla "vanliga" medborgare är ju inte revoltörer. Många av oss står ju faktiskt på ordningsmaktens sida. Varför stöder inte de flesta av oss revolutionen? Vi har ju en romantiserad bild av revolutionärerna. De är höljda i ett skimmer som gör att de är lätta att tycka om.
Nä, jag tycker att poliserna är mycket ballare. Stormtrupperna också. Det finns ett romantiskt skimmer över de som upprätthåller lag och ordning också. De är inte alls viljelösa slavar (som demoniseringen vill få dem att framstå som). Lika lite som ung vänster är ett hot mot demokratin är polisen våldsslavar styrda av en fötryckande överklass. De är individer med andra ideal än revolutionärerna helt enkelt. Deras kamp mot buset är lika viktig för dem som för aktivisten som sular en demokratisk gatsten genom Mc Donalds skyltfönster.
I vilket fall. Ska ni lira revolution så rekommenderar jag Skymningsläge. Det är ballt.
- Vulf, Judge Dredd är ascool. Fascister är ofta det. Dessutom har de snygga uniformer.
*<font size="1"> För visst var det väl han?</font size>
Nu börjar det här faktiskt bli lite intressant, trots att du maler på med dina gamla vanliga, överanalyserande skitinlägg.
Nåja, du har tjatat på ett tag om sexiga revolutionärer. Är det inte dags att kika lite på den andra sidan? "Förtryckarna"?
Hur jävla sexigt är det inte att vara de som kämpar emot revolutionen? Kontrarevolutionärerna? Jag antar att det är fler än jag som tycker att det är helt vansinnigt ballt när imperieofficeren kläcker "You rebel scum" i Return of the Jedi? Jag antar att det är fler än jag som tycker att Stormtroopers är typ det ballaste som finns.
Så vad är det i förtryckarstatens våldsverktyg som får oss att ibland heja på imperiet? Kanske är det så att vi innerst inne känner att Churchill* hade rätt när han sa att demokrati är ett vedervärdigt statsskick, men det minst dåliga alternativet vi har.
Och vi behöver inte ta till extremerna. Imperiet är onda, det ligger liksom i filmskaparens grundidé. Men i Sverige då? Våra svenska polismän. Kanonkillar imho, men de är populära att ge sig på av revolterande medelklasslynglar. De är ju liksom motståndet. Men alla "vanliga" medborgare är ju inte revoltörer. Många av oss står ju faktiskt på ordningsmaktens sida. Varför stöder inte de flesta av oss revolutionen? Vi har ju en romantiserad bild av revolutionärerna. De är höljda i ett skimmer som gör att de är lätta att tycka om.
Nä, jag tycker att poliserna är mycket ballare. Stormtrupperna också. Det finns ett romantiskt skimmer över de som upprätthåller lag och ordning också. De är inte alls viljelösa slavar (som demoniseringen vill få dem att framstå som). Lika lite som ung vänster är ett hot mot demokratin är polisen våldsslavar styrda av en fötryckande överklass. De är individer med andra ideal än revolutionärerna helt enkelt. Deras kamp mot buset är lika viktig för dem som för aktivisten som sular en demokratisk gatsten genom Mc Donalds skyltfönster.
I vilket fall. Ska ni lira revolution så rekommenderar jag Skymningsläge. Det är ballt.
- Vulf, Judge Dredd är ascool. Fascister är ofta det. Dessutom har de snygga uniformer.
*<font size="1"> För visst var det väl han?</font size>
Ymir
Liten kantbaron
Re: Upp till kamp...
Du inser att du nyss fångade hela vänsterrörelsen i ett nötskal*?
*Utom de sanna idealisterna, fast de är kanske bara ute efter att få jäsa på komintern-semester i Venezuela när allt kommer omkring.
- Ymir, känner igen sig
Du inser att du nyss fångade hela vänsterrörelsen i ett nötskal*?
*Utom de sanna idealisterna, fast de är kanske bara ute efter att få jäsa på komintern-semester i Venezuela när allt kommer omkring.
- Ymir, känner igen sig
Ymir
Liten kantbaron
Re: Homogena homunculus
- Ymir, resonerar
Finns säkert polismän som har precis samma ideal som revolutionärerna också. Varför skulle polismän vara en politiskt homogen grupp? Nej, de försöker väl bara göra sitt jobb som många andra? Och deras jobb går ut på att spöa rabiata demonstranter ibland.
- Ymir, resonerar
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 6,937
Re: Homogena homunculus
- Vulf
Jajjemän, det var därför jag använde ordet "individer". Man brukar glömma det när man talar om poliser. Däremot så tror jag att många poliser har liknande politiska ståndpunkter. Jag tror att en viss typ av människor dras till yrket. Så är det i mitt fall i varje fall. Jag och mina kollegor kommer skrämmande lätt överens när vi diskuterar politik.
Fan, man kanske borde bli snut ändå. *dagdrömmer*
- Vulf
Zaphod_UBBT
Swordsman
- Joined
- 25 Mar 2002
- Messages
- 531
Oj, nej. Jag har varken förmågan eller energin att rita.
Lite tankar, dock:
Funderar din grundidé lite. Är du säker på att den räcker till ett helt minispel, eller är det mer lyckat att göra ett enskilt scenario till?
En grej som jag tycker är rätt ball, är kortare kampanjer eller lite rejälare scenarion, som är nästan som ett eget spel.
Det är gjort för att spelas en gång, som vilket scenario som helst. Fast skillnaden är att det inte bara är ett scenario, utan ett helt regelsystem, det som behövs i världsbeskrivningsväg och så vidare. Det är på sätt och vis likt arbetet med att göra ett helt spel, fast mycket mycket lättare att genomföra.
Just konceptet kravallrollspel känns än så länge som ett lite tunt koncept för att göra spel på, men det kan vara en rätt tuff idé att göra scenario med regelsystem på.
Vill man kanske utvidga konceptet lite, och kanske göra kravallrollspelandet till en mindre del av ett scenario?
Är man en del av upprorsmakarna, eller är man polis? Står man kanske helt utanför konflikten till en början, och blir ofrivilligt indragen i den? Man kan tänka sig en osannolik sammansättning av chefer och receptionister, kanske programmerare och elektriker som alla råkar jobba i närheten av platsen som är föremål för kravallerna?
Vad har du för andra idéer?
Zappy
Lite tankar, dock:
Funderar din grundidé lite. Är du säker på att den räcker till ett helt minispel, eller är det mer lyckat att göra ett enskilt scenario till?
En grej som jag tycker är rätt ball, är kortare kampanjer eller lite rejälare scenarion, som är nästan som ett eget spel.
Det är gjort för att spelas en gång, som vilket scenario som helst. Fast skillnaden är att det inte bara är ett scenario, utan ett helt regelsystem, det som behövs i världsbeskrivningsväg och så vidare. Det är på sätt och vis likt arbetet med att göra ett helt spel, fast mycket mycket lättare att genomföra.
Just konceptet kravallrollspel känns än så länge som ett lite tunt koncept för att göra spel på, men det kan vara en rätt tuff idé att göra scenario med regelsystem på.
Vill man kanske utvidga konceptet lite, och kanske göra kravallrollspelandet till en mindre del av ett scenario?
Är man en del av upprorsmakarna, eller är man polis? Står man kanske helt utanför konflikten till en början, och blir ofrivilligt indragen i den? Man kan tänka sig en osannolik sammansättning av chefer och receptionister, kanske programmerare och elektriker som alla råkar jobba i närheten av platsen som är föremål för kravallerna?
Vad har du för andra idéer?
Zappy