Krickdala Korpar och Fäder

[Sinisa_]

Korparna. Akademiker med en sorts germansk-nordisk kultur. Stränga, dystra. En sorts prästerskap som flyger mellan de dödas och de levandes värld, och som upprättar ändlösa arkiv över världens händelser för att vid tidens slut kunna döma allt och alla, och som bannlyser och uppfostrar de rädda smådjuren, och som dessutom är noga med att upprätthålla lagarna kring arv och sorg och död från de gamla kungadömena, därför att de tror att dessa lagar är det enda som skjuter upp Nidskymningen — just tidens slut, då ett stort mörker ska sänka sig över världen, och Fadern ska rida ut i strid med sin här av döda krigare. Ragnarrök. Spjuttid, sköldar ska klyvas. Den grejen.

Fadern — glöm namnet — Gammelfar, kanske, eller Åskfar, Fornfar, Blåkungen? Jag vet inte. Men det rör sig om en sorts gudom med nyanser både av en gammaltestamentlig Yahve och en skandinavisk åskgud. Han har byggt en väldig fästning på stranden till dödsriket, där själarna efter döda rovdjur och krigare samlas i väntan på ett stort krig under Nidskymningen. Nagelfast, heter fästningen, som är så väldig att den har sin egen gravitation, och en planetring kring sig, och så vidare. Består av oräkneliga mängder rovfåglars och vargars och andra rovdjurs klor. Ligger, i stämning, så nära Kults Metropolis eller R’Lyeh man kan komma i ett spel som börjar som Susar i Säven via typ… Wes Anderson, brukar jag ju påstå.

Så. Nu kommer strax frågan. Fadern, som byggde Nagelfast, och som är korparnas gudom och herre, tillhörde ursprungligen ett jägarfolk, en sorts titaner eller fomorer eller frostjättar, som sökte odödlighet, och deras drottning, Marganna, en sorts klassisk älvadrottning — vacker och sorgsen, ”Hjälmtvätterskan” som tvättade de dödas rustningar — övertygade just Fadern — som var deras ledare och hövdning — att ta tag i saken och hjälpa dem. Och Fadern sökte då upp olika mytologiska varelser, och blev bland annat biten av draken, och låg död i sju dagar, och under dessa sju dagar hade han en vision av just Nidskymningen, som är ett stort mörker vid tidens slut. Ragnarrök, som sagt. Johannes Uppenbarelser. Det som evigt sover kan inte dö. Den där grejen. Och när han vaknade till liv igen sökte han upp Vargen, brottades med den, och vann faktiskt svaret på odödlighetens gåta, som väl var en runa eller något, ett mönster av cirklar inuti cirklar, men han gjorde ett byte, och sa till Vargen, som är Dödens Totem i spelvärlden: ”Om du, kära gråtass, ger mig samma gåva som korparna har — att kunna färdas mellan de dödas och de levandes världar — och om du ger mig ett kungarike på dödens strand, så lovar jag dig att jag ska lura min egen hustru, och mitt eget folk, så att de visserligen vinner sin odödlighet, men bara blir en sorts gastar eller skuggor i världen.” Sagt och gjort: Faderns folk genomförde besvärjelsen han lärde dem, men de blev en sorts Tuatha De Dannan, heter det väl ungefär; sorgsna skuggor, ”de gamla gudarna”, spökväsen som är älvornas skapare och frälse och som är fångade i stonehenge-aktiga stencirklar och stenrösen; Marganna, Faderns hustru, blev en bitter häxdrottning; och Fadern själv fick som han ville, och reste en fästning på dödens strand, där han nu samlar in ”einhärjar” inför kriget vid tidens slut; och vid något tillfälle värvade han även korparna för att fungera som budbärare och vasaller i detta arbete; nu har han förresten, i bästa Kult-anda, försvunnit, och ingen vet vart, och några söker efter honom, och andra vill ta hans plats på tronen, och så där.

Och jag antar att en fråga är så här: är det mer intressant om

1) Fadern låtsas ha dött, kanske ha offrat sig själv, och att ingen, inklusive hans hustru Marganna, vet att gudomen som korparna dyrkar är röse-folkets gamla hövding? Om det är en hemlighet för alla i spelvärlden utom Fadern? Eller är det bättre om

2) Fadern förblir röse-folkets hövdning och herre, samtidigt som han också intar rollen av ”Urfader”, eller gammaltestamentlig gudom?

Jag lutar åt (1), för hemligheter är väl alltid bättre, och det låter mig dessutom, eventuellt, upprätta en sorts spänning mellan korparna — ”kyrkan” — och röse-folket, ”de gamla gudarna”. Fast — vari består späningen? Det är en andra fråga, som kanske omöjlig att svara på utan att vara mer insatt i världsbygget, men ändå. Låt säga att jag är Fadern, och har lurat mitt eget folk så att de istället för att bli odödliga Noldor-alver är en sorts Nazguler, i stort sett — varför inte bara låta dem vara ifred då? Varför skulle korparna, som dyrkar och lyder mig, ha problem med stackarna? Om jag dessutom vill hålla hemligt att jag så att säga ”klantade till” besvärjelsen med flit? Varför kommer korparna och mitt folk inte överrens? Är det bara något inneboende i våra skilda naturer? Något som var inbakat i trolldomen, på ett eller annat sätt? Jag vet inte. En lite öppen undran om tankar och infall.

Kanske finns det någon variant av allt det här som använder tropen ”återuppståndelse”? Att Fadern låtsades offra sig för sitt folks halvkassa odödlighet, och sedan tycktes återuppstå? En sorts Aslan-gest, nästan?

Jag vill gärna ha en känsla av ljus och godhet kring den här gestalten Fadern. Han hade liksom kunnat göra sin hustru och sitt folk och sig själv till skinande varelser, ”Noldoralver”, men han måste ha ett sätt att samla in döda själar, för att besegra Nidmörkret vid tidens slut, och därför måste han sluta en hemsk och sorglig pakt med Döden istället. Med Vargen. Jag vill att han får vara ädel och tragisk, innerst inne, så att säga, bland annat som en motvikt mot ugglornas modersgudinna, som är en Lovecraftiansk demon.

Jag vet inte. Som vanligt postar jag här för att jag har kört fast lite halvt och halvt, och det här hjälper mig att tänka.

Spoiler: Så här beskrivs Nagelfast

Nagelfast

Fästningen sträcker sig mot himlen, spetsig som en svärdsklinga och svart som natten, så hög att man ser den på flera dagsresors håll, och så massiv att den har sitt eget vädersystem — vinande kastvindar, eviga duggregn, fräsande blixtar — och sin egen gravitatioN: den drar dra åt sig vågor som inte bara slår högt upp mot de svarta väggarna, utan rinner och spolar i skummande svall uppför dem, som när tidvattnet kommer in; och kastar man något i närheten av fästningen sugs det in av fästningen, och lägger sig i omlopp kring fästningens midja; en planetring av snäckor och stenar och andra ting som vågorna slungat upp roterar runt, runt kring det svarta belätet, ett par hundra meter upp i luften.

Glest spridda lyktor av smidesjärn leder fram mot fästningen. Ser man efter upptäcker man att det inte är eld som ger ifrån sig deras flämtande sken, utan små levande stjärnbilder som är fångade bakom glaset: själalyktor.
Korpar sitter på lyktorna, och flaxar omkring i dunklet.

Fästningen står alldeles vid strandlinjen, vid Hoppets Vågor, och en bro av svart, polerad sten kröker sig upp mot dess port. När man kommer närmare märker man att dess skrovliga, regnblänkande yta inte består av svart sten eller marmor, utan av oräkneliga klor från rovfåglar, katter, vargar, drakar, och andra rovdjur.

Detta är Nagelfast, till vars tronrum och eviga bankett bara de tappraste, mest skoningslösa jägarna och krigarna når.

 

[Cybot]

Att han lurar sitt folk känns inte riktigt rätt.

Jag hade själv nog gjort så att Åskfadern använde sin magi och hemliga kunskap för att betvinga Vargen att ge honom tre ting "Makten att likt korparna färdas mellan livets och dödens strand", "en borg och ett kungarike på den andra sidan" och "Evigt liv åt alla han älskade".

Men Vargen fick sista skrattet, för Åskfaderns enda sanna kärlek var han själv. Hans kärlek till sitt folk, och även sin fru, var i jämförelse bara en blek skugga, och så blev även deras odödlighet. Och hans fru Marganna hatar honom för det, för innan Åskfaderns avtal så älskade hon honom innerligt, men nu är varje dag en påminnelse om att han inte alls älskade henne på samma sätt.

 

[TobiasEkwall]

Okej. Först, det här är ju riktigt stämningsfullt.

Sen fick jag en idé. Om man tänker sig att åskfadern inte lurar sitt folk, han har bara ett annat, rätt ofunktionellt perspektiv.

Från vargen fick han veta att mörkret som gör slut på allt kommer att komma. Så han offrar allt för att stoppa det, eller i alla fall skjuta upp det. Hans folk blir ett gastfolk, de som dör blir krigare i kampen mot slutet.

Men mörkret går inte att stoppa, i alla fall inte permanent. En far tar helt enkelt allt slut.

Så medan åskafadern offrar och sliter och förbereder så hånskrattar vargen för sig själv.

Åskfaderns hustru har även förstått hur det är, det är därför hon drabbats av sådan bitterhet. Hennes folk hade kunnat leva långa lyckliga liv fylld med lekar, spel, jakt, kärlek och ljuv mat men nu är de skuggor i ständig beredskap på undergång.

Så jag tänker mig att hela åskfadern är någon slags metafor över ett dåligt sätt att hantera sin egen dödlighet.

Sen är det oklart var han är nu. Har han insett hur fel han tänkt och lämnat sin position för att i stillhet njuta av de långa år som är kvar innan slutet. Kanske strövar han i skogen, drikandes klart källvatten, med solen i nacken och båge i handen

 

[Mogger]

Den stora frågan är ju; har han rätt? Kommer Ragnarök?

 

[Man Mountainman]

Jag lutar åt (1), för hemligheter är väl alltid bättre, och det låter mig dessutom, eventuellt, upprätta en sorts spänning mellan korparna — ”kyrkan” — och röse-folket, ”de gamla gudarna”. Fast — vari består späningen?

En tredje variant vore väl att rösefolket vet om att Fadern är upphovet till deras beklagliga tillstånd, är bittra över sveket, och därför motarbetar och bekämpar fadern så gott det går från sin skuggexistens? Då kommer ju den efterfrågade spänningen på köpet.

 

[Man Mountainman]

Den stora frågan är ju; har han rätt? Kommer Ragnarök?

Kanske består Nidskymningen av att Modern med Klor åter bryter sig in i verkligheten... om man nu vill ha ett sätt att knyta ihop de två mytologierna.

 

[afUttermark]

Ragnarök har ju redan varit. Åskfadern vann och gick vidare. Lämnade sin hustru och själarna. Korparna vet att slaget redan stått. Att själarna kan nå ljusets ängar fast då har de ju ingen uppgift mer. De guidar rovdjuren till stranden och smådjuren till trädet.

 

[Sinisa_]

Att han lurar sitt folk känns inte riktigt rätt.

Jag hade själv nog gjort så att Åskfadern använde sin magi och hemliga kunskap för att betvinga Vargen att ge honom tre ting "Makten att likt korparna färdas mellan livets och dödens strand", "en borg och ett kungarike på den andra sidan" och "Evigt liv åt alla han älskade".

Men Vargen fick sista skrattet, för Åskfaderns enda sanna kärlek var han själv. Hans kärlek till sitt folk, och även sin fru, var i jämförelse bara en blek skugga, och så blev även deras odödlighet. Och hans fru Marganna hatar honom för det, för innan Åskfaderns avtal så älskade hon honom innerligt, men nu är varje dag en påminnelse om att han inte alls älskade henne på samma sätt.

Det ligger verkligen något i detta. Det är nog bättre att han så att säga lurar sig själv, inte sitt folk. Eller att han blir lurad? Konceptet med att han "egentligen älskade sig själv mest" känns... jag vet inte, lite för abstrakt för det här spelets sagoaktiga ton. Jag skulle vilja ha något mer konkret, något som kanske på ett plan "betyder" att han egentligen bara älskade sig själv, men som är enklare och rakare, typ i stil med att en kung på väg hem genom skogen möter ett troll som säger "du kan få allt detta guld, om du i utbyte ger mig den varelse som inatt föds på din gård"; kungen tänker att det är väl nån höna eller kalv, men så är det hans egen son. Den där byteshandeln har alltid känt så ruskig och sorglig, och jag undrar om inte vargen lurar honom på ett sånt sätt.

Kanske har han fått sin odödlighet, och sin hustrus och sitt folks odödlighet, på riktigt; möjligen inte av vargen utan av draken; men att den där visionen om ragnarrök ligger och gnager i honom, och på väg hem börjar han köpslå med vargen:
"Något gnager på dina tankar, kära konung?"
"Jag avundas korparna makten att färdas till de dödas värld, och jag avundas dig ditt kungarike på hoppets stränder."
"Jag kan ge dig båda dessa ting, och i utbyte vill jag bara ha en liten sak. Jag vill äras med att ge dig och ditt folk en sista måltid, ty när ni är odödliga kommer ni inte längre behöva äta. Så när du kommer hem, så ge din hustru och ditt folk av detta bröd."

Något åt det hållet. En sista måltid är kanske för -- symboliskt, eller vad man ska säga. Att vargen förgiftar dem. Men det finns något i det jag gillar, för det ekar lite av nattvarden och sådär, och kunde eventuellt plockas upp av korparna, också.

Jag tror som sagt att du definitivt är något på spåren.

 

[Sinisa_]

Så jag tänker mig att hela åskfadern är någon slags metafor över ett dåligt sätt att hantera sin egen dödlighet.

Jag gillar den här tanken. Jag är inte säker på vart den ska stoppas in i alltihopa, men det är en klockren formulering av vad ett eller annat är en metafor för.

Det är något med det stora, mörka slottet på dödens strand, och fokuset på att kriga mot mörkret och alltings slut med svärd och näbb, med styrka och våld, och med korparnas oerhörda, fyrkantiga formalism, som kan bli en metafor för en sorts livlös religiös formalism. Jag är själv religiös just på ett rätt formellt sätt, så att säga, och det är något i tanken på att använda åskfaderns ångest inför alltings slut, och hans väldiga, slamrande, invecklade bygge för att hålla detta slut stånget, som en metafor för organiserad religion som sticker till i mig, eller stör mig lite. Det brukar betyda att man är på rätt väg med det kreativa.

Den stora frågan är ju; har han rätt? Kommer Ragnarök?

Kanske består Nidskymningen av att Modern med Klor åter bryter sig in i verkligheten... om man nu vill ha ett sätt att knyta ihop de två mytologierna.

Jag har tänkt att Nidskymningen och Modern med klor, och även mörkret som sprider sig i Nattfolkets spelgar, är samma sak. En sorts kosmiskt hot. "Thanos", i avsaknad av en lämpligare trop.

En tanke jag leker med just nu, och tror att jag gillar, är att hären av döda krigare som Åskfadern har samlat i Nagelfast, ÄR Nidskymningens krigare; dvs det var en mörk bedragare som gav Åskfadern visionen om Nidskymningen och en kommande armé av monster, för att lura honom att genom årtusendena samla de hemskaste och grymmaste rovdjuren, och träna dem i dödandets konst; bedragaren planerar att ta över denna armé, och leda den genom multiversum. Ungefär. En klassisk -- är det inte lite det Palpatine gör i de däringa prequelsen? Om inte annat är det vad sufimystikerna säger om folk som tränar sig i vapenkonst för att kämpa mot antikrist -- de gör sig bara till bättre soldater i bedragarens armé.

Det kunde vara så att Åskfadern har gett sig av från tronrummet för att han anar att något är fruktansvärt fe, och vill ta reda på sanningen om alltihop innan det är för sent.

Men vad är i så fall korparnas roll i det hela? Jag tycker om att de liksom ser sig som Åskfaderns byråkrater, hans vasaller i världen, och att de har arkiv över världens alla oförrätter och brott, som de planerar att dra fram efter Nidmörkret, när alla själar ska dömas. Att den judeo-kristna-muslimska tanken på domens dag är liksom banalt konkret för dem -- det kan ju också användas i äventyr: "Här har vi en lista över alla anmälda och styrkta oförrätter i Frykdala stift, i Faderns år 348... då ska vi se... det är ju många somrar sedan allt det här nedtecknades av min kra-krax-kära anfader, ni ser själva, krax, krax, boken är på väg att falla sönder i näbben på mig... men ja... här... titta här, en vessla som heter Valdemar stal just en brosch med en smaragd i mitten, från just baronessan Amalie Hermelin af Vinther. Kan det vara tinget ni söker?"

Men kanske kan detta bara vara en sorts bieffekt av lögnen bedragaren berättade för Åskfadern. Hans egna lite träiga påhitt, helt enkelt.

 

[guldfink]

Kanske består Nidskymningen av att Modern med Klor åter bryter sig in i verkligheten... om man nu vill ha ett sätt att knyta ihop de två mytologierna.

Jag funderar också på kopplingen mellan korparna och ugglorna och deras mytologier. Översiktligt påminner de ganska mycket om varandra, samtidigt som de är varandras motpoler.

- Korparna har en fader, ugglorna en moder.
- Både fadern och modern är försvunna.
- Korparna är akademiker och regeltyngda, ugglorna shamaner och anarkistiska (det är en svag spaning men jag har för mig att du har beskrivit dem som varandras motsatser i de här frågorna, men kan ha fel)
- Korparna kan flyga till dödsrikena, ugglorna mellan andra världar.

Jag tänker att det vore rimligt att någon, med endast ytlig kunskap, borde ha funderat över det här förhållandet. Eller är modern och fadern egentligen bara småpotatis för mäktigare varelser som Mantikoran och Enhörningen?

 

[Sinisa_]

Jag funderar också på kopplingen mellan korparna och ugglorna och deras mytologier. Översiktligt påminner de ganska mycket om varandra, samtidigt som de är varandras motpoler.

- Korparna har en fader, ugglorna en moder.
- Både fadern och modern är försvunna.
- Korparna är akademiker och regeltyngda, ugglorna shamaner och anarkistiska (det är en svag spaning men jag har för mig att du har beskrivit dem som varandras motsatser i de här frågorna, men kan ha fel)
- Korparna kan flyga till dödsrikena, ugglorna mellan andra världar.

Jag tänker att det vore rimligt att någon, med endast ytlig kunskap, borde ha funderat över det här förhållandet. Eller är modern och fadern egentligen bara småpotatis för mäktigare varelser som Mantikoran och Enhörningen?

Jo, de är motsatser till varandra i nästan allt, och jag har till och med en tabell i något arbetsdokument, som ser ut typ såhär:

UGGLOR	KORPAR
Sagor, gåtor och mystisk erfarenhet	Arkiv, akademisk kunskap och religiösa lagar
Multiversum	Dödsriket
Moder	Fader
Talspråk	Skriftspråk
"Shamanism"	"Kyrka"

Osv. Men det handlar bara om att jag var ute efter någon sorts nische-protection, heter det kanske. Dvs om världen har två sorters fåglar som båda är mäktiga och skrämmande och magiska och bortomvärldsliga, så ville jag se till att de var distinkta och olika, och liksom representerade två olika sidor av en sorts andevärld eller religiös sfär. Ungefär. Så det finns så att säga ingen djupare liggande "hemlighet" i spelvärlden bakom detta. I alla fall inte en som är uttänkt av mig. Däremot tänker jag att akademiker, mystiker och andra nog har noterat att mycket i världen består av motsatser och par, och att fåglarna också faller in i det mönstret:
"När man blir gammal och gråsvansad som jag, förstår ni, då ser man att världen är full av motsatser och spegelbilder. Natten och dagen och solen och månen. Himmel och jord. Eller se på ugglorna och korparna, med sina häxor och professorer, och sina ekande rop och ändlösa böcker. Vem som än har ordnat allt, har väl ansett det lämpligt att göra så. Kanske är allt detta en del av en stor besvärjelse, en lång skaparmening som har manat fram alltet ur intet."

Ungefär så långt har jag tänkt.

 

[olaberg]

Fadern. Vingfadren? Kan han vara allas Fader, men för tillfället enbart uppenbarat sig för rösefolket? Eller blir det för mycket JHVH?

 

[TobiasEkwall]

Jag gillar den här tanken. Jag är inte säker på vart den ska stoppas in i alltihopa, men det är en klockren formulering av vad ett eller annat är en metafor för.

Det är något med det stora, mörka slottet på dödens strand, och fokuset på att kriga mot mörkret och alltings slut med svärd och näbb, med styrka och våld, och med korparnas oerhörda, fyrkantiga formalism, som kan bli en metafor för en sorts livlös religiös formalism. Jag är själv religiös just på ett rätt formellt sätt, så att säga, och det är något i tanken på att använda åskfaderns ångest inför alltings slut, och hans väldiga, slamrande, invecklade bygge för att hålla detta slut stånget, som en metafor för organiserad religion som sticker till i mig, eller stör mig lite. Det brukar betyda att man är på rätt väg med det kreativa.

Ja, formaliserad religion för att hålla borta ångest inför undergången tycker jag känns väldigt rätt, specielt när det ändå på något plan är ett spel för yngre, eller där en naiv liten mus som till slut hittar åskfadern, en guda-varelse från forntiden, och hålla någon slags diskussion och där musens naiva inställning på något sätt kan få vara mer rätt än åskfadernas komplexa religion.
"Men varför har du byggt det stora slottet och samlat alla läskig djur med vassa tänder?"
"För att hålla mörkret som förgör allt borta, lilla varelse"
" Vad händer när det kommer?"
"Då tar allt slut och livets glädje är för evigt borta"
"Men du verkar ju inte ha så mycket sån nu... alltså livets glädje, tänkte jag"
"Vad vet du om tidens slut, eviga varelser förehavande och världens mysterier, Mus?"
"Flåt, inte mycket. Men du verkar inte så glad, och korparna verkar också så allvarliga och ledsna och alla djuren med klor och tänder i slottet... Jag bara tänkte... jag blir glad av att baka syltkakor med mina syskon, leka kurrugömma. Med dunk! Och när pappa spelar såg, den låter så kul. Vad blir du glad av?"

 

[Sinisa_]

Nu har jag skrivit ihop en variant som jag tror att jag tycker om. Jag skulle vilja ha ett par andra namn: "Gammelfar" är för likt ugglornas "Gammelmor", och har inte alls känslan av gammaltestamentlig åskgud. Oden har ju en del bra binamn. Sköldskakaren. Vandringstrött. Etc. Kanske något sånt? Jag har kört med Åskfadern tidigare, men... jag vet inte. Jag vet inte varför jag inte älskar det. Ljungfadern. Jaja.

Detsamma gäller korpen som slår följe med honom. Just nu heter han Yesayahu, som helt enkelt är hebreiska för Jesaja. Det går väl kanske inte att behålla i det långa loppet, fast jag gillar det. Där kanske det går att dra till med något godtyckligt läte, fastän jag ogillar att använda sådana. Dvs han kanske han heta Yeshayu eller nåt. Jag tror att jag gillar att vissa av korparna har rejält gammaltestamentliga namn.

I övrigt har dösingarna en sorts keltiskt klingande namn: Marganna, Nuada, Boann. Ett par av dem är nog tagna direkt från kelternar mytologi. Jag vet inte om jag tycker att det gör något.

*

Kort sammanfattning, för de som inte pallar läsa den långa texten i inlägget med spoilertaggen nedan.

Dösingarna, en sorts förmytlogiskt jägar-folk -- fomorer, titaner, tuatha de danann -- söker odödlighet. En av dem, Marganna, gifter sig med Gammelfar, deras hövding och småtokige och visionäre konung, i utbyte mot att han lovar att lösa dödens gåta åt dem alla. Under sina resor får han en vision av Nidskymningen -- tänk Ragnarrök. Han löser dödens gåta, men på väg hem grubblar han över sin vision, och när Vargen -- dödens totem, som är satt att se till så att allt levande dör -- möter honom i en skog, börjar han köpslå med den, om en kraft som han tror sig kunna använda för att besegra Nidbesten: korparnas förmåga att flyga mellan de levandes och de dödas riken. Vargen ger honom detta, i utbyte mot att han låter Vargen servera honom och hans folk deras sista måltid innan de blir odödliga och inte längre känner hunger: ett bröd som de ska dela. Brödet är förstås förgiftat på nåt sätt, och gör så att de, efter att de blivit odödliga, binds fast vid sina gravar, och inte heller kan få barn: deras odödlighet blir en sorts fängelse.

Dösingarna, med Marganna i spetsen, anklagar Gammelfar för hans dårskap och dumhet, och förskjuter honom; evig fiendeskap etc.

Gammelfar får dock kraften som vargen lovade honom, och bygger sitt slott på dödens strand, där han samlar mäktiga rovdjurs och krigares själar i väntan på "Ragnarrök".

Jag tror att hemligheten här istället handlar om hans vision: det var en bedragare -- kanske "Nidbesten" själv, mörkret självt -- som visade honom den, just för att han skulle samla ihop en armé; mörkret planerar att ta Gammelfars plats som arméns ledare, och erövra multiversum med den; när Gammelfar börjar ana detta ger han sig av från sin tron för att gräva djupare i det; alltså är tronen tom.

*

En sista grej som kom till mig när jag satt och skrev klart texten i inläggen nedan: just eftersom Gammelfar är en så "episk" gestalt, en sorts Oden, eller nästan en Demiurg, gillar jag tanken att han skulle spelas av Bill Murray i en film. Alltså att han också är en sådan figur, på nåt sätt, egensinnig och melankolisk och -- jag vet inte. Jag vet att det nog låter fel och märkligt, men det är väl därför jag gillar det. Jag ska göra en genomläsning vid tillfälle, och se om jag kan lyfta fram den Bill Murrayska dimensionen något hos honom.

 

[Sinisa_]

Spoiler: Längre version del 1

DÖSINGARNA

Världen har haft fler härskare än paddor och ugglor. För länge sedan levde ett folk som smidde vapen av det mycket tunga, svarta järn som finns inuti de stenar som faller ur himlen. De jagade de hornkrönta, håriga jättar med vilka de delade den forntida världen, och klädde sig i deras skinn och kronor, och använde underlig magi för att smälta samman med dem och ta deras livskraft och deras egenskaper.

När de hade dödat den sista jätten, och tagit dess kraft, beslöt de sig för att jaga ikapp och döda solen. De ville klä sig i dess strålande skinn, och dricka dess ljus, och på så sätt kunna leva för evigt. De reste därför ett väldigt torn av sten och is som sträckte sig genom molnen, upp till den höre himmel som ligger bortom månen, men när deras spjut och svärd var nära att nudda solen smälte de som varmt stearin, och jägarna själva fattade eld och föll tillbaka ner på världens yta; här och där kan man fortfarande hitta väldiga kratrar i landskapet, och rämnor i bergen där de slog ner.
Värst bränd blev den äldsta och mäktigaste av jägarna. Han kallades för Gammelfar, och var deras hövding och lagstiftare. Nu blev han folkskygg och bitter. Han snidade en ansiktsmask och trä och järn som han bar för att dölja sina skador och sin identitet, och han vandrade ensam över världen, och tänkte många egna tankar, och lärde sig trolldom av Mantikoran, och talade i gåtor och tecken med folk, och det finns de som säger att det var han som var Barfotakungen, och andra som säger att han träffade Barfotakungen, och lärde honom en stor hemlighet, eller lärde sig av honom. De flesta av hans folk gav upp jakten på odödligheten och återgick till att leva på sitt gamla sätt. Eftersom bytesdjuren som de funnit så stor glädje i att hetsa och jaga nästan alla var försvunna, stred de mot varandra, och utförde både stordåd och nesligheter; några av deras dåd finns hågkomna i ugglornas sagoskatt, men många är bortglömda.

Marganna, en av dessa jägare, var mycket vacker men också sorgsen, därför att hon var den som tvättade sitt folks rustningar och vapen efter varje jakt och varje strid — hon kallades Hjämtvätterskan — ville inte släppa tanken på att lura döden. Hon sökte upp Gammelfar, och erbjöd honom sin hand i giftermål om han svor att lösa hennes och deras folks bekymmer.

Gammelfar, som alltid hade älskat den vackra Hjälmtvätterskan, antog utmaningen. Han och Marganna gifte sig en försommarkväll när tistlarna blommade — det är därför ett gammalt namn på tistlar är Margannablomster eller Margannas Brudslöja — och de fick två tvillingar sent den vintern, och nästa vår gav Gammelfar sig av för att uppfylla sin del av löftet. Han sökte upp Enhörningen, glömskans och förlåtelsens totemvarelse, som lever i väster, bortom de yttersta öarna, men Enhörningen kunde inte hjälpa honom. Då klättrade han upp till sin gamla vän Mantikoran, och tävlade som vanligt i gåtor och slughet med det bittra, bevingade lejonet, och han förlorade sin vänstra hand, men vann dessa ord:
”Din blivande hustru hatar inte döden därför att hennes kropp en dag ska bli kall och still, utan för att den hemliga flamma som finns innerst i henne måste färdas bort ur denna värld, som hon älskar. Och denna flamma kan tämjas och hållas kvar här bland de levande för alltid, med rätt kraftruna. Denna runa känner bara draken, livets och återfödelsens totem.”

Gammelfar sökte upp Draken, som lever i en skog i söder där evig sommar råder. Han brottades med den formskiftande ormen och kedjade fast den med kallt järn vid en klippa, och avtvingade den runan som binder livets flamma till sig: cirklar inuti cirklar, som årstidernas rörelser, och solens rörelser på himlen, och stjärnornas och månens. Draken ristade formen med sin klo rakt i Gammelfars högra handflata — den vänstra handen hade han ju förlorat, även om han hade ersatt den med en hand av silver.

Gammelfar lät Draken förbli kedjad vid klippan, och återvände hemåt, för att berätta för Marganna att han uppfyllt sitt löfte till henne, och funnit odödlighetens hemlighet. Men under kämpaleken hade Draken bitit honom med sina giftgaddar, och halvvägs hem föll han ihop i mossan och svamparna. Han var död.

Hans själ färdades bort ur världen, och han såg, som de döda ibland gör, saker som hade skett för länge sedan, och saker som skulle komma. Han såg ett mörker som närmade sig. Nidskymningen. En tid då oordning skulle råda, och då stjärnorna skulle falla ner på jorden därför att allt som en gång varit känt hade glömts bort, och då solen skulle mörkna därför att arven förskingrades, och marken rämna därför att inga tårar längre fälldes över de döda, och då Nidbesten, ett odjur från alltings frånsida, skulle tränga in i världen, och jaga jägarna tills deras andetag brände i deras bröst och de föll ihop döda av utmattning, och då skulle världens natt skulle komma, och tidens stora vinter, och allt skulle vara tyst och dött för evigt.

Gammelfar vaknade med ett ryck. Han hade, som alla döda krigare och rovdjur, sköljts upp på stranden till Glömskans Hav. Han reste sig och stapplade omkring i den våta sanden. Han stötte ihop med en korp, Yesayahu Den Trogne, för vilken han berättade vad han sett. Yesayahu grubblade länge över Gammelfars vision, och beslöt sig sedan för att hjälpa den döde guden. Han och Gammelfar byggde ett fartyg av drivved, och med detta gjorde de vad ingen gjort tidigare, och vad ingen gjort efteråt, och seglade tillbaka mot de levandes värld, ut över Glömskans Hav. I många dagar och år seglade de, mot vinden.

Gammelfar vaknade av en korps kraxande. Han lyfte sitt mäktiga huvud, vars väldiga horn blivit gröna av ormbunkar och törnesnår medan han legat död i skogen, i dagar och år. I hans högra hand fanns fortfarande Drakens runa ristad. Den som skulle binda de dödas själar till de levandes värld för alltid. Yesayahu satt i ett träd och tittade på honom med sina svarta ögon — det var förstås han som kraxat så att han vaknat. Korpen slog följe med honom när han började gå hemåt.

Det hände sig att Vargen, Dödens totem, korsade Gammelfars spår, skyndade ikapp honom i en av nordens skogar, och ställde sig i hans väg.
”Vad gömmer du i din hand, Gamle Vindvändare?” morrade besten.
”Bara en brudgåva till min älskade hustru”, sa Gammelfar.
”Visa mig.”
Han lyfte sin handflata och visade runan han fått av Draken. Cirklar inuti cirklar. Då morrade Vargen bittert, för han visste att denna runa skulle bryta hans makt över Gammelfar och hans folk. Men så kröp han ihop, och viskade med sin vänligaste ulvröst:
”I tre dagar har jag följt dina spår, Klokvide Åskefar. När du och din korp slår läger för natten, sover du inte, utan ligger och stirrar upp på stjärnorna. Vad beror det på?”
”Ett mörker större och kallare än natten håller mig vaken.”
”Du har talat sant. Du talar om Nidskymningen, då stjärnorna ska falla ner och solen ska mörkna. Och när du om dagen spetsar en räv eller hare på ditt spjut, då äter din korp dess hjärta, men du själv äter inget alls. Vad beror det på?”
”En best som ingen kan besegra, och som kommer att förvandla också mig, mitt folks store jägare, till sitt byte, har slukat min hunger.”
”Du talar om Nidbesten, och det är sant att inte ens de levandes alla svärd och spjut och klor tillsammans, kommer kunna besegra den.”
Gammelfar var tyst. Han stod lutad mot sitt spjut och tänkte, och löven föll ur den gamla ek som han och vargen hade stannat till under, och Yesayahu flaxade oroligt med sina svarta vingar. Så, när solen var på väg ner i väster, och dess röda ljus föll mellan trädstammarna, sa Gammelfar:
”Om jag hade samma förmåga som min broder korpen, som kan färdas mellan de dödas och de levandes värld, då skulle jag besegra Nidbesten.”
”Du har återigen talat sant”, sa Vargen, vars ögon nu glödde i den kommande kvällen. ”Och jag kan hjälpa dig.”
”Fråga vad han önskar sig i utbyte”, kraxade Yesayahu från en gren, och Gammelfar fann rådet gott, och gjorde så, och Vargen sa:
”I utbyte vill jag ha den minsta gåva någon kan ge.”
”Vad vill du ha?”
”Inget vill jag ha. Något vill jag ge. Detta är den minsta gåvan någon kan ge: att ta emot av en annan. Gör som jag säger. När du återvänder till ditt folk, och använder Drakens runa för att vinna evigt liv, kommer ni att bli mäktigare än mig och mina syskon Draken, Enhörningen och Mantikoran. Ni kommer att bli den här världens lysande kungar och drottningar, och dess gudar. Allt jag önskar, är att få överräcka den första offergåvan till er.”
”Vad vill du ge?”
”Ett stycke bröd, som ni delar mellan er. Men ni måste äta det innan ni använder runans kraft, ty när ni är dödlösa kommer ni aldrig mer behöva äta.”
”Detta kan jag göra”, sa Gammelfar.

Han kom hem och visade Marganna och sitt folk runan, och man höll en fest i sju dagar. Sedan sa Gammelfar åt sitt folk att samla de största klippblock de kunde finna. De högg dem ur bergen och följde dem när de störtade ur himeln. De rullade och släpade dem över världen, och staplade dem i rösen och stenskepp som stod vända mot solen och mot vissa stjärnor, och de reste väldiga stencirklar, och alltsammans bildade en väldig runa av cirklar inuti cirklar, som sträckte sig från norr till söder och från väster till öster, och drog kraft ur de större cirklar som solens och stjärnorna ritar på himlavalvet, och Gammelfar mumlade trollformler och så bjöd han, så som han lovat, sitt folk av Vargens bröd, och de kröp allesammans in i mörkret under stenarna, och drack av en alldeles svart mjöd som Marganna hade tillrett av snokyngel och lavendel, och av malört och saltvatten. De somnade in, och de blev stilla och bleka. Döden tog deras kroppar. Men deras själar? De hemliga flammorna som fanns inuti var och en av dem? De stannade i världen. De hölls kvar av stencirklarna och stenskeppen, så som järnfilsspån hålls fast av alkemisternas magneter, eller så som tidvattnet dras mot månen. Kropparna blev till skinn och gamla ben, men deras andar trädde fram ur underjorden, mer skrämmande än någonsin tidigare, tunna och ogripbara som dimma. Fåglarna lyfte förskräckta, och djuren flydde. Drakens runa hade fungerat. I alla fall tycktes det så, till en början.


Vargens bröd

”Han anropar mörkrets andar… jag såg honom göra det här en gång förut när en tjej hade dumpat honom!”
- Markl, Det Levande Slottet

Under en tid var dösingarna, som de nu kallades, nöjda. De var visserligen andar, utan kroppar, men vid midvinter och midsommar, och vid vår- och höstdagjämningen, då solens strålar föll mellan särskilda stenar och genom särskilda portar i deras stenhögar och stencirklar, fick de form och tyngd och kunde vidröra varandra världen, och plocka upp de vapen och verktyg de hade lämnat efter sig. Då blåste de i jakthorn och lufte sina spjut och bågar, och klädde sig i sina hjälmar och mantlar, och störtade ut över ängarna och genom skogarna, och de kände åter jaktens rus och lycka, och la ner de sista av Annwyns verkligt stora bytesdjur, kungshjortarna och grottbjörnarna, och tog deras livs ljus och klädde sig i deras horn och pälsar. Och de jagade också andra djur: rävar och vesslor, katter och vargar, möss och sorkar.

Men de insåg snart att trolldomen som gjort dem odödliga hade kostat dem något. Nej. Inte bara ”något”. Den hade kostat dem alltför mycket.

För det första var de bundna vid stendöset där just deras ben låg begravda: förutom vid de tidpunkter på året då de hade kroppar kunde de bara färdas så långt bort från sina gravar som ett djur kan springa under tre andetag: knappt hundra meter, för de som mäter avstånd på det sättet. Och till och med på midvinter och midsommar, och vid vid vår- och höstdagjämningen kunde de inte färdas hur långt som helst, för de om de inte hann hem till sina gravar igen innan solen gick upp, tog ljuset deras gestalter och minnen, och de blev en sorts spöken av spöken — fläckar av skugga och ljus som dansade över ängarna och i skogarna för alltid, sorgsna och namnlösa.
För det andra märkte de att de inte kunde få ungar eller arvingar: de skulle vara de sista av sin sort.

Med drottning Marganna i spetsen beklagade de sig hos Gammelfar, som omedelbart förstod vad som hänt: det var Vargens bröd som hade förvrängt och slagit knut på hans trolldom, och gjort odödligheten till ett fängelse istället för en gåva. När han berättade för dem vad som skett, och vad han fått i utbyte, blev hans folk förbittrade på honom, för de var jägare, och de föraktade dåraktighet och svaghet både i sig själva och andra. Till och med Marganna fylldes av ursinne och vrede: hon grät och hennes hår vitnade och hennes ögon svartnade, och hon kastade ifrån sig den brudkrona av tistelblomster som Gammelfar en gång gett henne, och hon svor att hon och de andra dösingarna skulle vara hans fiender för alltid, och hon sa till och med att om Nidskymningen någon gång kom — om det inte bara varit en del av Vargens lömskhet eller Gammelfars dumhet — då skulle hon stå på Nidbestens sida.

Vargen höll sitt löfte. Han gav Gammelfar förmågan att färdas mellan de dödas och de levandes världar. Den gamle jägaren och dåren gick i den våta sanden och lyssnade till suset av Glömskans Hav, och tänkte på sin olycka. Han älskade ännu Marganna, men han visste att hon aldrig skulle se åt honom igen. Yesayahu flaxade bredvid honom, för Yesayahu hade druckit av den svarta brygden tillsammans med de andra, och somnat in bredvid Gammelfar och Marganna, och var nu lika odödlig som dösingarna. Han fick den gamle att rycka upp sig, och sätta sina planer i verket.

Med styrka och trolldom byggde Gammelfar den väldiga fästningen Nagelfast. Han fick stenar och klippblock att sväva upp ur havsdjupen och ordna sig i pelare och valv, och han smyckade borgens utsida med klor, näbbar, tänder och horn från alla de djur han jagat och nedlagt under sitt långa liv.

I fästningens tronrum byggde han en jättelik förstenad skog, där ståtliga hjortar och snabba harar lekte, som kom till liv om de nedlades, och han fyllde de korridorer som ledde till tronrummet och den eviga jaktens skog med fällor och faror som bara de tappraste och listigaste jägarna och krigarna skulle kunna ta sig förbi; på så sätt hoppades han samla ihop en här, inte av levande, utan av de redan döda.

Under år och århundraden härskade Gammelfar i sin borg, och hans armé växte: rävar och ulvar, ugglor och falkar, jägare och krigare, samlades kring hans tron, och dyrkade honom, och svor honom trohet, och väntade ivrigt på att dra i strid mot Nidbesten.

Och Yesayahu blev en profet bland sitt folk, korparna: han berättade för dem om Gammelfar, och om mörkret som skulle komma då allt som en gång varit känt var bortglömt, och då arven förskingrades och ingen sörjde de döda, och korparna beslöt sig för att göra vad de kunde för att hålla mörkret stånget genom att samla all världens kunskap i ett stort bibliotek, och se till att skogens och ängarnas djur följde lagarna för att skifta arv och sörja de döda till punkt och pricka.

 

[Sinisa_]

Spoiler: Längre version del 2

Tid och sorg

Medan Gammelfar sysslade med sin dårskap på dödens strand, sörjde dösingarna sin lott, och försökte överlista de villkor Vargens list belagt dem med.

De använde andra varelser för att verka i den värld som de inte längre kunde nå. De gav skogens djur hjälp med deras jakt och deras kärleksbekymmer, och de gav dem stora kulalr och friska ägg, för sådant kunde de sedan länge, och de lärde dem att med trolldom klä sig i andra varelsers skinn och låna deras egenskaper. I gengäld kom djuren med gåvor: med blanka stenar ur floden och skinande ting, och med döda byten och långväga nyheter, och — framförallt — med sina egna ungar, som dösingarna tog emot och uppfostrade som sina egna. Dessa djur kallades för de rösetagna, och växte upp till märkliga varelser, förvridna av kraften under stencirklarna, som förlängde deras liv och färgade deras själar i underliga nyanser. Många av dem blev mäktiga trollkarlar och häxor, och det sägs att några av dem ännu lever, uråldriga och envisa som skogens stora ekar och granar.

Tid gick. År och århundraden. Regn och vind nötte mot bergen och gröpte ur dalarna, och så, ett år, på vårens första dag, dök barfotakungen upp. Han lärde smådjuren tala och använda nål och tråd, och avge och hålla löften och göra upp eld, och deras fasa för natten och den tomma, uggelgenomkorsade himlen tämjdes en aning, och många av dem flyttade ut ur de stora skogarna och bosatte sig på öppna fält och började bruka jorden. De behövde inte längre lika mycket skydd från rovdjur, eller lika stora barnkullar, och de trolleriknep som dösingarna lärt dem framstod inte längre som värda deras ungars liv; vem behövde kunna tjuvmjölka en ett vilt djur eller lukta och låta som en varg, när man hade en spis med skorsten och egen gård?

De slutade ge sina valpar till dösingarna.

Bumlingarna och klipporna täcktes av mossa och rötter. Världen förändrades; dösingarna förblev evigt desamma.

———

BOX: Den Gamla tron

Här och där i världen har tron på skogarnas gamla hornprydda gudar, och deras sällsamma trolldom som låter utövaren stjäla andras skinn och mjölka andras djur, bevarats. Berättelser och traditioner har gått i arv inom en familj eller i en mindre by, mer eller mindre i hemlighet. För det mesta handlar det då om enkla och ofarliga praktiker: man lämnar en kärve vete och en skål mjölk utanför ett stenröse vid höstdagjämningen, och får i utbyte gott om honung i sina bikupor, eller god skörd; man minns en gammal ramsa som låter en klä sig i en kråkas fjädrar och drömma att man flyger.

Dock händer det i sådana familjer eller byar att man ännu praktiserar mörkare delar av den gamla tron, och när sol och stjärnor står rätt lämnar några av sina ungar utanför ett av skogens rösen. Ofta följer man då uråldriga avtal, som säger att man ska offra alla vita valpar i en kull, eller alla ungar som föddes på midsommarafton

———

Bitter sorg flöt genom underjorden. Dösingarna grämde sig över att de aldrig skulle få något inflytande i världen: de skulle leva för alltid men aldrig bli drottningar och kungar. Och många av dem trodde dessutom att om de fick alldeles egna barn, som liknade dem och skrattade och lekte i den kalla underjorden, så skulle det göra tidens gång uthärdlig, för de förstod inte att det är döden som gör tiden uthärdlig.

De sökte därför efter ännu ett sätt att överlista Vargens list. De frågade ugglor och korpar om råd, och sökte upp kunnigt folk i öst och väst, och norr och söder, och till och med bland nattfolket som lever på månen.

Vissa trollkarlars och urmakares och alkemisters misslyckade försök att skapa barn åt rösefolket lär fortfarande vandra genom världen: konstgjorda varelser som gömmer sig i ödemarken, långt bort från all bebyggelse, odödliga och olyckliga som dösingarna, som alltid blev besvikna på dem, och alltid försköt dem.


Lycksaliga och osaliga

En dag kom en av dösingarna över ett frö. Kanske var det ett frö från en annan värld, med en annan sol, eller ett frö hämtat ur en liten flickas drömmar, eller ett av önskefröna som det sägs att det gröna slottet gav ifrån sig när det varje vår blommade.

Hursomhelst lyste fröet av kraft och magisk potens, och dösingarna samlades kring det, och var och en av dem ingjöt något av sin livskraft och längtan i det, varpå de planterade det i en glänta och vattnade det med smält guld och blod — både sitt eget och andras — och med morgondagg och höstdimma och med tårar.

Ur fröet växte ett mäktigt träd, och på midsommar det sjuhundrade året blommade det, med blommor som doftande av den mest underbara, bortomvärldsliga parfym, och som hängde kvar i sju nätter innan de föll. Kvar blev små frökapslar, skimrande som pärlor eller fiskägg, och ur varje kapsel föddes en älva

De nyfödda blossen svirrade bort genom skogen.

Hade en lurendrejare viskat egna dumheter till det mystiska fröet? Lagt till och dragit ifrån när alla varit upptagna med annat? Dösingarna var missnöjda. De som hade önskat sig arvingar som kunde dra ut och erövra världen i deras namn, förstod inte varför älvorna var så små, och varför de vägrade växa: åren gick men de blev aldrig större än fjärilar och möss. Och de dösingar som istället hade hoppats att egna barn skulle mildra tidens gång, förstod inte varför älvorna var olydiga och fulla av egna tankar och ambitioner, och inte ville leva med dem i underjorden, utan bygga sina egna hem i träden och på ängarna och vid flodens stränder.

Några av dösingarna lärde sig trots allt uppskatta älvorna sådana de var: även om de var mindre än tummar och tänder, och kunde aldrig skulle bli kungar och drottningar i den stora, vida världen, kunde de ta sig in överallt, och färdas i andras packningar och sadelväskor kors och tvärs, och föra med sig kunskap tillbaka. Och kunskap är ju också är en sorts makt, som på sätt och vis är starkare än makten i svärd och yxor. Och även om älvorna inte ville leva med dösingarna i underjorden, fyllde deras klingande skratt skogen, och deras upptåg och äventyr fick trötta, odödliga hjärtan att förundras på nytt.

Andra bland dösingarna kände bara avund och hat gentemot älvorna och allt annat levande. De började busa med smådjuren utan anledning, och ge dem dåliga drömmar och skrämma dem, och de fick grödorna att vissna och blod att komma ur jorden. De snärjdes av den mörka kraft som kallas för Ursotet eller Skuggan, och de tog så kallade Skuggväsen både som tjänare och som sina härskare.

Den första sortens rösfolk blev kända som De Lycksaliga, och den andra sorten kallas för De Osaliga, och båda lever i sina gamla stenhögar djupt in i storskogen, och blandar sig i älvornas liv, och när de kommer åt även smådjurens.

Smådjuren kallar ofta rösfolket för Frälset, av artighet och rädsla.

 

[Sinisa_]

Jag snubblade förresten nyss över en konstnär, Ed Binkley, som känns som att han målar bland annat dösingar. Älvalika, men liksom... aristokratiska och arroganta. Ibland är de för otäcka, och ska de vara dösingar får man nog dessutom byta ut vissa kostymer mot en sorts bronsåldersestetik, men ändå. Verkligen värt att klicka på länkarna om man gillar de lite mörkare stråken av Krickdala.

Gallery: The Dark | ed-binkley-artwork

www.edbinkley.com

Gallery: The Fair | ed-binkley-artwork

www.edbinkley.com

 

[afUttermark]

Är åskgubben en människa?

 

[Sinisa_]

Är åskgubben en människa?

En bra fråga, som jag inte riktigt har nåt bra svar på, faktiskt, annat än: nej. Nej, de är något annat.

Alltså, de här dösingarna, som är folkslaget åskgubben tillhör, är ju en sorts andar. Innan de blev det -- skogens mäktiga andar, liksom -- genom att begå en sorts magiskt självmord under sina stenrösen -- så tänker jag mig nog att de nog hälften var en sorts alver, och till hälften en sorts urtida rovdjur. Jag tänker mig att de hade en sorts magi som tillät dem att göra sina bytesdjurs skinn och horn till delar av sig själva, och det är nästan så att jag tänker mig att de var en sorts varuvlslika blandningar av alver och sabeltandade tigrar och grottbjörnar och olika såna där utdöda hunddjur och jättesengångare. Typ så. Det är lite oklart för mig, fortfarande...