Läste den här artikeln på DN nyss.
det är mer än jag orkar, svarar bara på ditt istället ^^
Jag tycker att det är oerhört tragisk när unga osäkra flickor så helhjärtat ger sig i kast med något som egentligen är dem fullständigt främmande. Särskilt konstigt blir det när de rentav framstår som extrema i andra muslimers ögon.
tyvärr ett väldigt vanligt fenomen inom de flesta religioner, konvertister tar ofta till sig religioner väldigt mkt mer helhjärtat och utan att ha en nyanserad syn på skrifter och budskap än vad infödda medlemmar har. skulle misstänka att det beror på att man är starkare i tron när man valt att tro på det själv. Jämför svenskar födda in i kristendomen och sådana som har konverterat till diverse frikyrkor och sekter.
Som förälder hade jag varit mycket oroad. Speciellt när kvinnor självmant ger upp massor med rättigheter som tidigare generationer har kämpat stenhårt för.
jag håller med dig, men för att ha ett nyanserat resonemang så måste du komma ihåg att de inte ser det som en uppoffring, de ser det som sin räddning, vi måste alltid se det ur deras perspektiv också, annars är vi lika fundamentalistiska.
Det beror kanske på att jag själv är man, men jag upplever att kvinnor kan råka mer illa ut än män i många situationer.
därom tvistar de lärde skulle jag vilja säga, vissa säger att islam har sina lagar för att skydda kvinnan mot mannen och visste straffar män hårdare för många brott, andra hävdar att det är tvärtom att Islam är en förtryckande religion som håller kvinnor på plats med hårda levnadsregler.
önskar att jag vågade lita på att de gjorde de av andra skäl än en ängslig sökan efter en plats där de hör hemma.
Är inte all religion ett oroligt sökande efter någonstanns där man hör hemma om man bryter ner tro till sina beståndsdelar? Oroar det dig för att de söker sig till Islam? eller bara faktumet att unga människor är lättleda och söker sig till grupper som kan vara farliga för dem? Eller för att de är kvinnor och söker sig till en religion som ses som kvinnoförtryckande på vissa håll i världen?
Hur skulle ni bemöta sådant här extremt beteende hos en släkting, ett syskon eller ert eget barn? Och då tänker jag inte bara på att anamma till någon extrem form av religion utan det kan lika gärna handla om att bli medlem av ett främligsfientligt parti eller helt hänge sig åt något som antagligen inte är bra för dem.
För mig är det väldigt olika situationer. Hade mitt barn/elev/släkting/vän/whatevah gått med i en religösrörelse hade jag först och främst försökt ta reda så mkt jag kunde om de, sedan hade jag pratat med min vän om detta verkligen var något som den stod för, jag hade tagit upp det som oroade mig, förklarat varför och bett denna förklara hur den tänkte. Jag tror förståelse är väldigt viktigt i relationer. Vad jag inte hade gjort var att försöka förbjuda det, tror bara det hade avskärmat personen från mig, och då kan jag defintivt inte hjälpa den. Ibland tror jag att det enda man kan göra som närastående är att stå som motpool, vara ett fast ankare i den riktiga världen, och se till att finnas i närheten så man kan fånga dem om(inte när) de faller.
Hade däremot en anhörig till mig gått med i en främlingsfientlig gruppering så hade jag inte klarat av att vara lika ödmjuk, finns inget jag ogillar så hett som främlingsfientlighet, hade mitt barn gett utryck för sådana åsikter hade jag blivit väldigt väldigt besviken vilket jag också hade förklarat för det. Hade en vän eller släktning gjort det hade jag brutit med den personen.