Del 14 Svavelvinter - i Drakens käftar
De släpar in Iduns livlösa kropp genom templets portar medan vinden tjuter genom de trasiga springorna. Hennes blod lämnar mörka spår över stengolvet och Perrimas ansikte är stelt av skräck. Hon leder dem snabbt genom den kalla byggnaden, förbi omkullvälta kärl och blodiga fotspår, tills de når ett litet rum bakom själva helgedomen. Där inne porlar en smal källa upp ur berget. Vattnet är klart och skimrar svagt blått i dunklet.
”Lägg henne i vattnet.” säger Perrima
De tvekar bara ett ögonblick innan de sänker ner Idun i källan. Det iskalla vattnet omsluter hennes kropp och först händer ingenting. Sedan börjar såren sluta sig. Rivmärkena över hennes sida drar ihop sig som om osynliga händer sydde samman köttet, blodet löses upp i vattnet och färgen återvänder långsamt till hennes ansikte. Idun kippar plötsligt efter andan och hostar upp vatten medan ögonen slås upp i förvirring.
Ingen säger något på flera sekunder.
Sedan hjälper Rei henne upp igen medan Perrima står med sänkt huvud, nästan vördnadsfull.
De börjar därefter söka igenom templet. Tystnaden där inne är värre än striden utanför. Det luktar blod, rök, ruttnande kött och svavel. Överallt finner de spår av kamp. Krossade kärl, blodstänk på väggarna, sönderslitna röda druiddräkter.
I matsalen hittar de resterna av något betydligt värre än de först kunnat ana. Rummet domineras av ett stort träbord där en sargad kropp ligger utsträckt, naken och rödmålad med symboler som får Feldrin att rysa. Ett fyrfat pyr fortfarande vid likets huvud och fyller rummet med en tjock svaveldimma som svider i ögonen. Omtumlade stolar ligger utspridda över golvet tillsammans med resterna av en måltid, som om någon rest sig mitt under middagen och aldrig återvänt.
”Nekromanti,” säger Feldrin lågt medan han granskar symbolerna.
I köket bredvid matsalen hittar de kocken, halvt begravd under snö som drivit in genom en trasig vägg. Kroppen är stel och blåvit av köld, händerna fortfarande krampaktigt slutna kring en slev. Idun stannar till en stund och sluter hans ögon innan de går vidare.
Det sista rummet de undersöker är sovsalen. Kylan där inne är nästan lika hård som utanför. Eldstaden i mitten är utbrunnen och rökluckan ovanför står öppen mot himlen så att snön långsamt virvlat in över golvet. Fyra sovlådor står längs väggarna, filtarna mörka av blod och smuts. Luften är unken och luktar skämt kött.
I en av bäddarna ligger en ung kvinna. Halsen är avskuren från öra till öra och blodet har färgat halmen svart.
Perrima stannar tvärt.
”Girinda…”
Hennes röst spricker. Hon faller ner på knä bredvid kroppen och lägger darrande händer mot systerns kalla ansikte.
I samma ögonblick förändras luften i rummet. Kylan djupnar och ett blekt sken börjar växa fram ovanför den döda kroppen. En genomskinlig gestalt reser sig långsamt ur bädden – Girindas spöke. Ansiktet är förvridet av sorg och vrede, ögonen lyser som frost i mörker.
Favi griper instinktivt om sitt svärd, men spöket ignorerar dem. När det talar låter rösten avlägsen, som om den kom genom is och vatten.
”Hör min syster… Novisen Melobin sålde oss till de gröna männen från norr. I nattens mörker vandrade hans kniv som ormens tand över sovande huden.”
Perrima stirrar upp på anden, stel av chock.
”Hämndens tid ska komma,” fortsätter spöket, ”men först ska du föra den heliges huvud till säkert hägn. Följ Domonas ström från kryptan till drakens mun där tvenne solkors skall vridas. Om detta jag ber, men Kmordas vilja må råda…”
Sedan bleknar gestalten långsamt bort som dimma i morgonsol.
Tystnaden som följer är tung.
Perrima sitter kvar bredvid sin systers kropp med händerna knutna så hårt att knogarna vitnar. När hon till slut lyfter blicken finns något nytt där – inte sorg längre, utan glödande hat.
”Shaguliterna,” säger hon lågt. ”De ska betala för detta.”
Perrima sitter länge tyst bredvid sin systers kropp innan hon till slut reser sig. Hon berättar att det ska finnas en krypta någonstans under templet, en helig plats där druiderna förvarat gamla reliker och artefakter med kraft nog att användas mot Shaguliterna. Problemet är att kryptan är dold. Bara templets invigda känner vägen dit.
”Girinda försökte visa oss,” säger Feldrin lågmält och tänker på spökets ord. ”Det måste finnas ledtrådar här.”
De lämnar sovsalen och går åter ut på gårdsplanen. Vinden slår kall mot ansiktena och nysnö har redan börjat täcka spåren efter striden. Framför templet reser sig utkikstornet på sin klippa, mörkt och ensamt mot den grå himlen. En trappa huggen direkt ur berget leder upp till en uppbruten träport vid tornets fot.
Inne i tornet luktar det gammal kyla och blod. En spiraltrappa slingrar sig uppåt genom stenen och leder till utkiksrummet högst upp. Det är kvadratiskt, kalt och nästan tomt. På golvet ligger ett huvudlöst manslik, stelt och halvt infruset i blod. Ingen säger något om det.
Runt väggarna sitter fönster åt alla fyra väderstrecken, dubbla luckor under frost och is. Under varje fönster finns en inhuggen bild av utsikten man ser därifrån.
Vid det norra fönstret syns Dymramassivet, taggiga berg som försvinner in i snömolnen. Det östra visar Baletind långt borta i dimman. I väster breder svaveldalen och Cruri ut sig som ett sår genom landskapet.
Men det är det södra fönstret som får dem att stanna upp.
På bilden av tempelgården syns något märkligt vid första ögonkastet – en lucka som öppnas ner i underjorden. Bredvid finns orden:
”Följ det heliga vattnet till drakens mun. Två solkors vridna banar vägen.”
Rei böjer sig fram och granskar bilden. Favi ser genast mot gården nedanför. Perrima andas ut genom näsan, nästan som om hon äntligen fått ett svar.
De skyndar sig ner igen och börjar gräva i snön på tempelgården där bilden antytt att luckan ska finnas. Snön är djup och hårdpackad av vinden, men efter en stund stöter Favis spade mot trä. Tillsammans skrapar de undan det sista lagret och blottar en kraftig lucka av mörknat trä, nästan helt dold under isen.
Just som Rei får grepp om handtaget hörs ett ljud bakom dem. Ett dovt knastrande av steg i snön.
De vänder sig om.
Flera gestalter står plötsligt vid stenmuren och i drivorna kring gården. De är kortare än människor men bredare och kraftigare byggda, insvepta i päls och skinn. Deras ansikten är grova och uråldriga, med kraftiga ögonbrynsbågar, breda näsor och sluttande pannor. Tät hårväxt täcker armar och kinder, och en tung lukt av härsket fett följer dem.
De rör sig framåtlutade och vaksamma, med spjut och stenklubbor redo men inte höjda till strid.
Perrima höjer handen lugnande och börjar tala med dem på ett hårt, gutturalt språk. Kvurerna svarar snabbt, pekar mot de döda kropparna utanför templet och sedan mot äventyrarna. Till slut vänder sig Perrima mot de andra.
”De säger att de sett er slåss mot grönmännen,” säger hon. ”Shaguliterna.”
En av kvurerna träder fram. Han är äldre än de andra, med grånad päls kring axlarna och ett långt ärr över ena kinden. Perrima presenterar honom som Umma, deras ledare.
Umma nickar långsamt mot Rei och Favi, sedan mot Feldrin och Idun. Hans blick stannar vid de odöda utanför templet innan han säger något kort.
”Han säger,” översätter Perrima, ”att ni måste vara mäktiga krigare… eftersom ni fortfarande lever.”
Kvurernas ledare talar länge med Perrima. Till slut nickar hon mot äventyrarna och översätter. Umma och hans folk vill bjuda hem dem till sin by för ett gästabud. De har sett striden vid templet och betraktar nu sällskapet som vänner – eller åtminstone som fiender till samma makt.
Favi ser misstänksamt på de lurviga gestalterna, men Idun verkar märkligt lugn i deras närvaro. Rei tackar artigt ja, men förklarar att de först måste hjälpa Perrima att finna det som gömts under templet. Kvurerna accepterar utan invändningar. De slår upp ett litet läger en bit från muren och väntar tålmodigt.
Äventyrarna återgår till arbetet vid den framgrävda luckan på gården. När de lyckas bryta upp den möts de av en kall pust från mörkret därunder. En smal stentrappa leder ner i djupet. Perrima tar täten med en lykta i handen och de andra följer efter.
Den första kammaren visar sig vara en gravplats. Längs väggarna hänger balsamerade kroppar på krokar, invirade i bleknade tygstycken och täckta av frost. De tomma ansiktena stirrar mot dem från århundraden av tystnad. Ingen av dem vill störa de döda här nere. Till och med Rei håller rösten låg när de försiktigt fortsätter djupare in under templet.
Trappan leder vidare till en vitmålad gång som känns nästan overkligt vacker efter allt blod och mörker ovanför. Hundratals små blåskimrande stenar sitter infällda i väggarna och lyser med ett mjukt eget sken. Närmast trappan porlar klart vatten fram ur berget, samlas i en smal ränna längs vänstra väggen och försvinner längre bort genom ett runt stengaller i golvet. Ljuset från stenarna reflekteras i vattnet och fyller rummet med ett stilla, nästan drömlikt skimmer. För första gången sedan de kommit till templet känns platsen helig snarare än hemsökt.
Vid ett galler fortsätter brunnen rakt ner i mörkret. Perrima förklarar att detta måste vara ”Domonas ström”, det heliga vatten Girindas ande talat om. De börjar klättra. Väggarna är hala och vatten strilar hela tiden över händer och ansikten, men temperaturen här nere är märkligt mild. Efter ungefär tio meter hittar de en kvadratisk öppning i schaktets norra vägg och kryper in.
Rummet på andra sidan är dimfuktigt och svagt svaveldoftande. Väggarna är klädda med kala gråstensplattor, men golvet täcks av tjock svart vulkanisk sand som dämpar alla steg. Längst bort skjuter ett enormt drakhuvud fram ur väggen, uthugget direkt ur stenen. Käkarna är stängda, men mellan tänderna sticker en skeletthand ut och tunna slingor av ånga sipprar fram ur munnen.
”Drakens mun,” mumlar Feldrin.
De börjar söka genom sanden efter det andra solkorset som Girindas spöke nämnt. Det tar tid. Sanden fastnar överallt och flera gånger tror de att de hittat något bara för att dra fram vanliga stenar eller gamla benrester. Till slut ropar Rei till. Halvt begravt i sanden ligger ett bronssolkors, grönt av ålder men fortfarande helt.
När hon vrider det hörs först ett tungt klick någonstans inne i berget. Sedan börjar hela kammaren mullra. Sanden vibrerar under deras fötter och damm faller från taket medan det väldiga drakhuvudet långsamt öppnar sina käftar. Ett mörkt hålrum blottas därinne. Varm ånga välter ut över dem som ett andetag från något levande.
Ingen säger något på flera sekunder.
Till slut suckar Feldrin och ser mot öppningen. ”Någon måste in.”
Det beslutas snabbt att Favi och Rei är de mest lämpade. De andra två väntar utanför medan Perrima håller lyktan högt och ser på den öppnade drakmunnen med nästan religiös vördnad.
Rei och Favi utbyter en kort blick, drar efter andan och börjar sedan krypa in i mörkret.
Rei och Favi får först ta tag i den skeletterade armen som sticker ut mellan draktänderna. När de drar loss kroppen följer resten av liket med i ett torrt rassel av ben och murkna tygtrasor. Skelettet verkar ha fastnat där inne men inte allt för länge sedan, nästan som om någon försökt krypa ut när käftarna slöt sig. Ingen av dem säger det högt, men båda tänker samma sak när de kastar undan kvarlevorna i sanden.
Sedan kryper de in.
Passagen är trång och varm av den ånga som sipprar genom stenen. Sand och grus skaver mot händer och knän medan de kravlar sig fram genom mörkret. Efter några meter öppnar tunneln plötsligt upp sig och de stannar båda till.
Framför dem ligger en vacker vit hall, ungefär tre meter hög och lika bred, byggd av ljus sten som ännu verkar nästan orörd av tidens tand. På var sida om ingången står enorma statyer som når ända upp till taket. De föreställer två kvinnor som läser ur varsin bok, allvarliga och nästan levande i det bleka ljuset från Rei och Favis lykta. Längre in på väggarna finns två stora mansansikten i relief på vardera sida, två meter höga, med öppna munnar som om de sjunger eller mässar i evighet.
Golvet täcks av ett tjockt lager svart vulkanisk sand. Längst bort i hallen står en marmorkista upphöjd på ett podium med några låga trappsteg. Väggarnas tomma fackelhållare stirrar svarta och kalla mot dem.
”Det här känns inte rätt,” mumlar Favi lågt.
Rei svarar inte. Hon har redan börjat sparka undan sand med stöveln.
De letar länge. Svetten börjar rinna trots kylan ovanför, och den svarta sanden fastnar överallt. Till slut stöter Rei på metall. Halvt begravt ligger ännu ett bronssolkors, nästan identiskt med det i den andra kammaren. Hon gräver fram det och vrider försiktigt.
Djupt inne i berget hörs ett dovt mullrande.
”Käftarna, de stängs ju!” säger Favi.
De står stilla och lyssnar medan ljudet långsamt dör bort. Rei vrider tillbaka korset. Återigen mullrar stenen omkring dem och käftarna öppnas på nytt.
De diskuterar länge där inne i den vita hallen. Om detta är en grav. Om något är fångat här. Om de precis låst in sig själva. Till slut väger nyfikenheten tyngre än försiktigheten.
”Man skulle ju vrida bägge korsen,” säger hon efter en stund och ser mot marmorkistan. ”Vi vrider korset igen, då har vi ju vridit bägge korsen.”
”Ska vi öppna kistan nu?” frågar Rei.
Favi nickar motvilligt. ”Det kan också vara en fälla, vi är ju instängda här nu.” muttrar han.
De går fram till podiet och lägger händerna mot locket. Trots att marmorn ser massiv ut glider det upp förvånansvärt lätt, nästan som om någon nyligen öppnat det.
Inuti ligger inga kvarlevor. Istället finner de flera tygsäckar fyllda med mynt – guld, silver och koppar som glimrar i lyktans sken. En mindre förmögenhet. Favi stirrar förstummat medan Rei snabbt börjar väga säckarna med blicken som en köpman på marknad.
Men där finns mer än pengar. En liten gulddrake ligger bland skatterna, utsmyckad med rubinögon och turkoser längs ryggen som fjäll. Rei tvekar inte ens. Med en snabb rörelse stoppar hon den innanför rocken innan Favi riktigt hinner reagera.
Längre in ligger en svart emaljdosa, ungefär en decimeter bred. När de öppnar den finner de en märklig metallstjärna formad som en snöflinga, svart som sot och kall att se på. I locket finns ålderdomliga runor:
”Flyg, svartfågel, skönt din ban till hjärtat sköra.
Viska gällt din sång om död i utvalt öra.”
Båda känner det direkt. Föremålet utstrålar något olycksbådande, en kyla som inte kommer från glaciären ovanför. Favi ser genast obekväm ut och vill stänga dosan igen.
Till sist hittar de det märkligaste av allt. Ett vitt stenhuvud vilande på en möglig sidenkudde. Det är märkligt tungt och när Rei undersöker det upptäcker hon att man kan dela det på mitten. Inuti döljer sig ett mumifierat människohuvud vars mun rör sig oavbrutet i ljudlösa ord. Käkarna arbetar långsamt och monotont som om huvudet fortfarande försöker tala efter århundraden i mörkret.
Ingen av dem tycker om att se på det.
Till slut vrider Rei åter på solkorset. Mullret återkommer när drakkäftarna öppnas där ute i tunneln. De samlar ihop det de vill bära med sig och kravlar sedan tillbaka genom den trånga gången mot de andra, med känslan av att de tagit något ur mörkret som kanske borde ha fått ligga kvar där nere för alltid.
