Nekromanti "Kompetensporr" - fel sorts kul i rollspel?

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,559
Location
Rissne
Dazumal;n221227 said:
Jag skulle förmoda att ett sådant spel har ganska annorlunda målsättningar jämfört med vad vi trad-spelare är vana vid.
Vilken typ av målsättningar är det du tänker på?

Jag menar, MIN erfarenhet av tradspel är ju mest av antingen militärtaktiska uppdrag, mysterielösande uppdrag eller intrigfokuserade uppdrag. Jag upplever inte att någon av de uppdragstyperna påverkas annat än positivt av att man har kompetenta rollpersoner.

Militärtaktiska uppdrag handlar då mindre om huruvida jag lyckas träffa fienden på två meters avstånd med mitt hagelgevär, och mer om huruvida jag som spelare gjort en rimlig bedömning av vilken strategi som vore bäst och min förmåga att reagera på omständigheter som förändras.
Mysterielösande uppdrag handlar mindre om att misslyckas med varenda perceptionsslag man utsätts för och därmed missa hälften av ledtrådarna, och mer om att få vara lite klurig i att räkna ut hur ledtrådarna hänger ihop - och i slutänden kanske ställas inför intressanta val vad gäller hur man ska hantera det man upptäckt.
Intrigfokuserade uppdrag handlar mindre om att man hela tiden framstår som en socialt inkompetent hovnarr som ingen tar på allvar pga misslyckade slag mot Diplomati, och mer om att som spelare värdera information och bedöma vilka man kan lita på eller inte, vad som är bäst strategi going forward.

Den enda sortens målsättning jag kan tänka mig påverkas potentiellt negativt är väl om det nästan uteslutande handlar om strid. Där kan jag ju tänka mig att överdrivet kompetenta rollpersoner som tröskar sig igenom mängder av mooks till exempel skulle vara lite trist i längden.
 

Lupus Maximus

Tekniker
Joined
13 Jan 2012
Messages
2,746
Location
Stockholm
Dazumal;n221227 said:
Jag skulle förmoda att ett sådant spel har ganska annorlunda målsättningar jämfört med vad vi trad-spelare är vana vid. Utmaningen ligger i något annat. Rolltolkning och interaktion?
Tja, vissa av oss anser att trad är mycket mer än Zero-to-Hero, och både James Bond och Exalted (i alla fall de två första utgåvorna) som jag nämnde tidigare är rätt djupt in i trad-träsket (och den del som jag helst plaskar runt i).

Rolltolkning och interaktion ser jag själv som en bas, även vid Zero-to-Hero. Men en punkt kan vara just ordvalet "utmaningen" vilket ofta är ordval som hänger ihop med "achiever" mentalitet om man pratar Bartle (teori om spelaruppdelning för MUD/MMORPGS) och Gamist om man pratar GDS. Själv är jag mer Explorer och Socialiserare enligt Bartle, och primärt (genre-) simulationist med inslag av dramatist enligt GDS. Helt enkelt, jag gillar att "kliva in i en roll, och uppleva spelvärlden från rollpersonens ögon och värderingar".

Sedan gör jag ibland utflykter till samberättarspelen, men det handlar om andra saker än det jag nämnt ovan. :)
 

JJoghans

Regelknackare
Joined
13 Sep 2012
Messages
826
Location
Wakoku
krank;n221242 said:
Vilken typ av målsättningar är det du tänker på?
Hehe, jag förstod att någon skulle slå ned på min generalisering där. :)

Jag förstår ditt argument och håller med i grund och botten. Mina tankegångar i det här fallet gick ungefär såhär:

Om rollpersonerna görs mer kompetenta så byter ju spelet karaktär (vilket även händer i klassiska "tärningsorgiespel", i takt med att rollpersonerna blir bättre). Jag tänker att spelets fokus flyttas åt något håll. Antingen så stegrar man utmaningarna som rollpersonerna hittills haft som fokus för att bibehålla en nivå av spänning i spelet, eller så låter man något annat vara spelets fokus, där utmaningen är... om inte an annan, så åtminstone något annorlunda. Tar man sedan rollernas kompetens hela vägen till "fulländning" och helt eliminerar tärningsslag (d.v.s. rollerna förmodas lyckas med allt som ligger inom deras expertis), så är åtminstone "framgång i färdighetsanvändande" inte längre någon större del av spelets fokus.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,559
Location
Rissne
Dazumal;n221262 said:
Tar man sedan rollernas kompetens hela vägen till "fulländning" och helt eliminerar tärningsslag (d.v.s. rollerna förmodas lyckas med allt som ligger inom deras expertis), så är åtminstone "framgång i färdighetsanvändande" inte längre någon större del av spelets fokus.
Jag förstår att om man spelade tradspel på ett sådant sätt att "framgång i färdighetsanvändande" hade något nämnvärt fokus, så kommer fokuset att flyttas därifrån, ja =)
 

JJoghans

Regelknackare
Joined
13 Sep 2012
Messages
826
Location
Wakoku
krank;n221286 said:
Jag förstår att om man spelade tradspel på ett sådant sätt att "framgång i färdighetsanvändande" hade något nämnvärt fokus, så kommer fokuset att flyttas därifrån, ja =)
Tja, det är ju ett betydande element i spelmekaniken, så man kommer ju sällan ifrån det. :)
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,559
Location
Rissne
Dazumal;n221325 said:
Tja, det är ju ett betydande element i spelmekaniken, så man kommer ju sällan ifrån det. :)
Det beror väl på i hur hög grad man använder regelmekanik / sätter sig i situationer regelmekaniken styr över =)
 

Wyldstorm

Swordsman
Joined
22 Apr 2003
Messages
786
Location
Skellefteå.
Nothing ventured, nothing gained..
Upplever jag som spelare att jag lyckas med nåt "omöjligt" så blir jag lite extra lycklig. (lite av min grej, även i rpg..)
Märker jag att mina val inte direkt påverkar storyn/karaktären så känns det som om immersionen bara dör.. Iaf för mig.

Lyckas man genom suspekt taktik, bra strategi & förberedelser få ihjäl djävulsdraken Nalavatoryl så njuter jag lite av känslan "Waow.. Fan va bra vi är.." märker jag att SL låter oss vinna by default för att vi är "huvudpersonerna" så finns för mig ingen direkt mening, är det scriptat så hårt så kan han väl skriva en bok & ge mig den direkt liksom..

Är de så att man "vinner" man bara för att man finns där så har man ju inte vunnit alls egentligen. En förolämpande "participation trophy" som bäst.
Det sagt... Så spelar ju 90% -chansen ingen alls roll om jag/vi upplever att det var vår förtjänst, en smart SL kan ju fejka rätt mycket utan att det märks.

Det sagt för andra gången.. RPG't i fråga avgör ju på vilken arena utmaningen är.. D&D för fulstrategi, WoD för "force of personality"/intriger, SW för flashinga film-moves & bra time'ade forcepoints osv..

Har typ suckat och gått ut från en earthdawn-grupp när det började handla om vem som slog tärnigar oftast för att provocera ett ohemult högt resultat & därmed ta rampljus..
Bläh för DX+y -system & exploderande tärningar.

Men så var det ju det där med skillnaden mellan män & kvinnor vad gäller risktagande & tävlingsinstinkter bl.a... :/
 

Doomhamster

Swordsman
Joined
4 Feb 2011
Messages
480
Location
Linköping
Wyldstorm;n221385 said:
Vad tusan är upphöjt förakt? o_O
Den slags känsla med vilken jag brukar behandla snack om "skillnaden mellan män och kvinnor"... särskilt när jag misstänker att skribenten vill provocera.
 

Wyldstorm

Swordsman
Joined
22 Apr 2003
Messages
786
Location
Skellefteå.
Doomhamster;n221421 said:
Den slags känsla med vilken jag brukar behandla snack om "skillnaden mellan män och kvinnor"... särskilt när jag misstänker att skribenten vill provocera.
*suck...*
Nej, jag menade helt enkelt det jag skrev, att en given "seger" känns för mig värdelös, kanske rent förolämpande om den känns krystad.
För mig är en rätt stor del av poängen med spel att någon utmaning ska finnas att försöka övervinna, så din inställning är lite facinerande.
Vad gäller könsskillnader så får du anta att jag ser ett relativt tydligt samband, och att vi inte delar världsbild.
 

Wyldstorm

Swordsman
Joined
22 Apr 2003
Messages
786
Location
Skellefteå.
I ett sömndrucket lite småfilosofiskt småflum:
Vad är jag i ett rollspel?
Är jag inte mina handlingar och mina ord?
Om mina handlingar och ord inte betyder något,
varför skulle jag då vilja vara betydelselös?
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,005
Location
Umeå
Jag gillar att börja på låg nivå och kämpa mig uppåt. I början får man ta enkla utmaningar (man har kanske 50% chans att lyckas i det man är bäst) och undvika tärningsslag i övriga färdigheter. Man får se upp när man slåss mot sumpråttorna med sitt träsvärd typ. Sedan kämpar man sig uppåt tills man nästan har automatisk framgång bara man lyckas använda rätt färdigheter (vilket inte behöver vara så enkelt). Då kan man ta sig an horder av orcher och utföra hjältedåd, samtidigt som det fortfarande finns situationen som man behöver undvika.

Jag förväntar mig att spelledaren anpassar spelet så att det är roligt. Är utmaningarna för svåra (oavsett nivå) så att man misslyckas hela tiden så blir det tråkigt i längden. Samma sak om spelledaren är för feg, så att strider och svårigheter inte upplevs som en utmaning. Man får ta motgångar och fira framgångarna, samtidigt som man blir mäktigare och skickligare. Man samlar kontakter, föremål och erfarenheter och till sist kan man ta sig an den stora utmaningen och bringa fred till riket, få upprättelse för klanen, ta sin slutliga hämnd eller vad man nu är ute efter. Tillfredsställelsen på max och man har en fantastisk kampanj man kan se tillbaka på många år senare.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Moderering:

Wyldstorm;n221382 said:
Men så var det ju det där med skillnaden mellan män & kvinnor vad gäller risktagande & tävlingsinstinkter bl.a... :/
Wyldstorm;n221426 said:
Vad gäller könsskillnader så får du anta att jag ser ett relativt tydligt samband, och att vi inte delar världsbild.
Morr! Sluta upp med att deraila trådar så här!
 
Top