Nekromanti Kompakta spelmöten

[Rickard]

En spelare hade sagt att hon ville spela fantasy och en timme innan spelmötet så började jag spåna på ett äventyr. När vi gjort rollpersonerna så sade två stycken att de var tvungna att gå om två timmar, så jag fick verkligen jobba med sceninramning för att bli klar med mitt one-shot-scenario.

Rollpersonerna var dockor och handlingen började när dockmakerskans son som tiggde pengar som vanligt. Efter han pipit iväg kom en kund in och avbeställde sin docka, då han hade haft inbrott och hade därmed svårt att få fram betalningen i tid. Efter han gått, så faller den gamle kvinnan ihop på golvet. När rollpersonerna undrar hur det är fatt, så ber hon dem att söka reda på hennes son. Han var inte så illa egentligen, trots att han bara drev omkring på gatorna. Hon minns hur talangfull han hade varit med nål och tråd och visste att han någon dag skulle ta sitt förnuft till fånga.

Hälften av dockorna hade aldrig varit i världen utanför och piñata var dörädd för att gå ut, eftersom det var karnevalsvecka. Många skulle säkert upptäcka honom och slå på honom. De tar sig ut i gränden och stöter där på en råtta, som de räddar från en katt. Med hjälp av piñatans godis mutar de råttan till att söka reda på dockmakarens son.

På vägen så får de lift av en gristaxi som säger att det minsann springer många dockor på gatorna nu för tiden. Senast var det till rikemanskvarteren och dockorna hade inte varit vaksamma med orden. De till och med skröt om hur de skulle bryta sig in där för att hämta människornas skatter.

De kommer till huset dit råttan spårat sonen och när de ska gå in i rummet så slås dörren upp och två stadsvakter stormar ut med sonen i ett fast tag. "Tjuv" och "inbrott" är två av orden de hör av det som stadsvakterna säger. En av dem lägger märke till piñatan (han hade "Upptäcks lätt" som nackdel) och tar med honom till fängelset.

De andra följer godisspåret som piñataåsnan tappar och kommer fram till fängelset, där de både fritar sin vän och sonen. Sonen har blivit ditsatt för stöldhärvan som skett under senaste tiden och ber dockorna att söka reda på de riktiga brottslingarna. De tar kontakt med grisen och undrade var någonstans de gjorde inbrottet. Efter att ha talat med en spindel i huset där inbrottet gjordes, så fick de en adress. Det visar sig vara en gammal lärling till dockmakerskan som stulit konsten att väcka dockor till liv och använde sina dockor för ohederligt syfte. En slutstrid senare så lät de sonen kontakta stadsvakten och visa upp den skyldiga och blev på det sättet rentvådd. Dockmakerskan då? Hon var sjuk av ålder och döende; sonen tog över verksamheten.

Så varför berättade jag detta? Jo, för att det spelmötet fick mig att omvärdera rollspelandet. Normalt så brukar vi börja runt 14-tiden och spela till 20.00 och då sträcker sig scenariona över flera spelmöten. Nu hände det väldigt mycket och vi spelade ändå bara i två timmar. Sanning å säga, så hade jag nog inte material för en längre session, även om jag kapade ner de "onödiga" beskrivningarna till ett minimum.

Det var skönt för mig som spelledare att inte behöva lägga ner mer tid och ändå blev det lyckat. Alla var också förvånade över hur mycket vi egentligen hann med. Vi planterade en stämning, rollpersoner mötte mycket folk, gnabbas inbördes, definierade både sig själva och scenariot under spelets gång, ställdes inför problem och vi spelade ut ett par dialoger.

Ibland behöver man inte spela så lång tid för att få något man själv tycker är givande.

/Han som är medveten om att hans trådstart inte har så mycket till diskussionsämne

 

[Zanimar]

Man kan väl aldrig nog trycka på skillnaden mellan kvalitet och kvantitet!? Rollspel är inget undantag. Jag har haft liknande erfarenheter. Personligen ser jag ett positivt samband mellan kvalitetstid och (1) insikten om att man inte kan gödsla med sin tid (det kompakta) och (ii) modesta förväntningar.

Vad ser du som förklaringen till att det gick så bra?

 

[Rickard]

Mycket var det nog mina spelare, eftersom jag kunde spinna vidare på deras påhitt. Piñatan var höjdpunkten under hela scenariot, vilket också märks nu när jag återberättar det hela. Att det var karnevalsvecka var något jag kom på när spelaren gjorde sin rollperson. Spelarna var väldigt drivande och uppfinningsrika.

Själv är jag nöjd med att jag planerade såpass tydliga mål. De skulle hitta sonen och sedan rentvå denna och allting tack vare de döende dockmakerskan. Tiden gjorde också att jag kände att jag var tvungen att vara övertydlig med informationen som jag planterade i förtid. Spelarna kunde sedan skörda dessa när de fick nya riktlinjer och hade därmed alltid någonting att gå på. Spelet har annars tendensen att stanna av när spelarna måste klura.

Sedan så hade jag planerat tillräckligt med personer för en sådan kort session. Dockmakerskan, sonen, konkurrenten, dennes dockor, polismästaren (kom aldrig med), kattgänget (kom aldrig med - de använde råttorna), gristaxin samt råttorna (egentligen några som katten skulle rädda dockorna från). Spindeln som de snackade med improviserade jag fram. Jag improviserade fram det mesta utifrån spelarnas handlingar, med hjälp av de åtta fraktioner jag stolpat upp. Det var vad som krävdes för en tvåtimmarssession.

Slutligen så satte jag stämningen på ett väldigt tydligt sätt genom att de just spelade dockor. Detta snappade spelarna snabbt upp och uppförde sig ibland som tioåringar som med stora ögon upptäcker världen. Att spela levandegjorda dockor är i sig ovanligt, vilket skapar en annorlunda och minnesvärd atmosfär.

---

Som ett annat exempel så kan jag ta senaste Feng Shui-mötet, som blev helt misslyckat. Där försökte jag också skapa ett scenario på en timme, och dra ut det över fem timmar. Det var dömt att misslyckas. Jag hade för få personer (två) samt två scener knappt förberedda. När jag märkte att scenariot skulle ta slut för tidigt, så försökte jag improvisera fram (utifrån ingenting) platser som de fördes till, vilket sällan gav något när de väl var där. När en spelare gjorde något oväntat och dödade en person i en hotelllobby så såg jag min chans att avsluta scenariot, för det var verkligen inte kul att spelleda.

/Han som tycker det är lättare att improvisera ju mer han har förberett sig

 

[Genesis]

Som ett annat exempel så kan jag ta senaste Feng Shui-mötet, som blev helt misslyckat. Där försökte jag också skapa ett scenario på en timme, och dra ut det över fem timmar. Det var dömt att misslyckas. Jag hade för få personer (två) samt två scener knappt förberedda. När jag märkte att scenariot skulle ta slut för tidigt, så försökte jag improvisera fram (utifrån ingenting) platser som de fördes till, vilket sällan gav något när de väl var där. När en spelare gjorde något oväntat och dödade en person i en hotelllobby så såg jag min chans att avsluta scenariot, för det var verkligen inte kul att spelleda.

I dagarna var jag och besökte Pilzeman och spelade spel med hans kompisar. Vi spelade bland annat Don't Rest Your Head. Jag hade, min vana trogen, inte förberett ett dugg (jag visste inte ens att vi skulle spela det spelet; vi slog tärning), så den enda tid jag hade på mig för förberedelser var tiden då de gjorde rollpersonerna; och det var inte så lätt utnyttjad tid, eftersom de aldrig spelat spelet förut, utan måste ledas igenom varje steg. Dessutom tar det typ tio minuter att göra en rollperson i DRYH, eftersom alla rollpersoner i princip börjar med samma stats.

Scenariot drog ut en del på tiden, så vi avslutade när vi höll på att somna (haha) och fortsatte nästa kväll. eftersom vi spelade andra rollspel hela tiden fick jag knappt någon tid att förbereda mig inför andra rundan, heller. Så totalt spelade vi i kanske fem-sex timmar, med en förberedelsetid på tio distraherade minuter.

Och det gick riktigt bra. (Hoppa över det här stycket om du inte är intresserad av att läsa om scenariot i sig.) Vi fick ihop snygga surrealistiska, stämningsfulla scener, en hyfsat komplicerad historia där rollpersonerna skulle dyka upp i rättssalen hos Officer Tock, anklagade för ett brott de inte riktigt hade koll på (tänk Processen). De var tvugna att hindra Tidningspojkarna från att sprida sin tidning, där de redan skrivit att rollpersonerna var skyldiga (när Tidningspojkarna skriver något så ökar risken för att det är sant med antalet som läser tiningen), så de brände ned tryckeriet i en episk strid där de tog hjälp av Buspojkarna från taken (de gillar att busa med Tidningspojkarna). Dessutom hade de en liten sidoquest där de, för att få hjälp och råd av en erfaren Uppvaknad, tog sig igenom en Mardröms byråkrati (Mardrömmen var Direktören, som jag hade improviserat fram, och som hade stulit en av rollpersonernas pengar) och spelade kort med ett gäng cigarrökande bäbisar om minnet av den Uppvaknades dotters första skratt, med hjälp av en gummianka de lurat till sig från ankavdelningen. Scenariot slutade med att två av rollpersonerna flydde hals över huvud från den Galna staden, medan den tredje skrikandes om sina pengar gick lös på Tocks anhängare och dömdes till straffarbete för Våld mot tjänsteman.

Allt detta, som tog ett antal timmar, mer eller mindre helt utan förberedelser. Förberedelser i form av att känna till spelvärlden tycker jag hjälper (och här hade jag ju en del förberedelse), men jag ser inget samband mellan förberedelse av personer och scener och liknande, och framgång i scenariot. Vad jag däremot märker är att om jag har ett planerat slut så blir det svårt att dels anpassa historien så att slutet funkar (om slutet är bestämt så tycker jag nog att det är rälsning, oavsett hur fri man är att ta sig dit), dels att se till att slutet inträffar vid rätt tidpunkt. Har jag inte förberett ett slut, så är det bara att fortsätta slänga in saker (eller spinna vidare på de idéer som spelarna har) tills man känner att det börjar bli nog, och då knyta ihop alltihop. Det innebär ju att det inte kan bli nå't "Scenariot håller på att ta slut för tidigt", för det finns inget slut förrän man bestämmer att det skall ta slut.

Jag har tänkt att skriva en artikel om mitt sätt att spelleda, men jag måste finslipa metoden något mer först.

Fan, nu läser jag igenom vad jag skrivit och inser att jag låter som en pompös skitstövel (fast nu har jag frågat Han om lov, och han sade att han redan vet att jag är en skitstövel, så jag postar det i alla fall). Vad jag försöker säga är att jag tror att improvisation är svårt när man måste få det att passa en massa grejer som man har förberett i förväg. Kör man helt från scratch så tror jag inte att det är så fasligt svårt, och är det det, så är det en färdighet man kan träna upp. Sedan så har det antagligen en hel del att göra med huruvida man är i form, utvilad, engagerad och har kul. Det kan ha varit så att, snarare än att du inte hade kul för att scenariot gick dåligt, så gick scenariot dåligt för att du inte hade kul. Eller?

Dockäventyret lät hardcore, för övrigt. Följa piñataåsnans godisspår. Awesome.

 

[Rickard]

Kom på en till sak, angående vad jag tror kan ha bidragit till att det lyckades. Systemet jag använde låter folk definera för- och nackdelar (personlighetsdrag, föremål, personer) och med hjälp av dessa så försökte jag sammanknyta rollpersonerna både till varandra och till äventyret. Råttorna som var med, var med för att en rollperson var rädd för råttor. Att piñatan var lätt att upptäcka och att det var något jag använde har jag redan nämnt.

Jag tror dock inte att det påverkade scenariot i sig, annat än att spelarna kände att de tillhörde scenariot mer.

/Han som ska testa att skriva ett scenario helt baserat på The Shadow of Yesterdays regel för keys (livsmål)

 

[Rickard]

Nu råkar den här tråden börja handla om förberedelser. Nåja, bättre att tråden drar i någon riktning än ingen alls. ^^

Allt detta, som tog ett antal timmar, mer eller mindre helt utan förberedelser. Förberedelser i form av att känna till spelvärlden tycker jag hjälper (och här hade jag ju en del förberedelse), men jag ser inget samband mellan förberedelse av personer och scener och liknande, och framgång i scenariot. Vad jag däremot märker är att om jag har ett planerat slut så blir det svårt att dels anpassa historien så att slutet funkar (om slutet är bestämt så tycker jag nog att det är rälsning, oavsett hur fri man är att ta sig dit), dels att se till att slutet inträffar vid rätt tidpunkt. Har jag inte förberett ett slut, så är det bara att fortsätta slänga in saker (eller spinna vidare på de idéer som spelarna har) tills man känner att det börjar bli nog, och då knyta ihop alltihop. Det innebär ju att det inte kan bli nå't "Scenariot håller på att ta slut för tidigt", för det finns inget slut förrän man bestämmer att det skall ta slut.

Nu har jag bara spelat med dig som "spelledare" en gång (men hoppas på fler) och det var i Oskrivna Blad som har spelledarskiften, men jag vill ändå poängtera att vi antagligen skiljer oss nämnvärt åt vad gäller spelledandet. Jag är fortfarande traditionell i den bemärkelsen att jag som spelledare hittar på en (ibland styrande och ibland bakgrunds)story. Du har det enklare, eftersom dina spelare, antar jag, får hitta på storyn tillsammans med dig som spelledare?

Sedan borde jag egentligen inte skriva någonting mer, för då kommer jag upprepa mig. *Funderar några minuter* Nä, inget direkt att tillägga som inte bara krånglar till mer än vad det reder ut.

Det kan ha varit så att, snarare än att du inte hade kul för att scenariot gick dåligt, så gick scenariot dåligt för att du inte hade kul. Eller?

Jag hade inte kul, för att jag kände hur dåligt det gick att improvisera. Jag hade ingenting att gå på. Det spelmötet (med några halvtaskiga - inklusive Ljus och lykta-mötet du var med på) brände ut mig som spelledare och nu har jag vägrat spelleda på ett bra tag. Jag ska gå tillbaka och rötterna och planera nästa kampanj noggrant, så att jag förlitar mig mindre på att hitta på storyn under spelets gång och mer på att anpassa scenariots färdiga story utifrån spelarnas handlingar.

/Han som såg att Genesis särskrev mardrömsbyråkrati

 

[Genesis]

Nu har jag bara spelat med dig som "spelledare" en gång (men hoppas på fler) och det var i Oskrivna Blad som har spelledarskiften, men jag vill ändå poängtera att vi antagligen skiljer oss nämnvärt åt vad gäller spelledandet.

Japp. Vi kanske kan konstatera att man bör förbereda sig ordentligt eller inte alls? Det är som karate. "Karate yes -- safe. Karate no -- safe. Karate guess so -- squish". Och hur mycket som är ordentliga förberedelser beror på hur länge man planerar att spela, för att återknyta till trådstarten.

Det spelmötet (med några halvtaskiga - inklusive Ljus och lykta-mötet du var med på) brände ut mig som spelledare och nu har jag vägrat spelleda på ett bra tag.

Vad gör du i veckan? Jag kan komma förbi någon dag och spelleda Don't Rest Your Head. Jag tror att du skulle digga det spelet -- det påminner till viss del om Ljus och Lykta, men med mer galna och mörka undertoner. Mekaniken är bland det mest välkonstruerade jag någonsin stött på.

/Han som såg att Genesis särskrev mardrömsbyråkrati

Vet du, jag våndades verkligen över det där. Jag satt och tänkte "Borde jag verkligen skriva sådär? Folk kan ju att tro att jag särskriver." Men det är grammatiskt korrekt, och det finns en definitiv skillnad mellan en mardrömsbyråkrati och en mardröms byråkrati (precis som att det är en skillnad mellan en mans hatt och en manshatt). En skillnad som, vill jag tillägga, särskrivarna håller på att radera. För det var verkligen en mardröms byråkrati. Det var en byråkrati som tillhörde en mardröm, eftersom mardrömmar är fysiska varelser i Dont Rest Your Head. Och jag beslutade mig för att skriva ut det, trots att folk kunde tro att jag särskrev, för på någon nivå kände jag att om jag gav efter och skrev "mardrömsbyråkrati" istället -- något som skulle funkat, fast inte lika väl -- så skulle särskrivarna ha vunnit. Och även om jag inser att jag kämpar en förlorande strid, så har jag ännu inte givit upp.

Pust. Lång utläggning. Se vad du tvingade mig till. Du borde veta bättre än att anklaga mig för särskrivning .

 

[Johan K]

Well, visst är det skönt närdet blir sådana möten som bara klickar så ämlans bra. Trotts att man har en kort tid.
har haft några liknande möten xåå, vilket känns bra.

/ Johan K, som nu ska se CSI