Nekromanti Komedier med ångest?

[Rising]

Jag hatar att skriva det här inlägget, för de som tycker som jag är ett gäng så billiga rövhål att om man såg prislappen som stack ut ur deras ändtarm så skulle man tro att ett par siffror gnuggats av mot deras mansinnerväggar. (typ Belfrage och Lokko)

Anyway:

Många tror att man ska skratta åt komedier, men det är nog ett missförstånd. "Roligt" är i själva verket det tråkigaste som finns. Spex, flams, vitsar, punchlines, osv... Det suger. Vad som verkligen är roligt är förvånansvärt ofta samma sak som det som borde vara tragiskt och ångestframkallande (fast utan sentimentalitet? The scholars are working on pinpointing the exact difference) Jag pratar om The Office när killen på en dejt säger "he he, jag antar att du har på dig det där halssmycket för att dra åt dig blickar mot dina bröst" och tjejen svarar "nej, öh, det tillhörde min bortgångne moder" och killen finner sig "ja, okej, men hon hade det förmodligen för att dra åt sig blickar mot..." innan hon avbryter honom "kan vi sluta prata om min döda mamma, please?"; eller achewood när Roasbeef's alkoholiserade pappa kommer hem och börjar skälla på hans moder, och Ray (Roastbeef's bästa kompis och tillika den rikaste och bekymmerslösaste killen i skolan) försöker få sin vän att skratta genom att dunka sig själv i huvudet "look! I'm hitting myself! I'm hitting myself!"

Om man, som jag, hatar "rolig" humor och vill ha den här typen av jobbig humor (för livet är jobbigt, och humor måste avspegla livet) vad rekommenderas i så fall?

Simma lugnt, Larry? (Jag tittar på det alldeles för sällan)

Andra tips? Rekommendera filmer, nätserier, böcker, vad som helst.

 

[Vitulv]

Hmm, alltså jag tycker att tragikomik suger rätt hårt. Det grundar sig i att den första film jag såg som var klassad som tragikomisk var Vampires Kiss med Nicholas Cage. Jag hatade varje sekund av den filmen, men du kanske gillar den.

Enda tragikomiska "film" som jag kan komma på att jag faktiskt gillar är nog Torsk på Tallin (och jag vet att det är sjukt töntigt att droppa den eftersom varenda svennebanan älskar den (utan att veta varför eftersom humorn i filmen är intelligentare än genomsnittssvensken)).

- Vulf

 

[Dewil]

Många tror att man ska skratta åt komedier, men det är nog ett missförstånd.

Öh, nog ska man skratta åt komedier, däremot har folk olika åsikter om huruvida en film är skrattvärd eller ej. Jag har till exempel insett att jag är rätt ensam om att tycka att "En djävulsk romans" är en komedi. (Den är cynisk, elak och jätterolig. Romantiskt drama? Sällan.)

Jag skrattar dessutom i monster- och skräckfilmer men det beror nog på att jag är cynisk och elak och inte på att de skulle vara jätteroliga.

Dewil

 

[ostro]

Jag såg en uppsättning av Solens barn (tror det var den) för några år sedan. Den sattes upp av en teaterklass på en folkhögskola både som tragedi och komedi samtidigt. Skådespelarna bytte roller med varandra i de olika verisionerna men det var i grunden samma pjäs. Det var intressant att det faktiskt funkade riktigt bra.

The Hotel New Hampshire, som The Royal Tennenbaums skulle ha varit om de hade lyckats hela vägen. Tror du kanske skulle gilla den.

Johnny the Homicidal Maniac är också roligt, men vet inte om den passar in riktigt.

Napoleon Dynamite har sina stunder om man står ut med att den saknar all handling.

Wellcome to the Dollhouse lite av en kvinnlig föregångare till den. "Do you wanna join my special peoples club?"

Sitcom, väldigt skruvad fransk komedi. Fast den är kanske mer åt det absurda hållet.

- ostro

 

[ostro]

Jag skrattar dessutom i monster- och skräckfilmer men det beror nog på att jag är cynisk och elak och inte på att de skulle vara jätteroliga.

Är det inte det som är meningen? Att man ska skratta alltså?

- ostro

 

[Rising]

Good Stuff

Jag hatar visserligen allt utom T-tröjorna i Napoleon Dynamite (äh, det finns mycket bra i den filmen, men den känns väldigt tillgjord på ett sätt som jag retar mig på) men det här verkar ändå vara en schyrre lista. Welcome to the Dollhouse har varit på min att-se-lista sedan den kom ut, och jag kom just på att jag missat typ alla Solondz-filmer någonsin. Dags att bredda de där horisonterna.

Set your phasers to 'torrent'.

 

[Troberg]

Jag är förvånad över att ingen nämnt Terry Gilliams bitska komedi Brazil. Jag har hört att den från början var tänkt att heta '1984 and a half', vilket beskriver den rätt väl. Retroteknologi i ett dystopiskt och kallt samhälle som styrs med järnhand av en dåligt fungerande byråkrati. Visuellt imponerande. Ser ut ungefär som om Kafka skulle gjort komedier.

 

[MrG]

Woody Alan

Hans namn var tanken redan när jag såg rubriken "Komedier med ångest?" Sedan har han gjort en del annat, men saker som Manhattan/Ants, Play it again Sam osv är typsikt det du beskriver.

Roligt nog är det mycket den känslan som jag tycker tar sig bäst sin form i rollspel, där vi kan gotta oss i sån humor.

Sedan har du en märklig bild av spex, är väl klart att ett spex av klass innehåller mycket sån mörk humor också, fast på rim

-G. (forna spexskrivbent)

 

[Organ]

Mitt tips blir den BBC-producerade TV-serien Human Remains. Det gjordes endast sex avsnitt och mig veterligen så har den i Sverige endast kunnat ses av de som har kanalen BBC Prime, och det för ett par år sedan. Så tyvärr så har den inte riktigt fått vare sig den spridning eller uppskattning den förtjänar för den är på alla sätt och vis helt genial. Du nämde The Office och Human Remains är gjord i lite samma anda, om möjligt ännu mer lågmäld och med färre uppenbart komiska inslag. Jämfört med The Office så är Human Remains ännu mer skruvat, men det pga av att det innehåller MINDRE humor och MER obehag. Alla avsnitten är fristående och gjorda som fejk-dokumentärer om mer eller mindre udda människor, alla kusligt spelade av Julia Davis och Rob Brydon som även skrivit allt manus. Humorn, om man nu kan tala om sådan, rör sig ofelbart alltid på gränsen till sådant som inte är roligt och vid ett flertal tillfällen kliver de definitivt över gränsen, men utan att bli så absurd så att det blir Monty Pythonskt roligt pga det istället. Första gången jag såg det så visste jag inte att det hela var fejk, något jag insåg först när jag såg eftertexterna och förstod att de var skådisar. Min favoritscen ur serien måste vara den där de gestaltar ett par som har en affär med badrumsinredningar och VVS-prylar, och Rob Brydon ska inför sina kunder demonstrera ett nytt sorts sånt där medel man har i sin pool som ska ge utslag om någon pinkar i vattnet genom att iklädd badbyxor sätta sig i ett badkar och tömma blåsan. Stämningen blir något tryckt när han inte kan kissa med publik och sitter i badkaret i flera minuter och pressar medans hans dricker glas efter glas med vatten. Till slut får han besviket kliva ur och meddela att kunderna att försöket misslyckades men att ett nytt försök ska göras i morgon. En annan favorit är när han spelar en närmast besatt djurvän som hela tiden, nästan som ett mantra upprepar "Jag kan inte se ett djur lida", och berättar att om han stöter på ett djur i grannskapet, oavsätt om det är vilt eller någons husdjur, som ser sjukt ut så vrider han nacken av det. Han avslutar lite skämtsamt med "Att alla djur i omådet vet det och så fort de får syn på mig så skärper de sig". Jag kan inte nog rekomendera denna udda pärla.

Annars kan du alltid läsa Blandaren. Den ger alltid mig ångest.

/Anders

 

[Dewil]

Är det inte det som är meningen? Att man ska skratta alltså?

Tja, i en fullsatt salong var det bara jag som garvade åt "Resident Evil" när hjältarna äntligen fick upp dörren och såg att på andra sidan var minst lika många zombier, vilket renderade mig följande kommentar från min kamrat: "Det är skönt att gå på skräckfilm med dig, du skrattar alltid på fel ställe."

Dewil

 

[Saxifrage]

PJ for the win!

Jag rekommenderar den briljanta satirikern PJ O'Rourke, om man vill läsa lysande svart humor som dessutom har verklig bakgrund. Många skulle hävda att han är politisk, men det är lite orättvist; jag skulle snarare beskriva honom som anti-PK och universellt uppkäftig. Han rapporterar från polisens jakt på illegala invandrare vid mexikanska gränsen, och konstaterar att det är ganska spännande: "jakten på flyktingar är moraliskt komplex, men det betyder inte att det kan vara kul också". Han besöker också Gazaremsan, och förundras över vad Israel egentligen bråkar om: en snutt öken där ingen vill bo och några förbannade baracker, vad är problemet? Han menar att den perfekta festen är precis som hans flickvän beskrev honom: " 'You're a disgusting, drunken mess.' And that's a good description of a party, if it's done right.

Allra bäst är kanske hans analys av apartheid i Sydafrika:

The world is built on discrimination of the most horrible kind. The problem with South Africans is they admit it. They don't say, like the French, "Algerians have a legal right to live in the sixteenth arrondissement, but they can't afford to." They don't say, like the Israelis, "Arabs have a legal right to live in West Jerusalem, but they're afraid to." They don't say, like the Americans, "Indians have a legal right to live in Ohio, but oops, we killed them all." The South Africans just say, "Fuck you." I believe it's right there in their constitution: "Article IV: Fuck you. We're bigots." We hate them for this. And we're going to hold indignant demonstrations...until the South Africans learn to stand up and lie like white men.

PJOR är klarsynt, elak och sparkar vilt på alla som i hans tycke förjänar det. Det är det som gör hans böcker så hysteriskt roliga.

 

[Mr White]

Ja, Larry David skrev Seinfeld tillsammans med Jerry och lite beronde på avsnitt har serien en del tragikomik av den typ du talar om. Fast det visste du redan.

Helt hysteriskt (Absolutly fabolous) är lite åt det hållet från och till va?

Brazil som någon nämnde har du redan sett och vet att det INTE är vad du efterlyser.

Herre gud, känns som om det finns hur mycket som hellst egentligen men nu står det förbenat still. Återkommer.

 

[Rosen]

Är det inte det som är meningen? Att man ska skratta alltså?

"What those cencors don't get is that we're doing comedy here."
Tom Savini, om videovåldsdebatten

En av mina största ramla-på-golvet-apgarv nånsin under en film var till inledningsmordet i Maniac Cop 2. (Problem för mordutredare; när nån har blivit dödad med våt cement, hur får man loss liket från trottoaren? (-: )

--
Åke

 

[Mr White]

Ja för fan, Chrsitopher Guests filmer är rätt upp i din gränd:

Best in Show

A mighty wind

Blir lite sugen på Hotel New Hempshire med tanke på att Wes Anderson är lite av en favoritregissör. Sen huruvida Hotel New Hempshire är vad Rising efterlyser vet jag ej, men filmen som du menar att den är bättre än, Royal Tenenbaums, är det inte.

 

[ostro]

Sen huruvida Hotel New Hempshire är vad Rising efterlyser vet jag ej, men filmen som du menar att den är bättre än, Royal Tenenbaums, är det inte.

NJea....bättre och bättre. Själva grejen är att Royal Tenenbaums försöker vara en svart komedi med en massa skruvade situationer. Den lyckas sällan hela vägen. Antagligen för att den är lite feg ibland och inte vågar löpa hela linan ut. Hotel New Hampshire där emot, trots att den innehåller en viss del dåligt skådespel(Rob Lowe) och en del element som inte riktigt funkar fullt ut, tar risken att nu jävlar skiter vi i det där med att vara på den säkra sidan. Det kanske suger, folk kanske blir stötta och förbannade eller så blir det briljant. Resultatet är något absurt, ganska tragiskt och helt hysteriskt emellanåt enligt mig.

- ostro

 

[MrG]

Lite mer tips

Du får gärna bolla tillbaka om vilka tips som är helt ute och flyger, men det finns en del schyssta lågmälda komdier som "Oh brother there art tho" och "Lost in translation" som har den där sköna angsiga metahumor, men kankse inte fullt mörkret i "Office" eller framför allt inte samma mängd avsnoppade svar av den typ du beskriver. Sånna hittar du snarare i "Red Dwarf", "Yes, premieminister" eller filmen "Drop dead Fred"

 

[ostro]

Monkey Dust!!

Jag kom just på en serie som jag tror är ganska exakt på pricken är vad du letar efter. Den animerade serien Monkey Dust. Det är inte en serie som innehåller någon direkt handling. Det är mer sketcher eller rättare sagt situationer och ögonblicksbilder från englands mörkaste sida.

Vi har mannen som kommer dagar försent hem till sin fru och börjar berätta de mest fantastiska berättelserna om vad han har haft för sig. Det är bara det att temat i det han berättar är som hämtat från väldigt kända sångtexter och tv-serier.

Pedofilen som nätraggar på småflickor och aldrig riktigt lyckas få till det av olika anledningar.

Bögen vars största dröm är att suga av en total främling men alltid får förhinder.

Den "oskyldigt" dömde Ivan vars bästa vän är en hoppboll.

Alla utspelar sig i samma fiktiva värld och det är ofta man kan se saker som händer i bakgrunden som är kopplat till de andra "sketcherna".

http://en.wikipedia.org/wiki/Monkey_Dust
http://www.youtube.com/watch?v=NXS5afp0bF4

jag rekomenderar förövrigt att du kollar på serien istället för på utube. Det kan bli lite tjatigt om man bara sträckkollar ett enda inslag i tio minuter kan jag tro.

- ostro

 

[Troberg]

'Men behaving badly' (engelska originalet, amerikanska varianten är lite mer traditionell sitcom) har också rätt mycket inslag av sådant. I vilket fall så är den värd en titt.

 

[Saxifrage]

Gardell och Norén

...för livet är jobbigt, och humor måste avspegla livet

Själv har jag rätt svårt för sådant som bara är "jobbigt" (jag hatar tex The Office och jag tycker att Torsk på Tallinn är grovt överskattad), men det finns ju sådant också.

Jonas Gardells böcker och pjäser sägs vara tragikomiska. Själv tycker jag bara att han är fruktansvärt whiney, helt utan finess, men eftersom andra höjer honom till skyarna kanske det är värt att titta på.

Även Lars Norén brukar lyftas fram som svart satiriker. Jag har inte sett något av honom, men jag misstänker att hans verk kan tilltala den som uppskattar svartsynt humor.

Om man känner sig verkligt svart kanske filmen Ingenmansland kan tilltala. Det är en oerhört mörk historia om kriget i Bosnien och ett vansinnigt möte i en skyttegrav. Att uppskatta de komiska kvaliteterna kräver rätt mycket svartsinne, men om inte annat är det en mycket bra film.

 

[Rising]

Re: Lite mer tips

Du får gärna bolla tillbaka

Well, jag är lite rädd för det, för även om jag startade tråden så vill jag inte vara någon domare som bestämmer vad som får föreslås och inte. Så om några vill diskutera tips som jag personligen inte gillar så skall de förstås få göra det, och det skulle bara vara trevligt med sådana utvikningar.

Men... för egen del är jag inte så intresserad (i den här tråden) av varken lågmäld, skruvad finurlig humor eller s.k. svart humor.

Fargo och Eternal Sunshine Of The Spotless Mind är två exempel på det förstnämnda; finurliga och lite skruvade filmer som (trots att de behandlar ämnen som mord och hjärtesorg) ändå inte upplevs som särskilt ångestframkallande eller jobbiga. Det känns för svala och eleganta för det.

Boken Den Nakna Lunchen och webbserien Rehabilitating Mr. Wiggles är två exempel på svart humor. Mr.Wiggles kommentar till den hemsida med bilder på piercade vaginor han hittat är "I like it when they bleed" och när man ser en bild på en söt blond småflicka i blommig klänning så kan man ge sig på att hon kommer säga något i stil med "my daddy loves me. He loves me all night long," osv. De är båda extremt osentimentala. Men trots att de behandlar så hemska och avstötande ämnen så upplever man ju inte det som jobbigt; det är snarare cyniskt och rått.

Now; jag gillar verkligen de exempel jag tagit upp här, men sån't är jag ändå rätt bra på att hitta på egen hand. Jag är dock intresserad av komik som inte har den här distansen till det svarta och jobbiga. Alltså inte en sval, ironisk distans såsom i Cohen's filmer, och inte en cynisk avtrubbad distans såsom i den svarta humorn.

Vulf nämnde Torsk på Tallin, och det var ett bra exempel på något jag gillar och vill se mer utav.