Nekromanti Kolonialsyn, kapitalism och feodalism i rollspel

Blasphemy

Swashbuckler
Joined
4 Jul 2000
Messages
2,369
Location
Göteborg
Det har ju varit många genusdiskussioner här på wrnu på senaste tid (och med all rätta) men jag funderar lite på vad de klassiska rollspelen i mångt och mycket har för budskap.

Rollpersonen tenderar från början att vara icke-bemedlade personer.

Dessa ska försätta sig i livsfara för att samla in rikedomar och skatter. I slutändan hoppas de på att bli bemedlade personer med egna riken och följeslagare.

Hot är vanligen från monster, primitiva folkslag (orcher), sekter eller rövare (som vill ta deras guld).

Rollpersonerna kämpar vanligen för att bevara den feodala världsordningen. Där är ett rike eller region är hotat av kultister eller barbarfolk.

Världen tenderar att vara indelad i länder, regioner och folkslag som svartvitt uppmålas som onda respektive goda. Det är alltid "Dom andra" som är hotet och fienden.


Är inte allt som presenteras väldigt skevt, enkelt och fördomsfullt. Det målas upp världar där strävan handlar om att ansamla guld och försvara en förtryckande samhällstruktur samtidigt som man ser alla runtomkring en som "fienden". Ens motståndare som rollpersoner är ofta sådana som är likt en själv (de vill säga rövare och andra murder-hobos) och kampen är att klättra upp till toppen och sedan sparka nedåt så att inga andra kan hota ens position.

Och ja! Jag vet att det bara är ett spel. Men ändå finner jag tendenserna intressanta.
 

Johan

Veteran
Joined
14 Feb 2014
Messages
40
Man behöver något att sträva efter i rollspel och pengar är en väldigt praktisk motivation.

Det svartvita i rollspel kommer från fantasy och egentligen det mesta annat inom vår kultur. Det är enkelt och tydligt när man vill berätta en historia.

Jag vet inte om man direkt kämpar för att bevara det feodala samhället så mycket. Snarare att man spelar någon sorts "historisk korrekthet" där systemet inte ifrågasätts utan accepteras som givet.

Jag vet inte riktigt vad du menar med kapitalism och kolonialsyn. Att man strävar efter rikedom är en sak, men kapitalism är något annat. Kolonialsyn angående "vildar", kanske. Men jag tror orcher mer hänger ihop med en svartvit värld som behöver fiender man kan döda utan samvetskval.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,564
Location
Rissne
Jag tycker också att det här är intressant!
Däremot har jag väl ingen riktig relation till den sortens spelande, kanske för att jag inte spelat så mycket fantasy. Jag började liksom spela rollspel med militäruppdrag i Venus' djungler med inslag av mysterielösande, och har med åren... öh, minskat antalet militäruppdrag och ökat mängden undersökande och mysterielösande, antar jag.

Iofs kan man absolut se t.ex. Mörka Legionen i MC som "onda" även om jag finner det mycket intressant att de trots allt beskrevs som mycket mer begripliga än föregående spels "Demoner" som ville "förgöra godheten" (Mutant Rymd). I MC kunde man ju rentav spela subversiv kultist!
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Blasphemy;n15242 said:
Det har ju varit många genusdiskussioner här på wrnu på senaste tid (och med all rätta) men jag funderar lite på vad de klassiska rollspelen i mångt och mycket har för budskap.

Rollpersonen tenderar från början att vara icke-bemedlade personer.

Dessa ska försätta sig i livsfara för att samla in rikedomar och skatter. I slutändan hoppas de på att bli bemedlade personer med egna riken och följeslagare.

Hot är vanligen från monster, primitiva folkslag (orcher), sekter eller rövare (som vill ta deras guld).

Rollpersonerna kämpar vanligen för att bevara den feodala världsordningen. Där är ett rike eller region är hotat av kultister eller barbarfolk.

Världen tenderar att vara indelad i länder, regioner och folkslag som svartvitt uppmålas som onda respektive goda. Det är alltid "Dom andra" som är hotet och fienden.


Är inte allt som presenteras väldigt skevt, enkelt och fördomsfullt. Det målas upp världar där strävan handlar om att ansamla guld och försvara en förtryckande samhällstruktur samtidigt som man ser alla runtomkring en som "fienden". Ens motståndare som rollpersoner är ofta sådana som är likt en själv (de vill säga rövare och andra murder-hobos) och kampen är att klättra upp till toppen och sedan sparka nedåt så att inga andra kan hota ens position.

Och ja! Jag vet att det bara är ett spel. Men ändå finner jag tendenserna intressanta.
Om Call of Cthulhu är ett av de klassiska rollspelen så stämmer det inte riktigt. Där kan man mycket väl vara bemedlad nog från början för att inte behöva jobba, utan istället driva omkring i sin farbrors herrgård och röka pipa och samla böcker. Hotet är vanligen från kreatur bortom tid och rum eller kultister som jobbar för dem. Världsordningen är inte så himla viktig, utan mest nåt som drabbar andra. Kosmiska fasor är i vilket fall som helst värre. Man kämpar inte heller för att bevara den, utan mest för att överleva utan att bli allt för galen samtidigt som man försöker utreda vad som hände ens farbror (och sen när man väl vet det så spelar det heller ingen roll, eftersom de kosmiska fasorna behandlar alla världsordningar med lika stor likgiltighet). De främmande länderna är möjligen industriella eller primitiva, och i vilket fall som helst är de exotiska resmål, men de är inte nödvändigtvis onda.

Även i de andra klassiska spelen så handlar det inte så mycket att bevara en feodal världsordning. Man bevarar en existerande världsordning, men den är ungefär lika feodal som Disneyland (det finns prinsessor i den), och om kamrat Garij Gjigaksonovitj hade kommit från andra sidan järnridån så hade världsordningen som man försvarat förmodligen varit marxist-leninistisk eller åtminstone revolutionär, och fienden hade varit borgare, kontrarevolutionärer, vita tsarister och andra barbarfolk.

Att samla guld upphör ganska snart att vara ett incitament. Redan vid level 3 har man så mycket guld att lite till faktiskt inte spelar någon större roll, då de pengasänkor som finns inte lyckas tömma kassan i samma takt som den fylls på. Då övergår man till att röja dungar för att det är roligt.

Nej, jag är inte helt seriös. Lite, men inte helt.
God45 said:
Garij Gjigaksonovitj fick mig att skratta högre än det borde :)
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,010
Location
Ereb Altor
Tendenserna finns ju helt klart. De är så klart inte relevanta för alla spel eller alla spelgrupper, men som sagt, tendenserna finns tveklöst där. Men, är det inte egentligen en ganska fördomsfull syn på rollspel? Jag tycker att de flesta spel som jag har läst och spelat de senaste 10-15 åren varit ganska befriade från det mesta av det där. Visst är det klassiska fantasy-ingredienser, men att döma av diskussionerna på det här forumet så är det inte så många som tycker att alla dessa verkligen är kärnan i rollspel, inte ens i klassiska rollspel.
Måns said:
Eller så har jag helt enkelt spelet för få amerikanska spel som inte kommer från Forge-skolan.
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Det är å andra sidan ett mycket vanligt sätt för spel, speciellt de litet äldre spel folk gärna introducerar sina nya vänner till, att presentera rollspel, och det är väl främst där det sänds signaler.
Men yes, sådana spel har sällan känts särskilt lockande, just eftersom de presenterar en värld och i värsta fall mekanik som mest erbjuder ett spel grundad på sådana värderingar. Det är obekvämt på ungefär samma sätt som att läsa tidningsrubrikerna 'VEM VINNER MEST PÅ NYA SKATTESÄNKNINGEN?' där vinner = får mest pengar kvar i plånboken och övriga konsekvenser inte övervägs...

En annan sak värd att fundera på är ifall inte spel som har de förutsättningar som beskrivs i originalinlägget främst är en mycket 'manlig' wish fulfillment-övning. Det som eftersträvas (rikedom, status, självständighet och makt) är oftast saker vi räknar som eftersträvansvärda för män men normbrytande för kvinnor, vilket kan verka lätt exkluderande för spelare som socialiserats in i en helt annan prioriteringsordning och helt andra ambitionsriktningar. 'Varför spelar detta roll/varför vill jag ha allt guld/får jag inte spela om jag inte gör en rollperson med dessa ambitioner?' är inte sällan förekommande funderingar. Det skapar ett utrymme som kodas manligt, även om det har litet att göra med vad individer sedan tycker mest om.

Att inte alla spelgrupper (och kanske främst inte de som dras till det här forumet) sedan spelar på det sätt böckerna skrivs och det sätt spelet presenteras i dem är en helt annan sak, som är så gott som omöjlig att få översikt av som nykomling i hobbyn, vilket gör att oavsett människors allmänna folkvett kring spelbordet kan spel som presenteras på det här sättet bli ganska frånstötande eller åtminstone ointressanta om man inte genast faller in i den målgrupp spelet beskrivit. Ifall det var meningen eller inte är mindre relevant.
Krille said:
Nu blev jag lite klokare! 8)
 

GnomviD

Heresiark
Joined
15 Oct 2008
Messages
869
Location
Lule
Intressant! Vad är det vi talar om här? Hur detta yttrar sig i fiktionen, mekaniken, det sociala kontraktet, etc?

En kort tanke: den sortens klassiska D&D som här tas upp är den amerikanska drömmen översatt till fantasy. Det finns en stark rättvisetanke med avseende på att alla börjar på lvl 1, alla klasser ska vara mekaniskt balanserade och alla ska få rättvisa förutsättningar. Spelledaren måste vara rättvis. Rollpersonerna börjar som trashankar men tar sig upp till makt, rikedom och berömmelse enbart genom sina inneboende färdigheter. Man har förtjänat sin framgång och är en self-made man.

Låter det rimligt? Oavsett tror jag att det kanske är mest fruktbart att måste titta på frågan "vad gör man?".
Blasphemy said:
Jag tycker det var en bra liknelse. D&D är den amerikanska drömmen i rollspelsformat! En värld där alla börjar på låg nivå, det finns tydliga moraliska värderingar (godhet vs ondska) och man kan nå hur högt som helst. Likaså finns det ALLTID fler Dungeons att utforska. Det är aldrig så att man börjar som en level 1 karaktär och märker att de rika och förmögna redan har tagit alla skatter och dominerar marknaden fullständigt.
BroderFluff said:
Det spelet hade jag velat spela. Man börjar på lvl 1 och sen när man glad ger sig ut för att slå ihjäl sina första goblins och sno deras guld så upptäcker man att allt redan har plundrats av en liten elit på epic lvl som gör allt för att vanliga människor inte ska nå upp till deras nivå.
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
"Vad gör man i ert rollspel?" är en ganska bra fråga att ställa, men bör både ställas spelkonstruktörer och riktas till den mekanik som faktiskt presenteras i spelet också. Aviskt och slutprodukt är ju inte alltid direkt överensstämmande, tyvärr.
GnomviD said:
Ja, när det kommer till den här sortens analys av rollspel är det nog viktigt att hålla isär å ena sidan textanalysen av speltexten i sig och analysen av det faktiska spelet om man vill få nå vettiga slutsatser. D&D-diskussionen här har ju t.ex. huvudsakligen rört sig kring det senare.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,551
Location
Fallen Umber
Det här är intressant. Om man tar bort guldaspekten, till exempel genom att rollpersonerna redan står högt upp i samhällsordningen och bryr sig om andra saker, typ makt och överlevnad, så kan man fortfarande ha samma tendenser och värderingar, men det beror på vad som står på spel: hoten är kanske fortfarande orchinvasioner men även konkurrerande adelsfamiljer och bondeuppror. Men: om fokus ligger på vad man är beredd att offra för att klara sig när allting går under (de man älskar, sitt guld, sin plats i samhället) blir det genast något annat. Eller, förstås, genom att skifta vilka fienderna, de andra, är, och till exempel spela frihetskämpar.

Jag tycker mycket om hur den klassiska fantasyn låter en leka med fördomar på olika sätt.
 

Kärlekscraft

Swordsman
Joined
31 Oct 2013
Messages
773
Blasphemy;n15242 said:
Det har ju varit många genusdiskussioner här på wrnu på senaste tid (och med all rätta) men jag funderar lite på vad de klassiska rollspelen i mångt och mycket har för budskap.

Rollpersonen tenderar från början att vara icke-bemedlade personer.

Dessa ska försätta sig i livsfara för att samla in rikedomar och skatter. I slutändan hoppas de på att bli bemedlade personer med egna riken och följeslagare.

Hot är vanligen från monster, primitiva folkslag (orcher), sekter eller rövare (som vill ta deras guld).

Rollpersonerna kämpar vanligen för att bevara den feodala världsordningen. Där är ett rike eller region är hotat av kultister eller barbarfolk.

Världen tenderar att vara indelad i länder, regioner och folkslag som svartvitt uppmålas som onda respektive goda. Det är alltid "Dom andra" som är hotet och fienden.


Är inte allt som presenteras väldigt skevt, enkelt och fördomsfullt. Det målas upp världar där strävan handlar om att ansamla guld och försvara en förtryckande samhällstruktur samtidigt som man ser alla runtomkring en som "fienden". Ens motståndare som rollpersoner är ofta sådana som är likt en själv (de vill säga rövare och andra murder-hobos) och kampen är att klättra upp till toppen och sedan sparka nedåt så att inga andra kan hota ens position.

Och ja! Jag vet att det bara är ett spel. Men ändå finner jag tendenserna intressanta.
Glöm inte bort: Att försvara sin egna nationalstat - land och folk. :grin:
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,490
Du verkar försöka beskriva old school D&D här men jag vet inte om alla dina beskrivningar är rättvisa.

Rollpersonen tenderar från början att vara icke-bemedlade personer.
Jupp. Om det är att de är fallna adelsmän eller fattiga bonddrängar spelar inte någon roll. Det handlar ju om att bli mäktigare genom skicklighet och intelligens och genom att ta risker. Äventyr är en social darinistisk aktivitet där de som förtjänar det överlever och de andra misslyckas sin save or die rullning efter att ha klättrat in i en sphere of anihilation.

Dessa ska försätta sig i livsfara för att samla in rikedomar och skatter. I slutändan hoppas de på att bli bemedlade personer med egna riken och följeslagare.
Sure, men se det så här. Du är en trasig och desperat person som inte passar in i samhället och därför är en "äventyrare". Äventyrare är egentligen våldsamma gravplundrare som försöker få pengar nog att överleva. Bara de som är skickliga nog siktar på riken och pengar. Skulle inte du göra det? Inte sova i en smutsig halmsäng och behöva riskera livet varje dag för att kunna äta? Plus, hur skulle du kunna ha råd med brinnande magiska vapen annars?

Hot är vanligen från monster, primitiva folkslag (orcher), sekter eller rövare (som vill ta deras guld).

1.Jag ser inte hur du ur monster kan utläsa någon politik alls. De är satans monster. Monster är coola och onda.

2. Orcher är monster! Folk som jämför dem med primitiva folkslag har oroväckande idéer om andra människor.

3. Motherfuckers som försöker stjäla dina saker förtjänar att dö. Kill em, kill em all! Men det gäller inte bara banditer men också prinsens skattmasar och magiska leprechauns. Så spelare gillar inte att bli rånade? Vem fan gillar att bli rånad?

Rollpersonerna kämpar vanligen för att bevara den feodala världsordningen. Där är ett rike eller region är hotat av kultister eller barbarfolk.
Nej. Aldrig. Alltså, Paladins och Princes spelande kan handla om det. Men murder hobo old school spelande. Nope! Du är utanför den feodala ordningen och sätter du upp ett eget rike gör du det på premissen att du mördade en satans drake och bär hans skin som rustning. Alternativt har du erövrat det existerande riket. Så spelarna är oftare barbarer eller kultister (vad tror du din clerik/magic-user är?) än försvarare av civilisationen. Försvarar man civilisationen är det för att demoner/odöda/robotar kommer för att döda ALLA och skita på din soffa.

Världen tenderar att vara indelad i länder, regioner och folkslag som svartvitt uppmålas som onda respektive goda. Det är alltid "Dom andra" som är hotet och fienden.
Inte egentligen nej. Det förekommer i vissa kampanjvärldar men inte i de som är särskilt old school. Visst, det finns ett nekromantiskt och slavhandlande imperium i forgotten realms men du kan vara därifrån och bara för att staten är ond betyder inte det att alla är det. Onda och goda riken hör hemma i episk fantasy som lord of the rings eller Blue rose. Inte i murder hobo old school.
Dante said:
Det låter lite som om du försöker upphöja dina egna spelstilspreferenser till någon sorts norm.

Det finns gott om spelare som föredrar helt andra stilar.
God45 said:
Jag talar enbart om old school murder hobo spelande. Andra spelformer har andra saker gående för sig men jag tyckte det lät som om op här pratade om den typen av spelande och jag svarade från det perspektivet.
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
God45;n15326 said:
1.Jag ser inte hur du ur monster kan utläsa någon politik alls. De är satans monster. Monster är coola och onda.

2. Orcher är monster! Folk som jämför dem med primitiva folkslag har oroväckande idéer om andra människor.

3. Motherfuckers som försöker stjäla dina saker förtjänar att dö. Kill em, kill em all! Men det gäller inte bara banditer men också prinsens skattmasar och magiska leprechauns. Så spelare gillar inte att bli rånade? Vem fan gillar att bli rånad?
Nu tänker jag låtsas att du inte trollar och säga:
Du har rätt! Tolkien hade oroväckande idéer om andra människor, liksom till och med sockervadd som MLP: Friendship is Magic också uppvisar i sin uppdelning av vad som får vara bufflar och gripar och vad som får vara ponnyhästar. Detta fenomen är inte exklusivt någon särskild del av kulturen utan återfinns i så gott som all med fantastiska element. Det är inte nyheter att exotiserande bilder av andra kulturer används till helt andra folkslag än människor i spel, för att göra dem extra annorlunda. Särskilt nu när det allmänt anses litet tacky att faktiskt använda riktiga minoritetsgrupper som skurkar utan man istället använder drag som åkallar dem i sina ickemänskliga skurkar och säger saker som exempelvis 'Jag ser inte hur du ur monster kan utläsa någon politik alls. De är satans monster. Monster är coola och onda. [Om du drar en paralell mellan de här monstren och exempelvis 'primitiva' folkslag från andra kontinenter än din egen] har [du] oroväckande idéer om andra människor.'

Fantasy och Science fiction har alltid varit allegori (oavsett vad farfar Tolkien säger om den saken) och särskilt science fiction har lika ofta varit bitande samhällskritik som roliga spekulationer om teknik och teknologi. Det är en ganska naiv synvinkel att tro att särskilt fantasy skulle vara helt apolitiskt bara för att det är ett rollspel och inte en roman eller en film, och ursäkta exotifierande och fördomsfulla gestaltningar av en existerande omvärld bara för att det sker genom allegori eller genom ett lager av päls och vildsvinsbetar.
God45 said:
Vad är symboliken bakom en Beholder? Vad tänker du utläsa för politiska undertoner ur det här?: http://static.comicvine.com/uploads/original/11113/111130545/3605732-8988725684-tumbl.jpg

Ibland är en cigarr bara en cigarr.

Var skulle jag trolla föresten? Folk som hävdar att orcher, ghouls eller annat ska vara någon sorts metafor för vissa folkslag gör en jäkligt märklig läsning av saker och ting vidhåller jag.
Xhakhal said:
Vettefan varför du skulle trolla faktiskt, så jag föreslår att du lägger av nu :)
Och förstår att 'är en medveten metafor för' och 'beskrivs likartat och med samma värdeladdning som/speglar strukturellt förtryck' är olika saker n_n
Krille said:
Nu är vi lite väl personliga. Och det tycker jag inte om – diskutera sak, inte person.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,626
Location
Umeå, Västerbotten
Lizzies Starks artikel "We hold these rules to be self-evident" i Knutpunktboken "States of play" berör det här ämnet. Men tar avstamp i att D&D reflekterar myten om en Amrikanska bosättaren som anländer fattigt men bara kläderna på kroppen men genom hprt arbete blir rik och framgångs rik.

Jag citerar inledningen:

Dungeons & Dragons is the American Dream
Wherever I traveled on the American larp scene during the three years I researched my narrative nonfiction book Leaving Mundania, I saw the same thing: larps based on rules that didn’t differ greatly from traditional tabletop games. For a while, I labored under the delusion that I had actually discovered many types of larp. After all, there were vampire larps, meta-larps, zombie larps, Cthulhu larps, and more. They resolved conflict through different mechanics: boffer swords, cards and dice. Some games lasted years while others only ran a few hours. But taken as a whole, they were variations on the same rules-heavy theme.

Nearly every game I encountered featured character cards laden with skills and stats organized according to baroque rules stipulating character class, race, and affiliations. Sure, those headings varied from game to game, and the game worlds differed, but every game I encountered had heavy numerical underpinnings. Privately I dubbed the games I’d witnessed ”genre larp”. Like genre literature, they aimed primarily at escapism and epic adventure. When I asked around about an arty scene, my sources basically told me to go to the annual Nordic larp conference Knutepunkt, since our local scene is comparatively nascent.

This dearth of art larp puzzled me. After all, Dungeons & Dragons, the precursor to larp in many places, came out of the US. We’ve had a long time to take that concept and riff off it. What caused our inertia? I theorized that Americans didn’t have an incentive to alter a type of game we created to suit our local culture because it already suited our culture. In other words, Dungeons & Dragons, and the larps it influenced, are as American as pop music, reality television, and industrial farming.

In this article, I will argue that elaborate rules systems enforce the fundamental American value of equality of opportunity, and that such numerical systems, which imply the necessity of ”leveling up”, recapitulate the American rags-to-riches myth. Similarly, the inexorable path from noob to level 50 mage of awesome in traditional boffer larp echoes the ideal immigrant’s path toward the American dream of riches and upward mobility; both the immigrant and the noob enter the shores of a brave new world with little in the way of assets, but through hard work or roleplay, gain power and influence. In this way, a traditional boffer game represents the perfection of the American dream, an idealized vision of the archetypal immigrant’s journey in which no one is left behind and everyone inexorably rises in stature.
Hela artikeln är grymt läsvärt och är på sidan 170 i boken

http://www.nordicrpg.fi/wp-content/u...df_version.pdf
Blasphemy said:
Ja det är ju lite som Gnomvid skrev där ovan. Den amerikanska myten/drömmen och på något sätt fördes den över till norden också då det var så rollspel gjordes.
GnomviD said:
När jag skrev mitt inlägg satt jag och tänkte att jag hört w176 prata nåt om det här. Uppenbarligen! :)
w176 said:
Åh. Jag läste frågan på förmiddagen när jag satt på jobbet och tänkte direkt på Lizzies text. Eftersom de nya forumsystemet fungerar dåligt på surfplatta så svarade först när jag kom hem utan att läsa i kapp de andra svaren så noga.

Men great minds tink alike.

(Eller så snackade vi om det i sprlgruppen för ett tag sen.)
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,626
Location
Umeå, Västerbotten
Därför tänker jag att mycket an fantasy litteraturen kan förstås, inte främst utifrån en Europeisk kolonialt perspektiv, utan mer från ett Amerikanskt. Att fantasy genren egentligen återskapning av myter om vilda western och nybyggarnas Amerika.
Arfert said:
Jag har alltid tyckt att det mesta av amerikansk rollspels-fantasy (och i synnerhet D&D) har vart förklädd western. Till skillnad från euro-fantasy-rollspel som Dragon Warriors och Warhammer-FRPG 1 ed. Även om de naturligtvis haft amerikanska influenser. Som all populärkultur.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Grundfrågan då..

I det mest populara rollspelet (som förmodligen en rejäl majoritet av världens rollspelare håller på med den mesta av tiden) är man för det mesta medlem i nåt löst sammansatt "rövargäng" som lever ganska mycket utanför lagen. Visst kanske kan man göra ett och annat updrag åt kungen eller nån annan som har makten, men det är nästan alltid för egen vinning. Och rollpersonerna brukar skita i saker som gott och ont eller vem som är "de andra". Länder har dessutom ofta en tendens att skapats för en funktion, som "skräcklandet" eller "gamla egypten-landet". De är nästan aldrig verkliga feodala länder i alla fall - de har typ en monark, that's it. Och monster är monster.

Inte så allvarligt, men andra ord.
Kärlekscraft said:
Det mediumet(annat än 'rövargäng') gör sig nog bäst som bok eller film.
Blasphemy said:
Jag menar inte att spelare sitter och medvetna om vad de spelar. Tror inte att D&D är medvetet skapat för att belysa detta. Snarare tror jag det är en omedveten handling och det är det som gör det lite intressant.
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Arfert;n15374 said:
Och rollpersonerna brukar skita i saker som gott och ont eller vem som är "de andra". Länder har dessutom ofta en tendens att skapats för en funktion, som "skräcklandet" eller "gamla egypten-landet".
Det är litet min poäng. De skapas för en funktion, och hur den funktionen läggs fram sker inte i ett vakuum, utan speglar kulturen de skrivs från - och dess syn på vad som är skräckigt eller 'det andra'.

Vad rollpersoner brukar skita i och inte är inte nödvändigtvis samma sak som hur materialet skrivs och de förutsättningar som görs i böckerna, utan handlar mer om varje enskild spelgrupp.
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Korpen;n15433 said:
?Jag upplever att du vänder på sammanhangen i de här frågorna. En stor anledning till att författare och spelare använder icke-mänskliga monster och hittepåländer är just att undvika paralleller till verkliga människor och etniska grupper. Så att se orcher som metafor för folk från provance är möjligt, men knappast rättvisande.
Men nu blandar du ihop avsikt med resultat. Att vilja undvika att använda andra människor som skurkar är berömvärt, men om resultatet blir att de använder exakt samma tropes för exotifierande som används om rasifierade och/eller marginaliserade människor i verkliga världen? Badwrong.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,564
Location
Rissne
Symbolik kring beholder, eftersom kommentarer är värdelösa som diskussionsunderlag:

Othering, alltså behovet av att se andra levande varelser som monster/onda och fjärma sig från dem. De är dessutom ganska kroppsligt förvridna, så jag skulle säga att det ingår en hel del typ förvriden body horror-grejs i dem också.

Om beholders saknade symbolik så skulle vi överhuvudtaget inte kunna förhålla oss till dem. De skulle helt sakna mening och vi skulle inte kunna greppa dem alls. Det kan vi, eftersom de givetvis - som allt annat - har en massa symbolik som på ett eller annat sätt talar till oss.


Jag tror få påstår att orcher är svarta, till exempel. Det känns väldigt mycket halmdocka. Däremot fyller orcher (ofta) samma nisch som svarta har i rasistisk mytbildning. De av oss som ogillar det här med othering och tycker att det är trista strukturer är ju inte emot orcher för att de "är negerparodier" utan för att de mekanismer och strukturer som fjärmar oss från orcherna är samma strukturer som fjärmar rasisten från personer som är svarta. Och jag/vi föredrar spelvärldar med begripliga individer och massor av gråskalor och färgskalor, och ganska lite svart eller vitt. Svartvit moral är inte coolt, det är mer lite töntigt eller åtminstone inte speciellt intressant.
Blasphemy said:
 

Korpen

Hero
Joined
4 Jun 2002
Messages
1,207
Location
Stockholm
Xhakhal;n15376 said:
Det är litet min poäng. De skapas för en funktion, och hur den funktionen läggs fram sker inte i ett vakuum, utan speglar kulturen de skrivs från - och dess syn på vad som är skräckigt eller 'det andra'.

Vad rollpersoner brukar skita i och inte är inte nödvändigtvis samma sak som hur materialet skrivs och de förutsättningar som görs i böckerna, utan handlar mer om varje enskild spelgrupp.
?Jag upplever att du vänder på sammanhangen i de här frågorna. En stor anledning till att författare och spelare använder icke-mänskliga monster och hittepåländer är just att undvika paralleller till verkliga människor och etniska grupper. Så att se orcher som metafor för folk från provance är möjligt, men knappast rättvisande.
 

Johan

Veteran
Joined
14 Feb 2014
Messages
40
Vad sjutton hände här? Inläggen kom i fel ordning.
Xhakhal said:
Det låter som en bra beskrivning av vad som hände. Som tur är har citatfunktionen används flitigt så du ser sammanhanget ändå :)
 
Top