Nekromanti Killing you darlings?

w176

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,783
Location
Umeå, Västerbotten
Karaktärsdöd är ämnet och frågan är vad du som spelare tycker om det.

Så vad tycker ni om det?

Sörjer i era älsklingar eller skrattar ni sadistisk när det dör? Ska de leva och dör för tärningens nycker eller bara falla när dramat är rätt? Är en rollpersons död ett bra sätta att gå vidare till annat, en naturlig del av förloppet eller ett onaturligt slut på era snutteputtar? Har ni historier att dela med er?

Vad för upplevelser har ni av rollpersoners död och hur ser idealet ut för hur karaktärer ska, dö eller inte dö? Är det viktigt för berättelsen eller inte osv... osv?

(Detta är alltså inte en tråd ur spelledare perspektiv huruvida och hur man ska ha ihjäl karaktärer utan hur du tycker om det och reagerar på det i ett spelarperspektiv)
 
Jag är helt och hållet för att karaktärer dör när de dör. Karaktärerna befinner sig i en värld full av risker, och dessa risker måste kännas påtagliga. De kan dö när som helst. Det är ju det som skänker spänning till spelet. Annars blir det som i Stålmannen - det är helt ointressant att se honom stoppa inbrottstjuvarna eftersom inbrottstjuvarna inte utgör ens det allra minsta lilla hot mot honom.

Tärningarnas nycker eller när dramat är rätt? Speledaren gör så att dramat blir rätt. (Can be tricky, I know...) Men jag tror att man måste ge spelarna det där lilla "dramatiska" dödsögonblicket. Det är ju otillfredsställande att höra spelledaren säga "Och yxan tar dig i tinningen... [rullar med tärningarna] Du tar 25 i skada... Viss förlust av hjärna... Han dör. Trist. Pizza, någon?". Desto roligare blir det ju om spelaren får chans att låta sin karaktär vingla till, säga några inspirerande sista ord - eller utföra en sista storartad hjältebragd (tänk på när Leon dör i filmen med samma namn) - och sedan möta sitt öde.
 
Det beror på, om min RP dör för att Spelledaren är sur på mig på grund av att han inte fick låna pengar av mig, så känns det ju lite bittert.
Om min RP dör efter ha räddat hela sin by ifrån att torteras för evigt av Demonkejsaren, då kan det vara berättigat att RP:n dör.
Har rollpersonen uträttat det man tänkte sig så är det ju inga problem,
annars så kan ju andra hämnas en om man skulle misslyckas.

Och, kom ihåg: "Every man dies, it is how you live that matters."
 
Har nog haft en välldans tur när det gäller mina favvo-karaktärer..
De har gått ur tiden på ett sätt som passar dem. Vilket oftas varit att de helt enkelt blivi för gammla & dragit sig tillbaka med familj & sdåant. Elelr så har de gjort ett hjältedåd som krävt att de offrat sig.
Så det har kännts bra, eller vad man ska säga, att de försvunnit på de sätten. Det har passat hyffsat bra in i historien. Så jag har inte sörjt dem på det sättet, även om det är trist att de viker hädan.
 
Det beror lite på vilken sorts kampanj och vilken sorts karaktär det handlar om. Är det en jätteutdragen episk historia så vill jag helst inte att min rollperson ska avlida av en infekterad finne efter andra spelmötet. Då ska han dö på ett poetiskt och heroiskt sätt. Spelar vi däremot en mer jordnära grisodlarkampanj eller karaktären är en lömsk typ så kan karaktären dö på ett mer skitigt sätt. Men nu spelar jag egentligen inte så mycket att jag får chansen att dö överhuvudtaget med någon karaktär.
 
Jag har fram tills nu inte spelar någon kampanj innehållande dödliga strider (Star Trek räknas inte).
Nu när jag ska börja spela Buffy så har jag tänkt lite på frågan och kommit fram till att spelarna visst få dö lite som de vill..... men visst.... i stridet av ickeepisk karaktär så finns nog chansen att jag räddar dem lätt.
 
Oftast så är jag nog rätt sadistisk, i alla fall ifall det inte var en rollperson jag inte gillade jättemycket och som dog på ett våldsamt/kul sätt. :gremlaugh:

Brukar nämligen inte ha samma rollperson någon längre tid... Min spelgrupp spelar inte särskilt ofta, vilket gör längre kampanjer opraktiska eftersom man kommer ihåg bara lite utav kampanjen.
 
Visst är det lite trist när gubbar dör, men jag är ändå rätt förtjust i principen från Hackmaster: "Let the dice fall where they may."

För att citera vad spelet i fråga har att säga om saken:
Sometimes players just have bad luck. Despite careful preparations and excellent play, a few freakishly bad rolls could kill a character. Some weak-willed diceless-type games made for wimps and pre-pubescent teens would have you intervene in such events. Proponents of this method have decided that the character's gawds have shown favor on him and rendered him merely unconscious or simply with a lost limb instead of dying, etc., recommending this should only be cone in the bost extreme situations, only if the character was nice, if the player deserves it, blah, blah, blah, BLAH. To these people I sneer and from today until with my final breath I shall spit the words "HAWG-WASH and POPPYCOCK!" Since you plan to GM Hackmaster, I will tell you right now that you have no right to make such a ruling. Don't even consider it. How can one actually make the decision which character deserves to be saved? And what constitutes bad luck? And what player is faultless? The wife of the GM? His girlfriend? The player to whom you owe money? The slope is not only slippery, but steep. And at the bottom of the hill is a crack opening to damnation. Do not attempt to traverse this slope.
Losing a character to bad dice rolls is a rite of passage in Hackmaster. Consider that by intervening in such an event, you are actually depriving a player of the risks that make other rewards so sweet. Bad rolls are part of the game, and in the long run the PCs will take out more than a few of their enemies with freakish die rolls. Allowing this even once can set players down an irreversible course of severe whining every time the dice do not go their way. Remember always, Hackmaster is Darwinism in overdrive. Sometimes random, unlucky events kill. It's part of the game and may not be altered by the likes of you, or even me.
Click to expand...
 
Ideelt så dör karaktären dramatiskt korrekt, när man har tömt lagom med intrig och det ger rätt såpoperaeffekter. Helst gör systemet/världen att döden känns väl motiverad...

...men sedan varierar det självklart per kampanj. När de dör i glad-fantasy känns det lätt lite fel, medan det känns så rätt när de dör för att rädda världen i en episk kampanj!
 
Döda och levande döda

Jag har haft tur på senare år - min gubbe överlever session efter session medan hans kamrater dör som flugor. Kanske är det därför som jag säger att jag gott kan acceptera om ens rollperson dör eftersom det finns så många andra inspirerande typer man kan göra.

Det finns ju för övrigt flera sorters död. Det behöver inte handla om att rollpersonen dödas under ett spelmöte. En kampanj som ebbar ut lämnar hela grupper frusna i ett evigt tillstånd av levande död. Rollpersonerna har inte dödats. De är bara berövade möjligheten att leva.

Sådant kan jag sörja ännu mer än när någon dör under aktivt spel. En hel värld som aldrig fick utvecklas ännu mer.

:zeppelinare:
 
Ha ha!

Ok, trots den något humoristiska tonen så antar jag att författaren menar allvar med sitt resonemang. Men han får inte med hela bilden. Ser man på rollpersonsdöd över längre tid kan man inte komma ifrån subjektivitet från spelledaren, för en rollpersons död börjar inte med det sista ödesdigra tärningsslaget, den börjar med att spelledaren försätter rollpersonen i en livsfarlig situation till att börja med. Visst kan det hända att en rollperson knalldör i en till synes ofarlig situation för att tärningarna ger ett extremt utfall, men flertalet rollpersoner stryker med i farliga situationer. Åtminstone enligt min uppfattning.

Spelledaren styr fullständigt över spelarnas motståndare inklusive när de ska byta mål, när de ska utföra sina farligaste attacker osv. Spelledaren styr i viss utsträckning även över naturlagarna i spelet, exempelvis via svårighetsgrader för att hoppa över stup och sånt. Och jag har personlig erfarenhet av flera spelledare som favoriserar rollpersoner genom att medvetet eller omedvetet skydda dem i farliga situationer.

När en rollperson dör är det alltså ofta (men inte alltid) fråga om slutresultatet av en situation som spelledaren har skapat. Man lurar sig själv om man tror att man som spelledare kan åstadkomma objektivitet genom att hålla stenhårt på den sista länken i händelsekedjan.

Gordeg
 
Tärningar är till för att enklare dölja att spelledaren bestämmer ändå :gremwink: Jag tycker det är lika bra att konstatera att spelledaren regisserar berättelsen och kan styra den dit han vill (det betyder inte att spelledaren själv gör hela berättelsen - som bekant behöver regissörer lite hjälp av andra). Karaktärer bör i min mening dö under framförallt dramaturgiska omständigheter motsvarande de flesta filmer. Hjälten dör inte för att han snubblade i början på filmen (spelledaren skall dock alltid vara beredd att spinna vidare på "freak results" för det kan bli kul sidospår). Det innebär dock inte att spelledaren har ihjäl en rollperson bara för att det var rätt dramaturgiskt - det innebär att spelledaren gör "spelupplägg" som innebär att de situationer som är dödliga oftast också är dramaturgiskt rätt.

/RipperDoc - dramaturgofil
 
Jag tycker om mina karaktörer, annars vore det ju ingen idé att spela dem, och jag tycker en av mina SL har en bra filosofi, att han aldrig planerar en Rps död. Om vi skulle ge oss in i strid med en drake, så är det klart att vi riskerar att dö, men jag tror att han håller på det tills stunden blir bra. Vi är ändå hjältar, och skall bli förtjänade en hjältedöd, som är lite episk.
Jag har varit med om motsatsen, där jag hade en cool Beorning i Sagan om Ringen, som blev dödad av en vänligt sinnad Wose som stod bredvid honom och fummlade med en glav och mer eller mindre klöv min karaktär. Det var oerhört snopet.
 
Äsch, jag bryr mig inte ett dugg ärligt talat.

Jag gör en ny karaktär. Kan vara kul därför att man får en ny chans att göra karaktären ännu bättre. I spelet kanske det visade sig att jag hade missförstått hur oviktig en färdighet är tex. Isåfall öppnar sig nya möjligheter när jag får tillfället att göra en ny karaktär.

Däremot tycker jag att mina spelledare ofta missar något när de försöker undvika att våra karaktärer dör.
Det som är juste med att karaktärer dör är att spänningen och dramatken känns mer äkta. monstrena blir farligare, man vill gömma sig ännu mer och vinsten känns desto ljuvare när man får den.

Men detta innebär inte att jag spelar dumdristigt eller är beredd att offra min rollperson för vad som helst. Däremot är jag nog mer beredd att anta svåra utmaningar på ett dramatiskt sätt än mina spelkompisar, just därför att jag tycker att alla rollpersoner är utbytbara.

Om en dör, står dig tusen åter. :gremgrin:

/Basenanji
 
Den Gudomliga Papperskorgen

Det finns ju för övrigt flera sorters död. Det behöver inte handla om att rollpersonen dödas under ett spelmöte.
För massa år sedan när jag hade rätt taskig koll på alla papper som hörde till rollspelandet kunde det hända att karaktärer slarvades bort.

Jag är alltså en rätt förvirrad person med lite konstnärlig, dagdrömmande läggning. Ni vet, en sån där typ som glömmer bort vardagliga göromål för att jag "...fick inspiration...".

Hursomhelst, min vän blev då och då förtretad över att behöva göra en ny rollperson (bara för att jag slarvade bort den gamla)och brukade varna sina spelkamrater med orden:
"Det är bäst att ni sparar era karaktärsblad så att Den Gudomliga Papperskorgen inte äter upp dem till nästa spelmöte!"

/Basenanji
 
Re: Den Gudomliga Papperskorgen

He, he!

Jo, ett och annat rollformulär har försvunnit oförklarligt genom åren. Fast i mina grupper löste vi det normalt genom att rekonstruera rollpersonen på ett nytt blad, om inte spelaren direkt ville göra en ny.
 
Om en dör, står dig tusen åter.

Usch, vilken hemsk inställning :gremsmile: Ingen respekt för karaktärnas liv.

Vare sig jag spelar powergaming fantasy eller ångest-friform är jag oerhört karaktärsfokuserad. Jag kan inte förstå hur du kan bry dig så lite om karaktären (om det nu är vad du gör, det vet jag ju inte). Framförallt fastnar jag per definition för just karaktären, en viss typ - annars hade jag inte spelat den från första början. Dessutom blir man ju fäst vid vad man uppnått i form av allt mellan xp till relationer som gör att man inte bara vill gå och dö. Så jag upprepar frågan: hur kan du bry dig så lite om karaktärernas liv som det verkar?

Som spelledare får jag dessutom eksem av spelare som verkar vilja göra en ny karaktär så fort deras första är klar. Man ska vara fäst vid karaktären som spelas, inte drömma efter nästa, annars är det IMHO ingen idé.

/RipperDoc
 
Låt tusen blommor blomma, säger jag bara! :gremgrin:

Vi är olika, helt enkelt. Jag tycker att rollpersonen är ett medel för att uppnå ett mål. Det finns olika mål. Ett sådant är att se en rollperson gå från level ett till tex level tio. Isåfall vill jag helst att rollpersonen ska överleva. Skulle nu min kära rollperson dö kommer jag fråga mig själv om jag gjorde "rätt gubbe". Valde jag optimalt? Kunde jag gjort på något annat sätt? På så sätt blir det tillfredställande att klara utmaningar i rollspelandet, för då är det ingen slump som avgör att jag lyckas. Men huruvida det var min Elven Bard/Ranger eller min Human Sorcerer som klarade uppdraget, det är mig egalt.

Ett annat mål kan vara att "klara äventyret". Det kan jag göra emd en uppsjö olika rollpersoner. Alltså blir det inte fokus på ROLLspelande, något som innebär att jag inte känner mig speciellt bunden vid en rollpersons egenheter.

Men egentligen tror jag att allt det där bara är blaha-blaha.
Vi har olika spelstilar. Det verkar som att du fokuserar mycket på hur din karaktär är och använder dig av det i spelet. Jag tycker väl att det spelsättet var kul för några år sedan (när jag inte hade barn och familj och således kunde spela rollspel i tolv timmar i sträck).
När jag spelar nuförtiden är det istället fokus på att "...få höra slutet på historien!". Sett ur det perspektivet blir det inte lika viktigt att spela utifrån sin rollperosns personlighet, tycker jag.
Framförallt får det isåfall inte ta för mycket tid.

/Basenanji, som visst gillar ROLLspel. Till en viss gräns dock...
 
"Karaktärsdöd är ämnet /.../ Sörjer i era älsklingar eller skrattar ni sadistisk när det dör?"
Känner jag att gubben bara dör på grund av min egen idioti (som att attackera utan att planera) eller av andra slumpmässiga saker så bryr jag mig inte så mycket om gubben, för denne ändå blev misslyckad i slutet..

Om jag däremot dör i ett menfullt sätt så blir jag mer nostalgisk och brukar känna en avsaknad av gubben som jag precis offrade, då denne känns mer lyckad från början till slut..

"Har ni historier att dela med er?"
Jag har berättat förutom om en MC-gubbe som jag spelade.. Han var frilansreporter och skrev till slut ihop värsta historien av de äventyr han varit med om och sålde till en tidning.. De övriga i gruppen var soldater och lönnmördare och deras chefer gillade inte att jag skrev om hemligheter.. Mörkerlegionärer ska det hållas tyst om.. Särskilt lack blev lönnmördaren, för jag avslöjade ju hans och hans lönnmördarklubbs existens (med bilder :gremlaugh:).. Det blev alltså för mycket uppmärksamhet..

När jag i början utav speltillfället spelade med spelledaren hur jag sålde min artikel så fick det genast en massa efterföljder.. Så många att det till slut blev alla de övriga spelarna mot mig.. Jag smög omkring på bakgatorna och utnyttjade mina kontakter medan de övriga försökte med alla medel söka rätt på mig.. Spelledaren pendlade mellan två rum.. Ett med mig och ett med de andra.. Jag var så upphetsad över häxjakten på mig så att adrenalinet gjorde att mina händer skakade och att jag svettades rejält mycket..

Det hela slutade med att min karaktär dog.. Ett lämligt slut, vilket fick följder.. En av soldaterna (rätt högt uppsatt) avgick från sin plats, för hon fick nog av att behöva döda sina vänner.. Att min rollperson dog var bara ett bra slut.. Jag accepterade att han skulle dö och jag minns honom än idag med sorg.. Mycket för att jag har så goda minnen av honom, just från det där speltillfället.. Jag lyckades med rollpersonen..

/Han som kan ge en länken till sammanfattningen av scenariot
 
Det innebär dock inte att spelledaren har ihjäl en rollperson bara för att det var rätt dramaturgiskt - det innebär att spelledaren gör "spelupplägg" som innebär att de situationer som är dödliga oftast också är dramaturgiskt rätt
Click to expand...
Instämmer. Det gäller åtminstone för de farliga situationer som initieras av spelledaren, exempelvis den slutgiltiga konfrontationen med skurken som rollpersonerna jagat genom halva kampanjen.

Jag vill däremot göra undantag för de farliga situationer som initieras av spelarna själva, tex när de plötsligt för för sig att de på egen hand ska storma en fästning eller nåt liknande. Då är det större risk att man hamnar i det dilemma den här deltråden handlar om - ska man låta rollpersonen ta konsekvenserna av sin oförsiktighet och dö en meningslös död, eller låta rollpersonen överleva för att kunna dö på "rätt" ställe senare? I det läget tycker jag att man ska låte rollpersonen dö där han står, annars riskerar man att spelarna känner att deras rollpersoner är odödliga. Men personligen är jag ofta lite för snäll som spelledare i såna lägen...

Gordeg
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top