Re: Apropå drakben...
Mja... Ett material med kraftiga bindningar mellan atomerna lär i första hand vara väldigt styvt, i vart fall så länge som man inte deformerar materialet mer än att det akn fjädra tillbaka fusltändigt efteråt. Vi talar då om elastisk deformation, och den består i huvudsak (vad jag fått lära mig) av att atomavstånden i materialet ändras. När man sedan släpper taget så hoppar atomerna tillbaka till ursprungslägena, och materialet fjädrar tillbaka.
Deformerar man kraftigare så kommer man dock in i det s.k. plastiska området, det är här som man åsamkar materialet permanenta deformationer. Hur stora sådana man kan orsaka innan materialt går av beror på materialets mikrostruktur mer än atomerna som sådana. I allmänhet så gäller att dessto lättare material kan flyttas runt, dessto snabbare övergår man från elastisk till plastisk deformation, och dessto mer kan man deformera innan materialet går till brott (detta sker ofta för att de inre materialtransporterna "kört fast", materialet kan inte längre forma om sig enligt belastningen längre, och går i stället av), medans ett material där saker och ting sitter fast lite mer kan motstå plastisk deformation längre, men å andra sidan inte kan forma om sig så värst mycket när det väl går till plastisk deformation, varvid det snart går av. Vissa riktigt spröda material deformeras knappast alls plastiskt, utan spricker rakt av.
Hur pass hållbart ett föremål sedan ter sig för oss på makronivå är en komination av ett stort antal faktorer. Ett väldigt styvt material kanske går sönder vid en väldigt ltien deformation (deformation räknas i formförändring relativt ursprungsformen, t.ex. hur många procent längre dte blir när man drar ut det), men om det krävs en oftantligt stor kraft för att åstadkomma denna förändring så kan det enda uppfattas som oförstörbart. Å andra sidan kan ett material som klarar av enorma deformationer uppfattas som allt annat än hållbart om det inte är styvt nog, det deformeras helt enkelt bortom användbar form (ett svärd böjer sig till en kringla, eggen plattas till, el.dyl.) vid minsta belastning (tänk modellera). Det material som i slutändan upplevs som hållbarast (högst bry) har förmodligen en kombination av hyfsad styvhet, börjar inte övergå från elastisk till plastisk deformation allt för snabbt, kräver stor kraft att deformera även i det plastiska området, och klarar hyfsat stora deformationer innan det går till brott.
Att hårda material normalt är sköra, och vice versa, beror på att många av de faktorer som styr hårdhet och deformationsförmåga på mirkonivån motsäger varandra. Dock är så inte fallet med riktigt alla faktorer, varvid summan av styvhet&seghet knappast är konstant för alla material, ett bra material för svärd är tämligen hårt och segt, ett dåligt material för detsamma är mjukt och sprött.
Och slutligen så behöver inte ett titansvärd på något sätt vara hållbarare än ett stålsvärd (framförallt inte hårdare), titan som übermaterialet 1A är väl en hollywoodmyt i mångt och mycket, vissa saker passar bättre i stål, andra i titan, och underkläder för dagligt, civilt bruk göres förslagsvis inte av någotdera. Men det är i mångt och mycket än annan diskusion...
