Gaspard
Veteran
- Joined
- 13 Nov 2021
- Messages
- 101
Jag har alltid varit fascinerad av karavaner och sidenvägar, äventyret i sig, de enorma distanserna, kulturutbytet osv så jag börja skriva lite och helt plötsligt är det nio sidor och det bara fortsätter. Tanken är att det främst ska vara en bakgrund för äventyr och inte ha så mycket fokus på tekniska aspekter (last, väder osv...).
Den som orkar läsa igenom får gärna ge feedback och tips, fattas ett otal tillbud, slumphändelser och scenarioidéer. Spåna loss bara!
Karavanen
Solen har redan hunnit stiga över himlen när ni äntligen är redo för avfärd. Solstrålarna reflekteras i kolossödlornas kopparskimrande fjäll, deras otåliga svansar sveper fram och tillbaka. Kuskar och bärare spänner fast det sista av godset på plattformarna till ljudet av förmännens svordomar. Bärarna hoppar vant från djur till djur för en sista översyn. Där finns stora bylten som döljer kryddor, silke, färgpigment och andra dyrbarheter. På den mittersta ödlan finns en plattform olik de andra, svarta tyger döljer något som liknar en hytt. Men för vem? Er nyfikenhet avbryts av Maraks röst, lik en pisksnärt: “Ögonen på vägen era drägg! Slappa kan ni göra när vi är framme! Färdiga för avfärd”! Han blåser i sitt horn och med ens är allt i rörelse. De tre kolossödlorna reser sig och väcker dåsande vakter som letar efter sina spjut, kuskarna sätter sig tillrätta och försöker få ordning på tyglarna och karavanens övriga deltagare gör sig redo. En till hornstöt ljuder och karavanen börjar röra på sig med tunga steg. Ni kastar en sista blick på Kisrims glänsande kupoler och skänker en tanke till dess inbjudande serajer. Nu väntar månader av vandring innan ni ser något liknande igen. Många mil av ogästvänlig terräng ligger mellan er och Astahar. Ni har redan hört historierna, om karavaner som slukas av kvicksand, leds in i döden av hägringar, utplånas av stråtrövare eller möter sitt öde av väsen man bara trodde fanns i sagorna. Dammet yr redan och solen bränner trots att det fortfarande är morgon, men vad gör man inte för några extra silver. Såg ni inte precis något som rörde sig under de svarta draperierna? Ingen tid att tänka på det nu, karavanen är i rörelse och man följer med i dess flöde. Blicken på marken och tankarna på att överleva, inget annat är viktigt nu.
Den som orkar läsa igenom får gärna ge feedback och tips, fattas ett otal tillbud, slumphändelser och scenarioidéer. Spåna loss bara!
Karavanen
Solen har redan hunnit stiga över himlen när ni äntligen är redo för avfärd. Solstrålarna reflekteras i kolossödlornas kopparskimrande fjäll, deras otåliga svansar sveper fram och tillbaka. Kuskar och bärare spänner fast det sista av godset på plattformarna till ljudet av förmännens svordomar. Bärarna hoppar vant från djur till djur för en sista översyn. Där finns stora bylten som döljer kryddor, silke, färgpigment och andra dyrbarheter. På den mittersta ödlan finns en plattform olik de andra, svarta tyger döljer något som liknar en hytt. Men för vem? Er nyfikenhet avbryts av Maraks röst, lik en pisksnärt: “Ögonen på vägen era drägg! Slappa kan ni göra när vi är framme! Färdiga för avfärd”! Han blåser i sitt horn och med ens är allt i rörelse. De tre kolossödlorna reser sig och väcker dåsande vakter som letar efter sina spjut, kuskarna sätter sig tillrätta och försöker få ordning på tyglarna och karavanens övriga deltagare gör sig redo. En till hornstöt ljuder och karavanen börjar röra på sig med tunga steg. Ni kastar en sista blick på Kisrims glänsande kupoler och skänker en tanke till dess inbjudande serajer. Nu väntar månader av vandring innan ni ser något liknande igen. Många mil av ogästvänlig terräng ligger mellan er och Astahar. Ni har redan hört historierna, om karavaner som slukas av kvicksand, leds in i döden av hägringar, utplånas av stråtrövare eller möter sitt öde av väsen man bara trodde fanns i sagorna. Dammet yr redan och solen bränner trots att det fortfarande är morgon, men vad gör man inte för några extra silver. Såg ni inte precis något som rörde sig under de svarta draperierna? Ingen tid att tänka på det nu, karavanen är i rörelse och man följer med i dess flöde. Blicken på marken och tankarna på att överleva, inget annat är viktigt nu.
