Nekromanti karaktärers historia

[Archelon]

Vilken är eran beskrivning och bakgrunds historia till era karaktärer?

Här är en av mina...

Utseende
En tirak av Marnakh ätten med ett respektingivande utseende. Det man först lägger märke till är hans stora kroppshydda som ser ut att kunna tåla både ett och två rejäla hugg. Men efter lite studering märker man att det är något otirakiskt över honom, hans kroppsdelar är mer proportionerade och han har en mer upprätt gång, men detta gör inte att han ser mindre skrämmande ut när han blir förbannad. Han är mörkhudad och både gråögd och gråpälsad. Han saknar behåring på hals och huvud förutom ett par buskiga ögonbryn och sitt korta skallehår.

Bakgrund
Han har bara ett namn vilket är Thaar som härstammar från en mytomspunnen tirakisk härledare som ledde de tirakiska styrkorna under både andra och tredje tirakkriget. Att han ibland blir kallad blodhunden kommer ifrån flera egenskaper och attribut iakttagna av andra, t ex att han ibland får för sig att spåra på alla fyra, hans till synes blodtörst i strid och hans bra hörsel vilken får han att röra sig som en blodhund som vittrar något.
Som antytts innan har han ett våldsamt temperament som inte sällan slutar i slagsmål men de som mött han vet att han inte bör retas och har också sett hur hans vrede skrämmer fienden på flykten när han kommer vrålandes i full fart vevandes med sin morgonstjärna. Som inte det var nog så är han i princip skoningslös och på gränsen till sadistisk ifall fienden försöker ge upp.
Han ogillar folksamlingar och bor i en liten stuga för sig själv utanför en större by. Han lever för dagen och har inget livsmål, det enda som tycks betyda något är något så udda som en skicklig och ansedd kvinnlig trubadur från staden vilken han har en ganska regelbunden kontakt med. Han skulle aldrig tillåta något hända henne.
En gång på en krog när hon ställde sig och gallskrek Thaar i ansiktet och därefter gav han en örfil drog sig folk undan och gömde sig bakom borden men inget hände vilket väckte stor förvåning.
Thaar tar uppdrag av diverse fraktioner som spejare och de som anställt honom brukar vara nöjda och rekommendera honom till lite svårare rekognoseringar. Thaar tycks alltid färdas till fots och även med en del packning rör han sig fort.
Hans egen släkt har han lämnat för länge sen av en anledning han inte vill berätta, vissa säger att han i ett raseri dräpt allihop men huruvida detta är sant eller icke.

 

[Jaggernaut]

Jag tycker ju nästan synd om dig då det inte är någon som vill berätta om sina karaktärer så jag kände mig tvungen att knåpa ihop något som kan liknas vid min rollpersons historia.

Hamid Ben Rahman Ab-Amin

En reslig ökenman (zhan) från Mûhad som trots sin ålder (42) håller god vigör. Han är mager och senig men det förtar inte intrycket av honom, med sitt korpsvarta axellånga hår och sina klarblå ögon som gnistrar av livsglädje (trots allt han har utstått) och en självsäkerhet som är få förunnat så gör han ett imponerande intryck. Ögonen är av den sorten att folk som möter hans blick känner sig trygg och säker och litar på honom. Hamid är snabb, stark och har imponerande reflexer, omtalade av hans kamrater, som är till en stor fördel då har är av yrket krigare. Hamid sviker inte sina vänner (och inte någon annan för den delen) och håller hårt fast vid sin hederskodex, han är lugn och gör inget förhastat förutom då det gäller kvinnor som han dock är väldigt svag för.

Hamid togs vid unga år upp för utbildning hos Mûhads granascher då de funnit honom lämplig tack vare hans goda fysiska egenskaper och hans snabba och rörliga sinne. Från början utförde han enkla sysslor (som kan jämställas med vad en blivande riddare (sven) får göra) samtidig som han lärde sig disciplin och att lyda order, därefter började vapenträningen. Efter ungefär tjugo långa års träning och utbildning kunde han räkna sig som en granschfäktare.

Som ’nyutbildad’ granasch fick Hamid mest följa med andra äldre granascher men han längtade efter en chans att få visa vad gick för (ungefär som alla unga hetsporrar ). Den chansen kom i och med att det utbröt en del stridigheter. Hamid skickades med några andra granascher upp till stridigheterna (i Tarkas) där han fick sitt eldprov i vad han lärt sig under de långa åren som gått. De blev avskuren från resten av armén (inte bara granscherna utan några andra också) och han fick även lära sig många nyttiga saker, överlevnad i öken, smyga sig förbi fiendesoldater om natten och sådant.

Hamid utmärkte sig där uppe i Tarkas (exakt vad har jag inte bestämt än), han blev berömd (någotsånär i alla fall) och fick träffa Mhîm (ifall det nu är möjligt?). Åren gick och han träffade en kvinna som han älskar och de skaffade barn (först tänkt att han skulle ha gift sig (åtminstone Mûhads motsvarighet till det vad det nu är?) men kom vid närmare eftertanke fram till att det kanske inte går ihop med granaschyrket, barn på bygden ojojoj ). Han blev påkommen i lag med en annan kvinna vars släkt (fader, bröder, kusiner och hela faderullan) blev något förnärmade och det hela slutade i att Hamid blev utmanad på duell av en av bröderna (jättesmart att utmana en granasch på duell ), det slutade med att brodern dog.

Efter denna skandal så hade han skaffat sig en farlig fiende i kvinnans stora släkt (vilka är ganska inflytelserika i Mûhad) och allmänt ogillande. Den tidigare berömmelsen glömdes bort (av de flesta) och det beslutades att Hamid skulle få en ’tjänstgöring’ utomlands hos en mûhadinsk diplomat i Asharien. Han blev tvungen att lämna sin kära och deras gemensamma son för att fullgöra sina plikter och resa till det avlägsna landet Asharien, som tur var behärskade han redan språket någotsånär. Väl framme visade det sig att denna ’diplomat’ var allt annat än glad över att få en fanatisk granasch på halsen eftersom att denne inte alls levde som gudahärskarens lag påbjuder. Efter ett par dispyter blev han mer eller mindre ivägskickad därifrån och då beslutade han sig för att stanna till hos de släktingar som han har i Asharien. Efter han bott hos dem ett tag beslutade han sig för att se sig om i detta nya land och träffade på ett par olika personer som kom att bli hans vänner. Dessa var Locus – en härdad häxjägare, Ka’briko – en kamoriansk barbarkrigare, Athis – en livvakt från Ebhron och en alv vars namn jag inte kommer ihåg.

Händelserna: 'berömmelse', 'krigsoffer' och 'träffat härskaren' är orsaken till allt det där med framgång.

Orsaken till språkkunnigheten är resultaten 'utbredd släkt' på familjetabellen.

Tja detta var min historia vilket kanske inte stämmer på alla punkter men jag är trött och har skola imorgon så jag varken orkar eller egentligen har tid att fixa den bättre. Är det någon som hittar något allt för stort fel kan ni väl säga till.

Jaggernaut som verkligen brinner av längtan efter boken om västerländerna så han förhoppningsvis kan korrigera sina fel.

 

[Cirid]

Två av mina karaktärer som inte är helt färdiga ännu, men som ändå har en bakgrundshistoria.

Semon Veshenir Verenaia:
Inget bestämt ännu, förutom att han är en man i 30 års åldern med en naturbegåvning vad gäller magi.
Behärskar aspekterna Semotropi, Ataxatropi, Nomotropi och Fototropi. Semotropi har jag bestämt mej för men är osäker på de andra, har någon nåt förslag?

Amida Veshenira Verenaia
Brunhårig kvinna runt 28 år gammal.
Har sitt långa hår samlat i en stor fläta.
Skarpögd och uppmärksam, nästan som om hon hade ögon i nacken.
Behärskar aspekterna Ataxatropi, Pneumotropi och Geotropi, men jag har riktigt bestämt mej ännu.

Bakgrund:
Dom togs i unga år upp för utbildning hos magiker inom legio colonan, sponsrade av deras fader som hade goda kontakter bland dessa. Där dom fick lära sig magiteori och hur man hanterar och använder magi. Semon verkade ha en natulig begåvning för detta och lärde sig fort, vilket senare fick honom att börja med laboratoriearbeten, gräva ned sig i böcker samt undervisning, vilket i sin tur gav honom medlemmskap inom huset Lynesse.
Amida däremot som inte var lika intresserad av studier som sin bror avbröt ibland sina studier för att följa med sin far eller mor på affärsresor eller längre utflykter.
För ungeför sex år sedan så följde amida med sin moder på en affärsresa till dåvarande Thalamur, och hamnade mitt i det Pereinska frihetskriget vilket fick modern dödad och amida fick härbärge hos en vapenmästare som gick med på att lära henne hur man hanterar svärd och stav. Och hjälpte senare rebelerna mot Thalamur. När hon senare kom hem till Colonan med lite stridserfarenhet i bagaget så blev hon erbjuden medlemmskap i huset Consenti.
Medans Amida var fast mitt i det Pereinska frihetskriget så gjorde Semon inte mycket, studerade och oroade sig för sin syster var det mesta han håll på med.

Och i dagsläget så är Semon och hans syster båda magiker inom Legio Colonan, han i huset Lynesse, hon i huset Consenti. Och dom eller en av deras nu döda familjemedlemmar har gjort en makthavande person i Colonan riktigt ilsken på deras familj. Tillräckligt ilsken för att vilja ha hela familjen dödad verkar det som. För fadern och den äldre brodern dog nyligen under mystiska omständigheter, och det dröjde inte länge förän lönnmorden, förlåt "olyckorna" började inträffa för Semon och Amida. Efter att ha fått reda på vad som var på gång (dock inte anledningen), så beslutade dom att ta det säkra före det osäkra och lämna Colonan tills det lugnat ned sig lite med första bästa båt/landsväg ut ur colonan. Och det är nog efter att dom lämnat Colonan, alldeles innan flykten eller vid "olyckornas" början som jag ska börja spela med dom.

Sammanfatning:
Semon Veshenir Verenaia:
Börjar studera magi upptäcker att han har lätt för det och gräver ned sig i böcker om magi. Får medlemskap i Lynesse. Blir utsatt för mordförsök och bokmalen som han är så sticker han från staden.

Amida Veshenira Verenaia
Börjar studera magi upptäcker att hon hellre följer med mor på affärsresa, åker till Pereine lär sig hantera svärd och stav, åker tillbaka får medlemskap i Consenti.
Blir utsatt för mordförsök och hänger med storebror som inte kan klara sig i ute i den stora stygga världen alldeles ensam.

Semons skicklighet med magi är den övernaturliga egenskapen "förståelse för det magiska" och dom mentala egenskaperna "pedagog" och "extraordinärt bildad".
Och det som inte nämns i texten ovan är att semon också är en naturbegåvning vad gäller lögn (ormtunga + familjenäring: handelsman + tur med tärningarna = övertala 16 spec: lögn)

Amida´s uppmärksamhet kommer från den mentala egenskapen "uppmärksam"
Och vapenmästaren och det Pereinska frihetskriget är händelserna "krigsoffer" och "studietid: vapenskola".

Jag är inte säker att historien stämmer på alla punkter men den får allt lov att duga åt mej och mina medspelare.

 

[Jaggernaut]

Ska du spela två karaktärer samtidigt? (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Durzian]

Snyggt inlägg! Min karaktärs historia kommer snart!

 

[WolmerX]

Min första seriösa bakgrundshistoria till Eon:

Viktor Vittfare
Utåt sett är Viktor Vittfare en liten gemytlig man. En jägarson som sadlat om till körsnär. Namnet Vittfare stammar från den resa han begav sig på i unga år för att sedan som mogen hantverkare komma tillbaka till sin hemby. Ingen i hemtrakten vet egentligen var han varit eller vad han gjort där men huvudsaken är att han varit på en resa i fjärran länder.
Skenet bedrar dock: Viktor är nämligen en kompetent magiker ut Legio Colonan ute på ett mycket viktigt uppdrag inkognito.

Utseende
Viktor är ganska liten 1, 67m uppnår hans ringa längd. Under den yviga busken av råttfärgat hår han så stolt bär kikar ett par stora, klarblå ögon lugnt på omgivning och diverse betraktare. Skägget har samma färg som håret och växter kraftigt men hålls jämnt ansat i en prydlig skepparkrans. På det hela laget så gör Viktor ett pålitligt och genomgott intryck. Ett drag Viktor har som folk kommer ihåg är att hans hud verkar bestrykt med ett tunt lager grått damm tillsammans med att hans anletsdrag har gått och blivit väldigt kantiga, två drag som folk brukar associera till stenar.

Personlighet
Rätt och fel är något Viktor håller hårt på, speciellt hårt håller han på att själv få definiera vad som är rätt och fel. Rätt är nämligen det som gynnar hans eller Legio Colonans syften. Att det finns en högre mening med hans existens är han övertygad om, det är att hans handlingar i framtiden kommer att leda till att Mundanas folk kommer att leva lyckliga, sida vid sida under Daaks allsmäktiga beskydd. Han undviker oskyldiga offer så långt som bara möjligt men gör vad som krävs för att nå sina mål. Han är förövrigt en snäll och givmild person privat men att för ett ögonblick faktiskt lita på honom är idiotiskt.
En praktisk läggning kännetecknar Viktor, han arbetar lugnt och metodiskt utan onödiga utsvävningar, skulle han misslyckas på något sätt ser han det bara som ett tecken på att han bör byta angreppspunkt. Han är även väldigt försiktig då han vet vikten av sin uppgift här i livet och det skulle vara förargligt om mäsklighetens framtida paradis skulle gå om intet på grund av att han gör något misstag så han lämnar därför inget åt slumpen.
Viktor är troende till ganska extrema grader, hans övertygelse är att Daak och hans lära motsvarar allt gott i Mundana och att de som begår onda handlingar i Daaks namn (läs inkvisitorer) är den värsta sortens kättare.

Historien om Viktor Vittfare
Akt 1: Viktor levde sina första år i en by inte långt från Hammarnäs i södra Damarien. Fadern var den godtrogne (och av exotiska växter från Taklorr och Västmark beroende jägaren) Warg Långbåge. Familjen var tack vare faderns svaghet skuldsatt upp över öronen och hade ett riktigt dåligt rykte i trakten. För egen del lyckades Viktor skaffa sig ett i trakten gott anseende då han sen han förkovrat sig i bågskyttets ädla konst fällt den diaboliska björnen som förpestat traktens boskap och folk i månaders tid. En dag kom en kvinna till trakten, folk tyckte inte att det var något speciellt med henne, med ett undantag. Viktors intresse för henne var inte helt enkelriktat, trots att han bara var 14 och hon redan var 25 fyllda. Den mystiska dragningskraften mynnade ut i ett par hemliga kärleksmöten och att de under största sekretess tillsammans gav sig ut på en resa till ett fjärran land i öster.

Akt 2: Till Viktors förvåning var det inte en väldigt ung älskare kvinnan (som var mycket vacker) ville ha utan en lärjunge med den begåvning och viljekraft Viktor besatt. Hon förutspådde stordåd i framtiden och det var genom hennes berättelser vid lägerelden under deras långa resa som grunden till hans starka tro lades. Att han var så pass gammal då han påbörjade sin utbildning skulle innebära att han aldrig skulle bli någon magiker ryktbar för sin skicklighet men magiker skulle han bli. Träningen började redan under resan och det visade sig att han hade fallenhet för värvet. Redan vid ankomst skaffade sig Viktor en god vän, nämligen Coarrgh, en student några år äldre än Viktor som lagt ned magistudierna i ett tidigt skede och tagit jobb som sekreterare på institutionen. Riktigt nära vänner blev de dock aldrig, mycket tack vare den präst som verkade i det lokala Daaktemplet, Maweiryn som denne hette kom att bli en mycket viktig person i Viktors liv. Han delade Viktors syn på livet och Daaktron, tillsammans spenderade de långa perioder då de bad och diskuterade teologi som i moderkyrkans ögon inte skulle ses på med blida ögon.
De åren Viktor gick i lära var lyckliga och lärorika. Han lärde sig att behärska stenens och tankens magi, gans förhållande med sin mästare fortgick och var lyckligt (för att inte tala om barnlöst) och hans två bästa vänner: den världsliga Coarrgh och den andliga Maweiryn gjorde hans tillvaro komplett. Ett drygt decennium senare var utbildningen praktiskt taget fullbordad.

Akt 3: Efter uppnådd rang magus tilldelades Viktor en plats i huset tolesqe och fick i uppdrag vad som skulle bli hans värv. Det var sorglig stämning i hans närmaste umgängeskrets när detta tillkännagavs samtidigt som man visste att det här var menat från första början. Till hemlandet Damarien skulle han bege sig ty fara och färde kunde förnimmas från det landet. Med en bok innehållandes alla underrättelser av relevans från Damarien sen ett sekel tillbaka och kartor över städer och borgar i varierande detaljrikedom gav han sig tillbaka ridandes på sin trogna springare Constantin för att börja agera. Till huvudstaden skulle han för att få insyn i hovlivet, dock på distans eftersom hantverkare var hans skenbara yrke. Först besökte han dock hembyn där han blev emottagen som en förlorad son men fick även höra den sorgliga nyheten att drogerna blivit för mycket för hans arme far och tagit dennes liv. Modern hade dött kort därefter. Hans två äldre syskon var dock i livet och hade egna familjer. Det är nu han får sitt fint klingande och äventyrliga efternamn. Under de två år som gått sen hemkomsten har Viktor lärt känna Damien, en Greve som mot hovförbindelser får Viktors hjälp med att sätta käppar i hjulet för den Markis som förvaltar större delen av huvudstaden. Hittills har hans framsteg varit små men efterforskningarna har inte varit helt fruktlösa. I en liten bok som han förvarar på ett säkert ställe skriver han ned sina iakttagelser som spänner från olika upplevelser som insidan av Damariska kungaparets sovrum (med dem sovandes där) till besöket i Helms ruinstad där mötet med en livs levande helmgast var huvudattraktionen.

Ett par ord om Viktors nuvarande sysselsättning
Utåt sätt är Viktor körsnär och skulle nog kunna göra sig en karriär i yrket ty han tjänar redan till ett drägligt uppehälle på så sätt. Hans huvudsakliga sysselsättning är som agent åt Legio Colonan och hans uppdrag är att ta reda på vilken fara som hotar från Damarien och vilka kopplingar det har till landets styre samt att efter bästa förmåga mildra framtida konsekvenser av detta hot.

 

[Cirid]

Nejdå, hon kom av bara farten.

När jag slog fram Semon så fick han på tabellen för nackdelar en makthavande som ärkefiende, med fulländat fiendeskap och ett högt värde i resurser. Och eftersom denna ärkefiende ville ha rollpersonen och dennes familj död så skulle nog även systern fly från Colonan tillsammans med Semon, och om hon skulle följa med så ville jag ge henne lite mer djup än bara namnet. Så jag bestämde mej för att slå fram lite av hennes attributer och kanske något slag på bakgrundstabellen.
Och sedan efter att jag slagit fram hennes attributer, slagit alla hennes slag på bakgrundstabellerna, valt yrke, utrustning, färdigheter och besvärjelser så kunde jag konstatera att det blev mer än bara "lite".

Fast om Semon skulle dö så så slipper jag göra en helt ny karaktär, bara att ploka upp Amida och fortsätta spela. så hon kan väl ses lite som en reservkaraktär också.

 

[Jaggernaut]

Reservkaraktärer är alltid bra att ha (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Durzian]

Furst Durzian

Utseende/beteende:
Durzian är en Cirefalier av adlig härkomst. Det man först lägger märke till är hans fina, vita rock. Rocken är mångfärgad runt ärmarna och kragen, men i övrigt är den helt vit. Durzian bär oftast svärtade glasögon. På huvudet har han kanske den fina slokhatt han fattat tycke för. Vid halvmolnigt har han den oftast på. Hans kroppshållning är rak och oklanderlig. Durzian är en adelsman ut i fingerspetsarna, dock har hans snobbiga maner luckrats upp på senare tid då han vistats ute i vildmarken med långt mer oborstade kompanjoner än han själv. Han bär alltid med sig sin rakkniv och spegel då han är ute och reser. Enda gången någon sett Durzian orakad var då han spenderade lite tid i ett fängelse i en stad. Durzian blev inblandad i maktstrider i staden och den vinnande sidan tyckte att de hade sett honom med den förlorande sidan en gång för mycket. Fängelset kunde inte hålla Durzian instängd längre tid än 24 timmar innan han var ute. Han ser till att undvika den staden numera.

När Durzian blir förbannad blir han det på ett kyligt blodtörstigt sätt. Att kasta sig in där striden är som hetast är inte riktigt hans stil. Han föredrar att anfalla ur skuggorna, osedd av fienden. Blir han retad glömmer han det inte i första taget. Det är en av hans svagheter att han är så långsint.

Bakgrund:
Durzian växte upp i en adlig familj. Han var begåvad som barn. I början fick han grundläggande utbildning i Bokhållning och Lagkunskap. Han kände inte riktigt för att bli advokat, han ville hellre bli som de mäktiga trollkarlar han läste om i historieböckerna. Durzian tog värvning i den mäktiga kabalaorden, där han snabbt har avancerat till graden Magister. Han är stolt över den vita rock som följer med positionen, men skulle mer än gärna offra den för att bära den svarta rocken som kännetecknar nästa steg inom Kabalaorden. Tills han är redo att ta nästa test för att förtjäna den svarta rocken har han återvänt till sitt hemland Caserion där han hoppas kunna öka sina magiska färdigheter.

Durzian är väl kapabel att försvara sitt liv med sin magi, men man har sett honom kasta knivar omkring sig vid några få tillfällen. Vissa säger att han bär knivarna för att vara häftig, andra för att han är vis nog att veta att hans magi kan svika vid de mest opassande tillfällen.

Durzians mål inom den närmaste framtiden är att ta hämnd på den galne rövarbaronen som satte honom i fängelse. Innan han kan göra detta måste han fylla på sin skrala reskassa. Han sågs senast på biblioteket i Ramzior Turak där han försökte sälja sin bok om Teoretisk magi. Bibliotekarien där skrattade gott åt hur han lyckades prutade ner priset till mindre än halva värdet. Men kom ihåg; Durzian är känd för att vara långsint…