Nekromanti Kampanjspel som bara spelas som one-shots?

[RasmusL]

I think it's a pretty common complaint in indie circles that some of these games are so effective as one-shots that their (intended) use as long-term, campaign games has gone ignored or overlooked.

http://story-games.com/forums/discussion/19981/my-big-list-of-games-i-won-t-play-for-one-session

Det här har stor igenkänningsfaktor, kanske särskilt då jag upplever att många av dem mest spelas på konvent och liknande (?). Jag tänker på spel i listan ovan, på Svart av Kval, Vit av Lust, Psychodrame och många, många fler. Jag kan se en hel del förklaringar till detta och kanske främst svårigheten att samordna schemat för en spelgrupp under flera spelmöten (vilket är anledningen till att jag föredrar dessa spel som fungerar bra som one-shots) men vad kan det mer bero på? Vad tror ni? Vilka spel tror ni får den här enkvällarsbehandlingen?

 

[RasmusL]

Ingen bra igenkänningsfaktor på den med andra ord?

 

[God45]

Sorry, jag har varit förvisad ut i vildmarken på grund av mitt kritiserande av den gyllene kalven.

Call of Cthulhu ÄR den här tropen. Det är uppenbarligen till för kampanjer, det finns en massa support för att spela kampanjer... Och det spelas bara som one-shots. Alltså, det är grymt som one-shot spel men det får aldrig leva ut som kampanjspel.

 

[DeBracy]

Jag tror nästan hälften av mitt spelande är konvent och speldagar och sånt, så jag har väl behandlat de flesta spel jag någonsin spelat på det där viset, oavsett om det är Ars Magica eller Apocalypse World.

 

[kloptok]

Jag tycker det känns som att en del av designfilosofin i många indiespel är att de ska vara förberedelselösa och gärna ganska kortspelade, en kväll eller två. Med den filosofin är det inte så förvånande att det ligger till på det sättet. Men vad beror det på? Kanske att många i den svängen tröttnat på att det ska ta många långa timmar att få ut det man vill från ett spel och att detta också agerar som en barriär för folk som inte kan spelet. Sedan kanske det hör till att publiken blir äldre och att spelen anpassas mer för vuxenliv med begränsad fritid. Av någon anledning har det i alla fall blivit en stor grej med indiespel att de ska vara ganska "små" i sitt scope. Men allt det här vet du ju.

Kampanj som består av oneshots låter för övrigt mycket som den idé chrull hade till en scifikampanj, som spelas med olika spelare varje gång på t.ex. Repetikon och andra liknande tillställningar. Då kör man en kvälls äventyr en gång någonstans i universum och en annan kväll kör man ett annat äventyr någon annanstans i universum. Då kan det så klart också vara roligt om det som händer i det ena äventyret på något sätt påverkar det andra.

Annars blir nog kampanj i form av oneshots blir mest ett utforskande av en spelvärld, fast med nedslag i olika delar av världen, ur olika karaktärers perspektiv etc. Jag tycker det är en klockren grej som jag gärna skulle göra mer.

Jag har inte spelat så jättemånga av spelen i de där listorna, men jag håller i alla fall inte med om att OSR bara skulle funka som kampanjspel. Annars håller jag nog med om att de flesta spel passar bäst när man lägger ett gäng möten på dem. Jag har nog mestadels spelat det som oneshots faktiskt. Annars vore det nästan trevligare att få en lista på vilka spel som tvärtom funkar bra som oneshots.

 

[RasmusL]

Sorry, jag har varit förvisad ut i vildmarken på grund av mitt kritiserande av den gyllene kalven.

Call of Cthulhu ÄR den här tropen. Det är uppenbarligen till för kampanjer, det finns en massa support för att spela kampanjer... Och det spelas bara som one-shots. Alltså, det är grymt som one-shot spel men det får aldrig leva ut som kampanjspel.

Kan det vara dödligheten som är en grej här? Att man vill kunna spela jävligt hårt och att det blir jobbigt att torska karaktärer man levt med under en längre tid?

 

[God45]

Kan det vara dödligheten som är en grej här? Att man vill kunna spela jävligt hårt och att det blir jobbigt att torska karaktärer man levt med under en längre tid?

Det kan det absolut vara. Man behöver inte hålla igen när man skriver one-shots så då blir det nog i många fall bättre också.

 

[Mogger]

Mitt problem är nästan det omvända, jag vill göra kampanj av alla spel och även om jag verkligen uppskattar one-shots så funderar jag alltid på vad som kunde ha hänt sen.

CoC-anekdoten håller jag inte med om. Jag har visserligen spelat en och annan enkvällare men främst kampanjer.

Varför blir det så här? Är det tråkiga svaret personliga preferenser och spelumgängets förväntningar?

Ska försöka mig på en lite längre analys senare (kom på en grej) men orkar inte på telefonen.

 

[God45]

Mitt problem är nästan det omvända, jag vill göra kampanj av alla spel och även om jag verkligen uppskattar one-shots så funderar jag alltid på vad som kunde ha hänt sen.

CoC-anekdoten håller jag inte med om. Jag har visserligen spelat en och annan enkvällare men främst kampanjer.

Varför blir det så här? Är det tråkiga svaret personliga preferenser och spelumgängets förväntningar?

Ska försöka mig på en lite längre analys senare (kom på en grej) men orkar inte på telefonen.

Med Cthulhu tror jag det mycket handlar var på pulp till puritian skalan. Båda externerna ämnar sig nog mer till one-shots eftersom de kräver antingen action, vilket knäcker ens ömtåliga karaktärer, eller narrativets och meningens död vilket gör kampanjer poänglösa.

Grejen är att de allra bästa Cthulhu äventyren aningen är superlånga kampanjer som Masks och Tatters eller uttalade one-shots som the Red Tower eller Artifact Zero,,,

Så... Det betyder kanske något?

 

[gustaf s]

Jag har spelat med en del som, med mer eller mindre välgrundat, hävdar att indie-/story-/whatever-spel per definition är 'bra som one-shots men funkar inte som kampanjer'. Även med sìpel som är uttalat designade för längre grejer (ex typ alla spel i listan)... Tänker att det i de fallen är någon slags guilt by association med de one-shot spel som faktiskt finns i genren i kombo med en vilja att bekvämt dra alla över en kam. Kanske till viss också av att det är just vid konvent de exponerats för nämnda spel.

 

[Mogger]

Om vi för en stund bortser från CoC (som ju inte finns med i listan) så gissar jag att det är så att sättet på vilket man spelar är avgörande. I spel med olika typer av mer eller mindre formulerade drivkrafter hos RP, dramaorinterat spelupplägg och olika typer av belöningsmekanismer för ärligt/djärvt spelande så blir det ofta ett mer intensivt spelande, där man går direkt till gröten, på gott och ont, och inte som i mer klassiska spel/äventyr där man inte sällan uppmuntras att tassa runt gröten en stund.

Apocalypse World tycks sakna den här begränsningen men spelas sannolikt mest av folk som redan är vana vid den sortens spel.

Och det här blir lite intressant med spel som Burning Wheel som uppmuntrar spel rakt in i kaklet men som har en speldesign som vinner på långa kampanjer.

Jag gillar det mind set man har vid one shots. Man vet att spelet är slut om några timmar och har inget att vinna på att ta det lungt. I en kampanj kan det det vara coolt att låta sin hämnd serveras som en cold dish men spelar du one shots så går du all in på ett helt annat sätt.

Märk väl att jag inte säger att det ena är bättre än det andra eller att det finns vattentäta skott mellan dessa upplevda skillnader.