DoD Kaklun och den gudomliga väven

[afUttermark]

Bäste mäster skriftställare och pergamenttravande överbibliograf i Entika, Rabalaster Plummenholt.
Det har kommit till min kännedom att jag har funnit ut svaret på gåtan om de talrika människorna och deras ypperliga förmåga att reproducera sig är densamma som de av svartalfssläkte. Det beror helt på det demoniska yngel som kaklunen torde vart och begravt i våra huvude . Bara människor och svartalfer slaskar plyte och finner nöje av byta salivdropp. Således torde detta vara nämnaren som gör dessa släkten så talrika

 

[Sinisa_]

Slaskar plyte! Hahaha.

 

[afUttermark]

Tänker här att för en lärd anka är ju hela grejen med att kyssas fullkomligt obegriplig

 

[afUttermark]

Slaskar plyte! Hahaha.

Jag tror att jag snott det från Eric Granström i hans beskrivning av Comedia del Anco. Men det är ett bra uttryck

 

[Phelan]

"Slaska mule" använder min far ofta, vilket ju är uppenbart besläktat. Sålunda ett begrepp från äldre generation som var vuxen redan på 70-talet. Men jag instämmer i att det är bra.

 

[afUttermark]

” Det är icke av hädelse jag plitat ner dessa rader utan om ringa tvivel att så måste skett ety det är stört omöjligt att tvenne tarvplatser kunnat uppstå och vara så obönhörligt vederstyggliga i sin natur och kynne. Det är städerna, det smärtar mitt hierta att kalla dem städer, Montarkun och Staden O. Dessa platser har av största sannolikhet uppstått efter en blöt natt i Gudarnas Hallar då Anxalis fulldruken på Enkis vin vomerat på två platser på Ereb. Jag har varit på dessa platser, travat upp och ner längs de solkiga gator och förbi deras hyttor och krumliga bostäder. Jag har sett deras handelsplatser och det de kallar tavernor, jag har smakat deras taffel och deras raki men jag är ändå övertygad om att dessa platser borde jämnas med marken och besås med sömntörne och draksvanstistel.
Dess invånare är fatalt efterblivna existenser som icke förstår att hedra de värden, som de flesta av oss ändå förstår att följa.De tror på den starkes rätt över den behövande. Utan prut och pardon trampas den svage allt längre ner i dyn. Vi borde enas igen och låta Solens strålar skina över invånarna på dessa nattens platser.

Överkartograf och Ryttarmarskalk av tredje graden i Den Yttersta sanningens order av Solens systrar, Krasika af Gripenlööw

 

[Kråkbroms]

Då staden O i långa tider haft goda förbindelser med Solens Systrar är det med stor smärta jag skriver till dig i detta ämne. Frågan berör syster Krasikas förehavanden i den välsignade staden O vid årets början. Efter att hon ådragit sig både skulder och missnöje på flera av stadens etablissemang tvingades guvernör Lugon att konfrontera henne för att stilla medborgarnas missnöje. Vid mötet med guvernören skall hon å ena sidan hänvisat till att hennes orden var likvid för de skulder som hon ådragit sig men att hon å andra sidan inte skulle betala någonting alls då, produkterna och servicen varit alltför undermåliga och att hon skulle återvända med en här för att krossa ”denna djävulens avkrok”.

Så min fråga till fru abedissan lyder: Kommer Den Yttersta Sanningens Orden att ersätta de fordringar som stadens invånare har på syster Krasika och ligger er orden i krig med de nio prinsarna av staden O?

Med aktningsvärda hälsningar

Förstenotarie Bedum Snide vid högste Guvernörsämbetet

Staden O

 

[afUttermark]

Pytt eller knussel!

Vår Order ser på sedvanligt sätt framemot att möta edra skepp på havets böljor. Våra karacker Gryning och Skymning patrullerar nu mer den norra havsrutten och har erhållit kaparbrev från drottning Maldixa den första av Kardunien.
Må edra prinsar slinta med rakkniven då det kommer spara oss mycken möda å slit.

Gylvanda Solsparre

 

[afUttermark]

” På min resa i det fjärran nord har det slagit mig att gästfrihet, uppsluppenhet och ysterdom varde icke vad jag väntade mig. Min tidigare tankar om dessa nordbor kom helt på skam. Sånger och danser liksom jonglörer och gycklare stod högt i kurs längs den vindpinade kust där nordanhav och isvindar hamrade på kusternas av naturandarnas ständiga plågade bosättningar. Fiskarfolk, herdefolk, strandriddarna och prästerskapet bar alla en mycket färgglad huvudbonad och väst.”
Armiodus Silferniäbb af Nares

 

[afUttermark]

”Armiodus Silferniäbb är en charlatan och har mig veterligen aldrig lämnat Nares än mindre Hälte Muddras Bägare där han allt som oftast sitter och inmundigar äggtoddsrom eller svavlat trakorisk sekt. Hans näbb ska hållas stängd och hans bläck bör hällas ut och hans pennor eldas upp ety sämre skald än denne lögnande fjäderfä går knapptum att finna. Schysch på dig din pottsork..”

 

[afUttermark]

Goggdach stod tyst i öppningen till den utbrända barfredens borggård. Hans stridsbröder och svärdskusiner skrek högljutt bakom honom. Förolämpningarna haglade över de tre främlingarna som stod mitt på borggården i det sedan länge nedbrända gränsfästet. Att de vågat sig så här långt in på klanens mark var egendomligt, förunderligt, märkvärdigt rent utav. Goggdach älskade orden som han lärt sig av sina senaste fångar. Solpräster som kommit genom bergen med järnklädda ryttare i släptåg. Klanen älskade hästkött så det var välkommet med ryttare då och då.


Främlingarna på borggården var dock inga ryttare. En av dem såg ut som en smal, skallig pojke i vit lång klädnad. Han stank av häxkonster.
Den andre var en gigantisk minotaurkrigare, större och äldre än alla minotaurer Goggdach någonsin sett. Han bar en fyreggad cermionelyxa på ett bakvänt sätt som gjorde att Goggdach tvivlade på att han ens kunde svinga den. Fast i bältet bar minotauren oxå ett präktigt eneggat kroksvärd som såg välanvänt ut.

Den tredje personen var en anka i svart sjömansrock hållandes i två yxor som dröp av blodet från svartalfspejarna som låg massakrerade vid ankans fötter.

 

[afUttermark]

Baron Ferdan Gerston af Huldrehuus tittade roat ner på bonde spektaklet som samlat sig i sänkans bortre ände. Det var högafflar och jaktspjut, spikslagna påkar och klyvyxor. Synd och skam att det inte kunde bjudas mer motstånd.
Baronen vände sig i sadeln och synade sina egna trupper. Där var hans oduglige lillebror, ett par kusiner, en syssling från Pendon och ytterligare ett handfull ryttare och så klart ett antal unga junkrar och några ärrade väpnare.

De zorakiska ryttarna på höjden fick det att skälva i knäna på Jaq, han såg sig skräckslaget omkring. Inklämd mellan fränder och släktingar. Det luktade fylla, svett och blod och det var innan slaget ens börjat. Jaqs far vissste dock på gott mod och hade försäkrat honom att mycket skulle komma att bli annorlunda efter idag och att baronen skulle få den sparken i röven som han så väl förtjänade.

De två dvärigiska syskonen Sarel och Oougur stod mitt i bondeupproret med sin fältkanon ”Marduks Vrede” och sin tiospjuts ballista ”Tiamats Sång”. Oogur rökte en tjock handrullad krilloansk ziguar. Han syster stod och mätte avståndet till de riktmärken som var markerade i sänkans mitt. Sarel var säker på sin sak, idag skulle hennes svurne fiende få sin sonsons ande på besök i dödsriket.