Nightowl
Champion
Kära Dagbok
Igår var en riktigt uschlig dag. Det var visserligen bara ilandsproblem, men massvis med ilandsproblem. Jag blev mer och mer lättirriterad ju längre dagen gick av alla småsaker som gick åt helvete.
Allra sist på dagen var det ett arrangemang här på Medborgarhuset och jag gick runt och småsvort för jag tyckte att de som hade ordnat det inte kunde göra någonting själva och frågade om tusen saker.
Mitt i allt gick jag ut i den garderob för ett asketiskt virus som är vårt personalrum av nån orsak och hörde ett sådant där irriterande tennplåtspipigt pinglande. Jag bestämde mig för att jag skulle fan inte svara i folks mobiler åt dem och ignorerade pip-ping-pipp-pingelinge-´pling-plongandet.
Så när arrangemanget satte igång och folk började spela musik och alla kunder antingen gick ut för att lyssna eller flydde biblioteket eftersom de inte stod ut med ljudet (vem som helst under, vad är det, 25 kan upprträda på Öppen Scen) pustade jag ut och gick och satte på nalta káffe.
I nämnda garderob, där jag över den av väggar dämpade pianomusiken hörde pippi-ping-plingelinge-plongplong...
Vafan?
Jag försökte orientera mig fram till det tunna, skärande ljudet, och undrade om jag blivit mer galen, exakt när, och om det skulle räknas som arbetsskada den här gången.
Ingen tvivel, det var soppåsen som pep. Soppåsen som var upplockad ur slaskhinken och skulle slängas, ihopknuten och så.
Jag lyfte upp den och lyssnade. Falskt tunnt pipplingande, som ett fickur som sett musik på stumfilm en gång och bestämt sig för att bli speldosa.
Jag måste bara visa det här för någon för att inte bli helknäpp, kan någon ha råkat slänga en mobil i soporna? En klocka? En tamagotchi?
Jag stävar ut i foajen där uppträdandet är över och går fram till en som var här kvällen innan, vilket bör vara när soporna uppstod. Jag håller upp den och säger - på skoj:
-Hej! Jag heter Erik och det här är Hampus, min sjungande soppåse. Jag undrar om vi kan få vara med på Öppen Scen - jag är visserligen snart förti men Hampus är minderårig. Jag grinar glatt åt mitt fina skämt och viftar med soppåsen som det droppar lite om...
...och det sorlar i foajen och min kollega är mycket lomhörd, så naturligtvis hör hon ingenting, och det gör inte de andra som står runt omkring heller för de är ju inte de som har soppåsen i örat.
Hampus fick inte uppträda.
...
...vid närmare analys på en plats där det gick att faktiskt höra påsen var anledningen långt bisarrare än en borttappad mobil: det var en kinesisk souvenir i form av en sjungande lotusblomma som gått sönder, och nån som hade föreläst om dagens Kina hade visat upp den i samband med att de pratat om saken, och den hade varit trasig så av nån anledning hade de släng det tillsammans med skräpet från sagda föreläsning - ni vet, kaffemuggar, bullpapper etc - och det var the origin story of Hampus, den sjungande soppåsen.
Erik
Igår var en riktigt uschlig dag. Det var visserligen bara ilandsproblem, men massvis med ilandsproblem. Jag blev mer och mer lättirriterad ju längre dagen gick av alla småsaker som gick åt helvete.
Allra sist på dagen var det ett arrangemang här på Medborgarhuset och jag gick runt och småsvort för jag tyckte att de som hade ordnat det inte kunde göra någonting själva och frågade om tusen saker.
Mitt i allt gick jag ut i den garderob för ett asketiskt virus som är vårt personalrum av nån orsak och hörde ett sådant där irriterande tennplåtspipigt pinglande. Jag bestämde mig för att jag skulle fan inte svara i folks mobiler åt dem och ignorerade pip-ping-pipp-pingelinge-´pling-plongandet.
Så när arrangemanget satte igång och folk började spela musik och alla kunder antingen gick ut för att lyssna eller flydde biblioteket eftersom de inte stod ut med ljudet (vem som helst under, vad är det, 25 kan upprträda på Öppen Scen) pustade jag ut och gick och satte på nalta káffe.
I nämnda garderob, där jag över den av väggar dämpade pianomusiken hörde pippi-ping-plingelinge-plongplong...
Vafan?
Jag försökte orientera mig fram till det tunna, skärande ljudet, och undrade om jag blivit mer galen, exakt när, och om det skulle räknas som arbetsskada den här gången.
Ingen tvivel, det var soppåsen som pep. Soppåsen som var upplockad ur slaskhinken och skulle slängas, ihopknuten och så.
Jag lyfte upp den och lyssnade. Falskt tunnt pipplingande, som ett fickur som sett musik på stumfilm en gång och bestämt sig för att bli speldosa.
Jag måste bara visa det här för någon för att inte bli helknäpp, kan någon ha råkat slänga en mobil i soporna? En klocka? En tamagotchi?
Jag stävar ut i foajen där uppträdandet är över och går fram till en som var här kvällen innan, vilket bör vara när soporna uppstod. Jag håller upp den och säger - på skoj:
-Hej! Jag heter Erik och det här är Hampus, min sjungande soppåse. Jag undrar om vi kan få vara med på Öppen Scen - jag är visserligen snart förti men Hampus är minderårig. Jag grinar glatt åt mitt fina skämt och viftar med soppåsen som det droppar lite om...
...och det sorlar i foajen och min kollega är mycket lomhörd, så naturligtvis hör hon ingenting, och det gör inte de andra som står runt omkring heller för de är ju inte de som har soppåsen i örat.
Hampus fick inte uppträda.
...
...vid närmare analys på en plats där det gick att faktiskt höra påsen var anledningen långt bisarrare än en borttappad mobil: det var en kinesisk souvenir i form av en sjungande lotusblomma som gått sönder, och nån som hade föreläst om dagens Kina hade visat upp den i samband med att de pratat om saken, och den hade varit trasig så av nån anledning hade de släng det tillsammans med skräpet från sagda föreläsning - ni vet, kaffemuggar, bullpapper etc - och det var the origin story of Hampus, den sjungande soppåsen.
Erik