ceruleanfive
Bläckfisk
Påbörjade ett nytt äventyr med nya karaktärer idag. Tänkte skriva krönikor för att underhålla mig själv och SL. Och då tänkte jag att jag lika gärna kunde dela med mig av dem här också. Vissa saker blir eventuellt lite svåra att hänga med på, men jag har nu inte för avsikt att ge mig in på att förklara saker alltför allmäntydligt.
Vi använder ett egenskrivet regelsystem, i en egenskriven fantasyvärld.
Jag spelar Jasper Amarant – en slags professionell äventyrare och relikplundrare, som försöker återbygga sin familjs ruinerade handelshus. Äventyret börjar med att han tagit sig an att hitta en omryktad smaragd, kallad Skogens hjärta. Han hade anlitat en grupp lakejer, som dock förrådde honom när det fick veta hur välbärgad uppdragsgivaren var. Jasper behövde med andra ord hitta nya reskamrater.
Jasper ”Escho” Amarant
Karaktärsbeskrivning
Jasper är en ung man, slank och något under medellängd. Hans hud är väderbiten, men hans blick har fortfarande ungdomens lyster. Håret är askblont och kortklippt, han har även ett välansat skägg. Ansiktet är attraktivt, med en finurlig uppsyn. Normalt går han klädd i välskurna, men slitstarka kläder. Föredragsvis bär han en skjorta och en kort jacka, med flera bälten och ett lindat tygstycke kring midjan. Som person är han charmant och trevlig, även om många poängterat att han gränsar till lite väl självsäker. Han utstrålar livsglädje och spontanitet – det är så han vill uppfattas. På senare tid har han dock lagt till sig med mer bekymrade perioder, men de håller han helst för sig själv. Jasper är kamratlig, men i grunden är han egocentrerad. I slutändan står han alltid sig själv närmst.
Bakgrund
Jasper Amarant växte upp som enda sonen till Erland Amarant, föreståndare för ett av de mest inflytelserika handelshusen i Vinland. Modern Sonja avled i sjukdom under Jaspers barndomsår. Hans far var ständigt sysselsatt med åtaganden för handelshuset och hade ingen tid över till sin son. Detta ledde till en mycket spänd relation mellan de båda. Istället uppfostrades Jaspar snarare av barnskötare och tjänstefolk. Han fick en gedigen utbildning, men tog sig samtidigt stora friheter att rymma iväg på upptåg.
En dag i tonåren råkade far och son i ett allvarligt gräl, om något så obetydligt att Jasper idag inte ens minns vad det handlade om. Grälet slutade med att Jasper klev på första bästa skepp som skulle långt iväg från handelshuset Amarant.
Åren förflöt och Jasper hade deltagit i såväl expeditioner som havsbataljer. Han fick smeknamnet "Escholar" av sina guamska skeppskamrater, som pikade honom för att han läste för många böcker. Med tiden kortades det ned till "Escho". Aldrig klev han ens iland i en elensk hamn. Men så blev han funnen av en budbärare från Silvanger. Han informerades om att hans far hade gått bort och att Jaspar nu hade arvsrätt till handelshuset.
Han sörjde inte sin far, utan blev snarare vred för att fadern övergivit honom än en gång, trots att de inte hört från varandra på många år. Efter djupt övervägande återvände han till sin hemstad för att utkräva sitt arv.
Faderns närmsta vän – och Jaspers namne – gjorde inledningsvis en ansats att inviga honom i alla de uppgifter som kom med att vara föreståndare. Den återvände Jasper hade dock inget intresse i att bli affärsman, till vännens stora förtret. Istället användes handelshusets resurser för att finansiera sonens expeditioner och äventyr, samtidigt som han söp, spelade och bjöd i överflöd.
Alla tillgångar var dock snart förbrukade och handelshuset var hårt skuldsatt. Allting beslagtogs – skepp, lokaler och alla Jaspers expeditionsfyndigheter. Ändå räckte det inte för att betala av skulderna.
Han var givetvis nedstämd, men inte särskilt ångerfull. När han halvt låg på golvet i sin fars kontor, redlöst drucken på en flaska billig rusdryck, kom hans fars närmsta vän åter till honom. Vännen beklagade sig över hur den unge Jasper hade kastat bort allt som fadern hade byggt upp, men beklagade även sitt eget misslyckande. Med ett giftdrypande farväl kastade faderns vän ett hopskrynklat papper mot sin namne. Det som stod i pappret bröt igenom Jaspers murar. Han skämdes för skadan han åsamkat och han sörjde att han aldrig tagit möjligheten att försöka försonas med sin far. Då och där svor han att återupprätta handelshuset och familjens namn, med vilka medel som än krävdes.
Första mötet
Nej, det var väl knappast mitt livs stoltaste ögonblick när jag redigt bakfull hivade mig upp från mjödstugans golv, mitt på ljusan dag. Å andra sidan var det förvisso långt ifrån min bedrövligaste stund heller. Jag behövde dock ett par dagar att återhämta mig, efter det mödosamma kringirrandet i vildmarken. Mina tidigare reskamrater hade ju åtminstone kunnat lämna mig lite proviant.
Mitt under min yrvakenhet bjöds jag föredömligt nog på vin, av en sympatisk elen. Jag minns inte vad han presenterade sig som, men han hade en iögonfallande lugg, bokstavligt talat. Således kallar jag honom nu för ”Fregano” – "luggen". Han verkade i vilket fall vara på jakt efter arbete , då det utlovade kriget uteblev. Eftersom han var trevlig (och givmild), samt behärskade såväl klinga som nål och tråd, avgjorde jag att det var dags att rycka upp mig och återuppta uppdraget. Jag rekryterade honom på momangen.
"Fregano" rekryterade i sin tur ytterligare tre lyckosökare, medan jag nyktrade till. Det var inte särskilt stort utbud kvar i tältlägret, men trots att det eventuellt rör sig om bottenskrapet ter det sig som att jag fått mig en skaplig besättning: en stridsduglig fältskär, en gänglig och nyfrälst dräng, en skogsvan vägvisare och en yxbärande rannkvinna. Vägvisaren får helt enkelt heta ”Duende” – "trollet", medan jag kallar kvinnan ”Macha” – "yxan".
Morgonen därpå gav vi oss av och tog en ansenlig del av resterande förnödenheter med oss. Resan österut gick genom obygden och var förhållandevis trist. Besättningen var dock hyfsat trevligt sällskap. Den nyfrälste drängen förkunnade friskt gällande någon form av hämnande gudom som släppt honom fri från fångendom. Numera kallar jag honom ”Prior” – "predikanten". "Fregano" verkade dock inte imponerad, utan tycks ha ett visst förakt mot all form av religionsaktivitet.
Under resan stötte vi på en grupp fiskarnomader som bjöd på fångst, i utbyte mot pengar. Rätt rimligt, ändå. Fisken smakade fint, men vi rekommenderades även att bära med oss fisk till samhället Rocheld för att få den rökt. Vi fick dessutom övernatta i fiskarnas skjulsläde. Väldans välkommet!
Efter något dussin dagars resande anlände vi till Angdalirs utkant, där man välkomnade oss från ett utkikstorn. I ett försök att känna på vattnet frågade jag först om Harwald Mannaminne – mina förelöpares lokala kontaktperson. De hänvisade oss till ett nomadläger en bit längre in i dalen. Som vi redan hade på känn verkar det som att expeditionsgruppen hamnat i onåd med lokalbefolkningen. Vi varnades för att ställa till med mer oreda, samt att vara försiktiga i vårt samband med utbölingarna. Ett råd som jag har för avsikt att hålla i åtanke, även om jag inte helt kan följa det. De beklagade även något som hänt Harwald, men jag ville inte gräva i saken, just av tidigare nämnd anledning.
Snart nådde vi nomadlägret, där vi iakttog en flagga med Eas sol som motiv. Jag hoppas att Prior inte visar sig vara alltför fanatisk i sin frälsningsverksamhet… I vilket fall klev vi in i en slags samlingspaviljong, där det fanns dryck och skaldeunderhållning. Genom värdinnan fick vi reda på att skalden var just Harwald. Så fort han tog rast kallade jag honom till mig för att höra mig för om läget i nejden.
RESEKAMRATER
”Fregano”
Han slår mig som en stabil och hyvens herre. Inledningsvis var han trevlig och behaglig, men han verkar inte riktigt komma överens med folk som propagerar för högre makter. Det känns oavsett tryggt att ha en läkekunnig man vid min sida, ifall olyckan skulle vara framme.
”Prior”
Karln verkar helt klart förtjust i sin nyfunna gud. Jag har aldrig varit överdrivet andlig, men jag vill inte inkräkta på hans kall. Det här med ”en hämndens och rättvisans gud” bäddar ju dock för vissa problem i relation till mitt uppdrag…
”Macha”
Hon har hittills inte gjort särskilt mycket väsen av sig, men jag kan tänka mig att hon låter yxan tala för henne. Det känns i alla fall tryggt att ha dem båda avlönade av mig.
”Duende”
Han är kanske inte den mest pratsamme, men han gör det han ska och verkar göra det bra. Vad mer kan man egentligen begära?
Vi använder ett egenskrivet regelsystem, i en egenskriven fantasyvärld.
Jag spelar Jasper Amarant – en slags professionell äventyrare och relikplundrare, som försöker återbygga sin familjs ruinerade handelshus. Äventyret börjar med att han tagit sig an att hitta en omryktad smaragd, kallad Skogens hjärta. Han hade anlitat en grupp lakejer, som dock förrådde honom när det fick veta hur välbärgad uppdragsgivaren var. Jasper behövde med andra ord hitta nya reskamrater.
Jasper ”Escho” Amarant
Karaktärsbeskrivning
Jasper är en ung man, slank och något under medellängd. Hans hud är väderbiten, men hans blick har fortfarande ungdomens lyster. Håret är askblont och kortklippt, han har även ett välansat skägg. Ansiktet är attraktivt, med en finurlig uppsyn. Normalt går han klädd i välskurna, men slitstarka kläder. Föredragsvis bär han en skjorta och en kort jacka, med flera bälten och ett lindat tygstycke kring midjan. Som person är han charmant och trevlig, även om många poängterat att han gränsar till lite väl självsäker. Han utstrålar livsglädje och spontanitet – det är så han vill uppfattas. På senare tid har han dock lagt till sig med mer bekymrade perioder, men de håller han helst för sig själv. Jasper är kamratlig, men i grunden är han egocentrerad. I slutändan står han alltid sig själv närmst.
Bakgrund
Jasper Amarant växte upp som enda sonen till Erland Amarant, föreståndare för ett av de mest inflytelserika handelshusen i Vinland. Modern Sonja avled i sjukdom under Jaspers barndomsår. Hans far var ständigt sysselsatt med åtaganden för handelshuset och hade ingen tid över till sin son. Detta ledde till en mycket spänd relation mellan de båda. Istället uppfostrades Jaspar snarare av barnskötare och tjänstefolk. Han fick en gedigen utbildning, men tog sig samtidigt stora friheter att rymma iväg på upptåg.
En dag i tonåren råkade far och son i ett allvarligt gräl, om något så obetydligt att Jasper idag inte ens minns vad det handlade om. Grälet slutade med att Jasper klev på första bästa skepp som skulle långt iväg från handelshuset Amarant.
Åren förflöt och Jasper hade deltagit i såväl expeditioner som havsbataljer. Han fick smeknamnet "Escholar" av sina guamska skeppskamrater, som pikade honom för att han läste för många böcker. Med tiden kortades det ned till "Escho". Aldrig klev han ens iland i en elensk hamn. Men så blev han funnen av en budbärare från Silvanger. Han informerades om att hans far hade gått bort och att Jaspar nu hade arvsrätt till handelshuset.
Han sörjde inte sin far, utan blev snarare vred för att fadern övergivit honom än en gång, trots att de inte hört från varandra på många år. Efter djupt övervägande återvände han till sin hemstad för att utkräva sitt arv.
Faderns närmsta vän – och Jaspers namne – gjorde inledningsvis en ansats att inviga honom i alla de uppgifter som kom med att vara föreståndare. Den återvände Jasper hade dock inget intresse i att bli affärsman, till vännens stora förtret. Istället användes handelshusets resurser för att finansiera sonens expeditioner och äventyr, samtidigt som han söp, spelade och bjöd i överflöd.
Alla tillgångar var dock snart förbrukade och handelshuset var hårt skuldsatt. Allting beslagtogs – skepp, lokaler och alla Jaspers expeditionsfyndigheter. Ändå räckte det inte för att betala av skulderna.
Han var givetvis nedstämd, men inte särskilt ångerfull. När han halvt låg på golvet i sin fars kontor, redlöst drucken på en flaska billig rusdryck, kom hans fars närmsta vän åter till honom. Vännen beklagade sig över hur den unge Jasper hade kastat bort allt som fadern hade byggt upp, men beklagade även sitt eget misslyckande. Med ett giftdrypande farväl kastade faderns vän ett hopskrynklat papper mot sin namne. Det som stod i pappret bröt igenom Jaspers murar. Han skämdes för skadan han åsamkat och han sörjde att han aldrig tagit möjligheten att försöka försonas med sin far. Då och där svor han att återupprätta handelshuset och familjens namn, med vilka medel som än krävdes.
Första mötet
Nej, det var väl knappast mitt livs stoltaste ögonblick när jag redigt bakfull hivade mig upp från mjödstugans golv, mitt på ljusan dag. Å andra sidan var det förvisso långt ifrån min bedrövligaste stund heller. Jag behövde dock ett par dagar att återhämta mig, efter det mödosamma kringirrandet i vildmarken. Mina tidigare reskamrater hade ju åtminstone kunnat lämna mig lite proviant.
Mitt under min yrvakenhet bjöds jag föredömligt nog på vin, av en sympatisk elen. Jag minns inte vad han presenterade sig som, men han hade en iögonfallande lugg, bokstavligt talat. Således kallar jag honom nu för ”Fregano” – "luggen". Han verkade i vilket fall vara på jakt efter arbete , då det utlovade kriget uteblev. Eftersom han var trevlig (och givmild), samt behärskade såväl klinga som nål och tråd, avgjorde jag att det var dags att rycka upp mig och återuppta uppdraget. Jag rekryterade honom på momangen.
"Fregano" rekryterade i sin tur ytterligare tre lyckosökare, medan jag nyktrade till. Det var inte särskilt stort utbud kvar i tältlägret, men trots att det eventuellt rör sig om bottenskrapet ter det sig som att jag fått mig en skaplig besättning: en stridsduglig fältskär, en gänglig och nyfrälst dräng, en skogsvan vägvisare och en yxbärande rannkvinna. Vägvisaren får helt enkelt heta ”Duende” – "trollet", medan jag kallar kvinnan ”Macha” – "yxan".
Morgonen därpå gav vi oss av och tog en ansenlig del av resterande förnödenheter med oss. Resan österut gick genom obygden och var förhållandevis trist. Besättningen var dock hyfsat trevligt sällskap. Den nyfrälste drängen förkunnade friskt gällande någon form av hämnande gudom som släppt honom fri från fångendom. Numera kallar jag honom ”Prior” – "predikanten". "Fregano" verkade dock inte imponerad, utan tycks ha ett visst förakt mot all form av religionsaktivitet.
Under resan stötte vi på en grupp fiskarnomader som bjöd på fångst, i utbyte mot pengar. Rätt rimligt, ändå. Fisken smakade fint, men vi rekommenderades även att bära med oss fisk till samhället Rocheld för att få den rökt. Vi fick dessutom övernatta i fiskarnas skjulsläde. Väldans välkommet!
Efter något dussin dagars resande anlände vi till Angdalirs utkant, där man välkomnade oss från ett utkikstorn. I ett försök att känna på vattnet frågade jag först om Harwald Mannaminne – mina förelöpares lokala kontaktperson. De hänvisade oss till ett nomadläger en bit längre in i dalen. Som vi redan hade på känn verkar det som att expeditionsgruppen hamnat i onåd med lokalbefolkningen. Vi varnades för att ställa till med mer oreda, samt att vara försiktiga i vårt samband med utbölingarna. Ett råd som jag har för avsikt att hålla i åtanke, även om jag inte helt kan följa det. De beklagade även något som hänt Harwald, men jag ville inte gräva i saken, just av tidigare nämnd anledning.
Snart nådde vi nomadlägret, där vi iakttog en flagga med Eas sol som motiv. Jag hoppas att Prior inte visar sig vara alltför fanatisk i sin frälsningsverksamhet… I vilket fall klev vi in i en slags samlingspaviljong, där det fanns dryck och skaldeunderhållning. Genom värdinnan fick vi reda på att skalden var just Harwald. Så fort han tog rast kallade jag honom till mig för att höra mig för om läget i nejden.
RESEKAMRATER
”Fregano”
Han slår mig som en stabil och hyvens herre. Inledningsvis var han trevlig och behaglig, men han verkar inte riktigt komma överens med folk som propagerar för högre makter. Det känns oavsett tryggt att ha en läkekunnig man vid min sida, ifall olyckan skulle vara framme.
”Prior”
Karln verkar helt klart förtjust i sin nyfunna gud. Jag har aldrig varit överdrivet andlig, men jag vill inte inkräkta på hans kall. Det här med ”en hämndens och rättvisans gud” bäddar ju dock för vissa problem i relation till mitt uppdrag…
”Macha”
Hon har hittills inte gjort särskilt mycket väsen av sig, men jag kan tänka mig att hon låter yxan tala för henne. Det känns i alla fall tryggt att ha dem båda avlönade av mig.
”Duende”
Han är kanske inte den mest pratsamme, men han gör det han ska och verkar göra det bra. Vad mer kan man egentligen begära?