I rikemanskvarteret i staden har det på senare tid blivit allt vanligare med så kallade 'solkatter', kortvariga husdjur till familjens bortskämda småttingar. Det hela började ju rätt lugnt. "Pappa, ge mig en kanin!", "Mamma, jag ska ha en kattunge!" och liknande. Och när djuret växt till sig lite tröttnar ungen på sitt husdjur ganska snabbt, eller bara glömmer bort dess existens. Och när ingen längre bryr sig om det stackars djuret finns bara tre alternativ, antingen dör det, lär sig snabbt klara sig själv eller blir omhändertagen av en välvillig tjänare som ser dess lidande. Och det var ju hanterbart, när det handlade om vanliga djur. Men som det alltid blir när det handlar om folk med makt och pengar: mycket vill ha mer. När grannkompisen får en egen häst måste ju du ha något som bräcker det. Och med makt och pengar finns möjligheter. Så allt mer excentriska djur börjar efterfrågas. "Pappa, jag vill ha en papegoja", "Mamma, jag ska ha en giraff!" Och samma principer gäller än. Barnen tröttnar på de excentriska djuren. De släpps lösa och blir vilda eller omhändertagna. Och föräldrarna tvingas så småningom leta ännu mer excentriska varelser till sina bortskämda ungar. "Pappa, ge mig en basilisk", "Mamma jag ska ha en pegas". Legendariska varelser blir en dyr importvara. Bedragarna tjänar pengar på att gulmåla fiskmåsar, och att fast extra svansar på katter. Vissa får tag i äkta vara. Och ungarna tröttnar på sällskap och ansvar och flyttar intresset till nästa grej. En bebishydra släpps lös i stadens kloaker. En enhörning ses springa tillsammans med en flock vildhästar i Storskogen. Tjänarfamiljer ses rasta gargoyler och kalydoner i fattigkvarteret. Fiskmåsarna i hamnen parar sig med en lössläppt kockatris, och en ny art uppstår.
Och de adliga ungarna hittar nya husdjur i sagorn som de ber sina föräldrar om att fixa.
"Pappa jag ska ha en drake!", "Mamma, ge mig en demon!"
