Interaktion rollpersoner emellan

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,337
Jag har spelat en hel del Baldurs Gate 3 (ett datorspel baserat på DnD 5e) på sistone och funderar mycket på vad det gör bra som går att sno till vanligt analogt rollspel. En sak som slagit mig är att spelets absolut mest intressanta SLP är de följeslagare man har med sig, vilket i vanligt trad-rollspel hade utgjorts av medspelarnas rollpersoner. Dvs, i princip allt bra rollspelande sker RP till RP och inte, som jag är mer van vid från analoga trad-rollspel, RP till SLP. I BG3 blir att slå läger för kvällen en plats för starka känslor och drama, vilket i vanligt trad ofta bara är en transportstäcka helt utan att någon rollspelar alls. Det blir mest "jag tar första vakten" och så.
I samberättarspel faller det sig naturligt att man rollspelar sinsemellan runt hela bordet, men i trad upplever jag att spelare oftare sitter vända mot SL och väntar på att rollspela mot någon SLP som SL låter dyker upp.

Vad har ni för erfarenheter av detta? Rollspelar spelarna mycket mot varandra i din grupp? Och hur gör en som SL för att uppmuntra spelare att rollspela mer sinsemellan?
 
Last edited:

SpringandeKulle

Warrior
Joined
15 Aug 2022
Messages
202
Tja, ibland har spelledaren klagat över att hen inte får vara med så mycket... Så kan säga att det har ibland varit mycket rollspelande inom gruppen. Men i mina andra grupper så brukar spelledaren få dra mycket och sätta igång rollspelandet. Så beror mycket på deltagarna.
"vad tycker du om...", "vad är din åsikt om...", "hur känner du dig inför..." är väl klassiska öppningar för att påbörja lite rollspel.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,974
Location
Linköping
Rollpselar spelarna mycket mot varandra i din grupp?
Det går defenitivt i vågor. Ibland är vi bra på det och ibland är vi dåliga. Rätt ofta är vi 5 pappor med tidsbrist och då blir det lätt att man skippar en "onödig" dialog om vapenvård eller whatever och istället börjar prata om den kommande räd-scenen för att komma framåt med äventyret. Eller så får vi feeling och snackar in character. Finns nog inget tydligt mönster. Eller det kanske det visst gör, att det är lite regler eller att vi kan reglerna bra ökar nog sannolikheten för rollspelande.

Och hur gör en som SL för att uppmuntra spelare att rollspela mer sinsemellan?
Gestalta en SLP som snackar in character med en/flera spelare så att alla tänker "right, såhär kan man ju rollspela ja".
Eller säg "men vad säger era rollpersoner?" för att hinta lite.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,570
I min lokala grupp rollspelar fyra av spelarna mycket mot varandra. Den femte spelaren är generellt tystlåten. Den sjätte spelaren är tämligen ny både i gruppen och i hobbyn så han har, åtminstone än så länge, en mer distanserad stil. En likartad stil hade vår sjunde spelare som av personliga skäl tagit en lång paus från rollspel.

När det gäller de fyra som rollspelar mycket mot varandra krävs ingen uppmuntran. De gör i princip alltid rollpersoner som käftar med varandra men lyckas samtidigt hålla det på en bra nivå, så rollpersonerna håller ändå ihop. Om något kan jag ibland tycka att det blir för mycket internt spel. Det kan bli mycket fars och lite äventyrande, men jag är också försiktig med att ingripa. Jag vill inte förstöra det roliga för spelarna.

I den kampanj vi spelar nu, som antagligen kan klassas som en fisktank, har spelarna själva fått sätta ett gemensamt mål för rollpersonerna. Det har gett lite mer fokus på äventyrandet vilket jag tycker är bra.
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,006
Location
Umeå
I vissa grupper och settings så är det lätt att hålla igång "lägereldssnacket" och i andra kan det krävas mer ansträngning. Då brukar det vara att man får ta anteckningar och planera lite mer för att få igång det. Men jag tycker verkligen att det är spelarnas ansvar och inte spelledarens. Gör de inte sitt jobb så blir spelet lite fattigare, men det är inte spelledarens fel.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,632
Location
Uppsala
Jag borde inte svara på dina frågor (eftersom du skrev "trad") men gör det ändå under protest!

Vad har ni för erfarenheter av detta?
Skulle säga att det handlar ytterst om två saker.

1) Att placera utvecklingen runt bordet och inte i scenario/äventyr/prepp/plot. Som minimum handlar det om att låta spelare uttrycka sina rollpersoner när tillfälle ges. Inte bara i en färgscen då och då där de kan påminna andra om att de röker pipa med en yvig gest och sen fortsätta åka rälsbsus, utan som fokus.

2) Att spelarna faktiskt vill rollspela på det sättet och inte söker efter utmaning, ståry, eller andra former av underhållning som handlar mindre om interaktionen runt bordet.

Rollpselar spelarna mycket mot varandra i din grupp?
Ja! Mycket av det one-shottande jag spelleder själv handlar nästan helt om vad som händer i gruppen. Annars beror det nog faktiskt mer på vilket spel vi spelar. I Starship Troopers har det varit extremt lite roll och väldigt mycket rull.

Tycker rollspelandet är det som ger mig mest i hobbyn, i stort. Men jag tänker att den som söker mysterielösande eller min/maxning eller dylikt ser det mer som ett tillbehör än som huvudrätt.

Och hur gör en som SL för att uppmuntra spelare att rollspela mer sinsemellan?
Håller snattran och lämnar utrymmet till spelarna. :)
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,585
Location
Rissne
Jag brukar ju vilja hålla visst fokus på liksom mysteriet vi håller på och löser medan vi spelar, men för mig finns det två kategorier av rp-rp-interaktion:
  • Culture gaming-ish. Spelarna tar reda på vilken sorts efterrätter som var hippa 1926 och spelar spontant ut enb scen där de typ sätter i sig maränger och diskuterar huruvida den här nya trenden korsord kommer att hålla i sig eller om det bara är en fad. Det här brukar dyka upp så snart man har ett par spelare som är det minsta intresserade av sånt, och de senasdte 15 åren har jag ju byggt mina spelgrupper specifikt av folk som liksom… gillar sånt. Eller ja, mest har jag byggt dem av folk som vill spela mysteriefokuserat, och det verkar ha sammanfallit ganska bra. Jag kan tänka mig att det här kanske inte uppstår riktigt lika spontant bland spelare som vill ha äventyr och fart och fläkt kanske? Jag vet inte.
  • Fokus på äventyret: Det finns två sorters diskussioner mellan rollpersoner som berör själva äventyret:
    • "Vad betyder det här / vem kan vi lita på / vart ska vi gå nu": Uppstår automatiskt när det finns ett mysterium och spelarna fått ledtrådar som inte är självklara, och där spelarnas och rollpersonernas kunskap matchar. Då blir det diskussioner, och de sker oftast in-character för det finns egentligen inga skäl att gå ooc.
    • "OK, vad fan ska vi göra med den här lösningen nu då?": Dvs, det som uppstår när man löst mysteriet. Ska man "lösa problemet"? SKa man gå till polisen? Ska man ge mcguffinen till nån, isf vem? De här brukar uppstå så snart man har en lösning som inte har en absolut självklar liksom "riktning". Jag gillar att bygga mina slut så att det faktiskt ska vara lite klurigt. Klart det finns spelare som går occ här också, men rent generellt finns ganska få skäl att göra det – så även här tenderar diskussionerna att bli in-character.
När spelarna in-character kör scener i princip utan mig är ju bland det bästa jag vet, oavsett om de äter maränger eller om de tjafsar i två IRL-timmar om vad de egentligen ska göra med forskningsdatan som eventuellt kan användas för att skapa nya superhjältar. Jag avbryter sällan eller aldrig, om de inte fastnar i totala loopar och inte kommer nån vart.
 
Last edited:

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,040
Location
Stockholm
I mina grupper vill vi gärna rollspela mycket internt på samma sätt, men det blir inte ofta så mycket sånt. Vi är försiktiga och vill inte gräva allt för mycket i varandras backstory. Det känns konstlat och blir inte intuitivt - vem gräver liksom i en annan persons ”backstory” på en inflyttningsfest, liksom?

Ibland händer det dock, och då blir vi alla glada. Några saker som jag sett hjälpa:
- Scener mellan bara två spelare, men där övriga uttrycker sitt intresse som åskådare. Nyligen var jag själv publik till en sån scen, och få gav jag en medspelare ett metapoäng utifall den pushade hårt och grävde ordentligt i backstoryn hos den andre.
- Att spelledaren ger tid: det kan ta ett tag att värma upp, och om orcher attackerar bryts stämningen.
- Något yttre att ta ställning till: min egen backstory är mestadels improviserad, så den känns liksom inte underbyggt nog att dumpa på andra. Men att skvallra om en tredje part, och ta ställning? Det är nästan instinktivt!
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,632
Location
Uppsala
Det känns konstlat och blir inte intuitivt - vem gräver liksom i en annan persons ”backstory” på en inflyttningsfest, liksom?
- Tja! Du, jag hörde att du pluggar på universitetet. Vad pluggar du?
- Fan, din Zelda-t-shirt, gamear du mycket?
- Är du härifrån, eller inflyttad?
- Asså, han som styrt upp den här festen, suger inte hans musiksmak?
- Dricker du alkoholfritt?!
- Ska du med ut i trapphuset och "andas friskluft"?
- [Valfri urusel raggningsreplik]
- Satan, har du hört om [grej på nyheterna]?
- Har du sett [populär Netflixserie]? Vad tyckte du?

etc.

Backstory är inget annat än sammanhang, personlighet och relationer. Att vi ofta insisterar på att det skall finnas mörka hemligheter och att alla måste vara utvalda eller föräldralösa är ju återigen för att vi inte vågar släppa på fantastiken. ;)

En sak jag diggar i TV-serien Game of Thrones vs böckerna är att de kan samtala om lite vad som helst i serien för att bygga karaktär. Som Tywin Lannisters interaktioner med Arya, där det görs uppenbart att han förstår hennes ädla börd när hon låtsas vara tjänare. Sånt är verkligen guld—interaktioner som inte för någon handling vidare, som inte ansvarar för någonting, utan som bara bygger sammanhang, personlighet, eller relationer.
 

hedmeister

Kollegiemagistrat
Joined
15 Oct 2021
Messages
324
Backstory är inget annat än sammanhang, personlighet och relationer. Att vi ofta insisterar på att det skall finnas mörka hemligheter och att alla måste vara utvalda eller föräldralösa är ju återigen för att vi inte vågar släppa på fantastiken. ;)
Jag spelledde Ten Candles med några från jobbet och efter ett tag visade det sig att en av rollpersonerna var Benjamin Ingrosso. Gratis backstory som dessutom gav både mig och de andra spelarna mycket att jobba med!
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,570
... vem gräver liksom i en annan persons ”backstory” ...
Jag tänker att bakgrunden är ett stöd för spelaren, för att förstå rollpersonens uppfattningar om och förhållningssätt till spelvärlden. Snacket mellan rollpersonerna handlar inte direkt om bakgrunderna utan om att rollpersonerna har olika uppfattningar om lite allt möjligt. Några exempel ur min lokala spelgrupps kampanjer:
  • En rollperson lägger stor vikt vid heder, förespråkar hämnd och våldsamma lösningar. Vissa andra rollpersoner i gruppen tänker knappast i banor av heder och föredrar mindre hälsofarliga lösningar.
  • En rollperson kommer från ett närmast kommunistiskt rike och är inte bekant med konceptet pengar. Vissa andra rollpersoner i gruppen tycker att pengar är klart eftersträvansvärt.
  • En rollperson saknar sin familj och försöker finna trygghet bland de andra rollpersonerna. Det medför att hen ofta kommer med förslag på kompromisser eller vill medla om de andra bråkar.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,991
Location
Umeå
Flaggar först för att detta kommer från någon som faktiskt inte ser detta som så himla viktigt, det är inte "rollspelande" för mig i någon central mening. Jag är personen som ex. lätt skulle spela od&d med folk som höll sig helt på ett metaplan och karaktäriserade endast i slutet av spelmötet när de fått feeling och fått tillräckligt med cl rye innanför västen. Men, med det inte sagt så är det ju inget jag ogillar, tvärtom är det ju extremt trevligt och när det händer organiskt och när folk vill, så är det ofta sjukt intressant. Hela förra spelmötet i marvel-spelet vi körde vara egentligen bara en enda lång dialog mellan två RP och en SLP. Men, sen ser jag ju ingen skillnad mellan SLPs och RPs och jag förstår inte vad trad är heller, så ta detta med valfritt antal nypor salt. :)

Min erfarenhet är att det känns extremt konstigt och krystat så fort det finns ett mål bortom att agera som min karaktär. Dvs när vi i en rälsad story ala Cthulhu kommer punkten när vi interagerat med nästa "hinder" jag jag som greve adolfsroth förväntas säga "vid min räv, det var det värsta jag hört sen herrgården byggdes, eller vad säger du bäste bibliotekarie dunker?" och så ska dennes spelare svara på dialekt och dra en krigsskröna från sin familj, sen kan vi checka den boxen det här spelmötet och gå vidare till att försöka hitta platsen ledtråden pekar mot. Tycker det här går igen så fort man har en riktning, även dungar tycker jag detta karaktäriserandet som ibland är svinskoj och bra, rätt ofta kan bli konstlat och pressas in för visst är det det som "är" rollspelande? Det är min uppgift som spelare?

Kontrastera detta med ex. interaktionen mellan de två karaktärerna som spelade i grejen jag spelledde förra året som utspelades sig i lilla samhället Ferna under mitten av 1800-talet, spelarnas ageranden och porträtterande kom naturligt utifrån vad som hände, rätt ofta var de i olika scener, ibland i samma, men när en spelares karaktär greppade den andre och pressade upp honom mot väggen och hotad honom med stryk (en en alkoholiserad storväxt man, den andre tolv trettonårig pojke) så var interaktionen naturlig och kom genom spelandet, det var inte forcerat eller påtvingat, det var vad karaktären och spelaren ville göra.

Kort tycker jag just att karaktärisera (med det menar jag nu specifikt att prata in-character och beskriva/spela ut manér och gester osv) har fått en konstig unik status som "rollspelande" kontra att sammanfatta vad karaktären säger, att berätta vad hen gör, både i det lilla detaljerat och utförligt men också större svepande och över större tidsperiod blivit degraderat till något annat. Är inte allt det vi gör rollspelande? Karaktäriserandet bör ju komma från en vilja att just nu agera som min karaktär och välja ut exakt vilka ord som ska sägas och säga dem just för att jag vill det. På samma sätt som att säga "jag anfaller" bör komma från vad en karaktär och spelare vill, osv. Min erfarenhet är att denna vilja kommer automatiskt när det spelar roll att man gör det, det är inte utfyllnad och underhållning för resten av spelbordet utan jag vill fan säga dessa ord till denna karaktären för det spelar roll för mig.

Jämför exempelvis dessa två:

Vi har samma backstory, låt säga något onämnbart härjar nattetid när det är molnigt ute på landsbygden utanför Boston. Vi har samma scen där vi på en fest med societeten i Boston talar om händelserna, minglar och hoppas på att hitta någon ung kvinna att uppvakta för att kanske bli en framtida fru greve om man spelar sina kort rätt.

I den ena följer vi ledtrådarna som SL eller äventyret puttat ut längs tågrälsen, choochoo, och när vi hittat en kommer vi till nästa, oavsett om det är femton växlar där emellan så är det fortfarande räls. Vi har hittat ett lik och där hittat en ledtråd, en adress inne i boston insydd i dennes kavajslag. Vi vet alla att min uppgift som spelare är att följa ledtråden, vill jag rollspel dialog och möten kring mitt uppvaktande så kan vi såklart göra det, men det kommer inte ha någon större inpakt på vad som kommer ske.

I det andra har vi ingen räls. Vi bara interagerar och låt säga min karaktär är helt utan insikt om dessa oroligheter, pga slag och interaktioner har jag faktiskt en bild av dumma lantisar som råkat släppa lös en tjur utan att de förstått det själva. Vi kan rollspelande på, jag kanske får feeling och försöker flörta upp någon jag kan se som en blivande fru här, kanske är interaktionen sådan att den lockar med hela hennes sällskap ut till mitt gods för en större fest efter denna tillställning skett. Helt plötsligt är det inte oroligheter på landsbygden kring mitt gods, det är oroligheter kring mitt gods dit jag nu lyckats dra en hel hop unga rika från bostons societet!

Sen kommer ju någon rälsvurmare nu droppa in och säga "man kan pausa tåget och gå från rälsen också" och ja det kan man, men jag tycker det är en enorm skillnad att låta det som sker spela roll och skapa det nya vi tar avspark från och gå från tåget tjugo meter, eller rent av ta ett litet stickspår, för att sen åka tillbaka till huvudrälsen igen.

Så, min personliga erfarenhet är att karaktäriserandet kommer automatiskt när det faktiskt är något mer än utfyllnad, när orden man väljer, sättet de levereras på, oavsett om man säger dem ord för ord IC eller sammanfattar dem lite och berättar hur de levereras, när de får spela roll på ett större plan. Då blir de inte gästspel i någon annan story likt de där små ljuden i de gamla kassettböckerna som signalerade att nu, nu är det dags för nästa sida/ledtråd/förberedd scen.
 

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,337
Jag spelledde Ten Candles med några från jobbet och efter ett tag visade det sig att en av rollpersonerna var Benjamin Ingrosso. Gratis backstory som dessutom gav både mig och de andra spelarna mycket att jobba med!
Det hade varit sjukare om det visade sig att en av spelarna var Benjamin Ingrosso :D


Jag tänker att bakgrunden är ett stöd för spelaren, för att förstå rollpersonens uppfattningar om och förhållningssätt till spelvärlden. Snacket mellan rollpersonerna handlar inte direkt om bakgrunderna utan om att rollpersonerna har olika uppfattningar om lite allt möjligt. Några exempel ur min lokala spelgrupps kampanjer:
  • En rollperson lägger stor vikt vid heder, förespråkar hämnd och våldsamma lösningar. Vissa andra rollpersoner i gruppen tänker knappast i banor av heder och föredrar mindre hälsofarliga lösningar.
  • En rollperson kommer från ett närmast kommunistiskt rike och är inte bekant med konceptet pengar. Vissa andra rollpersoner i gruppen tycker att pengar är klart eftersträvansvärt.
  • En rollperson saknar sin familj och försöker finna trygghet bland de andra rollpersonerna. Det medför att hen ofta kommer med förslag på kompromisser eller vill medla om de andra bråkar.
Detta gillar jag och letar lite efter regelmekanik som ger stöd åt detta. Jag gillar iden men passions från Runequest (och dess varianter) och tror att jag kommer försöka husregla in sådana system i alla rollspel. Men har inte hunnit testa det ännu.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,991
Location
Umeå
Som ett exempel @entomophobiac påminde mig om. Under första spelmötet i kampanjen i Ferna möttes @entomophobiac s karaktär och den andre spelarens. Den andra spelarens karaktär ville ha hjälp med en sak som potentiellt hade förstört en stor del av bruket, kanske dödat flera, entos karaktär vägrade och gick därifrån. Den interaktionen var kort, lite trevande för att det var första spelmötet med dem, men mynnade ut i ett slag rent utav, men den påverkade allt som skulle komma. Det var ett stort vägval som på många sätt påverkade hela kampanjen.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,570
Detta gillar jag och letar lite efter regelmekanik som ger stöd åt detta.
I ett avsnitt av Fummelpodden pratade @ceruleanfive och hans vänner om folie. Det går i korthet går ut på att göra karaktärer som är olika på ett sådant sätt att de lyfter fram varandras olikheter. Om någon är modig framträder modet tydligare ifall någon annan är feg. Inte en regelmekanik, men en grej jag brukar påminna mina spelare om när de skapar rollpersoner, eller själv ha i bakhuvudet om jag skapar färdiga rollpersoner.
 

Rangertheman

Swashbuckler
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,162
Detta gillar jag och letar lite efter regelmekanik som ger stöd åt detta. Jag gillar iden men passions från Runequest (och dess varianter) och tror att jag kommer försöka husregla in sådana system i alla rollspel. Men har inte hunnit testa det ännu.
Bond scenes i Fantasy World.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,725
Location
Eskilstuna
I ett avsnitt av Fummelpodden pratade @ceruleanfive och hans vänner om folie. Det går i korthet går ut på att göra karaktärer som är olika på ett sådant sätt att de lyfter fram varandras olikheter. Om någon är modig framträder modet tydligare ifall någon annan är feg. Inte en regelmekanik, men en grej jag brukar påminna mina spelare om när de skapar rollpersoner, eller själv ha i bakhuvudet om jag skapar färdiga rollpersoner.
Det är inte en mekanik, men det är ett moment i karaktärsskapandet i Vindsjäl.
 
Top