Deodanders
Syntaldicus Nomenclatus
- Joined
- 24 Nov 2005
- Messages
- 600
Jag spelade mer In a Wicked Age igår. Det var jag, Jonas och en kille som heter Hans som vi nyss fått kontakt med.
Den här gången hade jag skrivit ner några egna orakelelement och använde alltså inte de Vincent Baker gjort.
Jag frågade de andra om de var sugna på ett fantasyfierat mellanöstern under tredje korståget och det tyckte de lät coolt.
Jag hade redan ett tiotal element skrivna lätt vinklade med detta i åtanke, så jag skrev trettio till. Det var förvånansvärt lätt och roligt att komma på saker som både var tillräckligt öppna för tolkning och passade med min vision. Jag var inte alltför oroad över att inte skapa tillräckligt färgstarka saker -- den specifika stämningen skapas i spel -- snarare aktsam på att inte spåna fram saker som jag själv knöt ihop i ett sammanhang redan på det stadiet.
Vi rullade en varsin T20 (Jonas och Hans två gånger) och fick fram följande element:
-En rik och karismatisk kvinna, en andlig ledare för sitt folk
-Ett ständigt brinnande ljus i svart sten, med kall låga
-En krigsherres sons självmord
-En helig plats i bergen, vaktad av en sekt maskerade till herdar
-Profetian att en enarmad man ska frälsa det heliga landet
Vi plockade ut följande karaktärer:
Kvinnan, den andlige ledaren
Krigsherren
Krigsherrens hustru
Profeten
Sektledaren
Jonas valde kvinnan, Sabiha. Hennes intresse var att hitta den enarmade frälsaren och få denne på sin sida
Hans valde krigsherren, Guillerme, som ville finna uppviglaren Sabiha och undergräva hennes ställning och betydelse
Hans fru, Calliste, ville däremot att han skulle finna det svarta ljuset åt henne för att det skulle väcka deras son till liv.
Sektledaren ville få folk att följa honom och förklara Sabiha som en falsk ledare (en intressant parallell till Guillermes mål).
Profeten ville se till att peka ut den rätta frälsaren (ett mindre användbart intresse kan jag tycka i efterhand).
Det blev flera givande scener där slutscenen lyste klarast. Kanske för att det var enda gången Jonas och Hans karaktärer konfronterade varandra direkt. Det var iallfall mycket stiligt när Jonas karaktär vann utmaningen och undvek Guillermes försök att gripa henne genom att gå honom till mötes för att släppa ut en dold dolk och sticka den i honom för att passera honom medans han föll utan att stanna och sedan fly i natten.
Något jag gillade var också när Hans tvingade mig till att komma på vem som var Callistes informatör om hans förehavanden som en konsekvens av en vunnen handling. (Guillerme hade tidigare blivit stenad av sektledaren och när hans fru senare baddade hans panna i deras kammare så kuvade han henne istället.)
Vi var överlag mycket bra på att plantera sådan här små storyfrön att göra något av och gå vidare på. Callistes kontakt visade sig vara Sabiha. Profeten mumlade något om platsen i bergen som den plats där frälsaren skulle visa sig, vilket Hans snappade upp direkt och ville spinna vidare på. Jonas hade Sabiha att knäcka sektledaren som stympat sig själv (?) för att uppfylla profetian och etablerade att frälsaren antagligen var någon annan.
I slutet så spred sig gift från Sabihas dolk genom Guillermes kropp efter hugget i armhålan. Sabiha var den enda karaktär som stod på We Owe-listan men Jonas som hennes spelare valde Guillerme som det extraelement att föra in i nästa kapitel. Hmm ...
Mindre nöjd är jag med hur jag formulerade och riktade mina intressen. I alla fall kändes det som jag snubblade nära en enmansshow några gånger när mina SLP var mer i fokus än Sabiha och Guillerme. Med tanke på att jag även skrivit äventyrselementen själv och föreslagit settingen så kändes det inte så lyckat. Jag ställde aldrig frågan rätt ut i snacket efteråt, men jag verkar också haft större behållning av spelmötet än den andra två. I slutändan så kändes det ändå bra. Så kul att jag gärna skulle spela vidare. De intressen i situationen som alla valde för sina karaktärer konfonterades och sattes på prov.
Något jag tänkte på idag som hade kunnat göra skillnad i hur saker och ting spelades ut mellan Jonas och Hans är hur vi satt runt bordet. Jag satt mitt emot dem och de bredvid varandra. Jag har en aning om att hade de setat mitt emot varandra så hade vi haft fler scener där de spelade mot varandra. En enkel sak, och därför även lätt att förbise vikten av, men verkligen något att tänka på till nästa gång.
Den här gången hade jag skrivit ner några egna orakelelement och använde alltså inte de Vincent Baker gjort.
Jag frågade de andra om de var sugna på ett fantasyfierat mellanöstern under tredje korståget och det tyckte de lät coolt.
Jag hade redan ett tiotal element skrivna lätt vinklade med detta i åtanke, så jag skrev trettio till. Det var förvånansvärt lätt och roligt att komma på saker som både var tillräckligt öppna för tolkning och passade med min vision. Jag var inte alltför oroad över att inte skapa tillräckligt färgstarka saker -- den specifika stämningen skapas i spel -- snarare aktsam på att inte spåna fram saker som jag själv knöt ihop i ett sammanhang redan på det stadiet.
Vi rullade en varsin T20 (Jonas och Hans två gånger) och fick fram följande element:
-En rik och karismatisk kvinna, en andlig ledare för sitt folk
-Ett ständigt brinnande ljus i svart sten, med kall låga
-En krigsherres sons självmord
-En helig plats i bergen, vaktad av en sekt maskerade till herdar
-Profetian att en enarmad man ska frälsa det heliga landet
Vi plockade ut följande karaktärer:
Kvinnan, den andlige ledaren
Krigsherren
Krigsherrens hustru
Profeten
Sektledaren
Jonas valde kvinnan, Sabiha. Hennes intresse var att hitta den enarmade frälsaren och få denne på sin sida
Hans valde krigsherren, Guillerme, som ville finna uppviglaren Sabiha och undergräva hennes ställning och betydelse
Hans fru, Calliste, ville däremot att han skulle finna det svarta ljuset åt henne för att det skulle väcka deras son till liv.
Sektledaren ville få folk att följa honom och förklara Sabiha som en falsk ledare (en intressant parallell till Guillermes mål).
Profeten ville se till att peka ut den rätta frälsaren (ett mindre användbart intresse kan jag tycka i efterhand).
Det blev flera givande scener där slutscenen lyste klarast. Kanske för att det var enda gången Jonas och Hans karaktärer konfronterade varandra direkt. Det var iallfall mycket stiligt när Jonas karaktär vann utmaningen och undvek Guillermes försök att gripa henne genom att gå honom till mötes för att släppa ut en dold dolk och sticka den i honom för att passera honom medans han föll utan att stanna och sedan fly i natten.
Något jag gillade var också när Hans tvingade mig till att komma på vem som var Callistes informatör om hans förehavanden som en konsekvens av en vunnen handling. (Guillerme hade tidigare blivit stenad av sektledaren och när hans fru senare baddade hans panna i deras kammare så kuvade han henne istället.)
Vi var överlag mycket bra på att plantera sådan här små storyfrön att göra något av och gå vidare på. Callistes kontakt visade sig vara Sabiha. Profeten mumlade något om platsen i bergen som den plats där frälsaren skulle visa sig, vilket Hans snappade upp direkt och ville spinna vidare på. Jonas hade Sabiha att knäcka sektledaren som stympat sig själv (?) för att uppfylla profetian och etablerade att frälsaren antagligen var någon annan.
I slutet så spred sig gift från Sabihas dolk genom Guillermes kropp efter hugget i armhålan. Sabiha var den enda karaktär som stod på We Owe-listan men Jonas som hennes spelare valde Guillerme som det extraelement att föra in i nästa kapitel. Hmm ...
Mindre nöjd är jag med hur jag formulerade och riktade mina intressen. I alla fall kändes det som jag snubblade nära en enmansshow några gånger när mina SLP var mer i fokus än Sabiha och Guillerme. Med tanke på att jag även skrivit äventyrselementen själv och föreslagit settingen så kändes det inte så lyckat. Jag ställde aldrig frågan rätt ut i snacket efteråt, men jag verkar också haft större behållning av spelmötet än den andra två. I slutändan så kändes det ändå bra. Så kul att jag gärna skulle spela vidare. De intressen i situationen som alla valde för sina karaktärer konfonterades och sattes på prov.
Något jag tänkte på idag som hade kunnat göra skillnad i hur saker och ting spelades ut mellan Jonas och Hans är hur vi satt runt bordet. Jag satt mitt emot dem och de bredvid varandra. Jag har en aning om att hade de setat mitt emot varandra så hade vi haft fler scener där de spelade mot varandra. En enkel sak, och därför även lätt att förbise vikten av, men verkligen något att tänka på till nästa gång.