Imposter syndrome?

StradhLestat

StradhLestat

Möjliggörare
Joined
8 Sep 2020
Messages
2,311
Location
Fruängen
Ibland (läs exempelvis idag) känns det som att folk ger mig credd för saker i hobbyn jag inte förtjänar.... Jag gör ju inget... Jag skriver inget, jag ger inte ut ngt, och jag kan fan inte ens rita en streckgubbe på rätt sätt Jag är bara jag...

Om detta känns flummigt, så ignorera det bara... Efter x antal öl på n spelkongressen och efter kanske inte skallen är med riktigt...men jag känner mig bara sim en bluff
 
Last edited:
Imposter syndrome är nog normaltillståndet för de flesta människor och ger förhoppningsvis en viss ödmjukhet utan att hämma så länge det inte går överstyr. Alternativet vore kanske att alla är som en viss president, varav det knappast finns plats för fler än en och knappt det.
 
Det som varit allra nyttigast för behandling av mitt eget bedragarsyndrom är helt klart att inse att alla är impostors. Jag har nu jobbat som lärare i… snart 20 år, och jag känner mig visserligen fortfarande ibland som att jag inte alls har de färdigheter och förmågor en "riktig lärare" behöver. Å andra sidan har jag insett att det har nog typ ingen annan heller. Vi alla går mest bara runt och fake it until we make it. Och dessutom: den här "när som helst upptäcker de att jag är en bluff och då får jag inte vara med längre"-delen av syndromet? Jag har sett folk bli "avslöjade". Inte fan har det hänt nåt… Åtminstone i mitt gebit ska det ganska mycket till innan man kickas för inkompetens.

Och vafan, rollspelshobbyn kan du inte ens kickas från. Vi är alla impostors, jag lovar!

(Parentetiskt: "förtjänande" är också egentligen bullshit. Det finns ingen anledning någonsin att bry sig om vad någon "förtjänar". Bättre att fokusera på vad det är bra att ge dem. Men jag inser att det är en känslomässig grej, nån social-evolutionär grej som får folk att vilja bidra till sina sociala sammanhang och det är väl för all del bra. Men känslan kan ju slå bakut också. Som ett slags allergi – där man istället för överdrivet lättretat immunförsvar har överdrivet lättretad "har jag gjort tillräckligt?"-känsla…)
 
Förutom att du och Dante gör ett fantastiskt jobb med MunkCon, är du ett väldigt bra socialt smörjmedel. Jag har lärt känna massor av trevliga människor, trots att jag tycker det är jättejobbigt att inleda ett samtal med någon okänd, tack vare att jag kunnat glida in via ditt samtal med dem. Plus att du är väldigt trevlig!
 
Precis som nämnt ovan är det ett problem i olika grad för de flesta av oss. Som @krank skriver så är det en lättnad när man inser att man inte är ensam om det, utan att de flesta känner det (och lever det).

I arbetslivet kan jag dock tycka det är frustrerande. Dels utifrån att arbetsgivaren kan slå mynt av imposter syndromet och dålig självkänsla så löneutvecklingen påverkas. Dels så kan jag ibland störa mig på det här: Att alla låtsas veta och förstå eller nicka med - för att ingen vågar, avslöja sig, sätta ner foten och säga "jag fattar inte" eller "det där tror jag är fel".
Nu har jag snart varit 10 år på samma arbetsplats så i många sammanhang har jag så pass mycket erfarenhet att jag kan trycka tillbaka syndromet. Jag vågar sätta ner foten och ibland gör jag det medvetet även om jag egentligen inte behöver bara för att skapa "högt i tak". För jag tror att "högt i tak - på riktigt" tar kol på imposter syndromet. Om alla vågar visa att det finns saker de inte kan (och att det är ok) så behöver ingen låtsas mer.

Ytterst tror jag det är ett ledningsproblem. Ledning och chefer säger sig så gärna vilja att det ska vara "högt i tak", men i samma stund vill man alltid visa självsäkerhet, trygghet, beslutsamhet - och i slutändan trumfar det "högt i tak".

Sorry om det här blev lite OT, men jag personligen tycker de här sakerna hänger tight ihop.
 
100%! Så många år jag har gått runt och känt mig som en riktigt jäkla bluff, gör det fortfarande. Det är en jobbig känsla som allt för många känner igen sig i. Har inga direkta tips om hur man slipper känslan mer än att man kan kröka bort den för stunden men det är ju ingenting jag skulle rekommendera, risk att man då efter ett tag hamnar i en grupp där man får lyssna på vad andra heter och att de också är beroende. "Hej, jag heter Daniel och jag är beroende..."

Om det är någon som känner igen sig så kan ni vända er hit.
Anonyma Alkoholister
Anonyma Narkomaner
 
@StradhLestat

Att vara en möjliggörare är också att göra ngt, även om det ibland kanske inte känns så. Du driver på, får folk känna sig välkomna och delaktiga i hobbyn, är prestigelös och framstår generellt som en sådan där en hedersknyffel som "känner alla" på det ena eller andra sättet. Jag kan önska jag hade mer sådana egenskaper själv, när jag själv brottas med mina bedragar-känslor :D
 
Professor T said:
@StradhLestat

Att vara en möjliggörare är också att göra ngt, även om det ibland kanske inte känns så. Du driver på, får folk känna sig välkomna och delaktiga i hobbyn, är prestigelös och framstår generellt som en sådan där en hedersknyffel som "känner alla" på det ena eller andra sättet. Jag kan önska jag hade mer sådana egenskaper själv, när jag själv brottas med mina bedragar-känslor :D
Click to expand...
Möjliggörare.... bra ord...och titel....

Jag ska försöka kalla mig möjliggörare ;)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top