(Detta är en ofullständig och inte helt korrläst utkast på en text om Imaytemplet. Kommentarer på innehållet är välkomna).
Imaytemplet
Imaytemplet är statsreligion i riket Forion och på den Södra kontinentens sydligaste spets. Därifrån har den spridit sig till stora delar av den Södra kontinenten, Den Stora Arkipelagen och Tarhai. I denna artikel kommer vi att gå igenom religionens absoluta grunder vad gäller teologi och traditioner.
Kosmologi
Imaytron är en henoteistisk religion som erkänner existensen av flera gudar men anser att Imay är den ende som verkligen förtjänar tillbedjan på grund av sin barmhärtighet och uppoffringar för mänskligheten. Enligt religionens lära så skapades allt ursprungligen av Dau, den gamle guden i som tillbads i Dabu. Denne anses vara en panteistisk personifikation av universum som sällan blandade sig i skapelsen direkt, men i viss mån gjorde sin vilja känd via astrologiska tecken. I det moderna Forion tillbes Dau sällan, men hans namn används ibland som en synonym till universum eller himlavalvet.
Dau skapade Mundana, stjärnorna och alla himlakroppar och satte sig därefter att meditera över sin egen skapelses mysterier. Solguden Mathebe sattes i universums mittpunkt och runt honom kretsade de fem världarna, vars namn i öster brukar benämnas Fågelstjärnan, Aftonstjärnan, Stridsstjärnan, Vandringsstjärnan och Mundana. Att världen rörde sig runt solen och inte tvärt om ansågs vara en självklarhet i det gamla Dabu, då en stillastående planet inte kunde vara en levande värld. Runt Mundana kretsar dessutom en ensam måne. Prästerskapet och de lärda i Dabu kände endast till fem magiska aspekter, Geotropin, Heliotropin, Astrtropin, Selenotropin och Teotropin, de fem beståndsdelarna som skapat universums alla plan.
Efter att ha fullbordat sin skapelse satte Dau sina många gudomliga barn att vaka över alltet och upprätthålla skapelsen. Detta var ett uppdrag som några av dem fortfarande följer medan andra med tiden glömt bort sin uppgift. I samma ögonblick som Dau skapade solen och därigenom påbörjade sin skapelse uppstod även gudens motsats Duluth, kaosfursten. Denna gudom personifierar upplösning och entropi och strävar efter att omintetgöra Daus skapelse. Duluth är egentligen inte ond i strikt bemärkelse, då hans kaotiska natur gör att han egentligen inte ens har något medvetande i att tala om. Han är dock ett ständigt hot mot universum som genom sin blotta närvaro lockar både gudar och människor till förstörelse och ondska.
Imays gåva
Imay var den mest barmhärtige och okorrumperade av alla gudar och gavs av Dau särskilda befogenheter att vaka över sina syskon och över skapelsens många lägre andar i sin faders frånvaro. Med tiden kom det att ske att några andar bands till levande väsen, vilket gav upphov till Mundanas människor och andra besjälade varelser. De besjälades uppkomst fascinerade gudarna, men Imay förtvivlade, då han såg att de människornas tillvaro var fylld av hat, egoism och våld. Än värre var det faktum att när människorna dog var deras själar dömda att vandra en kort och smärtsam tid i skuggornas och de bortglömdas rike innan de förtvinade och utplånades, ensamma i mörkret.
När Imay såg detta lidande började han gråta över skapelsens grymhet. Varje tår träffade en av de besjälade, och skänkte dem ett litet fragment av Imays väsen. Detta gav dem förmågan att älska varandra och glädjas över världen skönhet och efter döden kunde de nu undgå utplåning genom att vandra till Imays gyllene salar och där leva för evigt tillsammans med guden och de andra välsignade själarna.
I Dabu hade Imay en liten men viktig plats i templens ceremonier och tillbads med titeln ”Den Stjärnkrönte Himmelske Översteprästen av Offergåvor, Heliga Sånger och Rituella Reningsceremonier”. Han sågs dock som i första hand en väktare över tempel och mellanhand mellan människorna och Dau och hade inte någon större kult att tala om. När Dabu utplånades började Daukulten allt mer falla i glömska och ersattes av andra religioner och av förfädersdyrkan. Imaykulten fortsatte att existera men förblev en relativt lite religion i de många statsstater som tog över landet efter Dabus fall.
Inkarnationen
Tiden gick, och enligt templets lära såg Imay att många människor fortfarande valde ondskans och hatets väg och ignorerade de gudomliga fragmentens röst inom sig. Detta fick Imay att bestämma sig för att låta sig inkarneras i en människokropp i byn Viomar i vad som senare skulle bli Forion för att kunna predika sin lära direkt till människorna.
Imay hade inför sin födelse talat till tre kvinnor, de så kallade Illborna ("de välsignade"), och de hade på mirakulösa sätt blivit havande med olika delar av Imays väsen. De tre leddes av Imay till Viomar och födde där Selif i en liten grotta som idag ses som Imaytrons näst heligaste plats. Illborna, som senare skulle ges namnen Kärlek, Omtanke och Beskydd av sin son, födde olika delar av Imays jordiska form. Beskydd bar och födde Selifs kropp, varefter Omtanke höll upp barnet och andades ut den livgivande själen i barnets mun, vilket gjorde att han började andas. Sist av alla plockade kärlek upp sin son och fällde sina tårar över honom, och i och med detta fylldes han till fullo av Imays heliga ljus. Imays mödrar gav sin son namnet Selif (”den vise”) och lyckades han snart bli vald till herre av Aroch och fader till fem söner som han gav namnen Osjälviskhet, Medlidande, Tillit, och Barmhärtighet. Dessa fem skulle senare bli kända som sabinerna ("lärarna" eller "guruerna").
Senare i sitt liv erövrade han stadsstaten Hobinabraffa och lät därefter utropa det nya riket Forion. När han vid 85 års ålder låg på sin dödsbädd bad han sina söner att ge sig ut för att söka hans andra inkarnation och att fortsätta sprida läran över Mundana. Ett par år senare fann sönerna en pojke som talade med faderns röst och förde honom tillbaka till Aroch, där de klädde honom i Selifs gamla kläder. Detta har fortsätt allt sedan dess och idag sitter Selif sabbins nioåriga tjugoförsta inkarnation på rikets tron.
Andra gudar
Gudar delas upp i tre huvudsakliga kategorier i Imaytemplets lära, de barmhärtiga, de likgiltiga och de destruktiva. De barmhärtiga kännetecknas av sin kärlek till mänskligheten och vilja att förutsättningslöst hjälp dessa, och enligt ortodoxa tillbedjande är det endast Imay som direkt faller in i denna grupp, då alla andra gudar kräver någon form av tillbedjan eller offer i utbyte mot sin hjälp.
De likgiltiga är de gudar som antingen inte bryr sig om mänsklighetens öde eller som kan tänka sig att hjälpa människor i utbyte mot någon slags ersättning i form av t.ex. offergåvor.
Den tredje kategorin utgörs av Imays och mänsklighetens fiender, och dessa väsen är antingen gudar som aktivt söker skada världsaltet eller som kan tänka sig att hjälpa människor endast i utbyte mot orimligt höga priser, t.ex. människoffer.
Att tillbe de likgiltiga är i regel acceptabelt, då deras vilja sällan går emot Imays. De destruktiva är däremot förbjudna att tillbe och deras anhängare jagas aktivt av Imays tempelkrigare. Varje gång templet blir varse en ny religion eller religiös grupp tar templet ställning i frågan om den nya gudomens lära står i enighet med eller om den går emot Imaytemplets. Om den nya religionen anses vara förenlig tillåts Imaytroende tillbe denna religion vid sidan av Imaytemplets, även om en Imaytroende alltid måste sätta lojaliteten till Imay och templet före lojaliteten till andra gudar eller riskera bannlysning.
Inom Forions gränser har templets beslut betydligt större konsekvenser, där måste dels andra organiserade religioner betala särskild skatt till templet och det finns hårda regler kring mission och predikan. Dessutom förföljer tempelkrigarna aktivt förbjudna religioner och medlemskap i en olaglig grupp kan straffas med landsförvisning, slaveri eller döden.
Följande religioner är tillåtna enligt Imaytemplet:
• Allvetandets Brödraskap
• ’Asawismen
• Darkensk förfäderskult
• Jordmoderns kloster
• Mahktadyrkan
• Mamolanismen
• Martaridyrkan (i synnerhet Falyanakulten)
• Mhimrätten
• Navaredyrkan
• Samorismen
• Sungs lära
• Toshisk schamanism
• Voh- och Viakulten från Kryddöarna
• Vontartron
Följande religioner har förklarats hädiska och olagliga av Imaytemplet:
• Adaniterna
• Azradeus barn
• Commersium Lamia och andra vampyrkulter
• Demondyrkan
• Dibukkulten
• Kaas vårdare
• Khodkulten
• Rotraxdyrkan
• Xinukulten
Dessutom är alla magikerordnar som ägnar sig åt nekromanti, demonologi eller andra former av i templets ögon farlig trolldom förbjudna.
Specialfall:
• Daakkyrkan har inte officiellt förklarats kättersk eller oförenlig med Imaykulten. Däremot ses medlemskap i kyrkan eller tillbedjan av Daak och hans helgon av forianerna som en form av landsförräderi, då Daaktroende antas vara agenter för de hatade jargierna. Templet tillåter dock utlänningar med medlemskap i Daakkyrkan att verka i Forion, främst för att sabriska köpmän och Daaktroende pyar skall kunna vistas i landet. För att få äga ett exemplar av Libera eller hålla gudstjänster utanför hamnstäderna krävs speciellt tillstånd från den lokale Ciceronen. Det är dessutom förbjudet att missionera eller bygga Daakkyrkor i Forion.
• Cirzatemplet lyder under liknande regler som Daakkyrkan, men på grund av religionens icke-missionerande natur och täta koppling till cirefalierna så håller man betydigt lösare på dem. Cirefalier tillåts inte bygga tempel utanför sina egna stadsdelar eller missionera, men detta har aldrig varit något egentligt problem för dem. Konflikten med samväldet ses i grund och botten som politisk snarare än religiös.
Ilborna och Sabinerna
De tre mödrarna, Ilborna, bar namnen Kärlek, Omtanke och Beskydd. De fem sönerna namn var Tillit, Barmhärtighet, Medlidande, Givmildhet och Osälviskhet och de kallas även salinerna. Dessa åtta dygder är egenskaperna som en tillbedjande skall följa för att uppnå helighet och enighet med Imay och tillsammans med Selif sabin brukar de kallas "Den heliga familjen" (forianska: Atangue Fori).
Varje gång Selif sabin avlider så föds en ny inkarnation av Imay någonstans i Mundana och de fem sabinerna ger sig av tillsammans med särskilda sökare för att hitta unga pojkar födda högst tre år efter den förra inkarnationens död. Kandidaterna förs därefter tillbaka till Aroch, där de isoleras tillsammans med sabinerna till dess att de kan avgöra vem av dem som är den nya inkarnationen. När så väl har skett förs den nye Selif, som i regel brukar vara mellan fyra och sex år gammal, till tronsalen där ilborna och sabinerna rituellt klär honom i den förra inkarnationens kläder.
När en sabin eller en ilba dör så utser Selif sabin en ny sådan bland sina vuxna följeslagare och klär sedan rituellt honom eller henne i den avlidnas kläder. Ilborna och sabinerna anses till skillnad från Selif inte vara bokstavliga reinkarnationer av sina föregångare, även om man templet att alla medlemmar i den heliga familjen på ett mystiskt plan ändå är sammanlänkade och förenade i en obruten kedja med sina föregångare.
Själen, tauan och livet efter detta
Människan består enligt läran av tre delar, kropp, själ och ”taua”, vilket betyder fragment. Detta fragment är enligt läran en liten del av Imay, som guden i barmhärighet skänkt varje själ när han fällde sina tårar över Mundana. Tauan är den del av själen som enligt läran låter besjälade väsen känna kärlek, barmhärtighet och de andra dygdiga känslorna. Om personen handlar i enighet med tauan så blir denna starkare, men den som låter sig vägledas av onda handlingar kommer med tiden att få en allt mindre, allt svagare taua.
När ett besjälat väsen dör använder de det andliga ljuset från tauan för att hitta vägen till Imays rike och där bli en del av gudens enhet. De som har ett allt för svagt ljus kommer däremot inte att kunna hitta vägen till Imay, utan kommer istället att villa runt i mörkret och slutligen vittra bort på en del av andeplanet som Tårarnas bok kallar de bortglömdas land. För varje person som dör i ett sådant tillstånd går en liten del av Imay förlorad, men för varje ny tillbedjare som finner vägen till guden ökar hans inflytande. Det är därför extremt viktigt att kämpa för det goda i universum och se till att Imays offer inte varit förgäves.
En av de mest kontroversiella delarna av Imaytron är ”gishtawana”, det vill säga rituell avrättning av obotliga syndare. Om en person anses vara bortom all räddning och oåterkalleligen valt att tjäna ondskan så avrättas denne ceremoniellt på ett sätt som gör att tauan i dödsögonbliket frigörs från själen och sänds tillbaka till Imay snarare än att vittra och dö tillsammans med syndarens själ.
Även om det inte är en officiell del av templets lära är det en utbredd uppfattning bland folket att sådana förlorade själar ibland förvandlas till onda andar som kan återvända för att hemsöka de levande och att deras hat ibland kan förvrida dem till demoner eller skuggväsen.
De som å andra sidan dör med en stark taua kommer efter sin död att kunna hitta vägen genom de dödas land fram till Imays strålande rike. Där kommer de att uppgå i de välsignades upplysta helhet och nå gemenskap med både Imay och de andra saliga själar som lever där. Symboliskt brukar det framställas som att tauan i dödsriket blir ett ljus eller en fackla som den döde kan använda för att lysa upp sin väg genom mörkret. Eftersom onda människors taua har ett svagt ljus så kan de inte hitta vägen och blir därför fast i mörkret för att tyna bort.
Människor med särskilt stark taua anses få nästan gudomliga krafter och kallas mavanati, ”fackelbärare”, och har en ställning i religionen som påminner om Daakkyrkans helgon. Man hävdar att det ibland händer att sådana goda förfäder fungerar som språkrör mellan Imay och de dödligas värld och det uppstår ofta små kulter kring dem. Det sägs även att mavanati kan guida själar med ett svagare ljus genom mörkret och därför händer det ibland vid begravningar att man rituellt ropar på och offrar till någon känd mavanati och ber denne komma till den dödes sida för att vägleda honom eller henne till Imays rike.
Box: Hurvida tauan verkligen existerar eller ej är en tolkningsfråga. Det närmaste värdet för att beskriva den regeltekniskt är qadosh riktad mot Imaytemplet, och när en av religionens artefakter sägs mäta Imays närvaro hos någon så är det i grund och botten detta som undersöks. Artefakterna kan även i vissa fall registrera hög qadosh hos anhängare till andra religioner med liknande värderingar som Imaytron.
Ritualer
Gudstjänsten: Den viktigaste ceremonin i Imaytemplet är gudstjänsten, ilbanisawan, vars namn bokstavligen betyder ”välsignelsesammankomst”. Varje lördag, som på forianska kallas naha, möts de troende i det närmaste Imaytemplet, eller om sådant saknas, närmaste fridsamma mötesplats. I Forion gäller officiellt tempelplikt, och det är straffbart med böter eller straffarbete för alla friska troende mellan tolv och sjutio års ålder att inte närvara. Denna regel håller man väldigt hårt på i städerna, men på landsbygden är det lite si och så med denna.
Gudstjänster i Imaytemplet innehåller tre delar. Det första momentet är en bön av tacksägelse till Imay i sångform ledd av den lokale prästen och församlingsmedlemmar med särskilt god sångröst. Denna tar runt tio minuter och utförs stående. Denna bönesång kallas leue och är alltid baserad på någon av bönerna i tårarnas bok. Instrument är inte tillåtna i själva templet och sången är alltid a capella.
Det andra momentet är gruppmeditation, där församlingen under kanske en halvtimma mediterar tillsammans och försöker finna guden inom sig. Ofta sjunger prästen och dennes medhjälpare en stillsam leue under meditationen för att hjälpa deltagarna att slappna av och koncentrera sig på tauan inom sig.
Det tredje momentet är en kort predikan från böneledarens sida, oftast i form av högläsning från tårarnas bok. Det är också under detta moment som prästen läser upp eventuella deklarationer eller nyheter som templet önskar förmedla till församlingarna eller förklarar sina personliga reflektioner över tron eller händelser under den gångna veckan. Gudstjänsten avslutas efter runt en timma med att böneledaren välsignar de församlade.
Gishtawana: Gishtawana (”frigörelsen”) är en rituell avrättning av obotliga syndare och brottslingar. Riten är avsedd att skilja en person från sitt gudomliga fragment, sin taua, och låter fragmentet återvända till Imay istället för att förgås med syndaren i de bortglömdas rike efter döden. Det är viktigt att påpeka att templet endast anser att denna ceremoni kan utföras på personer som redan är att betrakta som oåterkalleligt fördömda, att försöka sända en person som ännu har möjlighet till frälsning till de bortglömdas land vore ett fasansfullt brott och man hävdar att om en oskyldig utsätts för ceremonin så kommer Imay genast att skänka personen en ny taua.
Gishtawana är en av religionens mest kontroversiella aspekter, då den ibland missförstås som att templet avrättar alla som inte genast tar till sig Imaytron efter att ha fått höra talas om den. Eftersom att religionen anser att alla människor bär en del av Imay inom sig och att även den som är omedveten om templets lära kan nå frälsning genom att stärka godheten inom sig så är man inte automatiskt fördömd om man inte genast konvertrerar, även om templet säger att dess lära är den enda helt säkra vägen till frälsnig.
Templet avrättar dock regelbundet förbrytare som genom antingen återfall eller särskilt grymma brott anses ha visat ett totalt avståndstagande från Imay. Inom Forion är detta även ett vanligt brott för grov hädelse eller kätteri mot templets lära och under heliga krig, såsom den förste Selif sabins erövring av Hobinabraffa eller under det forianska inbördeskriget, hände det ofta att templet lät avrätta fiendesoldater som vägrade omvända sig och svära trohet till Selif sabin.
Straffet är dock ovanligt, mycket vanligare är att en svår syndare tas som slav av templet i hopp om att brottslingen under dess vägledning skall kunna återfinna den rätta vägen till frälsning och förlåtelse.
Själva avrättningen inleds med att den dödsdömde binds fast, varefter prästen sjunger en lång leue över denne och ceremoniellt gör huggande rörelser med en järnkniv över dennes huvud för att symboliskt kapa banden mellan tauan och den dödsdömdes kropp och själ. Därefter håller prästen sin heliga kalk under den dödsdömdes näsa och mun och befaller tauan att lämna kroppen och gå ned i kalken. Så fort detta har skett stiger bödeln, som vanligtvis är en tempelkrigare, fram och antingen kapar eller krossar den dödsdömdes huvud.
Symbolik
Siffran 9 är central inom Imaytemplet, specifikt i formen 1+3+5.
1 är Selif sabin, Imays levande inkarnation. Symboliseras av en cirkel.
3 är de tre mödrarna, de som födde Selifs kropp, skäl och taua. Symboliseras av en triangel.
5 är de fem sönerna, Selifs beskyddare vars uppdrag det är att finna den nya inkarnationen. Syboliseras av en pentagon.
9 är den heliga familjen, inkarnationen omgiven av de goda gärningarnas namn. Symboliseras av lumawatan, ”familjepiktogrammet” eller "den heliga familjens sköld", en triangel inuti en cirkel inuti en pentagon.
Religionen utanför Forion
Den stora Arkipelagen: Den största gruppen Imaytroende utanför Forion lever i den stora arkipelagen, dit religionen anlände på 1400-talet e.D. (Mer info behövs).
Kryddöarna: Imayton har funnits på kryddöarna mycket länge och anlände i samband med den första stora missionen. Trots att endast runt var tjugonde kryddöing direkt anser sig tillhöra religionen har templet och den forianska kulturen hög ställning på ögruppen.
Tarhai: Den religiösa utvecklingen på Tarhai har varit mycket märklig. De första missionärerna nådde ögruppen under den stora missionen under den tredje Selif sabin på 1070-talet e.D. Missionen gick inledningsvis trögt hos de vulkandyrkande och våldsamma tarhaierna, men efter en tid började inhemska predikanter synkretisera Imaytron med den långt äldre tillbedjan av Ahidan, vulkanhärskaren som i tidernas begynnelse skapat ordning i världen genom att tämja vulkanerna. Detta i kombination med att missionärerna lärde sig appellera till tarhaiernas djupt rotade känsla för personlig heder fick religionen att sprida sig snabbt över ögruppen. År 1132 e.D. ockuperades öarna av Menon-Aun och först år 2532 e.D. kunde man slutligen slänga ut aunurierna. Under den långa frihetskampen hade Imaytemplet regelbundet sänt tempelkrigare för att bistå tarhaierna och den av aunurierna förbjudna dyrkan av Ahidan kom att bli en symbol för frihet och nationell stolthet.
Trots goda relationer mellan Forion och Tarhai har det tarhaiska Ahidantemplet kommit att utvecklas något annorlunda från det forianska modertemplet, även om det inte finns någon individuell schism mellan de två. De tarhaiska översteprästerna erkänner Selif sabin som en levande inkarnation av Ahidan, men man vägrar underkasta sig andra jordiska auktoriteter än den tarhaiske kejsaren. Det tarhaiska templets heliga bok är Tohrikan, en tarhaisk översättning av de första tre delarna av Tårarnas bok samt tjugo böcker författade under den aunriska ockupationen av tarhaiska präster och mystiker. Denna bok innehåller bland annat flera referenser till myten om Ahidans kamp mot vulkangudinnan Ihani och frihetskrigets hjältedåd.
Mio-Enara: Forion har under årens lopp genomfört flera missionsförsök mot öarna Mio och Enara. Få av dessa har i slutändan vunnit några bestående konvertiter då öns många stammar skiljs åt av enorma vildmarker och ödsliga djungler. I nuläget har forianerna uppfört ett mindre tempel i byn Mio-kaon, där ett par hundra av invånarna konverterat, och en minde missionsstation i Laono.
Imaytemplet
Imaytemplet är statsreligion i riket Forion och på den Södra kontinentens sydligaste spets. Därifrån har den spridit sig till stora delar av den Södra kontinenten, Den Stora Arkipelagen och Tarhai. I denna artikel kommer vi att gå igenom religionens absoluta grunder vad gäller teologi och traditioner.
Kosmologi
Imaytron är en henoteistisk religion som erkänner existensen av flera gudar men anser att Imay är den ende som verkligen förtjänar tillbedjan på grund av sin barmhärtighet och uppoffringar för mänskligheten. Enligt religionens lära så skapades allt ursprungligen av Dau, den gamle guden i som tillbads i Dabu. Denne anses vara en panteistisk personifikation av universum som sällan blandade sig i skapelsen direkt, men i viss mån gjorde sin vilja känd via astrologiska tecken. I det moderna Forion tillbes Dau sällan, men hans namn används ibland som en synonym till universum eller himlavalvet.
Dau skapade Mundana, stjärnorna och alla himlakroppar och satte sig därefter att meditera över sin egen skapelses mysterier. Solguden Mathebe sattes i universums mittpunkt och runt honom kretsade de fem världarna, vars namn i öster brukar benämnas Fågelstjärnan, Aftonstjärnan, Stridsstjärnan, Vandringsstjärnan och Mundana. Att världen rörde sig runt solen och inte tvärt om ansågs vara en självklarhet i det gamla Dabu, då en stillastående planet inte kunde vara en levande värld. Runt Mundana kretsar dessutom en ensam måne. Prästerskapet och de lärda i Dabu kände endast till fem magiska aspekter, Geotropin, Heliotropin, Astrtropin, Selenotropin och Teotropin, de fem beståndsdelarna som skapat universums alla plan.
Efter att ha fullbordat sin skapelse satte Dau sina många gudomliga barn att vaka över alltet och upprätthålla skapelsen. Detta var ett uppdrag som några av dem fortfarande följer medan andra med tiden glömt bort sin uppgift. I samma ögonblick som Dau skapade solen och därigenom påbörjade sin skapelse uppstod även gudens motsats Duluth, kaosfursten. Denna gudom personifierar upplösning och entropi och strävar efter att omintetgöra Daus skapelse. Duluth är egentligen inte ond i strikt bemärkelse, då hans kaotiska natur gör att han egentligen inte ens har något medvetande i att tala om. Han är dock ett ständigt hot mot universum som genom sin blotta närvaro lockar både gudar och människor till förstörelse och ondska.
Imays gåva
Imay var den mest barmhärtige och okorrumperade av alla gudar och gavs av Dau särskilda befogenheter att vaka över sina syskon och över skapelsens många lägre andar i sin faders frånvaro. Med tiden kom det att ske att några andar bands till levande väsen, vilket gav upphov till Mundanas människor och andra besjälade varelser. De besjälades uppkomst fascinerade gudarna, men Imay förtvivlade, då han såg att de människornas tillvaro var fylld av hat, egoism och våld. Än värre var det faktum att när människorna dog var deras själar dömda att vandra en kort och smärtsam tid i skuggornas och de bortglömdas rike innan de förtvinade och utplånades, ensamma i mörkret.
När Imay såg detta lidande började han gråta över skapelsens grymhet. Varje tår träffade en av de besjälade, och skänkte dem ett litet fragment av Imays väsen. Detta gav dem förmågan att älska varandra och glädjas över världen skönhet och efter döden kunde de nu undgå utplåning genom att vandra till Imays gyllene salar och där leva för evigt tillsammans med guden och de andra välsignade själarna.
I Dabu hade Imay en liten men viktig plats i templens ceremonier och tillbads med titeln ”Den Stjärnkrönte Himmelske Översteprästen av Offergåvor, Heliga Sånger och Rituella Reningsceremonier”. Han sågs dock som i första hand en väktare över tempel och mellanhand mellan människorna och Dau och hade inte någon större kult att tala om. När Dabu utplånades började Daukulten allt mer falla i glömska och ersattes av andra religioner och av förfädersdyrkan. Imaykulten fortsatte att existera men förblev en relativt lite religion i de många statsstater som tog över landet efter Dabus fall.
Inkarnationen
Tiden gick, och enligt templets lära såg Imay att många människor fortfarande valde ondskans och hatets väg och ignorerade de gudomliga fragmentens röst inom sig. Detta fick Imay att bestämma sig för att låta sig inkarneras i en människokropp i byn Viomar i vad som senare skulle bli Forion för att kunna predika sin lära direkt till människorna.
Imay hade inför sin födelse talat till tre kvinnor, de så kallade Illborna ("de välsignade"), och de hade på mirakulösa sätt blivit havande med olika delar av Imays väsen. De tre leddes av Imay till Viomar och födde där Selif i en liten grotta som idag ses som Imaytrons näst heligaste plats. Illborna, som senare skulle ges namnen Kärlek, Omtanke och Beskydd av sin son, födde olika delar av Imays jordiska form. Beskydd bar och födde Selifs kropp, varefter Omtanke höll upp barnet och andades ut den livgivande själen i barnets mun, vilket gjorde att han började andas. Sist av alla plockade kärlek upp sin son och fällde sina tårar över honom, och i och med detta fylldes han till fullo av Imays heliga ljus. Imays mödrar gav sin son namnet Selif (”den vise”) och lyckades han snart bli vald till herre av Aroch och fader till fem söner som han gav namnen Osjälviskhet, Medlidande, Tillit, och Barmhärtighet. Dessa fem skulle senare bli kända som sabinerna ("lärarna" eller "guruerna").
Senare i sitt liv erövrade han stadsstaten Hobinabraffa och lät därefter utropa det nya riket Forion. När han vid 85 års ålder låg på sin dödsbädd bad han sina söner att ge sig ut för att söka hans andra inkarnation och att fortsätta sprida läran över Mundana. Ett par år senare fann sönerna en pojke som talade med faderns röst och förde honom tillbaka till Aroch, där de klädde honom i Selifs gamla kläder. Detta har fortsätt allt sedan dess och idag sitter Selif sabbins nioåriga tjugoförsta inkarnation på rikets tron.
Andra gudar
Gudar delas upp i tre huvudsakliga kategorier i Imaytemplets lära, de barmhärtiga, de likgiltiga och de destruktiva. De barmhärtiga kännetecknas av sin kärlek till mänskligheten och vilja att förutsättningslöst hjälp dessa, och enligt ortodoxa tillbedjande är det endast Imay som direkt faller in i denna grupp, då alla andra gudar kräver någon form av tillbedjan eller offer i utbyte mot sin hjälp.
De likgiltiga är de gudar som antingen inte bryr sig om mänsklighetens öde eller som kan tänka sig att hjälpa människor i utbyte mot någon slags ersättning i form av t.ex. offergåvor.
Den tredje kategorin utgörs av Imays och mänsklighetens fiender, och dessa väsen är antingen gudar som aktivt söker skada världsaltet eller som kan tänka sig att hjälpa människor endast i utbyte mot orimligt höga priser, t.ex. människoffer.
Att tillbe de likgiltiga är i regel acceptabelt, då deras vilja sällan går emot Imays. De destruktiva är däremot förbjudna att tillbe och deras anhängare jagas aktivt av Imays tempelkrigare. Varje gång templet blir varse en ny religion eller religiös grupp tar templet ställning i frågan om den nya gudomens lära står i enighet med eller om den går emot Imaytemplets. Om den nya religionen anses vara förenlig tillåts Imaytroende tillbe denna religion vid sidan av Imaytemplets, även om en Imaytroende alltid måste sätta lojaliteten till Imay och templet före lojaliteten till andra gudar eller riskera bannlysning.
Inom Forions gränser har templets beslut betydligt större konsekvenser, där måste dels andra organiserade religioner betala särskild skatt till templet och det finns hårda regler kring mission och predikan. Dessutom förföljer tempelkrigarna aktivt förbjudna religioner och medlemskap i en olaglig grupp kan straffas med landsförvisning, slaveri eller döden.
Följande religioner är tillåtna enligt Imaytemplet:
• Allvetandets Brödraskap
• ’Asawismen
• Darkensk förfäderskult
• Jordmoderns kloster
• Mahktadyrkan
• Mamolanismen
• Martaridyrkan (i synnerhet Falyanakulten)
• Mhimrätten
• Navaredyrkan
• Samorismen
• Sungs lära
• Toshisk schamanism
• Voh- och Viakulten från Kryddöarna
• Vontartron
Följande religioner har förklarats hädiska och olagliga av Imaytemplet:
• Adaniterna
• Azradeus barn
• Commersium Lamia och andra vampyrkulter
• Demondyrkan
• Dibukkulten
• Kaas vårdare
• Khodkulten
• Rotraxdyrkan
• Xinukulten
Dessutom är alla magikerordnar som ägnar sig åt nekromanti, demonologi eller andra former av i templets ögon farlig trolldom förbjudna.
Specialfall:
• Daakkyrkan har inte officiellt förklarats kättersk eller oförenlig med Imaykulten. Däremot ses medlemskap i kyrkan eller tillbedjan av Daak och hans helgon av forianerna som en form av landsförräderi, då Daaktroende antas vara agenter för de hatade jargierna. Templet tillåter dock utlänningar med medlemskap i Daakkyrkan att verka i Forion, främst för att sabriska köpmän och Daaktroende pyar skall kunna vistas i landet. För att få äga ett exemplar av Libera eller hålla gudstjänster utanför hamnstäderna krävs speciellt tillstånd från den lokale Ciceronen. Det är dessutom förbjudet att missionera eller bygga Daakkyrkor i Forion.
• Cirzatemplet lyder under liknande regler som Daakkyrkan, men på grund av religionens icke-missionerande natur och täta koppling till cirefalierna så håller man betydigt lösare på dem. Cirefalier tillåts inte bygga tempel utanför sina egna stadsdelar eller missionera, men detta har aldrig varit något egentligt problem för dem. Konflikten med samväldet ses i grund och botten som politisk snarare än religiös.
Ilborna och Sabinerna
De tre mödrarna, Ilborna, bar namnen Kärlek, Omtanke och Beskydd. De fem sönerna namn var Tillit, Barmhärtighet, Medlidande, Givmildhet och Osälviskhet och de kallas även salinerna. Dessa åtta dygder är egenskaperna som en tillbedjande skall följa för att uppnå helighet och enighet med Imay och tillsammans med Selif sabin brukar de kallas "Den heliga familjen" (forianska: Atangue Fori).
Varje gång Selif sabin avlider så föds en ny inkarnation av Imay någonstans i Mundana och de fem sabinerna ger sig av tillsammans med särskilda sökare för att hitta unga pojkar födda högst tre år efter den förra inkarnationens död. Kandidaterna förs därefter tillbaka till Aroch, där de isoleras tillsammans med sabinerna till dess att de kan avgöra vem av dem som är den nya inkarnationen. När så väl har skett förs den nye Selif, som i regel brukar vara mellan fyra och sex år gammal, till tronsalen där ilborna och sabinerna rituellt klär honom i den förra inkarnationens kläder.
När en sabin eller en ilba dör så utser Selif sabin en ny sådan bland sina vuxna följeslagare och klär sedan rituellt honom eller henne i den avlidnas kläder. Ilborna och sabinerna anses till skillnad från Selif inte vara bokstavliga reinkarnationer av sina föregångare, även om man templet att alla medlemmar i den heliga familjen på ett mystiskt plan ändå är sammanlänkade och förenade i en obruten kedja med sina föregångare.
Själen, tauan och livet efter detta
Människan består enligt läran av tre delar, kropp, själ och ”taua”, vilket betyder fragment. Detta fragment är enligt läran en liten del av Imay, som guden i barmhärighet skänkt varje själ när han fällde sina tårar över Mundana. Tauan är den del av själen som enligt läran låter besjälade väsen känna kärlek, barmhärtighet och de andra dygdiga känslorna. Om personen handlar i enighet med tauan så blir denna starkare, men den som låter sig vägledas av onda handlingar kommer med tiden att få en allt mindre, allt svagare taua.
När ett besjälat väsen dör använder de det andliga ljuset från tauan för att hitta vägen till Imays rike och där bli en del av gudens enhet. De som har ett allt för svagt ljus kommer däremot inte att kunna hitta vägen till Imay, utan kommer istället att villa runt i mörkret och slutligen vittra bort på en del av andeplanet som Tårarnas bok kallar de bortglömdas land. För varje person som dör i ett sådant tillstånd går en liten del av Imay förlorad, men för varje ny tillbedjare som finner vägen till guden ökar hans inflytande. Det är därför extremt viktigt att kämpa för det goda i universum och se till att Imays offer inte varit förgäves.
En av de mest kontroversiella delarna av Imaytron är ”gishtawana”, det vill säga rituell avrättning av obotliga syndare. Om en person anses vara bortom all räddning och oåterkalleligen valt att tjäna ondskan så avrättas denne ceremoniellt på ett sätt som gör att tauan i dödsögonbliket frigörs från själen och sänds tillbaka till Imay snarare än att vittra och dö tillsammans med syndarens själ.
Även om det inte är en officiell del av templets lära är det en utbredd uppfattning bland folket att sådana förlorade själar ibland förvandlas till onda andar som kan återvända för att hemsöka de levande och att deras hat ibland kan förvrida dem till demoner eller skuggväsen.
De som å andra sidan dör med en stark taua kommer efter sin död att kunna hitta vägen genom de dödas land fram till Imays strålande rike. Där kommer de att uppgå i de välsignades upplysta helhet och nå gemenskap med både Imay och de andra saliga själar som lever där. Symboliskt brukar det framställas som att tauan i dödsriket blir ett ljus eller en fackla som den döde kan använda för att lysa upp sin väg genom mörkret. Eftersom onda människors taua har ett svagt ljus så kan de inte hitta vägen och blir därför fast i mörkret för att tyna bort.
Människor med särskilt stark taua anses få nästan gudomliga krafter och kallas mavanati, ”fackelbärare”, och har en ställning i religionen som påminner om Daakkyrkans helgon. Man hävdar att det ibland händer att sådana goda förfäder fungerar som språkrör mellan Imay och de dödligas värld och det uppstår ofta små kulter kring dem. Det sägs även att mavanati kan guida själar med ett svagare ljus genom mörkret och därför händer det ibland vid begravningar att man rituellt ropar på och offrar till någon känd mavanati och ber denne komma till den dödes sida för att vägleda honom eller henne till Imays rike.
Box: Hurvida tauan verkligen existerar eller ej är en tolkningsfråga. Det närmaste värdet för att beskriva den regeltekniskt är qadosh riktad mot Imaytemplet, och när en av religionens artefakter sägs mäta Imays närvaro hos någon så är det i grund och botten detta som undersöks. Artefakterna kan även i vissa fall registrera hög qadosh hos anhängare till andra religioner med liknande värderingar som Imaytron.
Ritualer
Gudstjänsten: Den viktigaste ceremonin i Imaytemplet är gudstjänsten, ilbanisawan, vars namn bokstavligen betyder ”välsignelsesammankomst”. Varje lördag, som på forianska kallas naha, möts de troende i det närmaste Imaytemplet, eller om sådant saknas, närmaste fridsamma mötesplats. I Forion gäller officiellt tempelplikt, och det är straffbart med böter eller straffarbete för alla friska troende mellan tolv och sjutio års ålder att inte närvara. Denna regel håller man väldigt hårt på i städerna, men på landsbygden är det lite si och så med denna.
Gudstjänster i Imaytemplet innehåller tre delar. Det första momentet är en bön av tacksägelse till Imay i sångform ledd av den lokale prästen och församlingsmedlemmar med särskilt god sångröst. Denna tar runt tio minuter och utförs stående. Denna bönesång kallas leue och är alltid baserad på någon av bönerna i tårarnas bok. Instrument är inte tillåtna i själva templet och sången är alltid a capella.
Det andra momentet är gruppmeditation, där församlingen under kanske en halvtimma mediterar tillsammans och försöker finna guden inom sig. Ofta sjunger prästen och dennes medhjälpare en stillsam leue under meditationen för att hjälpa deltagarna att slappna av och koncentrera sig på tauan inom sig.
Det tredje momentet är en kort predikan från böneledarens sida, oftast i form av högläsning från tårarnas bok. Det är också under detta moment som prästen läser upp eventuella deklarationer eller nyheter som templet önskar förmedla till församlingarna eller förklarar sina personliga reflektioner över tron eller händelser under den gångna veckan. Gudstjänsten avslutas efter runt en timma med att böneledaren välsignar de församlade.
Gishtawana: Gishtawana (”frigörelsen”) är en rituell avrättning av obotliga syndare och brottslingar. Riten är avsedd att skilja en person från sitt gudomliga fragment, sin taua, och låter fragmentet återvända till Imay istället för att förgås med syndaren i de bortglömdas rike efter döden. Det är viktigt att påpeka att templet endast anser att denna ceremoni kan utföras på personer som redan är att betrakta som oåterkalleligt fördömda, att försöka sända en person som ännu har möjlighet till frälsning till de bortglömdas land vore ett fasansfullt brott och man hävdar att om en oskyldig utsätts för ceremonin så kommer Imay genast att skänka personen en ny taua.
Gishtawana är en av religionens mest kontroversiella aspekter, då den ibland missförstås som att templet avrättar alla som inte genast tar till sig Imaytron efter att ha fått höra talas om den. Eftersom att religionen anser att alla människor bär en del av Imay inom sig och att även den som är omedveten om templets lära kan nå frälsning genom att stärka godheten inom sig så är man inte automatiskt fördömd om man inte genast konvertrerar, även om templet säger att dess lära är den enda helt säkra vägen till frälsnig.
Templet avrättar dock regelbundet förbrytare som genom antingen återfall eller särskilt grymma brott anses ha visat ett totalt avståndstagande från Imay. Inom Forion är detta även ett vanligt brott för grov hädelse eller kätteri mot templets lära och under heliga krig, såsom den förste Selif sabins erövring av Hobinabraffa eller under det forianska inbördeskriget, hände det ofta att templet lät avrätta fiendesoldater som vägrade omvända sig och svära trohet till Selif sabin.
Straffet är dock ovanligt, mycket vanligare är att en svår syndare tas som slav av templet i hopp om att brottslingen under dess vägledning skall kunna återfinna den rätta vägen till frälsning och förlåtelse.
Själva avrättningen inleds med att den dödsdömde binds fast, varefter prästen sjunger en lång leue över denne och ceremoniellt gör huggande rörelser med en järnkniv över dennes huvud för att symboliskt kapa banden mellan tauan och den dödsdömdes kropp och själ. Därefter håller prästen sin heliga kalk under den dödsdömdes näsa och mun och befaller tauan att lämna kroppen och gå ned i kalken. Så fort detta har skett stiger bödeln, som vanligtvis är en tempelkrigare, fram och antingen kapar eller krossar den dödsdömdes huvud.
Symbolik
Siffran 9 är central inom Imaytemplet, specifikt i formen 1+3+5.
1 är Selif sabin, Imays levande inkarnation. Symboliseras av en cirkel.
3 är de tre mödrarna, de som födde Selifs kropp, skäl och taua. Symboliseras av en triangel.
5 är de fem sönerna, Selifs beskyddare vars uppdrag det är att finna den nya inkarnationen. Syboliseras av en pentagon.
9 är den heliga familjen, inkarnationen omgiven av de goda gärningarnas namn. Symboliseras av lumawatan, ”familjepiktogrammet” eller "den heliga familjens sköld", en triangel inuti en cirkel inuti en pentagon.
Religionen utanför Forion
Den stora Arkipelagen: Den största gruppen Imaytroende utanför Forion lever i den stora arkipelagen, dit religionen anlände på 1400-talet e.D. (Mer info behövs).
Kryddöarna: Imayton har funnits på kryddöarna mycket länge och anlände i samband med den första stora missionen. Trots att endast runt var tjugonde kryddöing direkt anser sig tillhöra religionen har templet och den forianska kulturen hög ställning på ögruppen.
Tarhai: Den religiösa utvecklingen på Tarhai har varit mycket märklig. De första missionärerna nådde ögruppen under den stora missionen under den tredje Selif sabin på 1070-talet e.D. Missionen gick inledningsvis trögt hos de vulkandyrkande och våldsamma tarhaierna, men efter en tid började inhemska predikanter synkretisera Imaytron med den långt äldre tillbedjan av Ahidan, vulkanhärskaren som i tidernas begynnelse skapat ordning i världen genom att tämja vulkanerna. Detta i kombination med att missionärerna lärde sig appellera till tarhaiernas djupt rotade känsla för personlig heder fick religionen att sprida sig snabbt över ögruppen. År 1132 e.D. ockuperades öarna av Menon-Aun och först år 2532 e.D. kunde man slutligen slänga ut aunurierna. Under den långa frihetskampen hade Imaytemplet regelbundet sänt tempelkrigare för att bistå tarhaierna och den av aunurierna förbjudna dyrkan av Ahidan kom att bli en symbol för frihet och nationell stolthet.
Trots goda relationer mellan Forion och Tarhai har det tarhaiska Ahidantemplet kommit att utvecklas något annorlunda från det forianska modertemplet, även om det inte finns någon individuell schism mellan de två. De tarhaiska översteprästerna erkänner Selif sabin som en levande inkarnation av Ahidan, men man vägrar underkasta sig andra jordiska auktoriteter än den tarhaiske kejsaren. Det tarhaiska templets heliga bok är Tohrikan, en tarhaisk översättning av de första tre delarna av Tårarnas bok samt tjugo böcker författade under den aunriska ockupationen av tarhaiska präster och mystiker. Denna bok innehåller bland annat flera referenser till myten om Ahidans kamp mot vulkangudinnan Ihani och frihetskrigets hjältedåd.
Mio-Enara: Forion har under årens lopp genomfört flera missionsförsök mot öarna Mio och Enara. Få av dessa har i slutändan vunnit några bestående konvertiter då öns många stammar skiljs åt av enorma vildmarker och ödsliga djungler. I nuläget har forianerna uppfört ett mindre tempel i byn Mio-kaon, där ett par hundra av invånarna konverterat, och en minde missionsstation i Laono.
