Ikväll har jag spelat Wicked Archipelago (Archipelago med setup och från In a Wicked Age) med två kollegor. Vi använde oraklet City-States of Venus, och det blev en sword & sorcery-historia som utspelade i statsstaten Soloi.
Fram till nyligen styrdes staden av ett barn, men när vårt spel började hade det precis erövrats av Kirizal, ledare för en växande hop med barbarer som var trötta på att städernas härskare roffade åt sig det sinande vattnet istället för att folk skulle kunna leva på det. Nu låter han kanske lite sympatisk, men Kirizal ordnade också offentliga avrättningar, prydde sig och sina undersåtar med människoben, och bar en mantel av huvuden han tagit som troféer.
I skaran kring barnhärskaren Cossus Karpos fanns Bilal, en gång född som barbar men sedan tagen som slav till Soloi där de rika och mäktiga hade glädje av hans telepatiska krafter. Nyligen hade han fått reda på en stor hemlighet: någonstans i palatset fanns ett föremål som hämmade hans och andra telepaters krafter! Han böjde nacke för sin härskare så länge, och väntade på sin chans att smyga in i palatset...
Den kom när han stötte ihop med Ocella, en kammarjungru med en törst att få hämnas på sin älsk… husfru, vars huvud numer prydde Kirizals mantel. Hon vandrade gatorna med sina mjuka fötter med den forne hjälten Kyros svärd – stulet från hans grav i hopp om att det skulle skänka henne mod och kraft – i ett bylte på sin rygg.
Efter några scener Bilal och Ocella gick runt i staden var för sig möttes de, och smög någon dag senare in i palatset tillsammans med en av Cossus Karpos skickligaste soldater. Av en otrolig slump fann de barbarhövdingen nästan helt ensam i tronsalen, men soldatens försök att mörda hövdingen gick om intet.
I uppståndelsen lyckades Bilal dra med sig Ocella ner i palatsets innersta, och tillsammans nådde de kammaren där en stor spira prydd av en glödande smaragd fanns. Med motkravet att Bilal skulle skänka henne hemska krafter svingade Ocella svärdet och släppte telepatens krafter fria.
Innan de två hunnit hämta sig ordentligt var Kirizal och hans två mest trogna där också, och Kirizal förstod var den riktiga makten fanns. Han lyckades värja sig från telepatens försök att använda sina krafter för att avlägnsa den skyddande hjälmen (alla vet ju att en bronshjälm kan skärma ditt sinne från telepaters påverkan!).
Ocella i sin tur riktade Kyros svärd mot barbaren, men hon var ingen härdad mördare. Ingen soldat. Med ett plågat kvidande bad hon Bilal att göra henne till ett monster. Telepaten samlade skuggor från rummets hörn och blåste in i Ocella – men hennes kropp kunde inte hantera de mystiska krafterna. Hennes arm svartnade allt mer, från fingertopparna och uppåt, och tycktes vrida sig och droppa av svart sörja. Hon gav upp ett blodisande skri och svimmade. Svärdet låg fritt att ta för Kirizal, som sedan vände sig mot telepaten för att förhandla.
Kirizal var inte den som burkade komma mer erbjudanden, det visste han och han sa det till och med själv, men Bilal hade förmågor ingen skådat förut. Barbarhövdingen ville att de skulle slå sig samman. Telepaten ville ha frihet, frihet att kunna välja själv. En bräcklig allians formades – sannolikt en som skulle sluta med att någon av dem skulle behöva döda den andre längre fram…
Och Ocella? Längst bak i Kirizals följe knarrar en kärra dragen av två ödlor. Där sitter hon, den svartögda, och svarar bara halvt förståeligt på frågor i esoteriska spörsmål. Bredvid sig har hon en gammal skalle som hon talar till som vore det hennes älskade.