Nekromanti Icke rollspelande rollspelare?

C

ClawHawk

Veteran
Joined
10 Dec 2004
Messages
169
Location
Umeå
Någon som har förslag på hur man får rollspelare som inte rollspela att bli mer intresserade i rollspelandet, och sluta försöka "regelmaxa" sina RP?

Just nu finns det nämligen ett problem i vår spelgrupp: Det finns några som verkligen rollspelar och höjer stämningen, men framförallt en har väldiga problem med just den (enligt mig viktiga)delen av rollspelandet, det är till och med så att den personen börjar klaga på de andra medlemmarna i gruppen, när de rollspelar.
Dessutom anser sammma person att han alltid har rätt(även över SL). Samt anser han att HAN är den som rollspelar bäst (får man uppfattningen av)! :gremmad:
 
Släng ett problem i huvudet på honom som inte går (alternativt låt honom inte) att lösa med enbart regler. Alltså ett problem som kräver en viss mängd rollspelande. Se sedan till att belöningen är tillräckligt stor om han lyckas, och straffet lagom hårt om han misslyckas. Om du tror att det finns en risk att de andra spelarna "löser det åt honom", så se till att separera honom från gruppen när problemet skall lösas.

Och när det gäller SL vs. spelare så är det SL som skall leda. Spelare har alltid rätt att framföra sin åsikt, men det är SL som bestämmer i slutändan. Om han börjar bråka så säg som det är, och fortsätt spela oavsett hur mycket han gastar om att det är fel.
 
Re: En perfekt situation!

Om du verkligen vill påtvinga honnom rollspelande så ska du låta han ta en titt på detta problem. Han har fått en inbjudan till en bankett eller bal av något slag. Som han måste komma in på för att utföra något ärende. Tala med en person, ta något, kanske lönnmörda någon fast det får du bestämma själv. Fast kruxet är nu att de inbjudna MÅSTE ha en fin kvinna/man med sig(alltså ingen gatuhora) för att få komma innanför dörrarna. Vilket då leder honom till hur man skaffar sig en kvinna/man utan att rollspela. Det är inte direkt så att det står i reglerna "slå ob3t6 mot amor, förföra, dans, övertala och sjunga för att se om du hittar ett ragg på krogen". Utan det är någon som måste rollspelas fram, karaktären måste ta initiativet för att lyckas finna en fin dam/herre.
 
Det är problematiskt när inte alla i gruppen vill spela på samma sätt. Viktigast av allt är nog att man försöker förstå den här killen som vill spela på ett annat sätt. Att försöka förvandla honom till en annan sorts rollspelare kan vara nervärderande, och att bestraffa honom för att han spelar på det sätt som han gör är inte heller någon bra idé.

Jag gissar att han inte känner sig bekväm med att rollgestalta och att det är därför som han vill styra bort spelet från dessa aktiviteter. Det här med att han anser att han har rätt och att han rollspelar bäst - det är nog ett utslag av just detta. Han försöker bli tagen på allvar.

Ta honom på allvar redan från början istället, föreslår jag. Låt honom få spela på sitt sätt och se till att han kan få ha roligt tillsammans med resten av spelarna även om de alla är ute efter olika saker. Det behöver inte vara en uppoffring, utan kan i själva verket göra sessionerna mer omväxlande. Några av mina äldsta rollspelskompisar var aldrig särskilt intresserade av att rollgestalta, men vi hade roligt tillsammans ändå. Ett annat knep kan vara att spela två kampanjer: En på ert villkor där enbart ni lirar, och en med hela gruppen där ni lirar lite mer tillbaka lutat. Men gör det inte i hemlighet, utan föreslå det rentutav när han är med. För mig blev det så att när jag började lira friform så var det några som sade att de inte ville vara med i just dessa sessioner men att de gärna deltog när jag lirade med regler.

Det stora problemet, så som jag ser det, är att han klagar på medspelarna när de rollgestaltar. Så får det absolut inte gå till. Förhoppningsvis slutar han med det om han känner att ni möter honom halvvägs, annars måste du ta ett samtal med honom (gör det i enrum) och förklara att det förstör stämningen. Fråga honom varför han gör det och vad han har för kommentarer på ditt sätt att spelleda.

Det finns förstås en annan lösning, och det är att köra på precis som du vill och - när det inte funkar - säga till honom att det är så här ni andra vill spela fortsättningsvis och fråga honom om han verkligen fortfarande vill vara med. Men alltså... Jag tycker det är hårt. Om den här killen är er polare så känner han sig säkert lagom glad när ni knuffar bort honom på det viset. Sånt kan fucka upp en vänskap helt och hållet.

Det ska till en djävla bra stämning i ens rollgestaltningssessioner för att jag ska överväga att offra en kompis för det. Även om det är en dålig kompis.
 
Det finns tyvärr bara en sak som jag själv erfarit fungerar: att göra reglerna "spelbara".

Alltså; för- och nackdelar som tvingar spelarna att rollgestalta, exempelvis. Unisystem använder Qualities/Drawbacks till det. Saker som ger dig regelmässig påverkan beroende på rollpersonens olika drag. Typ Cowardly, Social Dependancy och så vidare. Samma tänk finns i White Wolf spelen, med Merits/Flaws.

Däremot tvingas man oftare dra i sådana spelare som spelledare. "Tvinga" dem att rollspela. Vilket tyvärr är både tråkigt och tidsödande, men ibland direkt nödvändigt.
 
Jag gillar inte den här inställningen. Lyssna på er själva en stund. Det är rena tankepolisen på sina håll: det är "direkt nödvändigt" att spendera en massa tid på att "tvinga" spelare att rollspela. Fler än jag som får Orwellska vibbar?

För det första så säger det att någon spelar fel, och det tycker denne någon inte om. Han blir inte en bättre rollspelare av att höra att han har felfelfel och tio armhävningar på stället! I många fall så blir han nog direkt sur.

För det andra så verkar det vara ont om folk som faktiskt belönar spelare som gestaltar sin roll. Jag räknar inte in några erfarenhetspoäng på slutet. Det brukar antingen slarvas bort med en fast poängsumma för syns skull eller struntas i helt av pretton som anser att man fan inte ska få några erfarenhetspoäng nånsins and Bob's your uncle! För att en belöning ska funka så måste den vara i direkt anknytning till den belönade handlingen. Även på denna punkt brister för- och nackdelar, och i synnerhet nackdelarna. Där bestraffas man ju faktiskt om man rollspelar dem!

Så varsågoda: ett tvåpunkters handlingsprogram.

1) Icke-rollgestaltare är också människor! Vår hobby är såpass stor att det finns plats för dem också, och vad hobbyn inte behöver är en prettoinkvisition som trycker ner syndarna i kängskaften! Vi har haft tillräckligt många redan!

Tro mig, precis som ni pretton brukar reagera när jag aggressivt hoppar på era prettofasoner, precis så brukar icke-rollgestaltarna reagera när de blir anklagade för att rollspela fel! De har hittat en metod att rollspela som de tycker är kul, och här kommer ett uppblåst estetfåne och hävdar att de inte har kul och att de gör tvärfel. Klart som fan att de blir gramse, och inte blir de bättre rollspelare av det!

2) Gör nackdelarna till en spelmässig fördel! Ja, jag menar exakt vad jag säger. En icke-rollgestaltande spelare som tar nackdelen Alkoholism gör det inte för att spela ett fyllo, utan för att få mer poäng till fördelarna, och han kommer att göra ganska mycket för att undvika att drabbas negativt av sin alkoholism. Så gör alkoholismen till en fördel istället - uppfinn "Druckna Apans Kung Fu", som enbart funkar om spelaren spelar råpackad. Han kommer aldrig att spela sin alkoholism annars.
 
Det handlar om att berätta en historia i min värld. Om jag spelleder kan jag väl inte säga att jag kräver, men jag önskar en viss typ av spelare. Att "tvinga" var skrivet med citationstecken av en anledning. Du verkar se det som en grovkalibrig pistolmynning riktad mot regelspelarens huvud. Så är inte fallet.

Däremot kan jag se till att folk inte utför handlingar för att det strider mot regelmässiga saker, för att på det sättet locka fram rollspelstänket. Alltså; "nä, du kan inte ställa dig med en nagelfil som enda beväpning mot en hel orcharmé, för du är Coward".

Det är så jag menar. Om folk däremot antingen 1) inte lyssnar på mig som spelledare eller spelar sitt egna regelspel istället för att bry sig om vad som händer - oavsett om det rör sig om plot eller deras egna lekstuga eller 2) håller käften och väntar på nästa monster; då skiter jag i att spelleda. Och ja, jag har avbrutit sessioner för att jag känt att det inte är min grej. Att det helt enkelt inte är varför jag spelar rollspel.
 
Rollspel, ett liv utan konsekvenser.

Mina spelare gillar att göra saker de aldrig skulle få för sig i det verkliga livet. Det kan vara allt från att flörta med den vackra flickan till att massmörda lagmän för nöjes skull. De tar helt enkelt rollspelsvärlden som en perfekt plats att göra förbjudna saker. Okay, deras rollpersoner får konsekvenser, min de som spelare får sig ett gott skratt. Detta leder oss in på att opta sina karaktärer. Ska man bråka med allmänheten, lagen, undre världen och allt annat som kan finnas så ska man ju gå vinnande ur striden. Meninger är att det skapade alteregot ska möta konsekvenserna från sitt ogenomtänkta handlande och köra över dem. Med lätthet. Detta tycker en del av mina spelare är coolt. Tror inte de har gått in på ett värdshus utan att starta bråk eller hamna i trubbel ännu. Fast en sak är ju sann, jag behöver inte oroa mig för att spelarna ska ha tråkigt om jag inte har ett nytt äventyr inför spelmötet. De löser det själva genom att mucka gräl med allt och alla. Först varandra och endast en utomstående kan ena dem. Hehe, därför optar mina spelare sina karaktärer. Gör de inte det blir de överkörda av de som har optat.
 
Evigt gnäll.

"För det andra så verkar det vara ont om folk som faktiskt belönar spelare som gestaltar sin roll. Jag räknar inte in några erfarenhetspoäng på slutet. Det brukar antingen slarvas bort med en fast poängsumma för syns skull eller struntas i helt av pretton som anser att man fan inte ska få några erfarenhetspoäng nånsins and Bob's your uncle!"

Well, vi elitistiska översittarpretton får väl se till att spela med folk som delar vår inställning då. Det är så jag gör i vart fall (och nej, jag ser väl inte mig själv som nåt elitistiskt översittarpretto, men jag avskyr och hatar spelarbelöningar, så jag passar väl in i din definition). Vilket för mig in på anledningen till att jag tryckte på "Svara", nämligen...

"De har hittat en metod att rollspela som de tycker är kul, och här kommer ett uppblåst estetfåne och hävdar att de inte har kul och att de gör tvärfel. Klart som fan att de blir gramse, och inte blir de bättre rollspelare av det!"

...det här. Öh, va? Det här gällde inte en isolerad spelgrupp som koboldar och har roligt (hey, har alla roligt så skall de förstås få spela precis hur de vill utan att idioter som jag kommer och gnäller), det här gällde ett splittrat gäng där en av spelarna inte vill spela på samma sätt som övriga. Alltså:

"Det är rena tankepolisen på sina håll: det är "direkt nödvändigt" att spendera en massa tid på att "tvinga" spelare att rollspela."

Omskrivning: det är direkt nödvändigt att spendera en massa tid på att få en minoritet av spelgruppen att fungera tillsammans med resten, så att de slipper sitta och hålla på med helt olika saker och turas om att ha tråkigt. Och det verkar väl rimligt, tycker du inte? Ingen här har ju pratat om att ge sig ut på korståg och omvända rikets alla vidriga icke-rollgestaldande kobolder. Eller? Har jag missat nåt?

"Gör nackdelarna till en spelmässig fördel!"

Det här var ju en väldigt bra idé, förutsatt att man inte helt enkelt sparkar ut spelaren i fråga (och om det är ett gäng kompisar som spelar så vill man antagligen inte göra det). Kunde du inte bara skrivit det där, utan att gnälla över hur alla onda översittarpretton förtrycker de stackars icke-rollgestaltarna?
 
Re: Evigt gnäll.

"Kunde du inte bara skrivit det där, utan att gnälla över hur alla onda översittarpretton förtrycker de stackars icke-rollgestaltarna?"

Nej, av den här anledningen:

"Omskrivning: det är direkt nödvändigt att spendera en massa tid på att få en minoritet av spelgruppen att fungera tillsammans med resten, så att de slipper sitta och hålla på med helt olika saker och turas om att ha tråkigt. Och det verkar väl rimligt, tycker du inte?"

För nej, det tycker jag inte är rimligt. Det är precis sådant som jag karaktäriserar som att "alla onda översittarpretton förtrycker de stackars icke-rollgestaltarna". Det är inte rimligt att kräva att en spelare antingen har tråkigt eller lär sig att två plus två är fem, och att smärta är ett privilegium. Rollspel är en hobby, ingen jägarsoldatsindoktrinering. Om de turas om att ha tråkigt så har alla i alla fall roligt då och då. I min värld så slår det att en eller ett par personer har tråkigt jämt och tvingas intala sig själva att de egentligen har roligt.

Det är klart, om det leder till att spelaren ifråga drar för att han har tråkigt 100% av tiden så är ju problemet löst, men en spelare är jefligt putt och spelhobbyn är en spelare fattigare. Det är för min del inte ett alternativ: rollspel är ett tidsfördriv och en rolig hobby, inte en plåga, och mitt jobb som spelledare är att se till att rollspelet är ett tidsfördriv och en rolig hobby, inte en plåga. Hade jag velat plåga mina spelare så hade jag blivit drillschasse på någon jägarsoldatsskola. Men som det nu är så är jag spelledare, så jag vill se till att alla mina spelare har roligt åtminstone en del av tiden. Om det krävs att några inte har roligt jämt för att några andra inte ska ha tråkigt jämt så må det vara hänt.
 
Re: Evigt gnäll.

"Det är precis sådant som jag karaktäriserar som att "alla onda översittarpretton förtrycker de stackars icke-rollgestaltarna". Det är inte rimligt att kräva att en spelare antingen har tråkigt eller lär sig att två plus två är fem, och att smärta är ett privilegium."

Vilken fånig och fördomsfull karaktärisering isf. För det första för att det jag skrev var att man skulle få spelaren att fungera tillsammans med övriga gruppen, inte bli indoktrinerad i den vidriga prettoläran. För det andra för att det knappast är så att det alltid sitter ett översittarpretto i varje spelgrupp och domderar. Ett bra exempel på raka motsatsen är min förra. Mer om det nedan.

"Det är klart, om det leder till att spelaren ifråga drar för att han har tråkigt 100% av tiden så är ju problemet löst, men en spelare är jefligt putt och spelhobbyn är en spelare fattigare."

Eller så kan han ju prova att inte bete sig som en djefla barnunge. Det finns mer än en spelgrupp i Sverige. Min förra ville helt andra saker med sitt rollspelande än vad jag ville; de gillade att kobolda och larva sig, och lät bli att rollgestalta. Det var inte roligt för mig, och alltså slutade jag spela med dem, och letade upp en annan spelgrupp istället. Och sen levde jag lycklig i alla mina dagar.

Förstår du principen? Det är ingenting fel med att vilja kobolda/dungeoncrawla/w-ever, men när resten av gruppen vill göra nåt helt annat så funkar det liksom inte. Om en person vill gå bada och övriga tre vill se på film, då får någon ge med sig; lämpligen minoriteten. Att kasta tv'n i poolen kommer inte leda till nåt vettigt, ej heller att försöka släpa med sig badanka och -kar in i en biosalong. Det innebär inte att man måste lämna hobbyn och sitta och vara tjurig tills man blir gammal och grå. Det finns andra alternativ. Ditt förslag tycker jag som sagt var ett bra sådant ifall man absolut vill spela tillsammans.
 
Individer och gruppdynamik

Men om man nu har en grupp som görs dysfunktionell av skillnader i folks inställning och målsättningar, är det verkligen så av ondo att folk justerar sig en smula för att gruppen ska funka? Vem vet, alla kanske kan ha hyfsat kul samtidigt? Jag har svårt att se hur en gruppsyssla ska kunna fungera ordentligt om man håller stenhårt på alla individualitet hela tiden. (Här komemr jag att tänka på gaser kontra fasta kroppar.)

Alternativet, om man nu vill hålla sig till rollgestaltnign i någon direkt omfattning, är väl att helt sonika ge kobolderna foten (jag se ringa andra alternativ), vilket väl kanske inte alltid är en helt ideal lösning det heller...

Sen så verkar det från min horisont som att en kobold bland rollgestaltare har betydligt större störande effekt än en rollgestaltare bland kobolder, men motsatsen kanske gäller om man betraktar det hela ur andra perspektiv. Och om det är fallet (d.v.s. en rollgestaltande minoritet kan ställa till det för en regelspelande majoritet) så får man väl ha samma beredskap att anpassa/evaporera rollgestaltaren om han nu stör över hövan.

(Om det är av intresse eller ej i sammanhanget kan väl diskuteras, men jag ar väl aldrig sett mig själv som sittandes särskilt hårt i vare sig gestaltar- eller regelspelarfacket, blandar väl friskt snarare.)
 
Re: Individer och gruppdynamik

Sen så verkar det från min horisont som att en kobold bland rollgestaltare har betydligt större störande effekt än en rollgestaltare bland kobolder, men motsatsen kanske gäller om man betraktar det hela ur andra perspektiv.
Click to expand...

Om jag minns rätt så ansåg Gary Gygax att rollgestaltning var direkt olämpligt och bara förstörde för alla spelare. Men han tyckte å andra sidan också att spelarna skulle utse en särskild Talker som skötte all kommunikation med spelledaren, så jag gissar att han är en sån überkobold att de flesta vanliga kobolder inte ens är i närheten av hans spelinriktning.

Men att det kan bli jobbigt om någon rollgestaltar för hårt, det har jag också varit med om. Oftast är det någon som tar för mycket plats och inte anpassar sig för att hela gruppen ska ha roligt, eller sinkar ned spelet när alla andra vill komma vidare.

Frågan är om spelledaren och majoriteten av spelarna kan uppmuntra de avvikande till att spela på ett sätt som passar bättre ihop med gruppen, eller om det är bättre att alla anpassar sig till varandra. Jag tycker det är helt okej att få spela en snabbpratande spjuver som reser tillsammans med en tystlåten barbar, exempelvis. Han tar hand om de spelmässiga problemen, och jag kan kommentera och agera vid sidan om. Jag tycker inte det är ett dugg tråkigt, tvärtom så kan det vara jättekul. Jag står och lockar bort vakternas uppmärksamhet med mitt färgstarka rollgestaltande samtidigt som min polare slår tärningar för att klättra uppför muren för att sedan kunna smyga sig in i slottet. Skitbra.
 
Re: Individer och gruppdynamik

Tja, en väl fungerande uppdelning av uppgifterna är väl ofta ett av kännetecknen för en väl fungerande grupp. ^^

Och mina misstankar om störande förmågan hos kobolder/gestaltarpretton (försöker hålla samma värdeladdnign i båda termerna) så som jag uppfattade den mest berodde på vad jag sett mest av ha nu stärkts.
 
Re: Evigt gnäll.

"För det första för att det jag skrev var att man skulle få spelaren att fungera tillsammans med övriga gruppen, inte bli indoktrinerad i den vidriga prettoläran."

Vad är skillnaden?

"Eller så kan han ju prova att inte bete sig som en djefla barnunge."

Gäller det bara kobolden, eller gäller det prettona också? För att hålla på och hävda att minoriteten ska förändra sig eller dra är precis lika barnsligt. "Å, snyft, koboldbarnrumpan sabbar min rollgestaltning! Ve mig!"

Den enklaste lösningen för min del är att båda får som de vill. Prettona får rollgestalta, kobolden får kobolda. Det går faktiskt att bygga ett äventyr som tillfredsställer bådas lustar. Prova till exempel en scen med vanligt hederligt röj och en annan scen med lite rollgestaltande.
 
Re: Individer och gruppdynamik

"Men om man nu har en grupp som görs dysfunktionell av skillnader i folks inställning och målsättningar, är det verkligen så av ondo att folk justerar sig en smula för att gruppen ska funka?"

Nepp. Vad jag ifrågasätter är att det alltid är kobolden som ska justera sig. Det är alltid kobolden som rollspelar "fel".
 
Re: Icke rollspelande rollspelare de enda lösninga

Samma problem drabbade in grupp, under ett par av våra äventyr så slogs vi mycket, det blev bara så. efter det så märkte krigarna i gruppen att de började gå bättre och bättre för dem dåde ökade i färdighet (något självklart) men det ledde till att de så fort de kom till en stad/by sökte sig till första bästa värdshus och tog in, gick ut på bakgården och började träna, tillslut så skedde ingenting emmelan att vi utförde de mer spännande delarna på äventyren typ slogs med troll eller lönnmördade någon ond lagman och den tid som användes till att träna på bakgården, så fort vi kom ridande på en väg exempelvis så blev krigarna tysta spelade inte alls något fruktansvärd iritrande. jag föreslog straff för speladaren men han vägrade även om deras spelande störde honom också.
mit eget spelande började också tonas ned eftersom allt sådant tillslut saknade mening, vi behövde aldrig tänka särskilt mycket under uppdragen/äventyren utan ett välsmitt svärd och möjligen en sköld gjorde susen, vi kunnde glömma detaljer i äventyren, helt enkelt bara strunta i problemlösandet och gå direkt på det uppenbara, vid större mistag straffades ingen
något som borde gjorts redan från början.

Lösning: Speledaren måste först anstränga sig mer, beskriva allt i detalj och försöka att intresera alla i gruppen, ex. berätta för barbaren att han fått syn på en svarhårig smal sköka som tittar åt hans håll, berätta för magikern om biblioteket och visa spelemannen till närmaste värdshus i behov av sång och lyrik, stressa aldrig igenom städer och de mindre viktiga delarna på äventyren, då ser spelarna de och orkar då inte bry sig om dem. fungerar inte det så ta med de som försöker klara äventyret på ett bra sätt och som försöker att spelar efter sin karaktär och skriv äventyret efter denne, de andras avundsjuka på magikern då de inser att mycket i äventyret kräver ett magiskt kunnande är stor och kanske de då försöker att spelar intresserat för att finna de delar i äventyret där de passar in.
om inte det fungerar så börja om från början gör helt nya karaktärer, änga mycket tid i skpandet med varje spelare och se till så att han/hon älskar sin karaktär ut i fingerspetsarna och inte kan vänta att få spelar ut allt de ni kommit överens om, ta också tid åt att beskriva världen för alla, en dålig bild av miljön leder till ett rättenkelriktat spel, visa på valmöjligheter o.s.v.

MVH Jens Lagebrand. :gremtongue:
 
Re: Evigt gnäll.

"Vad är skillnaden?"

Det ena är en uppmaning till få folk att fungera bättre tillsammans, det andra är en massa trams om aritmetiska felaktigheter och masochism.

"Gäller det bara kobolden, eller gäller det prettona också? För att hålla på och hävda att minoriteten ska förändra sig eller dra är precis lika barnsligt. "Å, snyft, koboldbarnrumpan sabbar min rollgestaltning! Ve mig!""

Eller kanske: "å, snyft, prettofjollan sabbar min xp! Ve mig!" För det är väl knappast så att kobolder är en utrotningshotad art som alltid förekommer i förtryckt minoritet, eller? Det gäller hur som helst vem-som-nu-än-råkar-vara-i-minoritet, oavsett om det är kobolden eller prettot. Ärligt talat, om man är fem spelare (t.ex, och det inkluderar spelledaren) och en av dem har tråkigt medan övriga rollgestaltar - tråkigt till den grad att klagomål förekommer - då kan det faktiskt få vara. Att sitta och dela upp tiden blir sällan rättvist, och jag tänker dessutom helt kallt utgå från att den metoden ändå redan beprövats. Förekommer klagomål så har den uppenbarligen misslyckats dessutom.

Och nej, det är inte barnsligt. Det är kanske inte optimalt, men det är tamigfan inte barnsligt. Faktum är att det är så världen i stort fungerar. Vårt statsskick, t.ex, eller är det också barnsligt?* Samma sak gäller mitt eget beslut att lämna min förra spelgrupp, då det inte heller kändes särskilt barnsligt. Jag såg det som att de ville spela på ett helt annat sätt än jag, och då fanns det ingen poäng. Att ha fortsatt försöka spela med dem skulle varit en ungefär lika bra idé som om jag skulle bege mig till närmsta tennisbana med ett svärd och försöka få spelarna där att fäktas med mig; det är en dum djefla idé, och det finns bättre sätt att ha kul på.

"Den enklaste lösningen för min del är att båda får som de vill."

Samma här. Därför söker sig båda parter till spelgrupper där deras spelstilar uppskattas och utövas. Bing. Klart. Eller så kan man ju prova modellen du föreslog förut. Jag tyckte - och tycker - som sagt att det lät som en bra idé.

"Prova till exempel en scen med vanligt hederligt röj och en annan scen med lite rollgestaltande."

Vilket inte fungerar ifall det skall förekomma högljudda klagomål såfort det är dags för rollgestaltande. Feh.

<font size="1">* Ifall det rådde några som helst tvivel så skall det där alltså inte ses som en uppmaning till en politiskt inriktad diskussion, men jag misstänker att risken för uppkomsten av en sådan är tämligen minimal i nuläget. Och ja, det var det här som var min Edit också. Nu vet ni det.</font size>
 
Uppenbarligen inte. [ANT]

"Vad jag ifrågasätter är att det alltid är kobolden som ska justera sig. Det är alltid kobolden som rollspelar "fel"."

Jag tänker klassa mig själv som levande bevis för motsatsen. Så nej, det är inte alltid kobolden som rollspelar "fel". Sjukdomen har spritt sig till prettofjollorna också. Känns det bättre nu?
 
Liten varning

Att försöka komma tillrätta med regelfixerade spelare...
Ett vanligt förslag man får är att sätta spelaren ifråga i situationer där han måste rollgestalta utan att kunna luta sig mot eventuella maxade sociala färdigheter.

Det kan leda till bakslag. Det man egentligen åstadkommer är en nedtoning av de sociala färdigheternas betydelse till förmån för spelarnas verbala förmåga, alltså inte rollpersonernas. Din favorit-kobold uppfattar snabbast av alla i gruppen att det är läge för att strunta i sociala färdigheter och istället satsa rubbet på
-you guessed it-
stridsfärdigheterna!

Gordeg
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top