Icke-klassiker från Äventyrsspel

mrund

Kummelgast
Joined
12 Jul 2013
Messages
2,130
Location
Fisksätra
Jag såg att någon säljer flera häften från Äventyrsspel och kallar dem för klassiker. Det kanske stämmer, jag har då inte läst allt de gav ut. Det finns mycket i deras utgivning som måste kallas klassiker.

Men nu undrar jag: vilka är då Äventyrsspels sämsta, mest icke-klassiska produkter? Orvar & Jimmy antyder att de sista årens äventyr till DoD är rätt usla?
 
Last edited:
Den Nidländska Reningen verkar möjligen kunna kvalificera som både "sämst" och "klassiker". :)

Spontant tänker jag att det mesta från Chronopiaeran och efter att Sinkadus lades ner känns rätt icke-klassiskt, men det kanske bara är för att jag själv hade slutat följa Äventyrsspels utgivning vid det laget.
 
Det beror på vad man menar med "sämst" tycker jag. Det finns ju äventyr som uppfattas som dåliga av många men som jag personligen haft roligt med. Jag vet exempelvis att äventyrstrilogin Härskarserien ogillas av de flesta och anses som rälsad, men min gamla spelgrupp hade väldigt kul med kampanjen och vi märkte inte av rälsen som retat många andra. Den sista delen var dock inte helt klockren.

Om jag ändå ska försöka hitta ett äventyr där upplevelsen var mindre angenäm.. Det är kanske att sparka in den öppnaste av dörrar men jag måste säga Den nidländska reningen. Jag var för ung för att se alla problematiska delar som det pratas om. Vad jag såg var dock ett gång äventyr som var så in i bomben rälsade. Äventyren var såvitt jag kommer ihåg ganska fullt av situationer i stil med "Detta och detta händer, men ni kan inte göra något åt det av den enda anledningen att handlingen måste bli på det här sättet". Vi tyckte det var så rälsat att vi avbröt kampanjen efter äventyr två vilket var väldigt ovanligt att göra i vår spelgrupp under denna tid. Med det sagt har jag hört att andra haft kul med kampanjen och jag vet inte i vilken mån rälsningen blev så jobbig på grund av spelledaren.
 
Spontant tänker jag att det mesta från Chronopiaeran och efter att Sinkadus lades ner känns rätt icke-klassiskt, men det kanske bara är för att jag själv hade slutat följa Äventyrsspels utgivning vid det laget.
Ja, för mig är det ju en viktig skiljelinje mellan 80-talet och 90-talet. Men jag förstår att 30-40 år senare måste ju den distinktionen ses som helt ovidkommande när man tittar på Äventyrsspels utgivning.

Jag har tänkt mycket på hur vi älskade Dimön när vi var tolv, fast jag idag tycker det är ett nästan helt meningslöst äventyr där det börjar med att den mäktigaste och mest intressanta SLP:n just har dött. 🙄
 
Det är väl inte supermånga som har nostalgiska minnen av Havets vargar eller Dödens väg.

Vi spelade de två första delarna av Härskarserien utan problem, men den tredje delen tror jag inte ens att jag försökte spelleda.
 
Mutant R.Y.M.D. från 1992 verkar inte så uppskattat.

Mutant R.Y.M.D har helt klart kultstatus bland vissa segment av rollspelsnostalgikerna, det är inte lika upphöjt som mycket annat, men en del rollspelare hävdar att det var den bästa versionen av mutant och bättre än det efterföljande Chronicles.

Chronopia har ju även det börjat få klassikerstatus efter att millenial-generationen som började spela rollspel under mitten av 90-talet uttryckt uppskattning för det, och inte alls går med på att det är någon universellt hatad setting.
 
Jag vet exempelvis att äventyrstrilogin Härskarserien ogillas av de flesta och anses som rälsad, men min gamla spelgrupp hade väldigt kul med kampanjen och vi märkte inte av rälsen som retat många andra. Den sista delen var dock inte helt klockren.

Om jag ändå ska försöka hitta ett äventyr där upplevelsen var mindre angenäm.. Det är kanske att sparka in den öppnaste av dörrar men jag måste säga Den nidländska reningen.
För mig är dessa till och med ospelbara. Härskarringen bryter av mot hela settingen och Den nidlänska reningen antar för mycket att spelarna gör vissa saker.
 
För min del är det väl den ganska begränsade utgivningen till ca 1986 (med DoD Expert och Mutant som de kanske mest typiska) som är klassikerna? Kanske att Kandra och Svavelvinter också bör räknas in. Chock tycker jag inte räknas då det var en ren översättning?

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook

Edit: Underförstått då att ju senare produkter desto mer "icke-klassiska".
 
Last edited:
Djupets fasor (1989)? Mörkrets hjärta (1994)?
Djupets fasor har jag bara hört gott om. Mörkrets hjärta är enligt mig ingen bra avslutning på Ärans väg, men det funkar bättre som fristående äventyr, om man bedömer det utefter den standard som fanns där och då (jämfört med många äventyr skrivna idag står det sig inte riktigt).
 
Är det någon som ens kommer ihåg vad som händer i Novastenen, Jeraz, eller Dödens väg? (Och då spelledde jag dem ändå för sådär 35 år sedan).
 
Djupets fasor har jag bara hört gott om. Mörkrets hjärta är enligt mig ingen bra avslutning på Ärans väg, men det funkar bättre som fristående äventyr, om man bedömer det utefter den standard som fanns där och då (jämfört med många äventyr skrivna idag står det sig inte riktigt).
Bägge känns också mycket mer klassiska än en hel del andra. Mörkrets hjärta är väl inte så bra, men inte bortglömd.
 
Jag såg att någon säljer flera häften från Äventyrsspel och kallar dem för klassiker. Det kanske stämmer, jag har då inte läst allt de gav ut. Det finns mycket i deras utgivning som måste kallas klassiker.

Jag ville bara hitta något kort ord som sammanfattade mina auktioner på Tradera. Det var inte ett inlägg i en kanondiskussion, även om flera av de grejer jag nu säljer brukar vara eftertraktade. Vet inte vad som annars kan kallas klassiker i svensk rollspelshistoria.

Vilka Äventyrsspel-grejer som inte är klassiker tycks det ju råda hyfsad konsensus om. Se ovan! Dock är Nidland-serien faktiskt rätt efterfrågad på Tradera. Men det är möjligt att intresset är åtminstone delvis ironiskt.

Mest efterfrågade - och därmed mest klassisk? - är, som de flesta här inne vet, de olika delarna från Konflux-sviten. Mitt välbevarade exemplar av Kristalltjuren sålde jag för 3316 kr.
 
Last edited:
Mutant R.Y.M.D. från 1992 verkar inte så uppskattat.
Det var inget fel på Mutant RYMD i sig, men det fick ju nästan noll support och övergavs omedelbart för Mutant Chronicles, så det fick aldrig en ärlig chans. Med det sagt gillade jag mycket med RYMD, vi bortsåg från det 100-åriga tidshoppet och lade till RYMD-materialet ovanpå vår pågående megakampanj i Mutant 2089 världen.
 
Det är väl inte supermånga som har nostalgiska minnen av Havets vargar eller Dödens väg.

Vi spelade de två första delarna av Härskarserien utan problem, men den tredje delen tror jag inte ens att jag försökte spelleda.

Havets Vargar har en viss nostalgi över sig för mig helt enkelt för att det var det första DoD-äventyr jag kom över utöver Spindelkungens pyramid och Skelettbyns hemlighet som följde med svarta lådan. Idag är det väl mest intressant för hur det plankade handlingen i de första kapitlen i Röde Orm rakt av utan att göra något försök att fånga stämningen eller andan i den, utan bara göra ett generiskt resa-till-dungeoncrawl-äventyr med minimal vikingapyntning.
 
Back
Top