I Rikets Tjänst - Boken

DocUlmus

Veteran
Joined
28 Sep 2023
Messages
102
Location
Stockholm
Sommaren 1962 skickas fyra agenter från svenska T-kontoret under falska identiteter till Moskva, på jakt efter den döende doktor Mengeles loggbok. De fyra har krafter sprungna ur sina personliga trauman och psykovetenskapliga experiment i FOA:s regi. Men finns boken faktiskt, och om den gör det, bör FOA få den?

Efter att ha skrivit på rollspelet I Rikets Tjänst så började det klia i mig av att skriva en bok i samma värld. Och det enda sättet att skriva en bok är att börja skriva. Så jag började på manuset till Dödsängelns Testamente. Det är någon slags blandning av John Le Carré, Jason Bourne och Stephen King med inslag av Stieg Trenter och X-men och kanske lite Jan Guillou. Och stora doser kalla kriget-tematik.

Jag är fyra kapitel in och letar nu efter ett par testläsare eller någon som kan tänka sig att ge återkoppling på texten. All återkoppling är välkommen!


Texten uppdateras löpande, men jag postar här i tråden allteftersom jag skriver mer.
 
Lite tankar från undertecknad, som jobbar heltid som game writer.

- Titlar på svenska skrivs med liten bokstav efter första ordet, så det bör vara "Dödsängelns testamente"

- Du refererar hela tiden till "loggbok", detta känns som ett felaktivt bruk av ordet. En loggbok är något man har till sjöss. Syftar du på en journal, en anteckningsbok eller något liknande?

Det var en ovanligt ilsken dag ute på Sturegatan. Sommarvärmen måste ha satt sig på humöret hos medtrafikanterna, för biltutorna lät som en arg Dizzy Gillespie.
Det känns inte så bra att inleda hela romanen med en referens som folk kanske inte förstår. Det är inget objektivt fel med sådana här referenser, men riktigt starka referenser bör förklara sig själva, "Long ago in Eregion, many elven rings were made", eller, för att ta ett exempel mer passande för din story, "som på ett deppigt gathörn i Karaganda", och ska man ha mer utmanande referenser, bör de inte vara det första läsaren konfronteras med.

Trots alla år i samma organisation – eller kanske på grund av dem – var de två männen inte alltid kontanta med varandra. Och Hedström behövde vara kontant med Palm just nu

Jag har extremt rikt ordförråd, och har likafullt aldrig hört ordet "kontanta" användas så här förr. Det gör direkt läsningen frustrerande. Dessutom skriver du en på näsan om deras relation, snarare än att låta den framgå för läsaren organiskt.

Hedström tummade på mappen han höll i handen. Rapporten hade han själv dikterat för fröken Hansson bara ett par timmar tidigare, så han visste precis vad den innehöll.

Det är inte snyggt att upprepa fonemet "höll" två gånger i så kort föjd.

När han till slut fick det stängt hade Hedström rest sig och börjat gå av och an på kontoret. Mellan arkivskåpet, skrivbordet och besöksfåtöljen fanns det inte mycket plats att gå av och an på.

Samma här, upprepat bruk av "gå av och an".

Palm vände sig mot Hedström från det nu stängda fönstret. ”Litar du på henne?”
Hedström stannade upp och mötte Palms blick.

Här använder du Hedström och Palm för ofta. Hitta synonymer, alternativa sätt att beskriva dessa karaktärer på.

Rent generellt beskriver du för mycket vad karaktärerna gör/pysslar med i rummet, på ett sätt som inte är så intressant för läsaren, när du istället borde gå in mer på deras inre liv, vad de tänker liksom, eller tonen i deras röst och kroppsspråk.


Ragnar ”Radar” Johansson böjde sig över relingen. Kramperna började i mellangärdet och följde matstrupen upp, men det enda som kom upp var frän galla. Det hade slutat komma något annat för över en timme sen, men ulkningarna fortsatte.
”Matar du fiskarna?” Den finlandssvenska rösten kom från en man, stor som en ladugårdsdörr, som stod bekvämt lutad mot relingen bredvid den ulkande ingenjören.
”Håll klaffen, Tjurjävel!”
Bjässen brast ut i ett gapskratt.

Det här stycket funkar bättre. Det är en mer intresseväckande inledning, och mer varierade beskrivningar av karaktärerna.

Fotogenlampan i taket på den lilla kajutan svängde i trålarens rullningar och lät skuggorna från de fyra männen runt bordet vandra över väggarna. Den allestädes närvarande dieseldoften blandades med den fräna röken från Belomorkanal-cigaretterna som alla de estniska sjömännen verkade kedjeröka. Plåttallrikarna från lunchens fisksoppa stod barskrapade, skjutna åt sidan.

Samma här. Evokativ och bra beskrivning av atmosfären.


Efter att ha skummat en stor del av texten känns den uppbyggd kring en serie konversationer mellan olika karaktärer, som ibland känns lite som att de saknar drama eller stakes, bland annat för att vi inte känner karaktärena och deras viljor tillräckligt. Det jag hört om rollspelets premisser får mig att undra om det inte vore mer fruktbart att ha en specifik main character som ger oss en point of view, och en tydligare skildring av ett inre liv och dess trauman.
 
Last edited:
Det känns inte så bra att inleda hela romanen med en referens som folk kanske inte förstår. Det är inget objektivt fel med sådana här referenser, men riktigt starka referenser bör förklara sig själva, "Long ago in Eregion, many elven rings were made", eller, för att ta ett exempel mer passande för din story, "som på ett deppigt gathörn i Karaganda", och ska man ha mer utmanande referenser, bör de inte vara det första läsaren konfronteras med.
Det är dock den sortens referens där jag skulle ta till Karl Gerhards respons på liknande ifrågasättande om att folk inte känner till det – "De ska fostras!". Det är väl bra om folk lär sig vem Dizzy Gillespie var.
 
Lite tankar från undertecknad, som jobbar heltid som game writer.

- Titlar på svenska skrivs med liten bokstav efter första ordet, så det bör vara "Dödsängelns testamente"

- Du refererar hela tiden till "loggbok", detta känns som ett felaktivt bruk av ordet. En loggbok är något man har till sjöss. Syftar du på en journal, en anteckningsbok eller något liknande?


Det känns inte så bra att inleda hela romanen med en referens som folk kanske inte förstår. Det är inget objektivt fel med sådana här referenser, men riktigt starka referenser bör förklara sig själva, "Long ago in Eregion, many elven rings were made", eller, för att ta ett exempel mer passande för din story, "som på ett deppigt gathörn i Karaganda", och ska man ha mer utmanande referenser, bör de inte vara det första läsaren konfronteras med.



Jag har extremt rikt ordförråd, och har likafullt aldrig hört ordet "kontanta" användas så här förr. Det gör direkt läsningen frustrerande. Dessutom skriver du en på näsan om deras relation, snarare än att låta den framgå för läsaren organiskt.



Det är inte snyggt att upprepa fonemet "höll" två gånger i så kort föjd.



Samma här, upprepat bruk av "gå av och an".



Här använder du Hedström och Palm för ofta. Hitta synonymer, alternativa sätt att beskriva dessa karaktärer på.

Rent generellt beskriver du för mycket vad karaktärerna gör/pysslar med i rummet, på ett sätt som inte är så intressant för läsaren, när du istället borde gå in mer på deras inre liv, vad de tänker liksom, eller tonen i deras röst och kroppsspråk.




Det här stycket funkar bättre. Det är en mer intresseväckande inledning, och mer varierade beskrivningar av karaktärerna.



Samma här. Evokativ och bra beskrivning av atmosfären.


Efter att ha skummat en stor del av texten känns den uppbyggd kring en serie konversationer mellan olika karaktärer, som ibland känns lite som att de saknar drama eller stakes, bland annat för att vi inte känner karaktärena och deras viljor tillräckligt. Det jag hört om rollspelets premisser får mig att undra om det inte vore mer fruktbart att ha en specifik main character som ger oss en point of view, och en tydligare skildring av ett inre liv och dess trauman.
Tack för att du tar dig tid!

Det där med ”kontanta med varandra” har andra reagerat på också och jag envist hållt fast vid. Jag tar och skriver om :)

Berättarperspektivet är tänkt att vara rörligt utifrån, men följa i huvudsak en person per scen. Jag tror att jag vill hålla till det och låta trauma etc komma ut mer vad folk säger och hur de gör. Men om återkopplingen konsekvent blir att det inte kommer fram så kan jag behöva tänka om.

Det kan också göra att vi uppfattar olika om hur mycket jag bör beskriva vad folk gör. Det är mitt sätt att beskriva personens inre liv. Om det generellt inte går fram så kan jag antingen behöva skärpa prosan, eller i alla fall låta perspektivet följa med in i själslivet oftare (jag gör det ibland, men sparsamt).

Angående Dizzy Gillespie så har jag gärna kvar referensen, men man skulle kunna tänka sig ”en arg Dizzy Gillespie-trumpet”. Alla kan tänka sig en arg trumpet och som bonus vet man nu hur Dizzy Gillespie låter :)
 
Last edited:
Angående Dizzy Gillespie så har jag gärna kvar referensen, men man skulle kunna tänka sig ”en arg Dizzy Gillespie-trumpet”. Alla kan tänka sig en arg trumpet och som bonus vet man nu hur Dizzy Gillespie låter :)

Ja, det är betydligt mer tillgängligt!
 
Det är dock den sortens referens där jag skulle ta till Karl Gerhards respons på liknande ifrågasättande om att folk inte känner till det – "De ska fostras!". Det är väl bra om folk lär sig vem Dizzy Gillespie var.

Absolut, men inte i första stycket av en roman. Att som läsare direkt konfronteras med något man inte förstår får en att känna sig dum och det är en usel början, om målet är att man ska bli hooked.
 
Back
Top