Nekromanti Hylla ditt favoritspel!
- Thread starter God45
- Start date
Har spelat rollspel i typ 35 år, och får jag bara välja ETT så får det bli Warhammer Fantasy RPG, 1 ed. Det är den bästa mixen för min smak... som en blandning av RQ och CoC, med en nypa AD&D. Alla favoriter. Och med den bästa kampanjen, The Enemy Within.
Sedan, som bubblare: Dragon Warriors, helst den ursprungliga versionen i pocket. Lätt som alla rollspel borde vara, och med en väldigt brittisk känsla.
Sedan, som bubblare: Dragon Warriors, helst den ursprungliga versionen i pocket. Lätt som alla rollspel borde vara, och med en väldigt brittisk känsla.
Mutanten svarar gamla Mutant (lila boxen). Lagom långt, passande illustrationer och snyggt rollformulär. Fantasy, nutid och framtid i ett och samma spel i ett postapokalyptiskt fablernas Sverige. Jag tycker Mutant är en genial svensk rollspelskonstruktion. Näst efter Mutant tror jag att Wastelands är min favorit. Jag har för mig att spelsystemet var okej trots att det var en Lancelot-produktion. Illustrationerna var snygga och spelbokens omslag är ett av de häftigast som jag har sett på ett svenskt rollspel. Bara det att spelet kom i en bok och inte i en box var ju häftigt då. Nu ser jag hellre boxade spel.
På den utländska sidan har jag för dålig koll men jag tror Call of Cthulhu är en favorit trots att jag inte alls är förtjust i Cthulhu-skräcken. Jag hoppas att The Esoterrorists ska återuppväcka min och spelgrupps intresse för att spela rollspel. Jag har blivit riktigt taggad på Eso faktiskt.
På den utländska sidan har jag för dålig koll men jag tror Call of Cthulhu är en favorit trots att jag inte alls är förtjust i Cthulhu-skräcken. Jag hoppas att The Esoterrorists ska återuppväcka min och spelgrupps intresse för att spela rollspel. Jag har blivit riktigt taggad på Eso faktiskt.
Basenanji
magisk flopp
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 10,454
Mitt svar blir d20 Modern.
Det är egentligen ett sub-optimalt regelsystem och kampanjvärldskoncepten är lika moderna som en minicall från 1990. MEN.
Jag orkar inte med alltför detaljerade regler. Dels orkar jag inte lära mig (nya) regler, dels så är jag trött på att regelalgoritmer stjäl tid från möjligheten att spela och få uppleva spelvärld och story. Jag vill veta vem mördaren är alternativt se hur spelarna inser vem mördaren är. d20 [mer eller lika med DC] = lyckat räcker långt. Skills/feats/talents är inte optimalt, men funkar bra i den gejmistiska ram som spelet innebär. Kort sagt: det jag vill göra i rollspel finns i d20 Modern och det jag inte är intresserad av slipper jag.
d20 Modern har Action Points som fungerar jättebra för att rp inte ska se ut som idioter som snubblar på sina egna skosnören, samtidigt som AP:s är begränsade, vilket får de att fungera som en trevlig resurshanteringsutmaning.
Alla rollpersoner i d20 Modern bygger på egenskaper (Strong Hero, Fast Hero, Smart Hero, ...) snarare än en klass (fighter, wizard, cleric, ...) vilket hjälper spelarna att alltid få en rollperson som är bra på det de gillar att vara bra på. Vill man spela en snygg och karismatisk rollperson så gör man en Charismatic Hero. Enkel och funktionell regeldesign.
d20 Modern innebär en viss gejmism, vilket är roligt för då får man lite av den där dataspelskicken ("nu är det slutboss-time!" eller "JA! Jag levlar! Undrar vilken feat jag ska köpa nu?")
Sedan gör jag helst min egen kampanjvärld. Att sitta och plugga in någon annans kampanjvärld är jag för lat/ointresserad för. Jag måste läsa så mycket i mitt jobb ändå.
Alla böcker finns tillgängliga på amazon/ebay alternativt hos någon spelare/spelbutik med andrahandssortering.
Och så finns det en hel del jättesnygga illustrationer (och en hel del äckelfula också förstås...)
Det är egentligen ett sub-optimalt regelsystem och kampanjvärldskoncepten är lika moderna som en minicall från 1990. MEN.
Jag orkar inte med alltför detaljerade regler. Dels orkar jag inte lära mig (nya) regler, dels så är jag trött på att regelalgoritmer stjäl tid från möjligheten att spela och få uppleva spelvärld och story. Jag vill veta vem mördaren är alternativt se hur spelarna inser vem mördaren är. d20 [mer eller lika med DC] = lyckat räcker långt. Skills/feats/talents är inte optimalt, men funkar bra i den gejmistiska ram som spelet innebär. Kort sagt: det jag vill göra i rollspel finns i d20 Modern och det jag inte är intresserad av slipper jag.
d20 Modern har Action Points som fungerar jättebra för att rp inte ska se ut som idioter som snubblar på sina egna skosnören, samtidigt som AP:s är begränsade, vilket får de att fungera som en trevlig resurshanteringsutmaning.
Alla rollpersoner i d20 Modern bygger på egenskaper (Strong Hero, Fast Hero, Smart Hero, ...) snarare än en klass (fighter, wizard, cleric, ...) vilket hjälper spelarna att alltid få en rollperson som är bra på det de gillar att vara bra på. Vill man spela en snygg och karismatisk rollperson så gör man en Charismatic Hero. Enkel och funktionell regeldesign.
d20 Modern innebär en viss gejmism, vilket är roligt för då får man lite av den där dataspelskicken ("nu är det slutboss-time!" eller "JA! Jag levlar! Undrar vilken feat jag ska köpa nu?")
Sedan gör jag helst min egen kampanjvärld. Att sitta och plugga in någon annans kampanjvärld är jag för lat/ointresserad för. Jag måste läsa så mycket i mitt jobb ändå.
Alla böcker finns tillgängliga på amazon/ebay alternativt hos någon spelare/spelbutik med andrahandssortering.
Och så finns det en hel del jättesnygga illustrationer (och en hel del äckelfula också förstås...)
solvebring
Superhero
Drakar & Demoner 84–91-mix: Det har en genomfet tradition i Sverige så allting har en gosig nostalisk lyster, allt går att komma över begagnat eller numera genom webben per PDF, det är på svenska så ingenting behöver översättas eller diskuteras rent språkligt, det är BRP och därför väldigt lättspelat och lättmoddat, det är trevlig mixfantasy till vilken jag kan lägga till och dra ifrån precis vad fan jag vill, jag har spelat Drakar & Demoner sedan jag började spela, 2001, så jag kan inte känna mig mer hemma, de flesta har spelat någon version av det och vet precis hur det funkar, det har alltid burit med sig snygga illustrationer och en anda smittad med både humor och svärta. Mer välkant, alltiallo och husregelvänligt kan väl ett spel möjligen inte vara?
Fantasy! Utöver det faktum att jag tröttnat på de stora T6-pölarna som imho är grymt omsidiga, är det mesta med Fantasy! bra från början till slut. Det är kort, det är enkelt, det lämnar mycket åt fantasin, det är oldschool, det har snygga odeviantglättiga illustrationer som är svincoola – det kan vara precis vad du själv vill ha och det med enkla medel.
(Jag har inget "favoritspel" – jag har spel jag är mer bekväm med, som alltid funkar, som alltid kan spelas med kort varsel, utan huvudvärk.)
Fantasy! Utöver det faktum att jag tröttnat på de stora T6-pölarna som imho är grymt omsidiga, är det mesta med Fantasy! bra från början till slut. Det är kort, det är enkelt, det lämnar mycket åt fantasin, det är oldschool, det har snygga odeviantglättiga illustrationer som är svincoola – det kan vara precis vad du själv vill ha och det med enkla medel.
(Jag har inget "favoritspel" – jag har spel jag är mer bekväm med, som alltid funkar, som alltid kan spelas med kort varsel, utan huvudvärk.)
Fridigern
Swordsman
- Joined
- 23 Sep 2014
- Messages
- 404
Khelataar. Nu när Eon precis fått ris och ros för att vara det mest simulationistiska och regeltunga spelet någonsin så tänkte jag hylla Khelataar som är ännu mer grisodlar- och ännu mer simulationistiskt i striderna än vad Eon är. Många (inkl jag) som inte spelade Eon men ändå kunde tänka sig att göra det var intresserade av att uppleva kulturerna och detaljresande i världen. Det är precis det Khelataar handlar om. Inga episka äventyr utan timme-för-timme-beskrvningar av vandring i hård terräng, upplevelsen av att som bondpojk se huvudstaden och att vara i dödlig strid med vassa vapen mot en rövare! De avancerade och tunga reglerna för duell-närstrid med de berömda Manöverpoängen är också snäppet vassare än Eons just i man-mot-man-strid (men generellt mer svåranvända annars).
Jag sätter upp det som mitt favoritrollspel trots att jag inte spelat det på många år för att det har ändrat mitt liv. Efter äventyr som Zimarakh, där man under stor detaljrikedom om umbärandena tar sin upp i de mest otillgängliga Khelataariska bergen, har jag själv ända sen jag spelade det som 14-åring tyckt om resa till nära och avlägsna platser för att vandra i berg eller luffa på landsbygden med tält och sovsäck. Ibland kan jag höra Cranberries då jag är ute och traskar (för det var det vi lyssnade på när vi spelade Khelataar).
Jag sätter upp det som mitt favoritrollspel trots att jag inte spelat det på många år för att det har ändrat mitt liv. Efter äventyr som Zimarakh, där man under stor detaljrikedom om umbärandena tar sin upp i de mest otillgängliga Khelataariska bergen, har jag själv ända sen jag spelade det som 14-åring tyckt om resa till nära och avlägsna platser för att vandra i berg eller luffa på landsbygden med tält och sovsäck. Ibland kan jag höra Cranberries då jag är ute och traskar (för det var det vi lyssnade på när vi spelade Khelataar).
Voldstagg13
Hero
Call of Cthulhu, "Kampen om Calamaro", spelet som skänkt mig ren lycka och rejäla skopor frustration, som lärt mig mera om 20-talet än jag visste att jag ville veta, och som fått mig att fundera över vad vi gör här på Jorden - och hur länge till.
Anchorman
Swashbuckler
- Joined
- 28 Apr 2012
- Messages
- 1,890
Intressant Krille att du hyllar Marvel, det är nog det mest brutna regelsystem jag någonsin spellett. Kan nog vara att jag tolkat reglerna fel eller nåt men systemet funkar helt enkelt inte.
Jaja min favorit är Fantasy! Enkekt regelsystem som gör det jag vill. Helt ärligt har jag inte ens läst kampanjvärlden som kom med för jag gör alltid mina egna ändå.
Asbra spel (med lite små husregler
)
Jaja min favorit är Fantasy! Enkekt regelsystem som gör det jag vill. Helt ärligt har jag inte ens läst kampanjvärlden som kom med för jag gör alltid mina egna ändå.
Asbra spel (med lite små husregler
)Det är meningen att man ska göra en egen värld. Den kampanj som var med är bara en startpunkt för de som behöver en sådan. Och kan egentligen bakas in i vilken värld som helst.
Eget världsbyggande är en del av Fantasy!, det är därför äventyr till spelet har en väldigt flytande placering.
Krille
Lord
Eftersom jag just nu sitter och väntar på att Något Ska Hända så kan jag lika gärna hylla Castle Falkenstein, även känd som Den Sista Bra Grejen Från R. Talsorian Games som också gjorde Cyberpunk. Det var bland de första rollspelen som ansågs vara steampunk – fast själva hävdade de att det var steam fantasy.
Det börjar med att berätta om Tom Olam, speldesigner som hamnar i ett alternativt 1870-tal, kidnappad med hjälp av magi som det Ultimata Vapnet mot Järnkanslern som hotar Europas framtid. Och vips dras han in i ett matiné-aktigt drama med sablar, hussarer, alver, dvärgar, krig, luftskepp, magiker och en fransk exil-baronessa.
Och nånstans i det här så får Tom för sig att göra ett rollspel av sina äventyr, och han berättar förstås om hur man gör för sina nya 1870-talsvänner. Och det går tokbra tills han nämner tärningarna.
En av de närvarande damerna svimmade.
Det är då han får förklarat att folk i den här eran spelar inte tärningsspel. I alla fall inte riktigt folk. Patrask, avskum och kanske den där utbölingen Napoleon III kan mycket väl spela tärningsspel, men ingen gentleman skulle nånsin spela med tärningar och skulle aldrig ens nämna tärningar i närheten av en dam!
Så Toms spel använder spelkort, för alla överklassfolk spelar whist, bridge, canasta och gud vet vad.
Det har en massa småskoj finesser och var trots att det var nittital och handlingsresolution rätt före sin tid. Det har ingen uppdelning i grundegenskaper och färdigheter. Man kan läsa direkt på egenskapens värde hur bra man gör ifrån sig. Det har mål och spelarskapade ärkefiender. Det har ett konfliktsystem som används för dueller men som kan användas för andra konflikter också. Och det har massor med känsla!
Tyvärr är det också ett spel från tidig DTP-era, så det finns en massa fula "jag kan själv"-skavanker i utseendet. Men trots det så äger faktiskt Castle Falkenstein många spel från idag!
Det börjar med att berätta om Tom Olam, speldesigner som hamnar i ett alternativt 1870-tal, kidnappad med hjälp av magi som det Ultimata Vapnet mot Järnkanslern som hotar Europas framtid. Och vips dras han in i ett matiné-aktigt drama med sablar, hussarer, alver, dvärgar, krig, luftskepp, magiker och en fransk exil-baronessa.
Och nånstans i det här så får Tom för sig att göra ett rollspel av sina äventyr, och han berättar förstås om hur man gör för sina nya 1870-talsvänner. Och det går tokbra tills han nämner tärningarna.
En av de närvarande damerna svimmade.
Det är då han får förklarat att folk i den här eran spelar inte tärningsspel. I alla fall inte riktigt folk. Patrask, avskum och kanske den där utbölingen Napoleon III kan mycket väl spela tärningsspel, men ingen gentleman skulle nånsin spela med tärningar och skulle aldrig ens nämna tärningar i närheten av en dam!
Så Toms spel använder spelkort, för alla överklassfolk spelar whist, bridge, canasta och gud vet vad.
Det har en massa småskoj finesser och var trots att det var nittital och handlingsresolution rätt före sin tid. Det har ingen uppdelning i grundegenskaper och färdigheter. Man kan läsa direkt på egenskapens värde hur bra man gör ifrån sig. Det har mål och spelarskapade ärkefiender. Det har ett konfliktsystem som används för dueller men som kan användas för andra konflikter också. Och det har massor med känsla!
Tyvärr är det också ett spel från tidig DTP-era, så det finns en massa fula "jag kan själv"-skavanker i utseendet. Men trots det så äger faktiskt Castle Falkenstein många spel från idag!
Krille
Lord
Anchorman;n64301 said:
Nu blir jag förstås nyfiken på varför du inte anser att det funkar.
Om du gillar d20 Modern borde du slänga ett öga på Star Wars Saga, som på många sätt är en reviderad version av d20M. Klasserna fungerar på liknande sätt, att du varannan level får ett bonusfeat och varannan en talent/klassförmåga. Force-mekaniken är lite broken (framför allt för att användande av skills mot defenses skalar jävligt konstigt), men utan den funkar spelet rätt bra som generiskt modernt/sf-spel. Klasserna är, i stället för att vara stat-baserade, väldigt breda sysselsättningar: Soldier, Scout, Scoundrel, och Noble (plus Jedi då) som alla har olika combat vs skill-balans. Det finns även många såsböcker för olika eror och kampanjfokus, om man nu vill ha det för att spela Star Wars.Basenanji;n64109 said:
Ironiskt nog så skulle jag rekommendera Fantasy Flights Star Wars-version (med funkiga tärningar) om man just vill spela Star Wars, men SWSaga är en helt OK uppdatering på d20M.
Ond bråd död
Swashbuckler
Jag har nog inget favoritspel. Inget håller måttet.
Unknown Armies...
Fy fan vad man har haft kul med detta. Reglerna är BRP med ordentlig twist. Psykologisystemet fungerar bra med spelet och magisystemet driver på och skapar grunden för spelandet. Metaplotten är spännande och känns unik. SLP:s känns smarta och användbara.
Fy fan vad man har haft kul med detta. Reglerna är BRP med ordentlig twist. Psykologisystemet fungerar bra med spelet och magisystemet driver på och skapar grunden för spelandet. Metaplotten är spännande och känns unik. SLP:s känns smarta och användbara.
Krille
Lord
Eftersom jag lovade att hissa Usagi Yojimbo i diss-tråden så får jag väl göra det. Rollspelet bygger på serietidningen med samma namn, så det är alltså antropomorfa rollpersoner i ett inte helt historiskt korrekt medeltida Japan.
Det ska särskilt påpekas att jag syftar på det som Greg Stoltze skrev och som använder Fuzion-systemet, för det finns ett till som är hyfsat likt Jade Claw och som egentligen inte tillför något till spelhobbyn annat än ett nytt sätt att slå tärning på och är 2,5 gånger så stort.
Fuzion-Usagi tillför inte ett nytt sätt att slå tärning på. Det är 1T10 + attribut + värde över en svårighet, och det är inte mycket meckigare än så. Faktum är att rollpersonsskapande, regler i allmänhet och hela stridssystemet finns sammanfattat på två sidor. Av 96. På spelets övriga 94 sidor får man lite mer fluff om spelets olika folk, lite tydligare färdighetsbeskrivning, lite mer utförligt skrivna regler med exempel, kort om Usagi-Japans geografi och politik, en massa illustrationer från serien, plus en tidslinje från att gudarna skapar Japan fram till ca Grasshopper-avsnitten, plus en referensdel med alla personer i Usagi fram till ungefär Grasshopper, plus två introäventyr, plus konverteringsregler till FUDGE. Och det finns ändå plats för en sida reklam!
Så varför är Usagi Yojimbo världens bästa spel?
Det ska särskilt påpekas att jag syftar på det som Greg Stoltze skrev och som använder Fuzion-systemet, för det finns ett till som är hyfsat likt Jade Claw och som egentligen inte tillför något till spelhobbyn annat än ett nytt sätt att slå tärning på och är 2,5 gånger så stort.
Fuzion-Usagi tillför inte ett nytt sätt att slå tärning på. Det är 1T10 + attribut + värde över en svårighet, och det är inte mycket meckigare än så. Faktum är att rollpersonsskapande, regler i allmänhet och hela stridssystemet finns sammanfattat på två sidor. Av 96. På spelets övriga 94 sidor får man lite mer fluff om spelets olika folk, lite tydligare färdighetsbeskrivning, lite mer utförligt skrivna regler med exempel, kort om Usagi-Japans geografi och politik, en massa illustrationer från serien, plus en tidslinje från att gudarna skapar Japan fram till ca Grasshopper-avsnitten, plus en referensdel med alla personer i Usagi fram till ungefär Grasshopper, plus två introäventyr, plus konverteringsregler till FUDGE. Och det finns ändå plats för en sida reklam!
Så varför är Usagi Yojimbo världens bästa spel?
- För det första, ekonomi! Det kunde vara luftigare formgivet, men ändå! Spelet har hur mycket jox som helst på väldigt få ytor, och även om jag har haft samma målsättning med många av mina projekt så har jag inte lyckats. (Järn är närmast med 104 sidor.)
- För det andra, taktikkort! Det är i grunden bara en sten-sax-påse, men den gjorde vanliga strider såååå mycket bättre!
- För det tredje, Usagi Yojimbo. För Usagi Yojimbo är världens bästa serie, och alla som säger något annat har objektivt fel!