Hur viktigt är det att upptäcka en gammal värld i fantasysettings?

M

monkiBonki

Guest
Däremot är ju guldrush ett väldigt underskattat koncept i rollspel...Varför skulle RP vara de enda som gör ett försök?.. enorm införsel av kapital har gett bygden ett rejält uppsving, men det är också krångel med sovplatser i husen och de olika nomaderna (skogsalver, orcher, etc) i skogen gillar inte att det är massor med folk som springer runt och snokar.
Word.
... lika essentiellt som ett mord i en kriminalare.
För att det ställer så mycket frågor. Vilka var de som bodde där? Varför lämnade de platsen? Varför är platsen fortfarande övergiven? Osv osv
So word again.

Att ställa frågorna är viktigast, 'varför' är enklast men kraftfullast. Det måste alltid finnas rimliga motivationer/rational till varför världen ser ut/människan gör som den gör. Lätt att hoppa över, avsiktligt eller ej.

Avser inte kissa i någons tekopp men logiska luckor ställer till det. Smidigt men använd sparsamt. Finns tiotusentals filmer/tv-serier som är rätt hyggliga, tills du märker 'eller hur, varför skulle personen göra si, det rimliga vore att göra så, så, eller tom så, ingen av rollerna har hittills visat sig vara dumma i huvudet' Du drar en suck men tittar vidare.

Tänk nu vad som händer om du genomskådar en bra film, du tittar säkert vidare men 'värdetappet' är så mkt större. Tråkigt mtp arbetet SL lagt ned på äventyret/världen, tråkigt för spelaren som just insåg att världen var gjord av papp.

Vill bara understryka: bara för att något motiveras rimligt slutar det inte vara fantastisk, tvärtom.
 
Last edited by a moderator:

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
6,397
Överlag tänker jag att man nog vinner en del på att tänka på "amen tänk om ALLA gör som rollpersonerna, eller redan har gjort det". Det kan finnas tusen skäl till varför ingen tidigare gjort det rollpersonerna gör. Ibland är någon först – annars hade hela världshistorien hänt samtidigt =)
Alltså, tänk bara på alla guld- och silverskatter som legat nedgrävda i rösen och andra gravar i årtusenden. Visst många har plundrats, men tänk hur många som överlevt oplundrade till våra dagar utan minsta drake, zombiehord eller tentakelbest! Ganska orealistiskt egentligen ;)
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Finns tiotusentals filmer/tv-serier som är rätt hyggliga, tills du märker 'eller hur, varför skulle personen göra si, det rimliga vore att göra så, så, eller tom så, ingen av rollerna har hittills visat sig vara dumma i huvudet' Du drar en suck men tittar vidare.
Min upplevelse är att det där är rätt jobbigt och att det hindrar mig från att gilla filmer/tv-serier. Så jag slutade göra så – det gäller att träna upp sin tolerans för "ologiska" saker, helt enkelt. Det verkar så onödigt att slösa bort så många kulturproduktioners potential för förnöjelse genom att hänga upp sig på sånt, tycker jag…
 

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,256
Dessutom präglas fantasy-världar av ett inneboende stiltje. Folket i byn har, de senaste 1000 åren, undvikit att utforska den närliggande ruinen av samma anledning som de inte har uppfunnit elektricitet eller demokrati.
 
Last edited:
M

monkiBonki

Guest
Så jag slutade göra så – det gäller att träna upp sin tolerans för "ologiska"
Fair enough. Men det gör inte poängen mindre, det finns andra värden men de värdena sjunker. Blir jag lurad är ingen gladare än jag, min upplevelse behåller värdet och den som lyckats ska ha kredd. Sånt lyckas ofta(st?) genom att vara sparsam med de logiska luckorna då jag i övrigt ser rimliga orsaker till att folk handlar som de gör och därmed slinker det förbi . Rollen (what have you) får kött och blod om vi vet en orsak till drivkraften, jämte en pappfigur som gör vad marionettmakaren säger att den ska göra.

Missförstå mig rätt men när en i övrigt slagfärdig kvinna helt plötsligt förvandlas till ett omhändertagande våp (i.e. gängse norm) bara för att det dyker upp en man som delar ut några käftsmällar till skurkarna. Har kvinnan blivit traumatiserad och fallit tillbaka till standardläge 1A utan någon som helst förklaring till varför? Vi vet inget om hennes drivkrafter (2D papp igen) så vi får bara gissa. Och dessutom har känsnormen reproducerats igen out of god knows what reason.

Jag älskar James Bond, barndomsminnen som gör att jag sväljer mkt. Igår såg jag Casino Royale och Vesper Lynd, coolast i stan, sitter helt plötsligt i duschen och har ångest efter att JB mördat elakingar och hon såg på . JB håller armen om henne, nästa dag blir hon förälskad (det säger jag inget om, trauman har ofta en sån effekt) men har blivit omhändertagande och går tom i döden för JB. Apan suckar.

Quantum of solace, också JB. Camille, slagfärdig kvinna som skjuter och slåss. Helt plötsligt sitter hon och har ångest, JB lägger armen om henne för de håller på att brinna inne, hon har ångest och är förstenad, hon säger :Not like this. Men den går gången vet vi att i hennes barndom har en elaking stängt in henne i ett hus och tuttat på. Dessutom har hon jagat den pyromant lagde elakingen genom en hel film för att ta kål på honom och vi vet det också. Hennes handlingar är motiverade. Apan blir glad.
 
Last edited by a moderator:

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Blir jag lurad är ingen gladare än jag, min upplevelse behåller värdet och den som lyckats ska ha kredd. Sånt lyckas ofta(st?) genom att vara sparsam med de logiska luckorna§
Min poäng är väl att man ju faktiskt har del i det själv också. Det är inte bara filmskaparens val som avgör ifall du upptäcker de logiska luckorna och blir lurad – det är också dina val. Man kan så att säga träna sig i att bli sämre på att upptäcka de logiska luckorna, och i att inte låta dem störa en när man väl upptäcker dem. Jag brukar vid det här laget nästan alltid kunna vänta med analysen och att se de logiska hålen tills efter jag sett filmen – alltså när jag redan kramat ut så mycket jag kunnat från filmen och det inte gör något om jag upptäcker hål.

Så om man upplever att det är jobbigt med logiska hål, och man inte kan påverka hur många logiska hål det är i filmer, så tycker jag helt enkelt att det är lättare att ändra på den andra delen av ekvationen – sig själv.
 
M

monkiBonki

Guest
Så om man upplever att det är jobbigt med logiska hål, och man inte kan påverka hur många logiska hål det är i filmer, så tycker jag helt enkelt att det är lättare att ändra på den andra delen av ekvationen – sig själv.
Fair enough, jag förstår hur du tänker men jag sympatiserar inte med det. Två punkter.

1) Jag kan bortse från det när jag ser filmen, inga probs, jag har överseende med James Bond, en bloody well orgie i logiska luckor. Förvisso sänker det känslan mot vad jag hade som sjuåring men det bär fortfarande värde i så pass utsträckning att jag fortsätter se dem. Ergo: det går utmärkt att överse med skavanker, logiska luckor eller ej. Jag väljer om jag slår av filmen eller tittar vidare. Precis som det livet är för kort för att spela dåliga rollspel är livet för kort för att se dålig film. Jag åker till Treehouse brewery och köar för ett släpp som är en boxningsmatch i munnen, jag dricker falcon bayerskt och tycker det är ok trots att kompositionen har brister. Jag dricker inte prippsblå - den håller inte ihop, kompositionen är, hmm, tv-serien 'V'.

Jag skulle kunnat bli förbittrad som när jag var dum nog att prova se om tv-serien 'V', hela illusionen föll trots rymdödlor och en Freddy Krueger in coming. Värdet var 'vackra barndomsminnen' inte en vacker historia, det var så mycket pes i den historien att den planade ut på tandköttet bortom all räddning innan Freddy han säga flaskhals.

Jag lärde mig åas en läxa, livslögner kan göra en lyckligare om man väljer dem väl. Analogt: jag kan ljuga för mig själv när jag stöter på en historia som inte håller ihop, men bara så mycket. Men oavsett kommer en historia som 'håller ihop' (eller som jag bedrar mig själv med att tro) vara bättre, rollen/fenomenet blir en människa som 'finns' istället för en pappgubbe/kuliss.

I min tweenhood hackade jag monster i närmsta 'labyrint' (DoD) nätterna igenom och var lycklig med det, min pappgubbe till trots. Tills jag började reflektera över hur i hela fridens namn det sprang runt en massa monster där nere utan mat, hur överlevde de? Jag ställde frågan till SL som såg förvånad och sen arg ut för att jag utmanade hans auktoritet. Han hade inget bra svar när även de andra spelarna ställde frågan. SL surade ett tag och sen fick vi komma hem till honom igen och nu låg det skelett lite här och var i 'labyrinten' samt att det blev mycket fler spöken/gastar/skelett et al som inte åt så mycket. Vips blev det bättre stämning och spelet hoppade opp en nivå. Tillslut blev vi 15, vi hade över tid börjat ställa frågor om våra pappgubbar också, så nu var de faktiskt rollpersoner isf siffror och bokstäver på ett papp-er. Vi hade slutat rullspela. Bara för att vi ibland ställde frågor.

2) Sen, det kommer det fortfarande inte att förändra att jag tycker ('Word' resp. 'So more word') att @Lemur och @Khan har bra poänger, vilket var, hmm, poängen med mitt inlägg . Jag illustrerade det med vad jag uppfattat som att 'frågan' motiverar handling/fenomenets tillkommelse. @Khan "...varför skulle RP...?" samt @Lemur ".. lika essentiellt som ett mord i en kriminalare. För att det ställer så mycket frågor. Vilka var de som bodde där? Varför lämnade de platsen? Varför är platsen fortfarande övergiven? Osv osv"

Lura mig gärna, jag är den förste att tacka för att jag fått uppleva en illusion som fick mig att fly verkligheten en stund. Men ser jag igenom lögnen rasar illusionen och allt blir skådespelare och kulisser på en scen. Magin försvinner. Kommer historien på banan igen kommer jag att få fly verkligheten en stund till men världen naggades i kanten och nog många nagg i koppen så går den sönder. Du kommer se på en nöjaktigt komponerad historia bara så länge.

Skapar man förutsättningar för mig som åskådare (som upphört vara åskådare för jag har sugits in i och blivit en del av världen) att förstå varför något är som det är så kommer det bli mkt svårare för mig att falla ur 'trans'/den värld som skaparen, hmm, skapat.

(Bonus: Ställer du frågorna kommer du dessutom få en historia/värld som, i princip, ofta(st?) skriver/skapar sig själv. Prova)
 
Last edited by a moderator:
M

monkiBonki

Guest
Så frågeställningen är: Är det ett centralt tema i fantasysettings att det måste finnas en gammal värld att utforska?
Det var frågan och jag har glidit iväg OT bonanza galore i den här tråden. Därmed har jag apat mig/begått synd gent mina egna principer. Jag ber ödmjukast om ursäkt, hoppas på överseende och rättar in mig ledet 😊
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,167
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Fornlämningar konfronterar oss med vår egen dödlighet. Eftersom medvetenheten om döden är kanske den mest fundamentala psykologiska faktorn för mänskliga varelser utövar fornlämningar därför en stark effekt på våra psyken. Ända sedan Tolkien, och förmodligen långt innan dess, har ruiner av fallen storhet således varit en central faktor i fantasygenren.

Att skriva fantasy utan denna faktor vore djärvt och nyskapande. Jag uppmuntrar det storligen, och skulle gärna ta del av en sådan setting. Däremot saknar jag allt intresse av att skriva den själv, för jag är högskoleutbildad i historia och religionshistoria och oändligt fascinerad av det förflutna, och skulle aldrig vilja skapa en värld utan fornlämningar och utvecklad bakgrundshistoria.
 
Top