Krille
Super Moderator
En gång för länge sedan körde jag Viking. Det var hyfsat kul med mycket thungur knifur och blodsfejder, men en sak var jag lite missnöjd med: spelarna tänkte lite för mycket modernt och "rationellt" för att vara på tusentalet. Det var lite mer öga för öga, tand för tand än "vanligt", men annars var det inte så stor skillnad på deras tankesätt än idag. Det var inte riktigt så att de satt och räknade diffekvationer och klurade evolutionsbiologi, men nästan (ja, det var högskolestudenter och programmerare), men det där med religion och blotande tog de i alla fall inte på allvar.
Vid ett tillfälle så dök en främling som kallade sig Loddfavner upp vid gården där rollpersonerna bodde. Det var lite rörigt just då eftersom kungen hade dött och det var osäkert vem som skulle ta över (ett standardgrepp för min del, märker jag), och ledde till bråk även under gästabudet. Mitt under gästabudet reste sig Loddfavner upp, drog ett svärd och drämde in det i en av takpelarna halvvägs in till hjaltet. "Den man som kan dra svärdet ur bjälken skall bli danernas kung!" utropade han, svepte manteln om sig och gick, och två gigantiska varghundar slöt upp vid hans sida när han vandrade iväg.
När en av de mer företagsamma spelarna tog reda på att Loddfavner är ett av de många namn som Oden brukade under sina resor (om man får tro eddorna) så blev det lite annorlunda. Plötsligt började de blota "på allvar", istället för "token-blota" som de gjorde tidigare.
Kampanjen blev inte så där överhejjans mycket mer episkt efter det. Loddfavners spådom visade sig dock hålla: en jarl ville försöka dra ut svärdet, men vägrades möjligheten av husets herre (på grund av lite tidigare fejd). Så jarlen belägrade hallen och brände ner den. Det var mycket lättare att dra ut svärdet ur pelaren efter att den var poröst träkol och aska, och sedan såg han till att sprida vad som hade hänt och framförallt vad som hände om man motsatte sig honom, så han fick till slut nog mycket stöd för att bli danernas kung.
Rollpersonerna bytte också sida, för den delen. Det är mycket ballare att stå på kungens sida.
Vid ett tillfälle så dök en främling som kallade sig Loddfavner upp vid gården där rollpersonerna bodde. Det var lite rörigt just då eftersom kungen hade dött och det var osäkert vem som skulle ta över (ett standardgrepp för min del, märker jag), och ledde till bråk även under gästabudet. Mitt under gästabudet reste sig Loddfavner upp, drog ett svärd och drämde in det i en av takpelarna halvvägs in till hjaltet. "Den man som kan dra svärdet ur bjälken skall bli danernas kung!" utropade han, svepte manteln om sig och gick, och två gigantiska varghundar slöt upp vid hans sida när han vandrade iväg.
När en av de mer företagsamma spelarna tog reda på att Loddfavner är ett av de många namn som Oden brukade under sina resor (om man får tro eddorna) så blev det lite annorlunda. Plötsligt började de blota "på allvar", istället för "token-blota" som de gjorde tidigare.
Kampanjen blev inte så där överhejjans mycket mer episkt efter det. Loddfavners spådom visade sig dock hålla: en jarl ville försöka dra ut svärdet, men vägrades möjligheten av husets herre (på grund av lite tidigare fejd). Så jarlen belägrade hallen och brände ner den. Det var mycket lättare att dra ut svärdet ur pelaren efter att den var poröst träkol och aska, och sedan såg han till att sprida vad som hade hänt och framförallt vad som hände om man motsatte sig honom, så han fick till slut nog mycket stöd för att bli danernas kung.
Rollpersonerna bytte också sida, för den delen. Det är mycket ballare att stå på kungens sida.