Det här är nog det bästa rådet hittills. Och det ligger något i det Vitulv säger, att du redan är en bit på vägen genom att ställa frågan. Vi är ofta väldigt omedvetna om hur vi uppfattas av andra, vår bild av oss själva ligger sällan i linje med andras bild av oss själva. Att då ödmjukt fråga sig själv eller andra om ens sämre sidor, visar redan en person som utvecklas, växer och förmodligen är mindre problematisk än vad den själv tror.
Typ detta, om man ska vara allvarlig. Att du alls frågar talar för att ditt problem inte är ohanterligt. Och att ditt spelskapande ett sätt att hantera det utan att lämpa över det på ointresserade bekantskaper.
Nä, hela tråden är lite med glimten i ögat men med en lite mer seriös underton. Det kan vara så att jag sakta närmar mig den åldern där man ser på en allt yngre omgivning och uppgivet suckar över bristande utbildning och insikt. Men det hör ju till på något sätt.
Jag träffar ungdomar varje dag, tonåringar då. Och jag har på något sätt blivit ödmjuk i mig själv här att jag många gånger saknar kunskaper om den värld de lever i. Visst finns det broar mellan våra världar, men jag har nästan med tacksamhet fått inse att min kunskap är inte finare än deras kunskaper och upplevelser. Det vackra uppstår när våra erfarenheter och kunskaper får mötas, korsbefruktas och vi börjar bilda oss en gemensam världsbild på lika villkor. Det uppstår en gemensam horisont, och där tänker jag att du med dina kunskaper när du delar dem bidrar till vidja folks horisonter om det sker utifrån en plats av nyfikenhet för den andre, och vilja att dela kunskap snarare än att mästra den andre.
Ja, det är nog sant!
Börja umgås med historiker!
).
Måtte det finnas en egen krets i helvetet för bara dessa personer! Du vill prata om din sjunde nivåns paladin, min tvingas lyssna på hur någon annan berättar om sin optade true brujah (som hen aldrig har spelat) i några eoner först …
Hellre att höra om någons lvl 7 paladin eller optade true brujah då det ändå är sprunget ur nån minsta gemensamma nämnare som är rollspel,ett intresse vi ändå delar.
Jag hör hellre sådana saker helt ärligt än om saker relaterade till rollspel.... Samtidigt, jag känner väldigt lite samhörighet med andra nördar överlag. Hellre lyssnar jag på andras liv, deras berättelser om deras barn och deras glädjeämnen i livet. Med glädje är min drog, som jag sa till en kollega. Jag fattar inte vad ungarna pysslar med på fotbollsplanen, men deras glädje kan jag förstå och delaHellre att höra om någons lvl 7 paladin eller optade true brujah då det ändå är sprunget ur nån minsta gemensamma nämnare som är rollspel,ett intresse vi ändå delar.
Kom tillbaka när du fått sitta och varje vecka i åratal fått höra anekdoter om din ena spelares helt fantastiska multibegåvade gudabenåde barn.
OK lille kalle är en sån fotbollstalang,jaha han lyfte upp hela laget ur gärdsgårdsserien helt ensam och han gör minst hattrick varje match och jasså han är den nya zlatan och inte nog med det han är vid 12 års ålder konsertviolinist och han har stora A i alla ämnen och han har fått antagningabrev från harvard redan vid 12 års ålder ,se där ja och han är dessutom VD för ett fortune 500 företag och nästa statsminister och har redan 500 miljarder dollar på kontot.
Vad i hela h-vete får dig (min dåvarande spelare) att tro att jag vill höra dina timmslånga rants om ditt barns fläckfria förträfflighet, det är inte mitt barn så jag kunde inte bry mig mindre
Tack detsamma!Det är roligt med folk som har passion och brinnande intresse för något. Tycker att världen vore en bättre plats om vi uppmuntrade folks intressen istället för att anse att de tar för stor plats. Däremot är det jobbigt med människor som inte låter andra få en syl i vädret. Så jag tycker att du ska fortsätta prata historia för glatta livet så länge du inte glömmer att lyssna in andras intressen med (och när vi sprungit på varandra IRL har du alltid verkat vara en väldigt trevlig person så det gör du säkert redan
Och jag uppfattar mig som inlyssnande och nyfiken.
Våra spelmöten brukar börja med att vi i 1-2h pratar om livet i allmänhet och inte sällan våra barns framgångar (och tillkortakommanden). Jag har heller inga problem med att lyssna på folk. Är det allt för upprepande eller långdraget så får man väl säga till mer eller mindre artigt beroende på kontext.Jag hör hellre sådana saker helt ärligt än om saker relaterade till rollspel.... Samtidigt, jag känner väldigt lite samhörighet med andra nördar överlag. Hellre lyssnar jag på andras liv, deras berättelser om deras barn och deras glädjeämnen i livet. Med glädje är min drog, som jag sa till en kollega. Jag fattar inte vad ungarna pysslar med på fotbollsplanen, men deras glädje kan jag förstå och dela
Är inte det här ett dilemma för alla när det kommer till de egna intressena? Att vi upplever att andra ser det som ovidkommande och störande? Kan helt klart relatera till den känslan, men inte utifrån historia just... Historia kan jag tyvärr, även om jag tränar på det, vara personen som suckar och tänker "inte igen!". Men det beror mer på att min familj älskar historia och tror jag delar deras intresse som so-lärare. De missade biten att det var religion, samhällskunskap och geografi jag läste, historia har jag medvetet undvikit.Det är big snarare omgivningens (låga?) tröskel för historisk kuriosa som bekymrar mig
Jag är nog rent generellt ganska ointresserad av att prata om sådant som jag själv inte har en koppling till..Jag hör hellre sådana saker helt ärligt än om saker relaterade till rollspel.... Samtidigt, jag känner väldigt lite samhörighet med andra nördar överlag. Hellre lyssnar jag på andras liv, deras berättelser om deras barn och deras glädjeämnen i livet. Med glädje är min drog, som jag sa till en kollega. Jag fattar inte vad ungarna pysslar med på fotbollsplanen, men deras glädje kan jag förstå och dela
Ja, ”livet” kan ju vara ett svårt ämne om folk har uppnått olika saker. Jag har lätt att känna mig ledsen och misslyckad när folk snackar jobb, barn och liknande, eftersom det påminner mig om allt jag velat uppnå men inte lyckats med.
Jag tror att jag bara blivit så pass van vid att vara det hjulet att jag inte längre tänker så mycket på det. Tro't eller ej ni som träffat mig i nördsammanhang där jag antagligen mal på för mycket, men på sociala sammankomster med "mugglare" sitter jag mest tyst. Jag kan absolut glädjas med dem när de pratar om något de är entusiastiska inför, men jag har aldrig kunnat uppbåda något nämnvärt intresse för långa samtal om motorer eller sport, eller om "jag träffade Uffe igår, du vet han som gick i samma klass som mammas gamla kompis kusin, och som brukade bo där nere på Djupegatan innan han flyttade till…".
Eller de där som berättar lajvarminnen. Det är fan lumparminnen för dem som fick frisedel.
