Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Det här är ett försök till ramverk för att spela Game of Thrones. Tanken är att det ska ligga som ett raster ovanför valfritt spelsystem, så det handlar snarare om ett spelsätt än ett regelverk. I exemplen nedan är det GoT jag använder, men det kan lika gärna användas för andra historier med samma berättarteknik.
Det som gör GoT intressant för mig är att historien berättas i sidled - flera olika huvudpersoner som alla reagerar på varandra, där tiden går kontinuerligt, men vi bara får brottstycken ur allas vardag. Mellan Tyrions scen 1 och Tyrions scen 2 kan det gå flera dagar, till exempel. På detta sätt kan en kampanj få ett mycket större perspektiv än en mer traditionell dito.
Det gör att det krävs en enorm mängd med karaktärer, och därmed rollpersoner. För att det ska flyta får varje spelare hantera flera RP. Som jag tänkt just nu är det en SL som samordnar och koordinerar, men det borde egentligen inte finnas något hinder att använda samma princip i ett spelledarlöst spel.
Sammantaget blir alltihop någonstans mellan Fiascos scentänkande och Troupe style från Ars Magica.
NÄR SPELET BÖRJAR
Världen där man spelar har ett antal "fronter", miljöer där huvudpersonerna rör sig. Det kan vara Muren, Dothrakis hord, Hovet i King's Landing, Jakten på Lönnmördaren, Kriget mot Lannister, etc. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara fysiskt låsta platser, även om det är troligt att åtminstone några är det.
Varje front har en grundläggande setup, en startscen där frontens huvudperson (se nedan) får sin grundläggande konflikt presenterad och ramverket för sin front beskriven. I den stora bröllopsscenen för Daenerys i säsong ett, tex, kommer de första detaljerna om Dothrakis kultur, konflikten mellan henne och hennes bror, bakgrunden om att de är gamla kungaätten som flytt, etc.
Varje front har också en huvudperson, den vars historia den delen av spelet handlar om. Eventuellt har SL spikat några ramar för vad som ska till ("du måste vara en oäkting och vilja gå med i Nattvakten, annars är det fritt"), men i övrigt är det upp till spelaren. Från start är det här antagligen den enda rollperson som behöver helt ifyllt rollformulär, medan alla andra som hör fronten till bara behöver lite grundläggande info som namn, drivkrafter och några snabba karaktärsdrag. Det är inte omöjligt att SL tar några av de andra och gör till sina framöver.
Det är också huvudpersonens uppgift att casta den första scenen tillsammans med SL. Det kanske passar med en putslustig sidekick? En grinig livvakt? En sliskig spionageexpert? En nedstämd riddare som behöver hjälp? Spelaren castar utifrån vad scenen behöver. Tänk redan från början på vad scenen är till för - visa upp fronten och introducera konflikter, inte nödvändigtvis lösa någonting. Det handlar om att starta upp, inte avsluta.
Efter startscenen utvärderar ni rollpersonerna - var det någon ni gillade som ska bli permanent biroll? Vissa måste ju bli det, som Daenerys nye make eller knugen som blir Ned Starks nye chef, tex, men andra måste det absolut inte. Några kanske bara ska vara med ibland, istället för så ofta som möjligt. De permanenta birollerna kan det vara en poäng att ge stats och nuffror, men de som bara blir bakgrundskaraktärer, statister behöver inte lika mycket kärlek. Se till att det finns konflikter mellan olika personer, och var inte rädd att ha rent ordentliga sådana mot andra spelares rollpersoner, inklusive huvudpersonen.
Gå laget runt, och ge varje huvudperson sin startscen. En huvudperson per spelare är enklast att hålla i huvudet. Var inte rädd för att fläta samman de olika fronterna på fler plan än det rent politiska - kanske är någon vid Muren far till någon vid en annan front?
FORTSATT SPEL
Sedan går varvet runt - en scen per spelare. Det är fullt möjligt att någon av birollerna bör få sig en scen också, om det känns relevant eller om det är någon som fastnat extra mycket för en hittills oviktig rollperson. Varje scen bör falla inom en av tre kategorier konflikthantering, fördjupning eller introduktion.
Konflikthantering kan vara att du söker en ledtråd i din stora konflikt, eller intrigerar för att hantera en stor politisk konflikt. Det är de här scenerna som för själva handlingen framåt. Det kan vara spelaren som sätter scenen för att det dök upp en bra idé, men det kan också vara SL som sätter scenen pga omständigheter rollpersonen inte rår över ("olyckan" med vildsvinsjakten i säsong ett, tex). För att scenen ska funka ska det finnas en start (presentera det nya i konflikten), en mitten (RP agerar/reagerar på konflikten) och ett slut (RP har tagit ett beslut).
Fördjupning handlar om att fördjupa rollpersonerna i fronten - de kanske bara har en fest och snackar ett tag? Eller öppnar sig för varandra efter att de haft lite rajtan-tajtan? Eller diskuterar sin favoritlitteratur? Vad som helst som inte nödvändigtvis för plåtten framåt men ger en mer förståelig rollperson är en fördjupande scen. Den behöver ha ett slut, vilket kan komma när som helst, men spelaren bör ha en tanke från början om vad vi ska lära oss om rollpersonen ("min far hatar mig, här är en anekdot om det", etc).
Introduktion är att introducera ett helt nytt element i historien. Den kommer mest när det är dags för en ny säsong och kan nästan funka som en ny startscen (se ovan). Fronten kanske flyttar sig till en helt ny plats (Daenerys kommer till Qarth), eller något enormt har hänt som omformar hela frontens förutsättningar (Jon Snow går undercover). Men om en extra viktig SLP eller ny RP introduceras kan hela scenen handla om den personens introduktion också - kanske stoppar den en lönnmördare från att ha ihjäl huvudpersonen?
SPIN OFF
Om någon biroll blir tillräckligt kul eller intressant att spela är det ingen dum idé att låta den få en egen front. Sam Tarly rör sig ju själv efter ett tag, med en mycket mer personlig historia än den storpolitiska Jon Snow hanterar. Det är heller inte omöjligt att introducera en helt ny front om det skulle passa handlingen i kampanjen, men det bör ske restriktivt så det inte tar lika lång tid att spela som det tar för GRRM att skriva böckerna.
SÄSONGSAVSLUTNING
Förslagsvis bör säsongerna sluta på en stor cliffhanger, när någon precis har löst en stor delkonflikt, eller när något monumentalt har förändrats på andra sätt. Det är svårt att synka alla handlingar tillsammans, men det går släppa några trådar tidigare än andra. Allt måste inte lösas i exakt sista scenen på exakt sista spelmötet. Har ni en bra punchline, var inte rädda att ta en liten paus från just den fronten ett tag. Det är bra att få tid till planering, både för SL och för huvudpersonen.
ALLMÄNT OCH BLANDAT
Det är viktigt att fläta samman fronterna då och då, gärna mer ju längre tiden går. I början är det kanske biroll som är spion åt en huvudperson i en annan front, men med tiden kanske två fronter till och med slås ihop helt.
Låt allt flyta organiskt genom spelets gång. En av de stora fröjderna med den här typen av berättande är att slump och rollpersonernas personlighet spelar en så stor roll. Det är nog till och med viktigare att rollpersonerna får chansen att reagera på saker utom sin kontroll än agera på saker de kan och vet. Ett beslut i en front måste hanteras i i en annan, men reaktionen kan skapa följder långt större och mer komplicerade än själva aktionen från start.
*********
Tror det var allt. Alla konstruktiv kritik mottages tacksamt.
[EDIT] Det här var tydligen mitt tusende inlägg. Woop woop!
Det som gör GoT intressant för mig är att historien berättas i sidled - flera olika huvudpersoner som alla reagerar på varandra, där tiden går kontinuerligt, men vi bara får brottstycken ur allas vardag. Mellan Tyrions scen 1 och Tyrions scen 2 kan det gå flera dagar, till exempel. På detta sätt kan en kampanj få ett mycket större perspektiv än en mer traditionell dito.
Det gör att det krävs en enorm mängd med karaktärer, och därmed rollpersoner. För att det ska flyta får varje spelare hantera flera RP. Som jag tänkt just nu är det en SL som samordnar och koordinerar, men det borde egentligen inte finnas något hinder att använda samma princip i ett spelledarlöst spel.
Sammantaget blir alltihop någonstans mellan Fiascos scentänkande och Troupe style från Ars Magica.
NÄR SPELET BÖRJAR
Världen där man spelar har ett antal "fronter", miljöer där huvudpersonerna rör sig. Det kan vara Muren, Dothrakis hord, Hovet i King's Landing, Jakten på Lönnmördaren, Kriget mot Lannister, etc. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara fysiskt låsta platser, även om det är troligt att åtminstone några är det.
Varje front har en grundläggande setup, en startscen där frontens huvudperson (se nedan) får sin grundläggande konflikt presenterad och ramverket för sin front beskriven. I den stora bröllopsscenen för Daenerys i säsong ett, tex, kommer de första detaljerna om Dothrakis kultur, konflikten mellan henne och hennes bror, bakgrunden om att de är gamla kungaätten som flytt, etc.
Varje front har också en huvudperson, den vars historia den delen av spelet handlar om. Eventuellt har SL spikat några ramar för vad som ska till ("du måste vara en oäkting och vilja gå med i Nattvakten, annars är det fritt"), men i övrigt är det upp till spelaren. Från start är det här antagligen den enda rollperson som behöver helt ifyllt rollformulär, medan alla andra som hör fronten till bara behöver lite grundläggande info som namn, drivkrafter och några snabba karaktärsdrag. Det är inte omöjligt att SL tar några av de andra och gör till sina framöver.
Det är också huvudpersonens uppgift att casta den första scenen tillsammans med SL. Det kanske passar med en putslustig sidekick? En grinig livvakt? En sliskig spionageexpert? En nedstämd riddare som behöver hjälp? Spelaren castar utifrån vad scenen behöver. Tänk redan från början på vad scenen är till för - visa upp fronten och introducera konflikter, inte nödvändigtvis lösa någonting. Det handlar om att starta upp, inte avsluta.
Efter startscenen utvärderar ni rollpersonerna - var det någon ni gillade som ska bli permanent biroll? Vissa måste ju bli det, som Daenerys nye make eller knugen som blir Ned Starks nye chef, tex, men andra måste det absolut inte. Några kanske bara ska vara med ibland, istället för så ofta som möjligt. De permanenta birollerna kan det vara en poäng att ge stats och nuffror, men de som bara blir bakgrundskaraktärer, statister behöver inte lika mycket kärlek. Se till att det finns konflikter mellan olika personer, och var inte rädd att ha rent ordentliga sådana mot andra spelares rollpersoner, inklusive huvudpersonen.
Gå laget runt, och ge varje huvudperson sin startscen. En huvudperson per spelare är enklast att hålla i huvudet. Var inte rädd för att fläta samman de olika fronterna på fler plan än det rent politiska - kanske är någon vid Muren far till någon vid en annan front?
FORTSATT SPEL
Sedan går varvet runt - en scen per spelare. Det är fullt möjligt att någon av birollerna bör få sig en scen också, om det känns relevant eller om det är någon som fastnat extra mycket för en hittills oviktig rollperson. Varje scen bör falla inom en av tre kategorier konflikthantering, fördjupning eller introduktion.
Konflikthantering kan vara att du söker en ledtråd i din stora konflikt, eller intrigerar för att hantera en stor politisk konflikt. Det är de här scenerna som för själva handlingen framåt. Det kan vara spelaren som sätter scenen för att det dök upp en bra idé, men det kan också vara SL som sätter scenen pga omständigheter rollpersonen inte rår över ("olyckan" med vildsvinsjakten i säsong ett, tex). För att scenen ska funka ska det finnas en start (presentera det nya i konflikten), en mitten (RP agerar/reagerar på konflikten) och ett slut (RP har tagit ett beslut).
Fördjupning handlar om att fördjupa rollpersonerna i fronten - de kanske bara har en fest och snackar ett tag? Eller öppnar sig för varandra efter att de haft lite rajtan-tajtan? Eller diskuterar sin favoritlitteratur? Vad som helst som inte nödvändigtvis för plåtten framåt men ger en mer förståelig rollperson är en fördjupande scen. Den behöver ha ett slut, vilket kan komma när som helst, men spelaren bör ha en tanke från början om vad vi ska lära oss om rollpersonen ("min far hatar mig, här är en anekdot om det", etc).
Introduktion är att introducera ett helt nytt element i historien. Den kommer mest när det är dags för en ny säsong och kan nästan funka som en ny startscen (se ovan). Fronten kanske flyttar sig till en helt ny plats (Daenerys kommer till Qarth), eller något enormt har hänt som omformar hela frontens förutsättningar (Jon Snow går undercover). Men om en extra viktig SLP eller ny RP introduceras kan hela scenen handla om den personens introduktion också - kanske stoppar den en lönnmördare från att ha ihjäl huvudpersonen?
SPIN OFF
Om någon biroll blir tillräckligt kul eller intressant att spela är det ingen dum idé att låta den få en egen front. Sam Tarly rör sig ju själv efter ett tag, med en mycket mer personlig historia än den storpolitiska Jon Snow hanterar. Det är heller inte omöjligt att introducera en helt ny front om det skulle passa handlingen i kampanjen, men det bör ske restriktivt så det inte tar lika lång tid att spela som det tar för GRRM att skriva böckerna.
SÄSONGSAVSLUTNING
Förslagsvis bör säsongerna sluta på en stor cliffhanger, när någon precis har löst en stor delkonflikt, eller när något monumentalt har förändrats på andra sätt. Det är svårt att synka alla handlingar tillsammans, men det går släppa några trådar tidigare än andra. Allt måste inte lösas i exakt sista scenen på exakt sista spelmötet. Har ni en bra punchline, var inte rädda att ta en liten paus från just den fronten ett tag. Det är bra att få tid till planering, både för SL och för huvudpersonen.
ALLMÄNT OCH BLANDAT
Det är viktigt att fläta samman fronterna då och då, gärna mer ju längre tiden går. I början är det kanske biroll som är spion åt en huvudperson i en annan front, men med tiden kanske två fronter till och med slås ihop helt.
Låt allt flyta organiskt genom spelets gång. En av de stora fröjderna med den här typen av berättande är att slump och rollpersonernas personlighet spelar en så stor roll. Det är nog till och med viktigare att rollpersonerna får chansen att reagera på saker utom sin kontroll än agera på saker de kan och vet. Ett beslut i en front måste hanteras i i en annan, men reaktionen kan skapa följder långt större och mer komplicerade än själva aktionen från start.
*********
Tror det var allt. Alla konstruktiv kritik mottages tacksamt.
[EDIT] Det här var tydligen mitt tusende inlägg. Woop woop!
för de centrala elementen. Wants och countdown clocks var också superpraktiskt för att hålla koll på de stora dragen i världen utan att bli för detaljistisk. Själv tycker jag också att det är svinkul att skriva playbooks så det var aldrig något problem att skapa nya när det dök upp biroller som ville utvecklas till huvudroller. Vi lånade också en hel del tänk från Prime Time Adventures med tydlig TV-seriestruktur, avsnitt, säsonger, intromusik, etc. Det som fick oss att tappa tempo var att det blev väldigt komplex politik och kausala samband, vilket jag gillade asmycket men som några av mina spelare tyckte blev träligt (de ville ner och döda saker i grottor, inte planera internationella relationer, giftemål och krigföring).