Nekromanti Hur lever de fattiga i Mundana?

Eagle

Swordsman
Joined
14 Oct 2002
Messages
532
Hej!

Vad händer med människor i stad och på landsbyggd i olika delar av Mundana - vars liv plötsligt förändras av yttre omständigheter?

Min önskan är att få en så stor förståelse för de fattigas situation så att jag på ett levande sätt kan beskriva för rollpersonerna vad de ser och upplever i dessa fattiga människors liv. Jag vill beröra spelarna på djupet så att de på allvar förstår hur lyckligt lottade de är. Det vore coolt om man kunde få spelarna att känna medkänsla - ungefär på samma sätt som vi kan få spelarna att känna rädsla, glädje, stolthet och hat.

Vad händer med barnen som förlorar sina familjer i sjukdom och olyckor. Barn som står helt ensamma i världen?

Vad händer om familjens försörjare ger sig av ut i krig och inte kommer tillbaka? Hur klarar sig familjen?

Vad händer om rövare tar ifrån allt en människa äger och har?

Vad händer med t.ex. soldater som varit ute i krig och kommer hem och saknar en arm, ett ben, kanske blivit blind eller fått psykiska problem till följd av krigets fasor?

På vilket sätt kämpar alla dessa ovan nämnda människor med livets prövningar rent praktiskt? Hur bor de? Hur får de tak över huvudet? Hur får de mat för dagen? Till vad sätter de sitt hopp när allt har tagits ifrån dem?

Hur förmedlar vi i ord den kamp och det lidande som dessa människor lever i varje dag?

Hoppas ni är många som vill bidra till denna tråd, för jag tycker det är en viktig aspekt. Varje liten aspekt som du kan bidra med är värdefull.

Tack på förhand

Vänliga hälsningar
Henrik
 

Yvian

Warrior
Joined
22 Dec 2002
Messages
252
Location
Min borg i Consaber, på Uriens högland nära Narekh
Mina tankar hittils...

Vad händer med barnen som förlorar sina familjer i sjukdom och olyckor. Barn som står helt ensamma i världen?

Jag skulle nog säga att dom med största sannorlikhet vänder sig till kriminalitetens bana, t.ex. som ficktjuv, eller möjligtvis tiggare.

Vad händer om familjens försörjare ger sig av ut i krig och inte kommer tillbaka? Hur klarar sig familjen?

Troligtvis sätts den eller dom i familjen som är någotsånär arbetsföra ut att söka arbete, t.ex. äldste sonen skickas in till staden för att försöka skaffa jobb eller modern i huset hjälper någon granne med hushållsarbete i utbyte mot en bit mat (utöver sitt vanliga hushållsarbete då) osv. Kanske gamle farfar kan hjälpa till med något mer än han redan gör?

Vad händer om rövare tar ifrån allt en människa äger och har?

Precis som med barn så tror jag att han kommer försöka försörja sig som någon form av överlevnads-"yrke" i någon kriminell anda, kanske blir han själv stråtrövare eller liknande. Alternativt så sätter han sig på ett gathörn å tigger, men även tiggare tar ju chansen om dom får syn på en person med fet pengapung.
En annan möjlighet är kanske att gå i kloster och viga resten av sitt liv till guomen i frågas tjänst.

Vad händer med t.ex. soldater som varit ute i krig och kommer hem och saknar en arm, ett ben, kanske blivit blind eller fått psykiska problem till följd av krigets fasor?

Har han ingen familj som kan ta hand om honom så är hans bästa chans att tigga på gatan eller finna nåd i något kloster, där han kan bli omhändertagen och på bästa möjliga sätt tjäna sin gud.

Detta är vad jag kommerpå såhär på rak arm... Lägger till mer om jag får nån snilleblixt :gremsmile:

Jo, vad gäller personer som förlorat allt dom har, och även barn, så kan man tänka sig att iallafall i kuststäder så finns det ju en liten chans att kunna ta värvning på något skepp, och om man är någotsånär frisk eller har militär kunskap så är man nog alltid intressant för härmakten (även invalidiserade kan ju oftast lära ut vad dom kan, även om dom inte är så effektiva krigare annars).
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
En stor del av dina frågor bär mycket moderna förtecken, och kan enkelt besvaras med att "det är inte samma sitruation, så frågorna är inte applicerbara". Exempelvis så är en familj ytterst sällan beroende av någon enskild familjeförsörjare. Hela familjen hjälps åt att försörja. Även lagen är utformad med detta i åtanke, på så sätt att varje fri familj eller gård ofta ska kunna skicka en man i härtjänst i fyrtio dagar (livegna slipper). Efter de fyrtio dagarna kommer han hem, och gör han det inte så är resten av familjen fullständigt kapabel att klara sig ändå.

Vidare så är familj och släkt det som närmast motsvarar dagens socialförsäkring. Det vill säga, den mundanska motsvarigheten till sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetsskadeförsäkring och pension heter helt enkelt "familj". Tappar du en arm eller ett ben så är du inte så utblottad som man kan tro, för du har nästan garanterat en bror eller två, en far, en hel klase kottar, en fru, en farfar, två pigor, sju drängar et cetera et cetera. Det sprider ut förlusten av en arm eller ett ben rätt bra, och till och med om hela du skulle försvinna så innebär det visserligen en arbetsför person mindre men också en mun mindre att mätta.

Föräldralösa barn skickas ofta till deras föräldrars släktingar, eller adopteras av övriga folk i byn. Och så vidare.

Det finns alltså minst tre skyddslager: familjen, släkten och byn, så det krävs faktiskt något särdeles särskilt för att sätta folk i sådan misär. Krig å rövare är visserligen hemskt, men inte på den nivån. Du får drämma till med missväxt eller farsot.

När man läser i gamla krönikor och historieskildringar så märker man att det i princip bara är adelssläkten som tycker att krig och rövare är viktiga. Krig kan beröva en länsherre en massa skattepliktig mark, och rövare kan sno en massa pengar av en (bönder har inget, så de är inte lika intressanta att röva ifrån). Men bönder är inte så intresserade av krig. För dem är det jobbigt att en del måste ut och härja och kommer tillbaka med lyte eller inte alls, eller att folk plundrar en del av deras förråd. Men de klarar sig. Krig är jobbigt, men inte förödande.

Däremot är soten och missväxten något man verkligen fruktar. Ett krigsår så blir det knapert och någon dör eller får lyte. Ett missväxtår så kan hela familjer utplånas av svält, och ett sotår kan svepa bort hela städer. Och sveps familjen och släkten undan så försvinner skyddsnätet.
 

Drakvrede

Swordsman
Joined
17 May 2000
Messages
732
Location
Stockholm, Sverige
Sant, men...

Men bönder är inte så intresserade av krig. För dem är det jobbigt att en del måste ut och härja och kommer tillbaka med lyte eller inte alls, eller att folk plundrar en del av deras förråd. Men de klarar sig. Krig är jobbigt, men inte förödande.
Tar för givet att du menar "gammal krigsföring", då? Moderna versioner av "krigets konst" går ju snarare ut på att attackera civilbefolkningen. Och då menar jag inte bara moderna vapen, såsom biologiska och nukleära sådan, som ju uppenbarligen är mer effektiva mot civila än mot militära mål, utan även sådana krigstaktiker som den brända jordens taktik, osv. All sådan form av krigsföring måste ju påverka civilbefolkningen mycket starkt - ja, till den graden att den faktiskt kan utrota den! Men om man bortser från detta, vilket man säker kan göra eftersom det förutsätter (eller?) ett mera modern samhälle än vad Mundana har, så har du säkert helt rätt i det du skriver.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Sant, men...

"Tar för givet att du menar "gammal krigsföring", då? Moderna versioner av "krigets konst" går ju snarare ut på att attackera civilbefolkningen."

Det gick gamla metoder också ut på. Betänk Hundraårskriget - det var till stor del ekonomisk krigföring som gick ut på att plundra fiendens skattemarker. På grund av att man inte hade järnväg, mekaniserat infanteri eller kulsprutor så var det faktiskt inte sådär jätteeffektivt. Industriell utrotning kräver industriell teknik, typ.

Kruxet med att utrota ett agrart samhälle är nämligen att det är utspritt. Som krigsherre i ett agrart samhälle har du inte råd att upprätthålla en armé som kan härja på hela området. Koncentrerade platser, som städer, är lättare att plundra då de är mer koncentrerade (och mer lönsamma, eftersom de är rika). Men bönder - som förutom att de är tio gånger mer än stadsborna och därför tio gånger jobbigare att plundra bara på grund av antalet och dessutom en tiondel så rika och därför en tiondel så lönsamma att plundra - är utspridda på minst tio gånger så stor yta. Det gör att en plundrande här får slita minst 1000 gånger så mycket för att plundra bönder till samma lönsamhet som en stad, och måste jobba minst 100 gånger så mycket för att rota ut lika mycket. Det är helt enkelt alldeles för jobbigt och för taskig lönsamhet.

Men det går faktiskt om man anstränger sig. Flera områden i England var ödelagda efter Vilhelm Erövrarens... ehrm, erövring, på en nivå som England inte återhämtade sig från under lång tid. Faktum är att inte ens pesten kunde sänka Englands invånarantal så lågt. Men det tog Ville tjugo års härjningar att pacificera saxarna.
 
Top