Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 740
Halvt om halvt skulle väl det här kunna hamna under tråden om amfibier, men det känns som ett nytt ämne, så jag postar en tråd till. Nån måste väl skapa content här bland rollspelsmakarna medan @krank jobbar på sitt hemliga projekt (vadärdet-vadärdet-vadärdet) och andra skriver på Drakar och Demoner, kanske.
Jag har, via just amfibierna, kommit in på ormar, och har två väldigt konkreta frågor.
Ett. Hur skulle ormar, som är förrädiska, illojala till och med mot sig själva, och kaotiska, nästan en sorts Joker-figurer, utan galenskapen, någonsin kunna sluta ett förbund med någon, eller hålla ett löfte? Det enkla svaret är väl att det inte går och att det enda som fungerar är hot om våld och död, men… jag vet inte, kanske finns en annan lösning. Något med en mysig känsla av saga och ödet.
Tanken är att en modig salamanderriddare dör i strid mot Draken — alla ormars moder — återuppväcks av henne, because of reasons, och sedan sluter en sorts osäker fred med de intelligenta, draklika bland ormarnas släkte, och denna fred måste i någon mån hålla i tusen somrar eller så. Om det spelar roll har Salamanderriddaren, efter sin återuppståndelse, Drakblod i ådrorna, vilket ger honom vissa krafter och viss status också hos ormarna, som annars traditionsenligt hatar amfibier.
Warhammer har nämnts i en tidigare tråd — hur löser kaosfraktionerna problemet med ordning och reda där? Det gör de kanske inte? Vampire, då? Där vampyrerna verkar hugga varandra i ryggen stup i kvarten? Finns det någon elegant lösning på problemet där? Kanske är det helt enkelt hotet om våld som håller alla sådana här varelser i schack (och kanske är det vad som håller oss alla i schack).
Nå — skrev det här om ormarna inatt — egentligen behöver man inte läsa det för att svara på frågan.
*
Fråga två. De högre ormarna har, liksom ugglor och rösefolket och älvorna, sin egen magi, som de både utövar själva, och ibland lär ut till smådjur som är dumdristiga nog att försöka sig på byteshandel med de opålitliga reptilerna.
Mycket magi som jag tänker mig är diffust ”ormig” täcks redan upp av Skimret och Skuggan: tankekontroll, ta sig igenom trånga springor, osv. Drakmagin handlar om kaos, förvandling, återfödelse, evighet.
- En gren handlar om att skapa förvirring och underblåsa oordning och uppror i en grupp, en by, en stad. För färg: kanske blandas bokstäverna i alla böcker i ett hus samman när man kastar besvärjelsen, och vävda tyger och tvinnade rep trasslas upp. Kaos. Entropi.
- En gren handlar om att skapa levande, slingrande tjänaryngel av sina egna hårstrån och morrhår, eller av tappade kroppsdelar eller sitt ömsade skinn om man är en orm eller amfibie. Dessa yngel kan matas, och växa sig större, och fås att mutera.
- Och en gren handlar då just om att mutera olika livsformer. Få dem att växa bortom sin naturliga storlek. Ge dem fler lemmar, gälar, jag vet inte. Jag vill inte hamna i body-horror, utan försöka hitta någon sago-aktig variant. Fast det är kanske omöjligt. Jag tänker lite på Ovidius metamorfoser, till exempel, eller på scener i en Midsommarnattsdröm där någon får åsneöron.
- På tal om body-horror. En gren av Drakmagin handlar om att manipulera sin egen kropp. Det följande är snott från Vampire för att det är så mysrysligt och hemskt att tänka sig: en padda eller flodråtta som är ledare för ett hemligt sällskap, en sorts gentlemannaklubb, har tagit ut sitt hjärta ur kroppen och gömt det nånstans för att på så sätt bli odödlig. Och han kan förstås också ta ut sina ögon ur huvudet och skicka iväg dem, simmande som grodyngel, för att spionera på Rollpersonerna när de sitter vid floden, och kanske kan han också skicka iväg sin svans som en orm för att strypa en fiende.
Frågan här är dels: missar jag något? Det är väl svårt att svara på, då mycket som sagt täcks upp av annan magi, som ni inte är bekanta med. Men kanske får någon ett infall. Tänk på att det främst är ormar själva som utövar Drakmagi, så besvärjelser som handlar om att få fjällig hud, eller kunna spruta gift, är nog inte relevanta. Snarare då kaosmagi. Få saker att ruttna, till exempel. Falla sönder. Men den viktigare frågan om det här är: hur utövar ormar egentligen magi? De kan ju knappast utföra komplicerade ritualer där de använder olika föremål och skriver runor, eftersom de ju saknar händer. Så kanske vrider och knyter de sina kroppar i särskilda former — men det känns som att det behövs något mer? Kanske är det en sorts alkemi de sysslar med, som amfibierna. Fast hur då? Jag gillar att förmågan att äta vissa gifter och omvandla dem i sina kroppar är unik för en del amfibier. Så det behöver nog vara något annat. Jag vet inte — jag har bara svårt att se framför mig hur en orm kastar en besvärjelse, utan att samtidigt göra dem alltför antropomorfiska — klä dem i kåpor och medaljonger och sådär. Men kanske räcker det att den knyter sig i en viss form och ”koncentrerar sig”?
Det var det hele.
Jag har, via just amfibierna, kommit in på ormar, och har två väldigt konkreta frågor.
Ett. Hur skulle ormar, som är förrädiska, illojala till och med mot sig själva, och kaotiska, nästan en sorts Joker-figurer, utan galenskapen, någonsin kunna sluta ett förbund med någon, eller hålla ett löfte? Det enkla svaret är väl att det inte går och att det enda som fungerar är hot om våld och död, men… jag vet inte, kanske finns en annan lösning. Något med en mysig känsla av saga och ödet.
Tanken är att en modig salamanderriddare dör i strid mot Draken — alla ormars moder — återuppväcks av henne, because of reasons, och sedan sluter en sorts osäker fred med de intelligenta, draklika bland ormarnas släkte, och denna fred måste i någon mån hålla i tusen somrar eller så. Om det spelar roll har Salamanderriddaren, efter sin återuppståndelse, Drakblod i ådrorna, vilket ger honom vissa krafter och viss status också hos ormarna, som annars traditionsenligt hatar amfibier.
Warhammer har nämnts i en tidigare tråd — hur löser kaosfraktionerna problemet med ordning och reda där? Det gör de kanske inte? Vampire, då? Där vampyrerna verkar hugga varandra i ryggen stup i kvarten? Finns det någon elegant lösning på problemet där? Kanske är det helt enkelt hotet om våld som håller alla sådana här varelser i schack (och kanske är det vad som håller oss alla i schack).
Nå — skrev det här om ormarna inatt — egentligen behöver man inte läsa det för att svara på frågan.
”Opiologerna på Dimsjökollegiet har lånat amfibiernas och de gamla sagornas indelning när de upprättat sin taxionomi över ormarnas släkte, och talar om de högre och lägre ormarna:
De lägre ormarna är inte mycket intelligentare än skalbaggar eller trollsländor, och kan bara med möda väsa fram sina dumsluga tankar: ”Sssläck din ssstinkande, ssstickande fackla ssså kan vi nog komma överrensss, lilla munsssbit.” Till de lägre ormarnas ordning räknas snokar, huggormar, piskormar, vanliga flodormar och liknande. Det faktum att de kallas för ”lägre” bör inte förstås som att de något annat än formidabla motståndare också för en hel trupp av välbeväpnade och tränade smådjur.
De högre ormarna är lika intelligenta som möss, ugglor och andra, även om deras tänkande tycks följa andra lagar än smådjurens: lojalitet, pålitilighet och logik, som för andra varelser är dygder, betraktar de som brister, och de beundrar istället förmågan att väva så raffinerade falskheter och lögner som möjligt, och att vara överraskande och irrationell — den högsta komplimang en orm dem kan ge en annan är: ”Du är en främling i ditt eget skinn”, vilket betyder att man är så listig att man överraskar också sig själv, och aldrig håller fast vid en princip eller ett löfte för sakens skull. De högre ormarna ser paradoxer, självmotsägelser och omöjliga, poetiska fraser som de högsta uttrycken för sanningen om världen: ”Inatt är motsatsernas natt, då allt sssom sssägs betyder sssin motsatsss”, ”Är det något jag vet, är det att jag ingenting vet”, ”Du luktar grönt, lilla råtta”.
Till de högre ormarna räknas bland annat kejsarsnokar — långa, piskliknande ormar, svarta som natten, med ett nymåneformat mönster av gyllene fläckar på hjässan — och lindormar, som är mycket stora bepansrade ormar som har två eller fyra kloförsedda ben och en taggig ryggfena som en abborre.”
De lägre ormarna är inte mycket intelligentare än skalbaggar eller trollsländor, och kan bara med möda väsa fram sina dumsluga tankar: ”Sssläck din ssstinkande, ssstickande fackla ssså kan vi nog komma överrensss, lilla munsssbit.” Till de lägre ormarnas ordning räknas snokar, huggormar, piskormar, vanliga flodormar och liknande. Det faktum att de kallas för ”lägre” bör inte förstås som att de något annat än formidabla motståndare också för en hel trupp av välbeväpnade och tränade smådjur.
De högre ormarna är lika intelligenta som möss, ugglor och andra, även om deras tänkande tycks följa andra lagar än smådjurens: lojalitet, pålitilighet och logik, som för andra varelser är dygder, betraktar de som brister, och de beundrar istället förmågan att väva så raffinerade falskheter och lögner som möjligt, och att vara överraskande och irrationell — den högsta komplimang en orm dem kan ge en annan är: ”Du är en främling i ditt eget skinn”, vilket betyder att man är så listig att man överraskar också sig själv, och aldrig håller fast vid en princip eller ett löfte för sakens skull. De högre ormarna ser paradoxer, självmotsägelser och omöjliga, poetiska fraser som de högsta uttrycken för sanningen om världen: ”Inatt är motsatsernas natt, då allt sssom sssägs betyder sssin motsatsss”, ”Är det något jag vet, är det att jag ingenting vet”, ”Du luktar grönt, lilla råtta”.
Till de högre ormarna räknas bland annat kejsarsnokar — långa, piskliknande ormar, svarta som natten, med ett nymåneformat mönster av gyllene fläckar på hjässan — och lindormar, som är mycket stora bepansrade ormar som har två eller fyra kloförsedda ben och en taggig ryggfena som en abborre.”
*
Fråga två. De högre ormarna har, liksom ugglor och rösefolket och älvorna, sin egen magi, som de både utövar själva, och ibland lär ut till smådjur som är dumdristiga nog att försöka sig på byteshandel med de opålitliga reptilerna.
Mycket magi som jag tänker mig är diffust ”ormig” täcks redan upp av Skimret och Skuggan: tankekontroll, ta sig igenom trånga springor, osv. Drakmagin handlar om kaos, förvandling, återfödelse, evighet.
- En gren handlar om att skapa förvirring och underblåsa oordning och uppror i en grupp, en by, en stad. För färg: kanske blandas bokstäverna i alla böcker i ett hus samman när man kastar besvärjelsen, och vävda tyger och tvinnade rep trasslas upp. Kaos. Entropi.
- En gren handlar om att skapa levande, slingrande tjänaryngel av sina egna hårstrån och morrhår, eller av tappade kroppsdelar eller sitt ömsade skinn om man är en orm eller amfibie. Dessa yngel kan matas, och växa sig större, och fås att mutera.
- Och en gren handlar då just om att mutera olika livsformer. Få dem att växa bortom sin naturliga storlek. Ge dem fler lemmar, gälar, jag vet inte. Jag vill inte hamna i body-horror, utan försöka hitta någon sago-aktig variant. Fast det är kanske omöjligt. Jag tänker lite på Ovidius metamorfoser, till exempel, eller på scener i en Midsommarnattsdröm där någon får åsneöron.
- På tal om body-horror. En gren av Drakmagin handlar om att manipulera sin egen kropp. Det följande är snott från Vampire för att det är så mysrysligt och hemskt att tänka sig: en padda eller flodråtta som är ledare för ett hemligt sällskap, en sorts gentlemannaklubb, har tagit ut sitt hjärta ur kroppen och gömt det nånstans för att på så sätt bli odödlig. Och han kan förstås också ta ut sina ögon ur huvudet och skicka iväg dem, simmande som grodyngel, för att spionera på Rollpersonerna när de sitter vid floden, och kanske kan han också skicka iväg sin svans som en orm för att strypa en fiende.
Frågan här är dels: missar jag något? Det är väl svårt att svara på, då mycket som sagt täcks upp av annan magi, som ni inte är bekanta med. Men kanske får någon ett infall. Tänk på att det främst är ormar själva som utövar Drakmagi, så besvärjelser som handlar om att få fjällig hud, eller kunna spruta gift, är nog inte relevanta. Snarare då kaosmagi. Få saker att ruttna, till exempel. Falla sönder. Men den viktigare frågan om det här är: hur utövar ormar egentligen magi? De kan ju knappast utföra komplicerade ritualer där de använder olika föremål och skriver runor, eftersom de ju saknar händer. Så kanske vrider och knyter de sina kroppar i särskilda former — men det känns som att det behövs något mer? Kanske är det en sorts alkemi de sysslar med, som amfibierna. Fast hur då? Jag gillar att förmågan att äta vissa gifter och omvandla dem i sina kroppar är unik för en del amfibier. Så det behöver nog vara något annat. Jag vet inte — jag har bara svårt att se framför mig hur en orm kastar en besvärjelse, utan att samtidigt göra dem alltför antropomorfiska — klä dem i kåpor och medaljonger och sådär. Men kanske räcker det att den knyter sig i en viss form och ”koncentrerar sig”?
Det var det hele.
