Hur känner du för Neuromancer?

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,134
Jag har precis läst Neuromancer för första gången. Vet inte riktigt hur jag känner för den. Språket är mustigt och häftigt, och jag fattar att den är genredefinierande, men jag hade jäkligt svårt att hänga med i storyn. Vissa böcker känner man sig smart när man läser, men Neuromancer fick mig att känna mig lite korkad. Jag skulle ha svårt att så här i efterhand beskriva handlingen annat än med svepande termer om någon sorts cyber-heist. Vet fortfarande inte riktigt vad det var de försökte åstadkomma, och varför.

Vad tycker du?

Omslaget var sjukt snyggt i vilket fall.

2023-10-14 13.57.32.jpg
 
Jag läste boken på engelska strax efter att den kom ut, och älskade den. Visst var den svårare att hänga med i än många andra böcker, men det som gjorde den svår gjorde den också suggestiv. Jag sögs in i berättelsen mer än iakttog den på avstånd, och den känslan är inte vanlig – men underbar.
 
Läste du den på svenska eller engelska? Jag har för mig att den är något mindre förvirrande på originalspråket.

Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att det var svårt att hänga med i handlingen på några punkter.
Jag vet inte om jag tycker att det egentligen är en bra bok som sådan, men den var rätt nyskapande när den kom och blev därigenom inflytelserik.

Hade Neuromancer kommit ut när cyberpunk-genren redan var etablerad så hade den antagligen snabbt blivit bortglömd, men nu var den med och skapade genren och är berömd för det om inget annat.
 
Tror den ligger någonstans på plats 11-20 på min lista över favoritromaner någonsin. Det enda jag tycker sticker lite i ögonen vid senare genomläsningar är slentriansexualiseringen av Molly. I övrigt tycker jag språk och idéer är kanon. Men visst är plotten lite smått oklar och invecklad. Det känns bara inte så viktigt.
 
Jättebra! Språket, bilderna och det visuella är fantastiskt. Uppföljarna är inte lika bra. Molly är bäst!
 
Jag hade också lite svårt att hänga med i början. Men när jag läste om den på ljudbok så var det mycket lättare av nån anledning. Oavsett är den otroligt bra. Plotten är inte det absolut viktigaste känner jag, utan snarare språket och stämningen.
 
Läst också Neuromancer för första gången nyligen (på svenska) och delat mångas upplevelse. Lite svår att hänga med i ibland, väldigt stark i sitt världbyggande. Förstår helt varför den är så stilbildande och inflytelserik, vilket det gjorde den väldigt kul att läsa.
 
Det var väldigt länge sedan jag läste den men gav mig direkt på resten av Sprawl-trilogin så den kan inte ha varit allt för avskräckande. Men visst är Gibsons senare böcker (som San Fransisco-sviten) betydligt rakare. Men tycker ändå inte att de fångar genren lika bra.
 
Läste den svenska utgåvan när den kom, samtidigt som fick jag 40 graders feber och följaktligen feberhallucinationer som influerades av vad jag precis hade läst…

Älskar den och uppföljarna och novellerna.
 
Boken är underbar! Men Gibson har ett språk som jag måste kämpa med. Ibland måste jag läsa om passager flera gånger för att förstå vad som händer. Det är inte dåligt men krävande.
 
Jag tyckte boken var sådär. Gibson hade en vag idé om en teknologi som han sedan försökte hänga en historia på. Tycker han har ett tamt bildspråk och skriver utmärglade handlingar. Har läst 3-4 av hans böcker och kunde inte riktigt förstå varför folk tycker han är bra.
 
Jag skrev såhär om boken för typ två år sen:


Jag har läst Neuromancer skriven av William Gibson. Egentligen är det ju konstigt att jag, som älskar cyberpunk, inte läst genrens mest kända verk tidigare. Det beror på att jag läst andra verk av Gibson och att jag då haft problem med hans språk. Jag ger honom absolut att han har fyndiga beskrivningar och formuleringar, men jag får alltid brottas med prosan så till den grad att jag haft svårt att njuta av hans verk. Det har gjort att jag varit lite rädd att ta mig an denna bok, för jag vill ju inte ogilla den.

Nu i efterhand kan jag säga att jag är glad att jag läste den, för detta är riktigt riktigt bra! Boken handlar om Case, en utbränd Hacker som får en andra chans i livet, men då även snubblar över konspirationer långt värre än vad han först kunde ana.

Vad som är spännande med denna bok är att den absolut innehåller många tropes som senare blev vanligt i cyberpunk, typ regniga japanska megastäder, gatusamurajer med infällbara stålklor och människor med cybernetiska kroppsdelar. Men den är samtidigt långt mer galen än många efterföljande cyberpunkhistorier och har med rymdfärder, religiösa rastafarisnubbar, holografiska trollkarlar etc. Faktum är att den regniga asiatiska megastaden bara finns med en liten stund i handlingen, och att huvudpersonen Case är en ganska neurotisk och svag typ, inte alls den sammanbitna tuffingen som förekommer i många andra cyberpunkhistorier. Det är lite synd att bara vissa delar av Gibsons värld efterapats då de blir så mycket mer levande i kombination med alla andra miljöer som förekommer i boken. Gibson skrev följande om tv-spelet Cyberpunk 2077: "The trailer for Cyberpunk 2077 strikes me as GTA skinned-over with a generic 80s retro-future, but hey, that's just me." Jag förstår precis vad han menar. Mycket inom genren cyberpunk tycks handla om att ta vår värld och ge den ett filter av de estetiska delarna av genren, och då bara de delar som är så nära vår verklighet som möjligt. Det är synd då cyberpunk kan vara så mycket mer, vilket denna bok bevisar.”
 
Läste den när jag gick i gymnasiet och har kvar en positiv känsla kring den snarare än några skarpa minnen. Det enda som är riktigt riktigt tydligt är att jag tyckte jättemycket om hur Gibson droppade namn och modellnummer som om de betydde något och lämnade det till mig som läsare att fylla i luckan utifrån förmåga och intresse. Det funkade jättebra för mig och jag gillade det skarpt.

Funderat på att läsa om, men inte kommit till skott.
 
Boken är underbar! Men Gibson har ett språk som jag måste kämpa med. Ibland måste jag läsa om passager flera gånger för att förstå vad som händer. Det är inte dåligt men krävande.

”Jag har ett citat från boken som beskrivning. Nuff said”

(Eller minns jag fel?)
 
Läste den när jag gick i gymnasiet och har kvar en positiv känsla kring den snarare än några skarpa minnen. Det enda som är riktigt riktigt tydligt är att jag tyckte jättemycket om hur Gibson droppade namn och modellnummer som om de betydde något och lämnade det till mig som läsare att fylla i luckan utifrån förmåga och intresse. Det funkade jättebra för mig och jag gillade det skarpt.

Funderat på att läsa om, men inte kommit till skott.
Det har han sagt att han lånade från dialogen i Escape from New York, typ sådana här förbigåendegrejer:

Special Forces Unit "Black Light". Two Purple Hearts, Leningrad and Siberia.

You flew the Gullfire over Leningrad.

Snake Plissken : Who're you?

Bob Hauk : Hauk, Police Commissioner.

Snake Plissken : Bob Hauk...

Bob Hauk : Special Forces Unit "Texas Thunder"... we heard of you too, Plissken.
 
Back
Top