Nekromanti Hur gör kindreds?

[Kameli]

Förlajde gäler vampire the masquerade:
Hallå och hur i hellskotta gestaltar man en vampyr som spelare bra?
Vår SL har informerat oss om att vampyrer ska sakna kännslor som lyclka osv. De hugger varandra i ryggen för jäman och respekterar hierarkin.
Okay som jag ser det har vi en satanshård nöt att knäcka här: Om nu inte vampyrer känner lycka så kommer dom ju bara att sitt och deppa i sina hålor tills dom får en frenzy eller hamnar i torpor Har man ingen drivkraft så finns ju inget nytta med nått. Vidare, om nu vampyrer älskar att konspirera så hur fasen respekterar man ordningen? sparkar man bara på de som redan ligger? Sen ifall man konspirerar, VARFÖR? om man inte känner nåt så har man ju ändå inget av det!

Alla uppdrag vi har haft hittills har varit i stil med: Jag är Hashiamelli Giovanni, spring mina ärenden eller bli biff!
Å sen ränner man iväg på ett "hämta föremål A till platts B" äventyr. Är det inte MER i det hela?

Antingen håller sig ni Vampirespelare för hjärtat nu och mummlar något om dåraktiga fledgeling eller så.
Tja, jag antar att jag inte är mycket mer just nu så om ni finenr det i ert intrese att förklara ett och annat för mig så vore jag tacksam.

MVH David kamali

 

[KaGGe]

intressant frånga men iaf så varierar det ju från indevid till indevid ... och lite mellan klanerna ...

 

[Kameli]

Oh.. Okay

Men generellt då? Eller finns det inget generellt innom vampyrsamhället?

 

[Rising]

Låter jättetråkigt att spela vampyrer som inte har några känslor. En Ravnos som inte känner någon lycka tycker iaf jag låter helt poänglös att spela. Nejdu, självklart kan vampyrer känna alla dessa grundläggande känslor. Det är ju det lidelsefulla och passionerade som utmärker en härlig vampyrrollperson. Sedan är det förvisso så att en Toreador och en Nosferatu kanske inte känner passion för en och samma pryl, men det är ju inte så att de bara är känslolösa robotar som backstabbar varandra stup i kvarten och enbart strävar efter maktfullkomlighet.

Mycket av det skrämmande med vampyrer är ju snarare så att de njuter MER än oss människor. Deras sinnen är starkare än våra, de förnimmer världen mycket färgstarkare och vackrare än vad någon människa kan göra. Den mörka sidan skall ju alltid vara lockande och förförisk, n'est pas? Man är ju vampyrer, inte zombier! Att bli en vampyr är både en frälsning och ett tungt ok att bära, det handlar inte om att man blir en livlös slav som måste göra som ens ledare befaller hela tiden. Det är ju en njutning att vara en vampyr!

Jag spelar mina vampyrer som dekadenta libertiner, arroganta maktmissbrukare, lidelsefulla melankoliker, koleriska vildar, lekfulla gycklare eller lömska opportunister m.m. De är alltid oerhört passionerade och brinner för deras kall här i livet. De känner en outsinnlig glädje när de lyckas skörda framgångar i sitt värv och de drabbas av en tung hjärtesorg när det går motigt.

Då blir det som roligast, i min mening. Det är också så jag har uppfattat att spelet skall spelas. Den sortens "lycka" som vampyrer skall vara främmande för är nog snarare det som vi kan kalla för "att vara nöjd". Ingen vampyr är någonsin bara "nöjd" och slappar som en soffpotatis framför dumburken. Dessa enkla nöjen ligger bortom vampyrernas horisont. Du måste alltid sträva efter det extrema, det fullkomliga, det exceptionella. Du måste alltid vilja gå vidare.

Ingen vampyr blir glad av puckade saker.

Det är ju därför gothare gillar vampire. Vampyrerna tar föraktfullt och fnyser åt allt sånt som räcker för att vanliga svenssons ska bli glada och nöjda. De kan resonera som Daniel Ahlgren gör i "Livet är en fest": (fritt citerat ur minnet)

- Det verkar som om alla människor bara vill vara glada. Nu för tiden är det allt folk strävar efter; att få ha roligt.
- För lite omtanke, menar du?
- För lite lidande.

/Rising

 

[Ymir]

Re: Tips

Byt SL. Han måste vara sagolikt inkompetent.

Vampyrer har känslor precis som alla andra. Det är väl ganska självklart? Hur roligt vore det att spela annars, liksom?

Däremot förändras ju känslolivet med åldern. Ju äldre en vampyr blir, desto mer av dess mänskliga känslor sållas i regel bort...den uppfylls mer och mer av bestämda mål och passioner, och det runt omkring bekymrar den hädanefter föga. Rising har ju en lite annorlunda syn på saken än jag, dock - åsikterna är delade.

- Ymir, avskyr idén med att man 'måste' spela 'monster' i Vampire.

 

[Astral]

Jo så kände jag oxå när vi började lira Vampire. Men efter en tid insåg jag (och vår SL) att det finns mer till spelet än vad man först tror. En "politisk" intrig mellan olika klaner och grupper är alltid intressant. Sen själva grejen med att vara vampyr. I början spelade vi mest action uppdrag där det gick ut på att döda nån eller skaffa nåt föremål. Under dessa uppdrag såg vi ofta blod som ett batteri. Man kunde säga "oj jävlar jag har inget blod kvar, måste skaffa nytt.". Sedan vände man sig till SL och sa "du, jag haffar första bästa mortal och plockar 8 bloodpool ur honom". Varpå SL svarade "visst du hittar en prostituerad och plockar 8 BP, vad gör du?". In med ett nytt magasin i k-pisiten och rocka vidare. Det var lite "superhjälte" känsla över det hela. Men på senare tid har vi lärt oss uppskatta en ny spelform. Mycke känslor. Sorg över att inte vara den man en gång var. Man har förlorat eller kommer att förlora alla sina dödliga vänner. Kampen att hålla stånd mot galenskapen, man måste ju faktiskt skada någon varje natt för att överleva. Sen måste jag säga, att din SL är lite udda. Han sa att vampyrer "ska sakna kännslor som lyclka osv". Det håller jag ej med om. Rollspelet Vampire är ett av de spel som innehåller mest känslor och jag hoppas att det var så det var tänkt av konstruktörerna.

Anyway, lycka till med Vampire hoppas mitt svamel var till någon nytta.

/ASTRAL