Hur definierar du high/low fantasy?

GoT verkar ha beskrivits som Grimdark av flera resencenter. Det stämmer inte riktigt med min definition av Grimdark.
Håller med. Grimdark kräver att det vältrar sig i eländet, skulle jag säga, vanligtvis på ett närmast självparodiskt vis. Abercrombie och Bakker är Grimdark, men inte GRRM.

Det är definitionsmässigt inte High Fantasy då, eftersom man avsiktligt valt ett lägre litterärt register.
 
"No true scotsman..."
Om du antyder att jag gör mig skyldig till en fallasi, så har du fel.

Det finns inga myter om alver eller drakar som inte har övernaturliga inslag. Varje rimlig definition måste utesluta spensligt byggda människor eller stora ödlor.

N.B. att jag bara pratar om magi-dimensionen nu. Som jag sagt flera gånger tycker jag försöken att avgränsa subgenrer inom Fantasy är fruktlösa.
 
Det finns drakar i mytologin som inte kan flyga. Så, basically, dinosaurier, vilka existerade under normala naturlagar.
Kan du ge mig ett exempel på en myt om en drake som: inte har vingar, inte sprutar eld eller etter eller annat jox, och inte är större än en dinosaurie?
Det kanske finns någon enstaka, men det är i så fall ett undantag från regeln.
 
Kan du ge mig ett exempel på en myt om en drake som: inte har vingar, inte sprutar eld eller etter eller annat jox, och inte är större än en dinosaurie?
Det kanske finns någon enstaka, men det är i så fall ett undantag från regeln.
Lindorm.

Tittar du på medeltida bilder av drakar så är de ofta typ "lite större än en häst".
 
Kan du ge mig ett exempel på en myt om en drake som: inte har vingar, inte sprutar eld eller etter eller annat jox, och inte är större än en dinosaurie?
Det kanske finns någon enstaka, men det är i så fall ett undantag från regeln.
Och oavsett är de ofta Hemska Monster som Hjäten måste Besegra Heroiskt (som Sankt Görans pyttedrake). Då är det forfarande en magisk sagobest, oavsett vilka jämförelser med vår världs djur man kan göra. Poängen är inte deras yttre attribut, utan vilken roll de spelar symboliskt och i berättelsen.

Å andra sidan finns det dinosaurier som kallas drakar. Då är ju själva poängen att de _inte är drakar_ Tänker Conan, och annan pulp med hjältar som slåss mot T. Rex. Skrev själv ett äventyr på premissen. Hade drake = dinosaurie hade det ju inte funnits någon poäng.
 
Från Wikipedia:
"Lindorm är ett drakliknande sagoväsen i nordeuropeisk folktro som traditionellt har formen av ett gigantiskt ormmonster som bor djupt inne i skogen. De kan ses som en del av det bredare draksläktet då de är magiska reptilliknande varelser som ibland även avbildas med ben och vingar. Enligt sägnen kommer allting som ligger under lindormen att öka i storlek i takt med att ormen växer, vilket bland annat gett upphov till drakar som ruvar på skatter för att bli rikare."

Notera de magiska komponenterna.
 
Jag skulle inte säga "alltid". Vi har tex Fritz Leiber.
Jag har bara läst hans berättelser om Fafhrd och Gråkatt, och om du inte avser deras "anti-planetary romance" där de färdas till Antiken så gick detta över huvudet på mig.
 
Jag har bara läst hans berättelser om Fafhrd och Gråkatt, och om du inte avser deras "anti-planetary romance" där de färdas till Antiken så gick detta över huvudet på mig.
Jag tror att vad som mer avses är att det tar mycket lång tid för fantasyn att bli fullt ut sekundärvärldsfantasy. Både Conan och LotR utspelar sig nominellt på Jorden - bägge författarna verkar ha tyckt att det var något önskvärt, på vis som inte är helt uppenbara för oss idag.
 
Jag tycker begreppet är användbart och fattar inte riktigt vad problemet är. Är det mycket fantasy (alver, flygande städer, drakar)? Eller är det lite fantasy (kvasi-medeltid med något enstaka oknytt)?
Liksom många ord kan ju betydelsen skifta med sammanhanget. Ett begrepp som är fullt begripligt i ett sammanhang (säg, hemma vid spelbordet) kan i ett annat bli ett enda moras av motstridigheter (t.ex. i en definitionsdiskussion på wrnu).
 
Jag tror att vad som mer avses är att det tar mycket lång tid för fantasyn att bli fullt ut sekundärvärldsfantasy. Både Conan och LotR utspelar sig nominellt på Jorden - bägge författarna verkar ha tyckt att det var något önskvärt, på vis som inte är helt uppenbara för oss idag.
Jo, även om jag nog skulle hävda att Tolkien i praktiken är den gör det brottet. Arda är trots allt i alla väsentliga aspekter en helt sekundär värld. Visst finns det en metanivå där det är en alternativ version av vår världs förhistoria och att kosmologin på principiell nivå är den kristna. Men det har ju inga konkreta genomslag i texterna. Inte alls som hos Howard eller än mer Leiber.

Efter Tolkien är den helt sekundära världen ett etablerat sätt att göra fantasy (även om det dröjer innan den är default).
 
Jo, även om jag nog skulle hävda att Tolkien i praktiken är den gör det brottet. Arda är trots allt i alla väsentliga aspekter en helt sekundär värld.
Fast den Hyboriska tidsåldern är väl de facto samma sak, eller?
 
Fast den Hyboriska tidsåldern är väl de facto samma sak, eller?
Jo, eller delvis. Jag tycker nog det finns en skillnad i att Howard är betydligt mer explicit i sin framställning. Det är kanske ingen faktiskt skillnad i sak, men intrycket som läsare är rätt annorlunda. I LotR behöver man läsa förord och Appendix om översättning noga för att fånga upp den aspekten, i Conan betydligt mer explicit.

Sen är de båda, i mina ögon, är en del av en rörelse mot etablerandet av den sekundära världen som standard i genren, till skillnad från exempelvis Leiber.
 
Back
Top