Robinson Crusoe läser man ofta i skolan (i någon barnanpassad version, eller är den skriven så från början?), både förr och nu, vilket är typ ett av mina hatobjekt som aspirerande lärare. Den jävla smörjan är fördomsfull, imperialistisk och helt sjukt olämplig som läsning för 11-åringar. Möjligen skulle den gå att använda med äldre elever om man pratade om tidsandan och liknande, men den har inte i lägre åldrar att göra. Bort med den, säger jag!
Nekromanti Hur bra är klassikerna egentligen?
- Thread starter Rising
- Start date
Kafka vs Hemingway
Mer eller mindre av en slump läste jag Kafkas "Processen" för nåt år sedan. Den är lättläst och precis så skönt absurd som jag hade vänta mig, borde passa din smak. Rekommenderas.
En svensk klassiker du borde gilla är Söderbergs "Doktor Glas". Det är delvis en vacker Stockholmsskildring, men också en underbar studie i misantropi. Den som kallar den överreklamerade skärgården för "ett landskap hackat till kalops" är värd min respekt.
Däremot blev jag inte lika imponerad av Hemingway, jag läste "Farväl till vapnen" vilket är en bra story, men har lite svårt för hans kärva, korthuggna skrivsätt. Men det finns väl de som gillar det också.
Jules Verne har redan nämnts, så jag får väl upprepa det: de böckerna är precis så steampunkiga och äventyrliga som man kan vänta sig. Många utgåvor har dessutom helt underbara illustrationer. De för det mesta sunkiga filmerna som gjorts motsvarar inte alls böckernas storhet, så döm inte på dem.
Mer eller mindre av en slump läste jag Kafkas "Processen" för nåt år sedan. Den är lättläst och precis så skönt absurd som jag hade vänta mig, borde passa din smak. Rekommenderas.
En svensk klassiker du borde gilla är Söderbergs "Doktor Glas". Det är delvis en vacker Stockholmsskildring, men också en underbar studie i misantropi. Den som kallar den överreklamerade skärgården för "ett landskap hackat till kalops" är värd min respekt.
Däremot blev jag inte lika imponerad av Hemingway, jag läste "Farväl till vapnen" vilket är en bra story, men har lite svårt för hans kärva, korthuggna skrivsätt. Men det finns väl de som gillar det också.
Jules Verne har redan nämnts, så jag får väl upprepa det: de böckerna är precis så steampunkiga och äventyrliga som man kan vänta sig. Många utgåvor har dessutom helt underbara illustrationer. De för det mesta sunkiga filmerna som gjorts motsvarar inte alls böckernas storhet, så döm inte på dem.
Örnie_UBBT
Swordsman
Joseph Conrad. Heart of Darkness-narrativet är förstås så spritt i populärkulturen (Apocalypse Now, otaliga konventsäventyr skrivna av wannabekulturkoftor) så den kanske man kan lägga åt sidan om man tycker det blir för mycket (men originalet _är_ fortfarande bäst). Börja förslagsvis med The Secret Agent eller Lord Jim istället. I sin samtid sågs Conrad av de flesta som en äventyrsförfattare modell dussin. Hans berättelser är förrädiskt enkla och lättillgänliga (reservation: Lord Jim är lite trög i början men den tar sej ordentligt).
Kafka är genuint bra och dessutom är alla hans verk väldigt korta (motpol: Charles Dickens). Läs dem uppmärksamt och kom ihåg att Kafka själv såg sej som en humoristisk författare. Processen är t ex hejdlöst rolig, liksom novellen Förvandlingen. Kafka kan lätt gå en match i underdrift mot de kärvaste vikingasagorna och vinna på knockout.
Är man på tegelstenshumör kan man med fördel läsa Thackeray, den störste ironiker som någonsin använt sej av det engelska språket. Vanity Fair är den givna startpunkten (bra om det blir dåligt väder i sommar med sina 900 sidor), men kan man få tag på Barry Lyndon (förlagan till Kubricks film) så är den också hemskt rolig. Båda är som en tvålopera i bokform men mycket roligare och med karaktärer som är både a) mer osympatiska och b) mer komplexa.
På svensk mark är det svårt att komma förbi Strindberg. I ett författarskap som famnar över så mycket är det oundvikligen så att kvaliteten är bergochdalbanemässig. Synd t ex att alla skolbarn tvingas läsa Hemsöborna, hans i särklass sämsta och tråkigaste bok (så skrev han den också på en fiskvart för att få ihop pengar nog att komma undan åtminstone sina ilsknaste kreditorer). Mina guilty pleasures är Röda rummet, Svarta fanor och Götiska rummen, för att de innehåller så infama personangrepp och slipprigt skvaller om lindrigt maskerade personer i sekelskiftsstockholms kulturliv. Röda rummet är väl den av de tre som står bäst på egna ben, men för ren och skär frenesi, elakhet och egomani är det svårt att slå Svarta fanor och Götiska rummen.
Strindbergs pjäser ska ses på teater hellre än att läsas. De skrevs för att uppföras.
Det var ett mycket litet axplock. Vill bara i förbigånde tillägga att min första upplevelse av "klassikerna" var väldigt lik din - "Va, det här är ju bra på _riktigt!".
Orkar du sedan gå vidare med kultursnobberiet kan vi börja snacka moderna författare som Naguib Mahfouz och Thomas Pynchon.
Proust bör undvikas, oavsett vad bröderna Birro säger. Den där jävla madeleinkakan står mej upp i halsen!
hälsar
Örnie
Kafka är genuint bra och dessutom är alla hans verk väldigt korta (motpol: Charles Dickens). Läs dem uppmärksamt och kom ihåg att Kafka själv såg sej som en humoristisk författare. Processen är t ex hejdlöst rolig, liksom novellen Förvandlingen. Kafka kan lätt gå en match i underdrift mot de kärvaste vikingasagorna och vinna på knockout.
Är man på tegelstenshumör kan man med fördel läsa Thackeray, den störste ironiker som någonsin använt sej av det engelska språket. Vanity Fair är den givna startpunkten (bra om det blir dåligt väder i sommar med sina 900 sidor), men kan man få tag på Barry Lyndon (förlagan till Kubricks film) så är den också hemskt rolig. Båda är som en tvålopera i bokform men mycket roligare och med karaktärer som är både a) mer osympatiska och b) mer komplexa.
På svensk mark är det svårt att komma förbi Strindberg. I ett författarskap som famnar över så mycket är det oundvikligen så att kvaliteten är bergochdalbanemässig. Synd t ex att alla skolbarn tvingas läsa Hemsöborna, hans i särklass sämsta och tråkigaste bok (så skrev han den också på en fiskvart för att få ihop pengar nog att komma undan åtminstone sina ilsknaste kreditorer). Mina guilty pleasures är Röda rummet, Svarta fanor och Götiska rummen, för att de innehåller så infama personangrepp och slipprigt skvaller om lindrigt maskerade personer i sekelskiftsstockholms kulturliv. Röda rummet är väl den av de tre som står bäst på egna ben, men för ren och skär frenesi, elakhet och egomani är det svårt att slå Svarta fanor och Götiska rummen.
Strindbergs pjäser ska ses på teater hellre än att läsas. De skrevs för att uppföras.
Det var ett mycket litet axplock. Vill bara i förbigånde tillägga att min första upplevelse av "klassikerna" var väldigt lik din - "Va, det här är ju bra på _riktigt!".
Orkar du sedan gå vidare med kultursnobberiet kan vi börja snacka moderna författare som Naguib Mahfouz och Thomas Pynchon.
Proust bör undvikas, oavsett vad bröderna Birro säger. Den där jävla madeleinkakan står mej upp i halsen!
hälsar
Örnie
Alla böcker jag räknar upp har en eller flera frånstötande drag - författarna levde ju i sin tid där t ex rasism, kvinnoförtryck och påprackande av kristendomen på "hedningarna" ansågs naturligt och rentav bra. Jag håller med dig om att läsning av klassiker i skolan måste följas av någon form av diskussion om varför samhället såg ut på det här sättet och hur det fungerar idag.
ReservoirHamster
Veteran
Oscar Wilde's "The Picture of Dorian Grey" är verkligen bra, det håller jag med om. Fantasifull berättelse, klädd i Wildes finurliga och kvicka språk. (För Oscar Wilde-citat: http://www.quotationspage.com/quotes/Oscar_Wilde)
"Mörkrets Hjärta" såg jag att någon rekommenderade. Jag tycker att den är alldeles för flummig, och begriper inte ett dugg av vad Conrad försöker säga med den. Nu måste man visserligen inte förstå någonting för att tycka det är bra, men "Mörkrets Hjärta" är, i min mening, verkligen kass.
Det kommer som en chock att någon inte gillar Edgar Alan Poe! Nåja, du kanske skulle gilla HP Lovecraft lite mer? Hans skräckberättelser är inte särskilt otäcka, men ofta lite småmysiga och atmosfäriska att läsa. Annars är ju Poes diktning verkligen någonting jag själv gillar. (Bland svenska diktare kan jag rekommendera Dan Andersson)
Om du vill ha bra deckare så finns det egentligen bara en sak att göra: läs Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes-berättelserna kvarstår fortfarande som några av de mest välskrivna och genomarbetade deckarexperimenten, samtidigt som Sherlock ju är en riktigt bra karaktär. Detektivberättelser var lite roligare i min mening innan allt började handla om kriminalteknik med en jävla massa ögonfransar, DNA och "vävnadsfragment".
Lite mer hårdkokta deckare finns hos den store Raymond Chandler. Och ÄN mer hårdkokt blir det hos Dashiell Hammett. För mysdeckare: Agatha Christie.
Om du ger dig in på Hemmingway, så kan jag varmt rekommendera "Den Gamle och Havet" (som tillsammans med Kazuo Ishiguros "Återstoden av Dagen" och George RR Martins "A Song of Ice and Fire" nog är det bästa som skrivits). "Farväl till vapen" är OK.
En som verkligen håller måttet är Graham Greene. OTROLIGA karaktärsporträtt.
I sommar ska jag försöka läsa: "Brott och Straff", "Flugornas Herre" och "Processen".
Läs inte: Emilie Brontë, Charles Dickens. Irriterande karaktärsporträtt i alldeles för långt utdragna böcker.
"Mörkrets Hjärta" såg jag att någon rekommenderade. Jag tycker att den är alldeles för flummig, och begriper inte ett dugg av vad Conrad försöker säga med den. Nu måste man visserligen inte förstå någonting för att tycka det är bra, men "Mörkrets Hjärta" är, i min mening, verkligen kass.
Det kommer som en chock att någon inte gillar Edgar Alan Poe! Nåja, du kanske skulle gilla HP Lovecraft lite mer? Hans skräckberättelser är inte särskilt otäcka, men ofta lite småmysiga och atmosfäriska att läsa. Annars är ju Poes diktning verkligen någonting jag själv gillar. (Bland svenska diktare kan jag rekommendera Dan Andersson)
Om du vill ha bra deckare så finns det egentligen bara en sak att göra: läs Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes-berättelserna kvarstår fortfarande som några av de mest välskrivna och genomarbetade deckarexperimenten, samtidigt som Sherlock ju är en riktigt bra karaktär. Detektivberättelser var lite roligare i min mening innan allt började handla om kriminalteknik med en jävla massa ögonfransar, DNA och "vävnadsfragment".
Lite mer hårdkokta deckare finns hos den store Raymond Chandler. Och ÄN mer hårdkokt blir det hos Dashiell Hammett. För mysdeckare: Agatha Christie.
Om du ger dig in på Hemmingway, så kan jag varmt rekommendera "Den Gamle och Havet" (som tillsammans med Kazuo Ishiguros "Återstoden av Dagen" och George RR Martins "A Song of Ice and Fire" nog är det bästa som skrivits). "Farväl till vapen" är OK.
En som verkligen håller måttet är Graham Greene. OTROLIGA karaktärsporträtt.
I sommar ska jag försöka läsa: "Brott och Straff", "Flugornas Herre" och "Processen".
Läs inte: Emilie Brontë, Charles Dickens. Irriterande karaktärsporträtt i alldeles för långt utdragna böcker.
Jag kan nog titulera mig som expert på Flugornas Herre. Jag blev tvingad att läsa den först i 9:an och sedan igen nu i ettan. Jag har sett båda filmatiseringarna (nåja, halvsov igenom den ena) och haft 'disskusioner' med lärare och mina klasskamrater om e djupare meningarna med boken.
Nu till min slutsats:
Boken suger big floppy.
Jag gillar inte hans språk (snarare översättarens), handling känns för mig väldigt dålig och jag blir inte fångad av någon av karaktärerna.
Om den hade varit hundra sidor längre så hade inte ens mitt svenska betyg fått mig att läsa färdigt den.
Nu till min slutsats:
Boken suger big floppy.
Jag gillar inte hans språk (snarare översättarens), handling känns för mig väldigt dålig och jag blir inte fångad av någon av karaktärerna.
Om den hade varit hundra sidor längre så hade inte ens mitt svenska betyg fått mig att läsa färdigt den.
Ulfgeir
Swashbuckler
Min åsikt om "The Old Man and the Sea" är att det är en av tidernas mest överskattade böcker och absolut inte värt pappret den är tryckt på. Varför? Tja, den har i stort sett ingen dialog, nästan inget händer och ingen bra miljöbeskrivning. Kort sagt den suger, och den lever helt på ryktet om Hemingway.
/Ulfgeir
/Ulfgeir
ReservoirHamster
Veteran
Håller inte med för en sekund, men det får jag väl leva med.
[ QUOTE ]
Om du vill ha bra deckare så finns det egentligen bara en sak att göra: läs Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes-berättelserna kvarstår fortfarande som några av de mest välskrivna och genomarbetade deckarexperimenten, samtidigt som Sherlock ju är en riktigt bra karaktär. Detektivberättelser var lite roligare i min mening innan allt började handla om kriminalteknik med en jävla massa ögonfransar, DNA och "vävnadsfragment".
[/ QUOTE ]
Nej, fy sjutton. Som deckare är Sherlock Holmes-böckerna riktigt usla. Man har ingen chans att sluta sig till skurken som läsare, för alla viktiga letrådar bygger på saker som Holmes inte talar om för läsaren att han lagt märke till, eller t o m saker han går ut och undersöker medan läsaren (Watson) får stanna hemma.
Visst, det kan ju skyllas på att deckargenren inte var så utvecklad ännu, och givetvis är det det som ligger bakom - men det bevisar ju inget mer än att Sherlock Holmes är just ett tidigt, fortfarande primitivt experiment.
Raymond Chandler, däremot, kan jag inte rekommendera nog starkt, fast det har inte så mycket med böckernas kvaliteer som deckare att göra. Jag brukar normalt inte gilla alltför konstlat språk, men Chandler får verkligen till det något oerhört klockrent - det finns tusen imitatörer, men ingen lyckas tillnärmelsevis fånga samma otroliga språkbruk. Läs, för sjutton, läs!
(Hammet har jag inte läst än, även om jag länge haft för avsikt att göra det. Finns alltid så mycket annat att läsa.
)
En annan klassisk deckare som jag gillar starkt är Stouts böcker om Nero Wolfe - de fetlagda fötåljdeckarnas bas. De brukar iofs inte heller vara så tillfredsställande ur deckarsynvinkel (Wolfe döljer en hel del för sin assistent och berättare, Archie), om än inte lika illa på den punkten som Sherlock Holmes. Däremot har de utan tvekan (för min del) de härligaste personligheterna och de skönaste replikväxlingarna som genren skådats.
(EDIT: Jag hade skrivit "som spelare" istället för "som läsare". För mycket rollspel i skallen.)
Om du vill ha bra deckare så finns det egentligen bara en sak att göra: läs Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes-berättelserna kvarstår fortfarande som några av de mest välskrivna och genomarbetade deckarexperimenten, samtidigt som Sherlock ju är en riktigt bra karaktär. Detektivberättelser var lite roligare i min mening innan allt började handla om kriminalteknik med en jävla massa ögonfransar, DNA och "vävnadsfragment".
[/ QUOTE ]
Nej, fy sjutton. Som deckare är Sherlock Holmes-böckerna riktigt usla. Man har ingen chans att sluta sig till skurken som läsare, för alla viktiga letrådar bygger på saker som Holmes inte talar om för läsaren att han lagt märke till, eller t o m saker han går ut och undersöker medan läsaren (Watson) får stanna hemma.
Visst, det kan ju skyllas på att deckargenren inte var så utvecklad ännu, och givetvis är det det som ligger bakom - men det bevisar ju inget mer än att Sherlock Holmes är just ett tidigt, fortfarande primitivt experiment.
Raymond Chandler, däremot, kan jag inte rekommendera nog starkt, fast det har inte så mycket med böckernas kvaliteer som deckare att göra. Jag brukar normalt inte gilla alltför konstlat språk, men Chandler får verkligen till det något oerhört klockrent - det finns tusen imitatörer, men ingen lyckas tillnärmelsevis fånga samma otroliga språkbruk. Läs, för sjutton, läs!
(Hammet har jag inte läst än, även om jag länge haft för avsikt att göra det. Finns alltid så mycket annat att läsa.
)En annan klassisk deckare som jag gillar starkt är Stouts böcker om Nero Wolfe - de fetlagda fötåljdeckarnas bas. De brukar iofs inte heller vara så tillfredsställande ur deckarsynvinkel (Wolfe döljer en hel del för sin assistent och berättare, Archie), om än inte lika illa på den punkten som Sherlock Holmes. Däremot har de utan tvekan (för min del) de härligaste personligheterna och de skönaste replikväxlingarna som genren skådats.
(EDIT: Jag hade skrivit "som spelare" istället för "som läsare". För mycket rollspel i skallen.
)ReservoirHamster
Veteran
Sherlock Holmes
Du har naturligtvis rätt i att en del saker undanhålles från läsaren, men det hindrar inte berättelserna från att vara finurligt skrivna. Jag tycker om hur Conan Doyle beskriver London (eller landskapen i Baskervilles hund), fantastiskt atmosfäriskt.
Om jag tvingades peka på ett problem hos Doyle så är det att berättelserna inte innehåller tillräckligt mycket Holmes. Watson kutar runt och är lite småtråkig, medans den vi verkligen vill läsa om - det knarkande misantropsvinet Holmes - är långt borta. Hindrar dock inte berättelserna i sig från att vara bra.
Raymond Chandler
Jag instämmer i allt du skriver. Visserligen kan böckerna vara lite väl snurriga ibland (med en miljard karaktärer som man inte alltid kan hålla isär), men han har verkligen fått till Marlowe. Om Stouts replikväxlingar är bättre än Chandlers så kommer jag att kasta mig över honom (henne?).
Hammett
Inte lika rolig som Chandler, men han är, som jag redan skrivit, mer hårdkokt. Först och främst så påminner hans språk mycket om Hemmingway, vilket jag uppskattar. Det är ordkargt, och vi får aldrig reda på hur karaktärerna tänker, bara hur de handlar. Riktigt coolt.
Har du läst Dennis Lehane eller Jeffery Deaver?
Du har naturligtvis rätt i att en del saker undanhålles från läsaren, men det hindrar inte berättelserna från att vara finurligt skrivna. Jag tycker om hur Conan Doyle beskriver London (eller landskapen i Baskervilles hund), fantastiskt atmosfäriskt.
Om jag tvingades peka på ett problem hos Doyle så är det att berättelserna inte innehåller tillräckligt mycket Holmes. Watson kutar runt och är lite småtråkig, medans den vi verkligen vill läsa om - det knarkande misantropsvinet Holmes - är långt borta. Hindrar dock inte berättelserna i sig från att vara bra.
Raymond Chandler
Jag instämmer i allt du skriver. Visserligen kan böckerna vara lite väl snurriga ibland (med en miljard karaktärer som man inte alltid kan hålla isär), men han har verkligen fått till Marlowe. Om Stouts replikväxlingar är bättre än Chandlers så kommer jag att kasta mig över honom (henne?).
Hammett
Inte lika rolig som Chandler, men han är, som jag redan skrivit, mer hårdkokt. Först och främst så påminner hans språk mycket om Hemmingway, vilket jag uppskattar. Det är ordkargt, och vi får aldrig reda på hur karaktärerna tänker, bara hur de handlar. Riktigt coolt.
Har du läst Dennis Lehane eller Jeffery Deaver?
[ QUOTE ]
Om Stouts replikväxlingar är bättre än Chandlers så kommer jag att kasta mig över honom (henne?).
[/ QUOTE ]
Mja, de är rät väsenskilda, Stout är mer "mysdeckare" (som du kallade det) - men den BÄSTA mysdeckaren. Böckerna utspelar sig i New York 1930-1960 ungefär. Archie Goodwin (berättaren och den mer handlingsföre assistenten till fötåljgeniet Wolfe) påminner mycket om hårdkokta deckare som Marlowe & co, men han är en ljusare och sympatiskare filur, som saknar de senares "neddekade" drag.
Om Stouts replikväxlingar är bättre än Chandlers så kommer jag att kasta mig över honom (henne?).
[/ QUOTE ]
Mja, de är rät väsenskilda, Stout är mer "mysdeckare" (som du kallade det) - men den BÄSTA mysdeckaren. Böckerna utspelar sig i New York 1930-1960 ungefär. Archie Goodwin (berättaren och den mer handlingsföre assistenten till fötåljgeniet Wolfe) påminner mycket om hårdkokta deckare som Marlowe & co, men han är en ljusare och sympatiskare filur, som saknar de senares "neddekade" drag.
Jag diggade 1984. Rätt spännande hur man för alltid och obönhörligen besegrar medborgarna genom att ändra språket. Dystopin i litteraturen är jag rätt intressad av; Jag är sugen på att läsa Kallocain och Du djärva nya värld också, samt läsa om 1984 nu när jag är lite äldre. (Jag brukar gilla att läsa, mer än att se på film till exempel, men jag har rätt svårt att ta initiavet att hitta en god bok.) Fahrenheit 451 tyckte jag inte var så speciell, dock. (Men återigen, länge sen jag läste den.)
Och det var allt jag hade att säga.
Och det var allt jag hade att säga.
Jarl
Hero
- Joined
- 17 Sep 2003
- Messages
- 1,788
Kan rekommendera både Brave New World och Kallocain. BNW är inte lika spännande och välskriven som 1984 på det där läsiga sättet, men idéerna är bättre i den boken och deras system för att trycka ner befolkningen är mycket smartare och grundligare. Inte lika rolig att läsa mao, men intressantare i slutändan (och antagligen mer relevant idag).
Kallocain är "the odd one out" av de här tre böckerna. Den är klart läsvärd, men mer mystisk än de andra två. Man kan också diskutera om dess ideal är så värst bra, men det kan vi ta när du läst boken
Kallocain är "the odd one out" av de här tre böckerna. Den är klart läsvärd, men mer mystisk än de andra två. Man kan också diskutera om dess ideal är så värst bra, men det kan vi ta när du läst boken
G
Guest
Guest
Äntligen en deckare som jag vill läsa, jag hatar deckare vanligtvis då de mest bygger på uppräknande av ledtrådar, bevis och fjantiga vittnesmål.
Deckare är dessutom de böcker som mest motsträvar min egna världsåskådning, det finns alltid ett eller flera klara ledtrådar, jag vill ha en existenialistisk deckare där man inte vet om den som åker dit är den rätta.
G
Guest
Guest
Angående Brave new world som verkligen är en bra bok tycker jag du ska tänka igenom att till skillnad från andra dystropier finns det många som ser den som en utopi där vissa personer snarare har anpassningsproblem pga fördommar och trångsynthet.
Tell
Hero
- Joined
- 21 Feb 2008
- Messages
- 1,083
Spontant: Ciceros The republic är riktigt underhållande, om man är intresserad av statskonst, rom och filosofins historia. Tacitus är också rolig. Och då menar jag faktiskt rolig. Hans "Maktspelet i Rom" förgyllde min förra sommar.
Annars så rekommenderar jag vår svenske riksdagsman Anders Chydenius "den nationelle winsten", som visserligen är skriven på sjuttonhundratalssvenska, men som på 50 sidor ger dig kunskaper i nationalekonomi motsvarande två veckórs universitetsstudier.
Filosofiskt så finns det fyra klassiker som är riktigt bra: Vägen till Träldom av Hayek, Hobbes Leviathan, Utvandrarna av Moberg och J.S.Mills "On Liberty", som bland annat innehåller den oförglömliga meningen "The Rulers were conceived (except in some of the popular governments of Greece) as in a necessary antagonistic position to the people they ruled" - en visdom som också utgör grunden i Leviathan, vilken dock kommer till motsatt slutsats som Mill.
Måbraboken Jonathan Livingstone Seagull av Richard Bach, de sunda, men lite pompösa Kallocain och Urkällan av författarinnorna Boye och Rand är utmärkta, och slutligen måste Karl Marx "Ekonomiskfilosofiska manuskripten" nämnas - den boken är ett mästerverk, oavsett vad man tycker om resten av hans smörja (vad jag tycker borde vara uppenbart vid det här laget).
Annars så rekommenderar jag vår svenske riksdagsman Anders Chydenius "den nationelle winsten", som visserligen är skriven på sjuttonhundratalssvenska, men som på 50 sidor ger dig kunskaper i nationalekonomi motsvarande två veckórs universitetsstudier.
Filosofiskt så finns det fyra klassiker som är riktigt bra: Vägen till Träldom av Hayek, Hobbes Leviathan, Utvandrarna av Moberg och J.S.Mills "On Liberty", som bland annat innehåller den oförglömliga meningen "The Rulers were conceived (except in some of the popular governments of Greece) as in a necessary antagonistic position to the people they ruled" - en visdom som också utgör grunden i Leviathan, vilken dock kommer till motsatt slutsats som Mill.
Måbraboken Jonathan Livingstone Seagull av Richard Bach, de sunda, men lite pompösa Kallocain och Urkällan av författarinnorna Boye och Rand är utmärkta, och slutligen måste Karl Marx "Ekonomiskfilosofiska manuskripten" nämnas - den boken är ett mästerverk, oavsett vad man tycker om resten av hans smörja (vad jag tycker borde vara uppenbart vid det här laget).
Tell
Hero
- Joined
- 21 Feb 2008
- Messages
- 1,083
Varning: Detta inlägg är sarkastiskt, och icke-pk.
Varför det?
Boken är inte så illa. Värderingarna, är, bortsett från ett varmt stöd för slaveriet, inte särskillt dåliga, och moralen - om du vill få något gjort, gör det själv, är väl något som är jättebra för tonåringar att lära sig innan tröttheten sätter in, och man lär sig att sammarbeta med andra. På det viset får man en sundare grundhållning till sin egen kapacitet, och en insikt om att ett lagarbete förutsätter att alla jobbar på topp - vilket ju märks när Crouse och Fredag mördar konkurrerande infödingar, eller när Crouse flyr från slaveriet i början av boken!
Varför det?
Boken är inte så illa. Värderingarna, är, bortsett från ett varmt stöd för slaveriet, inte särskillt dåliga, och moralen - om du vill få något gjort, gör det själv, är väl något som är jättebra för tonåringar att lära sig innan tröttheten sätter in, och man lär sig att sammarbeta med andra. På det viset får man en sundare grundhållning till sin egen kapacitet, och en insikt om att ett lagarbete förutsätter att alla jobbar på topp - vilket ju märks när Crouse och Fredag mördar konkurrerande infödingar, eller när Crouse flyr från slaveriet i början av boken!