Hur använder du ordet ”räls” och ”railroading”?

[Genesis]

Skulle inte säga att någon av dem är "räls". Räls är ju när spelarna aktivt försöker undvika resen men vad de än gör så finns den där. SL bryr sig inte om vad spelarna gör, för hen har bestämt det ska vara en rese och det ska ske på SL:s villkor.

Just att vi kallar det räls är lite dumt för det implicerar att problemet enbart uppstår vid linjära förutbestämda händelseförlopp. Men som @adrian_of_arcane_lore mycket riktigt påpekar så är ju alla händelseförlopp linjära i retrospektiv. För så funkar tid

Att vi gett oss på just förkonstruerade linjära scenarion beror på att de är vanliga. Men att praktisera rälsning kräver bara dåligt omdöme och envishet.

Så om man nödvändigtvis vill prata om räls så får man vara med på att "rälsen" ska liknas vid SL:s maktmissbruk. Det är den rälsen man är fastkedjad till. Sedan kan säkert en och annan ha råkat rälsa för man helt enkelt missförstod äventyret. Som också har påpekats av @Christoffer så var ju rollspelens USP att "du kan göra vad du vill", men sedan fick man en fristående instruktionsbok som säger att "fast det här händer". Det är klart att en och annan blev/blir förvirrad då.

Men engentligen handlar det om vanlig social kompetens. Om du oavbrutet avbryter de övriga blev det tråkigt. Om du bara sitter tyst blir det tråkigt. Det handlar om att ge och ta. Vara lyhörd och tillföra något. Spinna vidare, men bara lagom mycket. O.s.v. Det är en skill att spela rollspel. Man kan inte bara följa reglerna/instruktionerna och så blir det bra. Men måste anstränga sig.

Okej, jag tror att jag börjar förstå den definition som en del i tråden pekar på. För mig är det lite tråkigt, eftersom jag tycker att ordet ”rälsa” är ett kul ord som jag gillar att använda, men med den här definitionen blir det ganska menlöst för mig, eftersom det hänvisar till ett fenomen jag aldrig upplevt. Det verkar heller inte ha så mycket med metaforen järnvägsräls att göra, utan handlar mer om att spelledaren offentligt tvingar igenom sin vilja mot vad resten av gruppen vill.

Kvar är då termen ”linjär”, som känns som att det är vad jag alltid har kallat ”räls” och som handlar om den bredare principen om att ta bort spelarnas agens genom att deras beslut inte påverkar historiens lopp, antingen genom rälsningstekniken eller genom illusionism eller någon annan metod, som att konstruera ett scenario där inga andra vägar är rimliga ens diegetiskt. Det behövs ju, som @Rymdhamster påpekade, ett verb för det, så då föreslår jag ”att linjera”, och man kan säga saker som ”spelledaren linjerade mig” eller ”det här scenariot kräver en hel del linjering för att funka”. Och när jag vill säga att jag inte gillar räls så bör jag istället säga att jag inte gillar linearitet.

Jag tycker som sagt att det är lite tråkigt, eftersom ”räls” och ”rälsa” är jätteroliga termer, medan ”linjärt” är lika kul som att äta damm. Och det blir lite förvirrande att ”räls” inte har en så bra liknelse med järnvägsräls, utan är mer som typ deportering. Man tar spelarna och tvingar dem till en annan plats, och sedan släpper man dem där och de får göra som de vill. En momentan händelse orelaterad till spelledaren planer och scenariots tänkta berättelse.

 

[Rickard]

utan handlar mer om att spelledaren offentligt tvingar igenom sin vilja mot vad resten av gruppen vill.

Ja, just vad @Mogger skriver om SL:s maktmissbruk är ju samma fenomen som att fuska med tärningarna för att främja historien.

 

[Genesis]

@Mogger, det är också värt att notera att vi i en sådan definition behöver påpeka att termen ”Railroading” som definierad på The Forge inte kan översättas till ”Rälsning” på wrnu, eftersom den termen explicit inkluderar illusionism. I Provisional Glossary står det:

Force: The Technique of control over characters' thematically-significant decisions by anyone who is not the character's player. When Force is applied in a manner which disrupts the Social Contract, the result is Railroading.

Illusionism: A family of Techniques in which a GM, usually in the interests of story creation, story creation, exerts Force over player-character decisions, in which he or she has authority over resolution-outcomes, and in which the players do not necessarily recognize these features.

Så Illusionism är en underkategori till Force, och Railroading är när man använder Force mot det sociala kontraktet.

 

[Genesis]

Ja, just vad @Mogger skriver om SL:s maktmissbruk är ju samma fenomen som att fuska med tärningarna för att främja historien.

Nä, det är det ju inte. Det är istället fenomenet att spelaren slår ett slag, slår perfekt, och spelledaren säger ”nä, du misslyckas i alla fall”. Det är rälsning. Att fuska med tärningarna är mer relaterat till illusionism, så mer av en linearitetsgrej än en rälsningsgrej.

 

[Mogger]

Okej, jag tror att jag börjar förstå den definition som en del i tråden pekar på. För mig är det lite tråkigt, eftersom jag tycker att ordet ”rälsa” är ett kul ord som jag gillar att använda, men med den här definitionen blir det ganska menlöst för mig, eftersom det hänvisar till ett fenomen jag aldrig upplevt. Det verkar heller inte ha så mycket med metaforen järnvägsräls att göra, utan handlar mer om att spelledaren offentligt tvingar igenom sin vilja mot vad resten av gruppen vill.

Kvar är då termen ”linjär”, som känns som att det är vad jag alltid har kallat ”räls” och som handlar om den bredare principen om att ta bort spelarnas agens genom att deras beslut inte påverkar historiens lopp, antingen genom rälsningstekniken eller genom illusionism eller någon annan metod, som att konstruera ett scenario där inga andra vägar är rimliga ens diegetiskt. Det behövs ju, som @Rymdhamster påpekade, ett verb för det, så då föreslår jag ”att linjera”, och man kan säga saker som ”spelledaren linjerade mig” eller ”det här scenariot kräver en hel del linjering för att funka”. Och när jag vill säga att jag inte gillar räls så bör jag istället säga att jag inte gillar linearitet.

Jag tycker som sagt att det är lite tråkigt, eftersom ”räls” och ”rälsa” är jätteroliga termer, medan ”linjärt” är lika kul som att äta damm. Och det blir lite förvirrande att ”räls” inte har en så bra liknelse med järnvägsräls, utan är mer som typ deportering. Man tar spelarna och tvingar dem till en annan plats, och sedan släpper man dem där och de får göra som de vill. En momentan händelse orelaterad till spelledaren planer och scenariots tänkta berättelse.

Det går alldeles utmärkt att använda "rälsa" när man avser att SL använder sig av ett linjärt manus för att driva igenom sin vilja oavsett vad spelarna tar sig för. Men termen exkluderar inte situatuoner där SL ändå rälsar men saknar linjärt manus. För mig är manuset sekundärt.

 

[Leon]

Skulle inte säga att någon av dem är "räls". Räls är ju när spelarna aktivt försöker undvika resen men vad de än gör så finns den där. SL bryr sig inte om vad spelarna gör, för hen har bestämt det ska vara en rese och det ska ske på SL:s villkor.

Just att vi kallar det räls är lite dumt för det implicerar att problemet enbart uppstår vid linjära förutbestämda händelseförlopp. Men som @adrian_of_arcane_lore mycket riktigt påpekar så är ju alla händelseförlopp linjära i retrospektiv. För så funkar tid

Att vi gett oss på just förkonstruerade linjära scenarion beror på att de är vanliga. Men att praktisera rälsning kräver bara dåligt omdöme och envishet.

Så om man nödvändigtvis vill prata om räls så får man vara med på att "rälsen" ska liknas vid SL:s maktmissbruk. Det är den rälsen man är fastkedjad till. Sedan kan säkert en och annan ha råkat rälsa för man helt enkelt missförstod äventyret. Som också har påpekats av @Christoffer så var ju rollspelens USP att "du kan göra vad du vill", men sedan fick man en fristående instruktionsbok som säger att "fast det här händer". Det är klart att en och annan blev/blir förvirrad då.

Men engentligen handlar det om vanlig social kompetens. Om du oavbrutet avbryter de övriga blev det tråkigt. Om du bara sitter tyst blir det tråkigt. Det handlar om att ge och ta. Vara lyhörd och tillföra något. Spinna vidare, men bara lagom mycket. O.s.v. Det är en skill att spela rollspel. Man kan inte bara följa reglerna/instruktionerna och så blir det bra. Men måste anstränga sig.

Javisst, jag menade pratade om kvantresar, inte rälsning.

Det finns massa olika tekniker man kan använda, vissa med inbyggda problem. Om det är rälsning är nog mer "hur" än att vissa specifika tekniker automatiskt rälsar.

 

[Leon]

@Mogger, det är också värt att notera att vi i en sådan definition behöver påpeka att termen ”Railroading” som definierad på The Forge inte kan översättas till ”Rälsning” på wrnu, eftersom den termen explicit inkluderar illusionism. I Provisional Glossary står det:

Force: The Technique of control over characters' thematically-significant decisions by anyone who is not the character's player. When Force is applied in a manner which disrupts the Social Contract, the result is Railroading.

Illusionism: A family of Techniques in which a GM, usually in the interests of story creation, story creation, exerts Force over player-character decisions, in which he or she has authority over resolution-outcomes, and in which the players do not necessarily recognize these features.

Så Illusionism är en underkategori till Force, och Railroading är när man använder Force mot det sociala kontraktet.

Kommer Railroading från the Forge? Det är ju möjligt förstås. För erkänna att Forge inte är en referenspunkt för mig.

 

[Genesis]

Det går alldeles utmärkt att använda "rälsa" när man avser att SL använder sig av ett linjärt manus för att driva igenom sin vilja oavsett vad spelarna tar sig för. Men termen exkluderar inte situatuoner där SL ändå rälsar men saknar linjärt manus. För mig är manuset sekundärt.

Ja, det är jag helt med på. Men om det exkluderar illusionism och scenariokonstruktion och endast är något öppet där man stänger ned spelarnas idéer rakt av så vet jag inte om jag upplevt det. Och skulle det ha hänt mig någon gång så är det en väldigt liten underkategori till ”min agens blev borttagen”, vilket i min erfarenhet har skett betydligt mer undangömt, där personen som gör det försöker att dölja att det sker. Det som @Christoffer talade om ovan, det som @entomophobiac tycker illa om, det som @Girighet kallade ”den värsta sortens rälsning”, och som @Rymdhamster också kallar ”rälsning” (men inte har något generellt problem med). Den biten är ju exkluderad och ska, om jag förstått ”linearitet är inte rälsning”-gänget rätt, inte kallas ”rälsning”.

 

[Genesis]

Kommer Railroading från the Forge? Det är ju möjligt förstås. För erkänna att Forge inte är en referenspunkt för mig.

Nej, det tror jag inte. Men de har skapat en definierad terminologi som varit inflytelserik bland annat här. Jag tycker inte att man måste följa dem, och ”railroading” och ”rälsning” behöver ju inte betyda samma sak. Jag tyckte mest att det var relevant i sammanhanget hur en annan grupp har definierat en liknande term, speciellt som jag vet att Mogger är insatt i deras teoribygge.

 

[Quadrante]

Det behövs ju, som @Rymdhamster påpekade, ett verb för det, så då föreslår jag

”Rula”

 

[Rickard]

Det är istället fenomenet att spelaren slår ett slag, slår perfekt, och spelledaren säger ”nä, du misslyckas i alla fall”. Det är rälsning. Att fuska med tärningarna är mer relaterat till illusionism, så mer av en linearitetsgrej än en rälsningsgrej.

Jag ser allvarligt talat inte skillnaden.

 

[Genesis]

Jag ser allvarligt talat inte skillnaden.

Inte jag, heller! Jag argumenterar ju inte för den här definitionen, och det är inte så jag själv använder ordet. För mig är det ointuitivt, eftersom det sätter en skiljelinje mellan saker som jag upplever som i grunden samma sak.

 

[Christoffer]

För egen del innebär ju just rälsa att vi använder force för att genomdriva ett specifikt utfall eller spel i en viss riktning, vi vill åt ett visst håll och använder redskap bortom de vi ska ha tillgång till för att komma dit. Så till skillnad från @Mogger tycker jag inte alls detta handlar om att bara "bete" sig vid spelbordet, utan tvärtom kan de exempel @Leon helt klart handla om rälsning, allt handlar ju om vad vi spelar och vilket socialt kontrakt vi har mellan oss. Jag tycker nog mer det handlar om att vi har en gruppaktivitet där någon missförstått vad det är vi försöker göra, fyra personer kommer till replokalen för att jamma fet jazz och en kommer med en notbok med oasis-dängor och komp-cd som hen ständigt försöker få in oss andra på. Vill alla spela efter noter och leka liam, tuta och kör, då är det ju vad vi är ute efter, men då är ju inte rollspel längre "du kan agera med din karaktär och hur du agerar formar berättelsen".

Exempelvis: I The Mountain Witch ska alla upp och döda bergshäxan, ett extremt vanligt sätt att spelleda det på är att man har en serie möten som man slänger ut och det finns väldigt lite agens rörande vilket nästa möte är, ofta följer man ju stigen upp, kanske har man planerat in någon slags "åh häxan kan avslöja en hemlig stig som..." men bara för att tåget kan ta olika spår till Hallsberg betyger ju inte att det inte går på räls. Men, hela poängen med The Mountain Witch handlar ju om samurajernas inbördes relationer, deras tillit till varandra, om de hjälper varandra, föråder varandra, hur deras mörka öden och bakgrunden vecklar ut sig under spel och påverkar spelet framåt. Och här finns massor av agens! Så om SL tar sig in här, börjar antyda vem som man kanske inte ska lita på, eller lägger sig i någons backstory eller mörka hemlighet, klipper in i en scen där någon redan blivit förådd och övergiven av de andra, DÅ har SL brytit både med regler och socialt kontrakt, använt sin makt för att tvinga fram ett visst utfall.

Ett annat exempel: Spelar vi b/x d&d förutsätter jag att spelledaren följer regler för resor, möten osv. Om SL då lägger fingret på vågskålen och tippar den än hit eller än dit för att styra och kontrollera världen utifrån vad hon som SL vill se ska komma, då bryts även här både regler och socialt kontrakt. Det är inte SLs uppgift att ta bort resen för vi har haft nog med motstånd eller lägga till resen för att vi har inte stött på tillräckligt, det är reglerna för möten som deklarerar att en rese dykt upp och då dyker en rese upp.

För mig kvittar det lite vad vi kallar det. Det kvittar också helt om vi har en linjär plan som vi ska följa eller att vi inte alls har det, har vi en linjär plan för vad som ska hända men ändå låter spelarna agera helt fritt och frångår planen helt för att upptäcka vad som händer nu så är ju den linjära planen oavsett hur välformulerad just bara en plan, den förverkligas ju aldrig. Man kan kanske se dem som en skiss för vad massa SLPs vill åstadkomma? Det är just vad som sker i stunden, när någon tar över och styr (oftast rörande just utfall av lyckade/misslyckade slag, men kan vara annars också) där jag tycker rälsning sker. Sen kan man ju sminka grisen bäst man vill, ett linjärt scenario är ett linjärt scenario och på grund av det saknas agens om vi genomdriver linjäriteten, äntingen via att vi alla är med på det (participationism snackades det väl om), illusionism och gromiträlsning, eller gammal hederlig "nej det går inte" spelledande. Intressantare samtal vore ju hur kan ett scenario presenteras som uppmuntrar till ett ickelinjärt tänkade och ett spelande i nuet mer än att sitta och förbereda utfall och tänka på vad nästa scen är? Eller som vi är fler som flaggat för här, hur linjära scenarion och det tänker som krävs för att driva genom dem kan genomsyra ens instinktiva spelande och spelledande och man får som aktivt putta bort det även fast man har noll intresse av just den formen av spelledande?

 

[Mogger]

För egen del innebär ju just rälsa att vi använder force för att genomdriva ett specifikt utfall eller spel i en viss riktning, vi vill åt ett visst håll och använder redskap bortom de vi ska ha tillgång till för att komma dit. Så till skillnad från @Mogger tycker jag inte alls detta handlar om att bara "bete" sig vid spelbordet, utan tvärtom kan de exempel @Leon helt klart handla om rälsning, allt handlar ju om vad vi spelar och vilket socialt kontrakt vi har mellan oss. Jag tycker nog mer det handlar om att vi har en gruppaktivitet där någon missförstått vad det är vi försöker göra, fyra personer kommer till replokalen för att jamma fet jazz och en kommer med en notbok med oasis-dängor och komp-cd som hen ständigt försöker få in oss andra på. Vill alla spela efter noter och leka liam, tuta och kör, då är det ju vad vi är ute efter, men då är ju inte rollspel längre "du kan agera med din karaktär och hur du agerar formar berättelsen".

Exempelvis: I The Mountain Witch ska alla upp och döda bergshäxan, ett extremt vanligt sätt att spelleda det på är att man har en serie möten som man slänger ut och det finns väldigt lite agens rörande vilket nästa möte är, ofta följer man ju stigen upp, kanske har man planerat in någon slags "åh häxan kan avslöja en hemlig stig som..." men bara för att tåget kan ta olika spår till Hallsberg betyger ju inte att det inte går på räls. Men, hela poängen med The Mountain Witch handlar ju om samurajernas inbördes relationer, deras tillit till varandra, om de hjälper varandra, föråder varandra, hur deras mörka öden och bakgrunden vecklar ut sig under spel och påverkar spelet framåt. Och här finns massor av agens! Så om SL tar sig in här, börjar antyda vem som man kanske inte ska lita på, eller lägger sig i någons backstory eller mörka hemlighet, klipper in i en scen där någon redan blivit förådd och övergiven av de andra, DÅ har SL brytit både med regler och socialt kontrakt, använt sin makt för att tvinga fram ett visst utfall.

Ett annat exempel: Spelar vi b/x d&d förutsätter jag att spelledaren följer regler för resor, möten osv. Om SL då lägger fingret på vågskålen och tippar den än hit eller än dit för att styra och kontrollera världen utifrån vad hon som SL vill se ska komma, då bryts även här både regler och socialt kontrakt. Det är inte SLs uppgift att ta bort resen för vi har haft nog med motstånd eller lägga till resen för att vi har inte stött på tillräckligt, det är reglerna för möten som deklarerar att en rese dykt upp och då dyker en rese upp.

För mig kvittar det lite vad vi kallar det. Det kvittar också helt om vi har en linjär plan som vi ska följa eller att vi inte alls har det, har vi en linjär plan för vad som ska hända men ändå låter spelarna agera helt fritt och frångår planen helt för att upptäcka vad som händer nu så är ju den linjära planen oavsett hur välformulerad just bara en plan, den förverkligas ju aldrig. Man kan kanske se dem som en skiss för vad massa SLPs vill åstadkomma? Det är just vad som sker i stunden, när någon tar över och styr (oftast rörande just utfall av lyckade/misslyckade slag, men kan vara annars också) där jag tycker rälsning sker. Sen kan man ju sminka grisen bäst man vill, ett linjärt scenario är ett linjärt scenario och på grund av det saknas agens om vi genomdriver linjäriteten, äntingen via att vi alla är med på det (participationism snackades det väl om), illusionism och gromiträlsning, eller gammal hederlig "nej det går inte" spelledande. Intressantare samtal vore ju hur kan ett scenario presenteras som uppmuntrar till ett ickelinjärt tänkade och ett spelande i nuet mer än att sitta och förbereda utfall och tänka på vad nästa scen är? Eller som vi är fler som flaggat för här, hur linjära scenarion och det tänker som krävs för att driva genom dem kan genomsyra ens instinktiva spelande och spelledande och man får som aktivt putta bort det även fast man har noll intresse av just den formen av spelledande?

Jag kanske var otydlig för det är detta jag menar.