Nekromanti Humor – att ta på allvar. [Kulturteoriskt svammel]

[Basenanji]

Okej, jag har dålig koll på ämnet så ni får ursäkta mina opålästhet.

Kolla det här klippet (eller bara början, det räcker):

Stefan och Krister

Alltså mitt problem är att jag tycker att sån humor liksom är okänslig och överlägsen underifrån. Dessutom tycker jag att den fördummar sin publik, eller rättare sagt: den tillåter publiken att "släppa kontrollen".

Och jag är medveten om att det är ett problem, för visst har människan behov av att släppa kontrollen, kunna skratta åt sig själv, mm mm.

Men min analys av de första två minuterna blir så här:

0:05-0:09: Entré till trumpetfanfarer. S och K kommer in och gör roliga krumbuktande rörelser. Publiken applåderar.
S: "Välkommen till Stefans magiska shoow!" K: säger "whöööw!"
[Publiken skrattar]

Och då tänker jag att just den här scenen säger något annat än vad som synes vara. S och K's kroppsrpåk vill liksom säga: "Att göra trolleritrick utan att behärska färdigheterna som krävs, är det värsta som kan hända! Titta vad dumt det blir när allt går galet! Titta vad fånig man är om man har pretentioner, utan täckning!"

Jag tycker att det kan vara fruktansvärt roligt när någon gör sig rolig på sin egen bekostnad, men gör S och K verkligen det? Driver dem med sig själva eller med nidbilden av någon annan?

Nu skulle man kunna invända och säga att S och K är ett befriande skratt i en tid där allvarsamma män och kvinnor är precis som S och K i scenen. Är inte livet så rått och hemskt att folk med makt beter sig precis som i showen, utan att man får skratta eller förakta dem? Vem kan ha invändningar mot Stefan Ingves roliga (och fula) glasögon, när allt han säger faktiskt förmår att påverka min ekonomi? Utvägen blir S och K.

Fast är det verkligen så? (Och det är ingen retorisk fråga, tvärtom hoppas jag på att ni kan klarlägga saken) Varför gör inte S och K en show om det i så fall? Varför ska de sparka på, i det här fallet, en trollkarl?

Vi spolar framåt.

0:40-0:41 K tar fram en kortlek och tappar ut den på golvet. S blir upprörd:
S: "Men vad i helvete tar du dig till?"
K: "Jag är hopplös!"
[publiken skrattar]

Nu undrar jag: vem skrattar man åt de där sekunderna egentligen? Åt sin egna oförmåga? Åt dråplighterna som alltid ställer till det för en när man minst vill? Åt att människan inte är en perfekt varelse? Eller skrattar man gott åt att den hopplöse idioten, faktiskt säger som det är?

Därefter (0:42-0:50) utspelar sig en rolighet som bygger på att hela trolleritricket avslöjas av den dumme assistenten. Men! Här händer något intressant – den korkade assistenten är egentligen överlägsen den pretentiösa trollkarlen: assistenten säger sanningen:"Nänänä...han har ju skägg här..." (0:50)

Och då undrar jag om humorn bygger på att "den dumma assistenten" faktiskt kan se sanningen lika bra som någon annan eller om det mer handlar om att "klä av" trollkarlen genom att våga vara enkel och avväpnande?

Det blir som att säga (förstås på bred dialekt):
"S: Di sir ju ut som att negern har bajsat på saj!
K: Nej, han är bara brun av solen!
S: Jaså, så då är det solen som gör bajskorvarna bruna då menar du?!"

[Plats för skratt]

Det där korta replikskiftet säger mycket mer än vad det kan verka, är min poäng.

---

Tja, sedan fortsätter det i samma veva. Kolla in 3:56-3:58 tex. men vem är det de skrattar åt egentligen?

Det problematiska med mitt synsätt är att jag förstås gör mig överlägsen andra när jag påstår att S och k skrattar på andras bekostnad. Är min elitistiska analys mer riktig än publikens? Gör jag inte en höna av en fjäder?

Mycket möjligt, men jag tycker ändå att den där scenen inte är så förutsägbar som den kan verka. Och att det är obehagligt när man skrattar åt människans svaga sidor av elakhet och att om man nu ska göra det, är det bättre att vara ärlig med sitt uppsåt. Roast på Berns blir liksom mer humant på något konstigt sätt.

Dessutom läser jag in en sorts småstadsproblematik i hela buskisgenren: du ska inte tro att du är något. och jag hoppas att alla människor, trollkarlar, studenter, bonddrängar och hemslöjdstöser; att alla människor aldrig nånsin lyssnar på den sortens kommentarer – för drömmen är fri.

/Basse, elitismens ebenholts svalkar.

 

[Rising]

Först:

Vad söt du är, Basse.
Det är mycket riktigt Stefan Gerhardsson från komikerduon Stefan & Krister i videoklippet du länkat till, men hans assistent är ju inte Krister Classon utan Jojje Jönsson, i rollen som Blyge Örjan.

Nå; jag tror du vrider och vänder lite väl mycket på det om du ser den här sketchen som en elakhet gentemot undermåliga varietéartister med höga pretentioner.

Själv ser jag snarare att sketchen bottnar i kärlek för amatörmässiga folkparksshower; en underhållningsform som helt klart ligger nära hjärtat för Stefan & Krister.

I denna bemärkelse är sketchen besläktad med filmerna Spinal Tap, Best in Show, A Mighty Wind, Waiting for Guffman, m.m. Christopher Guest tar inte och driver med elakt uppsåt över heavy metal-band, folkmusiker, hunduppfödare, m.m. utan i grund och botten så tycker jag det framgår att han tycker de är roliga och sympatiska.

I övrigt är det en sketch med två klassiska humorstereotyper: Dels mannen som siktar för högt och som inte kan skratta åt sitt eget misslyckande, utan istället krampaktigt försöker upprätthålla sitt public face - sitt anseende - även långt efter det att alla andra sett detta haverera. Och dels förstås den traditionella narren; som inte har något anseende alls, och som därför saknar spärrar mot att säga vad som faller honom in; han genomskådar spektakel, och säger pinsamma dumheter beblandat med sanningar som andra drar sig från att säga.

De två rollerna belyser problematiken kring vårt publika anseende från varsitt håll, och det är givetvis nödvändigt att de båda rollerna hålls vitt isär: Trollkarlen får aldrig visa någon självdistans, och Narren får aldrig börja ta sig själv på allvar.

Dessutom läser jag in en sorts småstadsproblematik i hela buskisgenren: du ska inte tro att du är något.

Den där problematiken finns helt klart, men jag hade önskat att du inte formulerade den såsom en av jantelagarna, för jag tror inte att just det är grejen.

Men först och främst så skulle jag vilja säga att det här med "vi skrattar åt dem som tar sig själva på för stort allvar" inte är förbehållet buskisgenren. Filip & Fredrik gjorde ju samma sak i 100 Höjdare när de skojade med Harald Treutigers galna projekt att hålla en maratonsändning tills det att han i princip var en halvsovande zombie; och såväl The Office som Steve Coogans karaktär Alan Partridge är mer eller mindre helt och hållet byggda på samma princip, och så vidare, och så vidare...

Du ser alltså detta även i mer sofistikerade och creddigare humorproduktioner, såväl som i humorprogram av helt annan art än buskis.

---

Jag skulle egentligen vilja säga att just den här sketchen faktiskt var ett rätt dåligt exempel på buskis i allmänhet, och buskis som är "överlägsen underifrån" i synnerhet.

Ett bättre exempel vore den korta Stefan & Krister-sketch där Stefan spelar en bilåkande stockholmare som tvärstannar framför Krister när denne går mitt på vägen och uppretat säger "vad i hela friden tror du att du sysslar med? Va?! Tror du att jag väjer för en idiot?"

Varpå Krister säger, med bred dialekt: "Nä... men det gör jao", för att sedan kliva åt sidan.

 

[Basenanji]

Vad söt du är, Basse.
Det är mycket riktigt Stefan Gerhardsson från komikerduon Stefan & Krister i videoklippet du länkat till, men hans assistent är ju inte Krister Classon utan Jojje Jönsson, i rollen som Blyge Örjan.

Åh.

Nåja, jag disclaimade iaf.

I denna bemärkelse är sketchen besläktad med filmerna Spinal Tap, Best in Show, A Mighty Wind, Waiting for Guffman, m.m. Christopher Guest tar inte och driver med elakt uppsåt över heavy metal-band, folkmusiker, hunduppfödare, m.m. utan i grund och botten så tycker jag det framgår att han tycker de är roliga och sympatiska.

Och det här är väl pudelns kärna. Man kan vara rolig på någons bekostnad om det i grund och botten finns en sorts kärlek eller förståelse i botten?

Min okunniga kommentar handlar mer om att vi, lite för snabbt, jämställer mycket (inte all) buskis med tex "Spinal Tap". Då har jag mest DN:s På Stan-bilaga i huvudet; en bilaga som för några nummer sedan lyfte fram buskisen på ett för genren fördelaktigt sätt.
Och jag, moralens och det goda anseendets ständige väktare, kan inte låta bi att skicka en undring kring buskisen. (Ja, jag vet att de allra flesta betackar sig för min räddningsaktion... )

För idag känns buskisen oantastlig. Den är folklig, den är fri från svåra pretentioner, den är en skön spark i röven på Horace mfl (fast nu heter väl akademins sekreterare Peter va?), den låter folk slappna av mm mm.
Och jag tycker att vi släpper förbi buskisen lite för lätt.

I övrigt är det en sketch med två klassiska humorstereotyper: Dels mannen som siktar för högt och som inte kan skratta åt sitt eget misslyckande, utan istället krampaktigt försöker upprätthålla sitt public face - sitt anseende - även långt efter det att alla andra sett detta haverera.

Du refererar flera ljusår bättre än jag, men det där var väl ungefär vad jag sa?
Problematiken med just den här sketchen är att syftet bakom att skratta åt "mannen som siktar för högt utan att äga självinsikt" är beroende av omständigheterna.

Att vara trollkarl går ju ut på att roa en publik; det blir samma sak som att vilja andra väl, må vara att publiken sedan förväntas säga "Åh! Ahh! Hur gjorde han det?" och just den omständigheten innebär att sketchen inte alls skjuter in kritik mot folk som verkligen borde skaffa sig självinsikt.
Tvärtom tror jag att den roar de personers skratt-tarm som blir avundsjuka på trollkarlar som får folk att utbrista i spontant jubel. De där surmökarna som knyter näven i fickan och tänker"...fan, det där var väl inget...". Ja, och så roar det alla dem som mest gillar att skratta lite åt "de där tokroliga pellarna!" i största allmänhet. Inget ont i det, skratta på ni okunniga – låt mig ta hand om den svåra uppgiften att djupanalysera de fisluktande skämten...*

Sedan är jag fullkomligt övertygad om att någon med bättre koll kan välja en mer träffande sketch. Men.

Men först och främst så skulle jag vilja säga att det här med "vi skrattar åt dem som tar sig själva på för stort allvar" inte är förbehållet buskisgenren. Filip & Fredrik gjorde ju samma sak i 100 Höjdare när de skojade med Harald Treutigers galna projekt att hålla en maratonsändning tills det att han i princip var en halvsovande zombie; och såväl The Office som Steve Coogans karaktär Alan Partridge är mer eller mindre helt och hållet byggda på samma princip, och så vidare, och så vidare...

Jag ser gärna ett maktperspektiv här. Det som gör The Office så otroligt (pinsamt och) roligt är just makt. Samma sak med Harald som får anses ha någon sorts självuppblåsthet som kommer med att ha makten att producera ett program. Men kan man skratta på samma sätt åt några tioåringar som sätter ihop en egenproducerad musikal med karaokesång? Eller åt en fumlig och tafatt skolpolis, tolv år gammal med pubertets-svaj på rösten?

---

Ju mer jag tänker på den där sketchen, desto klarare tar den sig ut för mig. Just den där typen av humor, blir ett sätt att använda en i grunden ofarlig och ärlig gemenskap (buskis) till något inte lika trevligt. Och jag är förstås fullständigt övertygad om att den som skrev sketchen inte är OND och BERÄKNANDE, så som jag framställer honom/henne. Det nog inte en medveten grej från den personens sida, att "göra ned" stackars trollkarlar som försöker roa en publik. Vad jag försöker säga är att det tråkiga liksom kommer med på köpet. Det är först om man börjar fundera på vad det egentligen är som är roligt med sketchen som man kan se min poäng.

Fast det hinner inte så många uppfatta, så jag ska nog ge mig för den här gången.

/Basse, men jag håller ett vakande öga på de där S och K.


*Och om det inte framgår är jag alltså självironisk här.

 

[magoo]

Vilket intressant resonemang! Jag är lite rädd för Stefan och Krister (även om Krister inte var med denna gång) - mest att jag ska tycka att det är roligt på riktigt, eller upptäcka att nån jag bryr mig om skrattar på riktigt.

Jag är kanske oändligt torr och trist men jag fullständigt hatar buskis av alla slag av hela mitt hjärta - och då är jag ändå den som aldrig backar för att dra ett dåligt under bältet-skämt själv. Det är kanske för att formen ofta är så organiserad och ospontan.

Jag tänker på friluftsteater med Nils Poppe som nästan måste stagas upp för att han är snudd på lika gammal och skruttig som förre påven var, på superläskiga karaktärer som majorskor och tjocka hembiträden och publiken som skrattar överdrivet är otäckast av allt. Burr!

Jag har samma känsla när jag läser dina funderingar som när jag såg Eilert Pilarm uppträda - är det ok eller inte? Han tyckte att han var bra på riktigt men merparten av publiken var där för att få sig ett gott skratt, på hans bekostnad. Är det freakshow eller inte? Spelar det nån roll att den som uppträder är lycklig?