Nekromanti hum

Re: en pik

Så fort en vampyr börjar rationalisera bort den smärta han åsamkar så vinner Besten mark genom hans likgiltighet.

Huh? Den behöver ju inte åsamka smärta. Att bli biten beskrivs ju som något trevligt och det behöver ju inte vara skadligare än att donera blod.

Att bara gå omkring och småsnutta kräver stor självkontroll - jag brukar jämnföra det för mina spelare med en heroinmissbrukare som tvingas dra ut efter halva silen.

Så man får väl äta ofta och litet (så att man inte är så hungrig) eller varför inte infiltrera en blodbank (som i blade)?

Det är 52 tillfällen per år, och vampyrer kan potentiellt leva tusentals år... tillslut brister självkontrollen garanterat, och Besten vinner ytterligare mark. Däri ligger skräcken... eller "obehaget", som du säger.

Du menar att man skulle gå runt och vara akut rädd för att man kanske utvecklas till någon man inte vill utvecklas till, någon gång inom några tusen år? Hmm... Nej, jag ser inte hur det skulle fungera. I mänskliga termer vore det ekvivalent med att gå runt och vara rädd för att bli senil om femtio år... knappast något att basera ett skräckspel på.

Att man skulle bli ett monster (att "besten" skulle "ta över") när man verkligen anstränger sig för att inte skada folk verkar dessutom ytterst orimligt. Så, någon gång vart hundrade år kanske man råkar dricka litet för mycket... Det kanske är deppigt just då, men jag ser inte att det skulle vara så skrämmande. Mera "oops" än "aarghh" :)
 
men om vi säger så här då

"CoC är det enda rollspel som lyckats skrämma skiten ur mig."

Hehe, CoC tenderar att kunna ha den effekten.
Men en icke obetydlig del av skräckmomentet i CoC ligger ju till stor del i hur en (mer eller mindre) mänsklig individ inser att hon i själva verket är föga mer än en obetydlig bricka i ett spel mellan makter såå stora att hon inte kan begripa dem. Och där finns ju inget element av den "pumpa adrenalin och spring" rädslan som du talade om tidigare. Jag tvivlar på att du CoC scenariona som skrämde dig halvt från vettet enbart gick ut på att ni hade stora Mythos slemmon flåsande i nacken.

"Kult har varit nära, men har nästan alltid urartat i splatter."

Risken med KULT är just att det lätt urartar. Har själv gjort en del oförlåtliga misstag på den punkten. Men även här handlar det ju ofta om psykskräck. Att konfronteras med sina värsta mardrömmar eller med de lik man har i garderoben (bildlikt talat även om det i ett urartat splatterKULT äventyr hade kunnat vara bokstavligt)
Det tycker i alla fall jag är djäkligt kusligt.

"Vampire har aldrig varit i närheten. Allt enligt min högst personliga erfarenhet."

Här kan jag inte göra annat än hålla med dig...
Även om spelet har klar skräckpotential (tar det utomordentliga exemplet med den döda prostituerade i gränden som någon drog upp på den här tråden) så uttnjyttas det allt för sällan. Min erfarenhet av ämnet säger mig att detta kan bero på ett osmidigt och ganska låst regelsystem (typexempel dicipplinsystemet) och att spelarna ofta vet lika mycket eller mer än SL.
 
Re: en pik

"Huh? Den behöver ju inte åsamka smärta. Att bli biten beskrivs ju som något trevligt och det behöver ju inte vara skadligare än att donera blod."

Visst medför blodsugandet paralyserande extas, men en vampyr behöver vanligtvis större kvantiteter blod än vad man normalt ger vid en blodtransfusion (4.5 dl enligt www.geblod.nu, vilket motsvarar ungefär en blood point, dvs. så mycket en vampyr behöver per dag). Det beror på förstås på hur mycket man tar, men vanligtvis lämnar man efter sig en utmattad och svag människa.

"Så man får väl äta ofta och litet (så att man inte är så hungrig)"

Hungrig eller ej så är det svårt att sluta, och ju mer man "snuttar" en deciliter eller två, desto fler tillfällen att tappa kontrollen och ta mer. Dessutom är det inte bara ansträngande att behöva jaga ofta utan det ökar också risken för upptäckt.

"eller varför inte infiltrera en blodbank (som i blade)?"

Jodå, det gör de, men om alla gjorde så skulle blodbankerna sina, en utredning skulle startas, någon skulle lägga ihop två och två och den hålla-sig-gömd-policy som alla vampyrer följer skulle äventyras. Dessutom är lagrat blod kallare, mindre tillfredsställande och inte lika närande (av någon ockult anledning så behövs det större mängd "lagrat" blod för att ge näring till vampyrer än blod direkt från en människa).

"Du menar att man skulle gå runt och vara akut rädd för att man kanske utvecklas till någon man inte vill utvecklas till, någon gång inom några tusen år? Hmm... Nej, jag ser inte hur det skulle fungera. I mänskliga termer vore det ekvivalent med att gå runt och vara rädd för att bli senil om femtio år... knappast något att basera ett skräckspel på."

Jag säger inte att man är akut rädd för att bli ett monster, men möjligheten finns där och vampyren påminns och skräms av den när han tappar kontrollen, dödar någon, eller ser en annan vampyr göra det. I mänskliga termer så påminns och skräms vi av döden när en nära vän eller släkting dör. Skillnaden är att en vampyr får sina påminnelser mycket oftare.

"Att man skulle bli ett monster (att "besten" skulle "ta över") när man verkligen anstränger sig för att inte skada folk verkar dessutom ytterst orimligt."

Poängen är just att en vampyr inte kan anstränga sig tillräckligt - deras matvanor skadar folk. Punkt. Så ser jag på saken, och visst kan man spela Vampire med förutsättningen att vampyrbett och blodsförlust är helt ofarliga, men då strider man mot själva spelets tema.

"Så, någon gång vart hundrade år kanske man råkar dricka litet för mycket... Det kanske är deppigt just då, men jag ser inte att det skulle vara så skrämmande. Mera "oops" än "aarghh" :)"

Jag antar att det går att räkna ut hur ofta en genomsnittlig vampyr (Self-Control 2) missar slaget och inte lyckas dra ut i tid, men statistik har aldrig varit min starka sida. Förmodligen skulle han fumla mycket oftare än någon gång vart hundrade år.

Det skrämmande är inte att få ångest över att man har dödat något - det är en fullständigt normal reaktion, utan snarare när man inser att man inte bryr sig ett dyft om det, när man ser den döda kroppen som ett ting och känner Besten vinna ännu en seger. Det är just att tänka "ooops, nu har jag en kropp att göra mig av med" istället för "aarghh, jag har dödat någon" som är skrämmande.
 
Re: Skräckens natur

"Varför skulle ångest och kval vara de enda reaktionerna på att ha blivit ett monster? [snippeti] jag anser att en god Vampire-spelledare inte lämnar Besten fullständigt till spelarens egna analys utan ständigt påminner honom via visioner, drömmar och att ibland (men ganska sällan) ta över rollpersonens handlingar."

Tja, inte är skräck en av de mer normala reaktionerna på att ha blivit ett monster. I de fall då skräck faktiskt förekommer så är det oftare skräck för yttre direkt hotande omständigheter, inte skräck för det inre monstret från Id. Relationen till monstret från Id kännetecknas framförallt av ångest, kval och ånger, om det ens förekommer!. Självförnekelse är en mer trolig reaktion, liksom förträngning.

I vilket fall som helst, så fort spelaren sitter och analyserar situationen och funderar på hur hans rollperson ska reagera, så har man lämnat skräcken bakom sig. Skräck är en undermedveten reaktion på (inbillade eller verkliga) livsfarliga omgivningar. Analys är en logisk och medveten handling som tvärtom bryter ner skräcken och dess stimuli till enkla och greppbara fakta. Det må vara gott rollspel om ens arachnofoba rollperson hoppar två meter när spelledaren säger att han ser en spindel, men det är resultatet av analys (eller möjligen ett tärningsslag), inte skräck. Skräck blir det först när spelaren känner obehag.

Hela konflikten mellan best och människa är analys. Även om spelledaren flikar in lite antydningar, visioner et cetera så reduceras konflikten till analys och en kasse prickar på ett papper. Det är inte skräck.

Däremot, om en ärkevampyr faktiskt hotar ens rollperson, och därmed ens skapelse, då känner man ett mer fysiskt hot. Huruvida hotet presenteras som att ärkevampyren har fler prickar än rollpersonen eller med målande beskrivningar så är det fortfarande ett yttre stimuli som utmålar hotbilden som triggar en försvarsreaktion. Det är en god början, och en skicklig spelledare (och en inte allt för rationell spelare) kan lätt fortsätta i samma spår och skapa en skräckstämning med dessa stimuli.

Och nu börjar vi närma oss skräckens kärna. När spelaren i skräckblandad fascination känner sig hotad personligen, men ändå inte kan slita sig från spelmötet utan kurar ihop sig i soffan och tuggar på naglarna tills det smakar armbåge, då har vi skräck!

"Jag håller inte med dig, men vill du ha externa stimuli finns det gott om dem i Vampire, i form av de andra blodsugarna i det dolda samhälle man har blivit del av."

Tja, jag håller inte med om att de andra blodsugarna funkar direkt som yttre skräckstimuli. De är för lika den egna rollpersoner. En lupin eller vampyrjägare skulle kunna funka som yttre stimuli, men inte en annan vampyr, såvida denne inte var abnorm på något sätt på samma sätt som en seriemördare är abnorm relativt det normala psyket.

Missförstå mig rätt nu; man kan säkert spela intressanta psykologiska dramer i Vampire om konflikten mellan jag, överjag, Id och hela faderullan. Man kan säkert ha hur intressanta intriger som helst. Det går säkerligen ypperligt att rollspela gothromantiska historier. Men så länge som du inte skrämmer skiten ur spelaren (eller i alla fall dennes rollperson) så är det inte skräck, IMHO.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 
Re: men om vi säger så här då

"Men en icke obetydlig del av skräckmomentet i CoC ligger ju till stor del i hur en (mer eller mindre) mänsklig individ inser att hon i själva verket är föga mer än en obetydlig bricka i ett spel mellan makter såå stora att hon inte kan begripa dem. Och där finns ju inget element av den "pumpa adrenalin och spring" rädslan som du talade om tidigare."

Jo, faktiskt. Det är fortfarande yttre stimuli i CoC som sätter fart på adrenalinet. Stimulit är i det fallet insikten om individens obetydlighet i det Stora Kosmiska Spelet - ett ganska universellt stimuli, faktiskt, och därför ett som kan sätta fart på nästan vilken spelare som helst. Därtill kommer det fysiska hotet gentemot ens rollperson, som man har slitit så mycket med. På samma sätt som man kan få en adrenalinrusch när man inser att den där rökpelaren kanske innebär att det är min lägenhet som brinner kan hotet mot ens rollperson också ge en adrenalinrusch. Stimulit är desamma, reaktionerna är desamma. Den enda skillnaden skulle väl vara att man i rollspel faktiskt är säker, att adrenalinruschen kommer i kontrollerade former och möjligen en gradskillnad också.

"Även om spelet har klar skräckpotential (tar det utomordentliga exemplet med den döda prostituerade i gränden som någon drog upp på den här tråden) så uttnjyttas det allt för sällan. Min erfarenhet av ämnet säger mig att detta kan bero på ett osmidigt och ganska låst regelsystem (typexempel dicipplinsystemet) och att spelarna ofta vet lika mycket eller mer än SL."

Min erfarenhet säger mig att den "inre skräcken" som förekommer i Vampire bygger för mycket på analys. Och jag hävdar att analysen dödar skräcken. Regelsystemet är inte så stort problem. Man är ändå tvungen att ignorera det för att det ska fungera och det är vad de flesta som faktiskt försöker få skräckstämning gör.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 
Re: en pik

<em>Jo, de flesta är ju rätt lugna i förvissningen att de har 70 hp kvar och att zombisarna splattas av den första 8T6 eldbollen...
Det är svårt att ställa om sig från "jag mäktig hjälte"-känslan till "jag förskräckt villebråd". Spel som CoC t.ex har fördelen att de startar folk rätt nära målet.</em>

Jo, men om spelledaren vill ha en skräckstämning istället för bara splatter så fixar man till det. Typ den där månstenen som nekromantikern letar efter i byn nollställer alla elemntalbesvärjelser och gör dem här zombierna lite tuffare än normalt. Skräck baseras på det okända, det mystiska och det man inte förstår. Och där har du det!


<em>Hur skiljer det sig från människornas situation i vår värld? Det är en vanesak. Dagens urbana människor kanske blir upprörda över att dagens bacon var gårdagesn lilla gulliga nasse men jag tror inte att den känslan är lika vanlig hos t.ex bönder. Likaså tror jag jakten är något en vampyr vänjer sig vid och rationaliserar. Lägg därtill att de inte _behöver_ döda människor utan kan nöja sig med litet mer eller mindre ofrivilligt småsnuttande så tappar det hela varje rest av obehag.</em>

Se Diomedes' svar...

-------

Snipp, snapp, snut! Nu var sagan slut!
 
Re: en pik

Visst medför blodsugandet paralyserande extas, men en vampyr behöver vanligtvis större kvantiteter blod än vad man normalt ger vid en blodtransfusion (4.5 dl enligt www.geblod.nu, vilket motsvarar ungefär en blood point, dvs. så mycket en vampyr behöver per dag). Det beror på förstås på hur mycket man tar, men vanligtvis lämnar man efter sig en utmattad och svag människa.

Om man käkar regelbundet behöver man alltså snutta relativt omärkligt på en människa per dag. Det är varken monstruöst eller skadligt... kanske litet äckligt, men man vänjer sig nog.

Hungrig eller ej så är det svårt att sluta, och ju mer man "snuttar" en deciliter eller två, desto fler tillfällen att tappa kontrollen och ta mer.

Vad säger reglerna om detta, är det svårt att begränsa sitt "uttag" om man nästan är "fulladdad" av blod som man skulle vara vid en regelbunden diet?

Dessutom är det inte bara ansträngande att behöva jaga ofta utan det ökar också risken för upptäckt.

Jag tror nog ett regelbundet småsnuttande där alla överlever utan besvär är lättare att komma undan med än att generera ett blodlöst lik per vecka...

Jodå, det gör de, men om alla gjorde så skulle blodbankerna sina, en utredning skulle startas, någon skulle lägga ihop två och två och den hålla-sig-gömd-policy som alla vampyrer följer skulle äventyras.

Återigen tror jag nog att det är lättare att dölja litet fiffel med papperna i en blodbank än att det dör högar av folk hela tiden. Om man hade sådan hög vampyrtäthet att det skulle tömma blodbanker så är det nog rätt kört att hålla sig dold ändå...

Jag säger inte att man är akut rädd för att bli ett monster, men möjligheten finns där och vampyren påminns och skräms av den när han tappar kontrollen, dödar någon, eller ser en annan vampyr göra det. I mänskliga termer så påminns och skräms vi av döden när en nära vän eller släkting dör. Skillnaden är att en vampyr får sina påminnelser mycket oftare.

Det du beskriver passar fortfarande bättre in på obehag än på skräck. ("Oj, nu blev Frank knäpp och brann upp... Jaja... synd att han inte var lika noggrann med sin mathållning som jag")

Poängen är just att en vampyr inte kan anstränga sig tillräckligt - deras matvanor skadar folk. Punkt. Så ser jag på saken, och visst kan man spela Vampire med förutsättningen att vampyrbett och blodsförlust är helt ofarliga, men då strider man mot själva spelets tema.

Suck, det finns massor med sätt att minimera den skada man orsakar (eller rikta den mot människor som "förtjänar det" för den delen). Men visst, om man vill postulera att det bryter mot spelets tema och förbjuda folk att göra helt logiska och rimliga saker för att undvika det öde som de förväntas vara rädda för så kan man väl göra så. Det kanske är den sortens toppstyrning som kallas "storytelling" :/

Jag antar att det går att räkna ut hur ofta en genomsnittlig vampyr (Self-Control 2) missar slaget och inte lyckas dra ut i tid, men statistik har aldrig varit min starka sida. Förmodligen skulle han fumla mycket oftare än någon gång vart hundrade år.

Givet att vampires regler är såpass trasiga att man fumlar oftare ju bättre man är så kanske detta inte är rätt område att extrapolera data från :)

Det skrämmande är inte att få ångest över att man har dödat något - det är en fullständigt normal reaktion, utan snarare när man inser att man inte bryr sig ett dyft om det, när man ser den döda kroppen som ett ting och känner Besten vinna ännu en seger. Det är just att tänka "ooops, nu har jag en kropp att göra mig av med" istället för "aarghh, jag har dödat någon" som är skrämmande.

Så du menar att man är hemsk nog att inte bry sig om att man dödat någon men ohemsk nog att bli fruktansvärt rädd av det faktum att man inte bryr sig? Hmm... det är litet paradoxalt.

Det är knappast den sorts rädsla som får en att springa skrikande därifrån... mera en form av vag självömkan...
 
Re: en pik

Jo, men om spelledaren vill ha en skräckstämning istället för bara splatter så fixar man till det. Typ den där månstenen som nekromantikern letar efter i byn nollställer alla elemntalbesvärjelser och gör dem här zombierna lite tuffare än normalt. Skräck baseras på det okända, det mystiska och det man inte förstår. Och där har du det!

Mjo, med tillräckliga modifikationer kan man nog få både D&D och Vampire skrämmande. Det gör dem inte till lyckade skräckspel i sig IMHO.
 
Re: en pik

Var jag oklar på något sätt?

På vilket sätt gör vampires fauna av monster det till ett skräckspel när andra spel med liknande monster inte är det?
 
Re: Skräckens natur

Det du glömmer här, min gode Krille, är att många av oss faktiskt lever oss in i våra karaktärers öden och bara spelar, inte analyserar. Alltså hoppar vi verkligen högt pga spindeln för att vi är rädda för den, snarare än att klura ut att "jorå, så borde min karaktär reagera".

Ditt resonemang går mycket ut på (som jag ser det) en åtskillnad mellan spelar och karaktären. Lite åt nybörjarproblemet med "min karaktär säger" eller "min karaktär gör" istället för "jag säger" eller "jag gör". Man kan faktiskt spela kval och ångest utan att analysera det djupare (annat än just då man sätter sig in i karaktären, vid spelpassets början).

Jag har också faktiskt blivit rädd över vad jag själv var kapabel till att utföra när jag spelade en riktigt elak vampire karaktär (som är kingen, för övrigt), vilket gav mig en väldigt bra adrenalin rush. Har aldrig du fasats över dig själv (inom rollspel då, kanske)?

Håller sedan med dig om att Vampire kanske inte är ett så lyckat skräckrollspel, men att säga att det bara är ett existensdrama tycker jag är att förringa det (det finns faktiskt några fördelar med spelet).

/Andreas
 
Re: en pik

Ah, vad som gör det till ett skräckspel är inte enbart monstren men det är en stor del av det. Att D&D inte är ett skräckspel har mycket med upplägg och bakgrund att göra men som någon påpekade här någonstans så kan man spela skräck med det också. Ravenloft är ett utmärkt exempel på detta. Men om du hellre vill diskutera Vampire och de andra WoDspelen på sci-fiforumet istället, eller vad du nu ser det som så varsågod.

Daniel "Warduke" Schenström
 
Re: Skräckens natur

"Det du glömmer här, min gode Krille, är att många av oss faktiskt lever oss in i våra karaktärers öden och bara spelar, inte analyserar. Alltså hoppar vi verkligen högt pga spindeln för att vi är rädda för den, snarare än att klura ut att "jorå, så borde min karaktär reagera"."

Det tror jag så mycket jag vill på. Det rör sig snarare om en pavlovsk reaktion än om äkta inlevelse. Man förväntas hoppa och man blir belönad om man gör det, alltså hoppar man mer eller mindre automatiskt. Det är inte samma sak som att faktiskt vara arachnofobiker. Man kan ha god inlevelse och känna olust inför berättade spindlar, men det är inte alls samma sak som den fysiska panik som en arachnofobiker upplever när den åttabenade fasan kryper fram.

Det är en enorm skillnad på att uppleva en händelse genom en annan persons ögon och att uppleva den genom egna ögon. Den upplevelse man får i rollspel av att som bankbesökare plötsligt befinna sig i fel ände av en kpist är långt ifrån samma som att faktiskt befinna sig i fel ände av en kpist. Rollpersonen, spelet och framförallt det faktum att det faktiskt inte händer är ett filter som effektivt dämpar upplevelsen så till den grad att de inte kan jämföras. Oavsett hur bra spelledaren är och hur god inlevelsen är så kan du inte jämföra en rollspelad skräckkänsla med den riktiga känslan av att befinna sig i fel ände av en kpist. Tro mig, jag fick ett mycket påtagligt bevis på detta under en tågluff 1991.

Kan du reducera mig till samma adrenalinpumpade kallsvettande Krille som jag var då, som råkade göra misstaget att vända ryggen åt en italiensk bankvakt när han skulle plocka fram resecheckarna, så ska jag ta din argumentation på allvar.

"Har aldrig du fasats över dig själv (inom rollspel då, kanske)?"

Det närmaste att fasa över mig själv som jag någonsin har kommit var i lumpen då det var typ millimeter från att jag dödade två personer, och jag hävdar fortfarande att den upplevelsen och hur jag reagerade berodde på yttre omständigheter. Reaktionen på omständigheterna var att höja kpisten, rycka säkluckan och göra mig helt och hållet fysiskt beredd på att skjuta för att döda. Jag var rädd nog att göra det och jag är jefligt glad att jag slapp. Och reaktionen efteråt, då jag insåg vad jag hade nästan hade gjort, var ångest, inte skräck (jag har läkarintyg på det, till och med).

Den här känslan kan jag emulera i rollspel. Jag kan simulera reaktionen på den. Jag kan aldrig känna den på riktigt. Och jag kan definitivt inte förklara hur känslan känns, utom att den rollspelade känslan förhåller sig till den riktiga som Billingen till Mount Everest.

"det finns faktiskt några fördelar med spelet"

*höjer förvånat på ett ögonbryn* Vilka då?

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 
Min högst personliga erfarenhet

Nej. Utom möjligen ur synvinkeln att folk frivilligt låtsas att ha ångest.

...men att låtsas vara adrenalinpumpat livrädd är ok? Båda sakerna kan väl fungera som katharsis, hjälp till hantering av motsvarande känslor (förhoppningsvis på lägre nivå) irl med vadmera man nu kan tänka sig. Precis som när man "utsätter sig" för dessa känslor på film, via litteratur eller vad som helst. Sen om du inte känner något behov att utsätta dig för ångestkänslan...Kan mycket väl vara ett sundhetstecken, men i så fall skulle jag nog vilja ha det till att det vore ännu sundare om du inte behövde skräck heller. Hur som helst betyder det inte att inte andra kan känna behov av eller lust till det. Det finns, på samma sätt, personer som aldrig ser skräckfilm, inte läser skräcklitteratur o s v helt enkelt för att de inte ser det roliga i att bli vettskrämd.

Man kan alltså fråga sig vad hos människorna och i samhället som skapar behovet av dessa artificiella upplevelser, men det gäller i så fall så väl skräck (enligt din definition) som ångest och dylikt.

Personligen säger jag tvärtom. CoC är det enda rollspel som lyckats skrämma skiten ur mig. Kult har varit nära, men har nästan alltid urartat i splatter. Vampire har aldrig varit i närheten. Allt enligt min högst personliga erfarenhet.

Jag har faktiskt aldrig ens spelat Vampire. Sträckläsningen av regelboken till Vampire 2nd Edition, natten efter min födelsedag för några år sedan, var däremot en ganska skrämmande upplevelse som jag fortfarande minns tydligt.

Mina relativt begränsade erfarenheter av Werewolf-spelledande och mina ännu mer begränsade erfarenheter av Werewolf-spelande har väl inte så mycket med skräck att göra. Jag kan erkänna att skräck väl inte är huvudtemat för Werewolf (mer aggressivitet och hat, sorg, äckel, om man skall räkna obehagliga känslostämnningar... fast skräck har också sin plats), men framför allt har det ändå att göra med att jag inte är säker på att jag klarar att bygga upp en trovärdig skräckstämning i något spel, och hur som helst tror jag inte att det är vad mina spelare är intresserade av.

Om du aldrig blivit rädd för någonting inom dig själv är du väl lyckligt lottad, men det finns väl tillräckligt med externa saker att vara rädd för i WoD? Min upplevelse är att om jag skulle leva i den världen skulle jag vara skitskraj oupphörligen, oavsett vem jag var (alltså allt från "lyckligt" omedveten mellanstadielärare i Blekinge till den varelse som tycks ha tagit på sig den kristne gudens identitet på något sätt, allt från USA:s president till "the Weaver", allt från en varulv till en drake som lyckats överleva in i vår tid, allt från-ja, allt helt enkelt. Det är en obehaglig, osäker värld.

En värld i krig, är nog grundproblemet.

Ändå intresserar jag mig inte för, spelar i, läser och fantiserar om WoD bara för att bli skrämd eller ens för att få känna ångest. Jag vill ta del av underbara idéer. Dras med av en komplicerad, väldig och tänkvärd värld, både dess ljusa och mörka sidor, skrämmas av en del, skratta åt en del, gråta åt en del, tänka djupt om somligt. Gärna flera åt samma. WoD funkar ofta så för mig (sen att dom har snott jäkligt mycket och så begriper väl jag också). Är det hädelse att jämföra med t ex Sandman? Hur som helst kan jag gå med på att "Dark Fantasy" möjligen är en bättre beteckning än skräck.

Jaja...
MVH,
OCC

Pingvinen jagar ensam.
 
Re: en pik

"Det är just att tänka "ooops, nu har jag en kropp att göra mig av med" istället för "aarghh, jag har dödat någon" som är skrämmande."

Nä. det är bara avtrubbat. som under extremkobold tiden "Jaha vi dödade en drake till, jag vill ha alla hungerdolkar. " ungefär.
 
Call.

"Jag tvivlar på att du CoC scenariona som skrämde dig halvt från vettet enbart gick ut på att ni hade stora Mythos slemmon flåsande i nacken"

Inga call scenarion handlar väll enbart om sora monster som flåsar spelarna i nackemn, lika lite som att vampire hadlar om jakten. Och det där med att splarna vet för mycket är ju ett minst lika stort problem i Call. så snart en spelare kan tänkla Där är en sån där flygare igen, den kan vi döda. så blir det inte skräcklängre.


Mitt största problem i Call är att få in sanity slagen i spelet, de är ju regeltekniskt viktiga efter som spelarna kan svimma och bli galna osv. men det går inte att pausa en skräck situation för atrt få spelaren att kryssa några ruor, ellr för att själv kryssa dem i sitt block.
 
Re: en pik

"Om man käkar regelbundet behöver man alltså snutta relativt omärkligt på en människa per dag. Det är varken monstruöst eller skadligt... kanske litet äckligt, men man vänjer sig nog."

Man behöver dra fram sina sylvassa huggtänder, köra dem genom huden på en människa en gång per dag och behålla kontakten tills man drag ut det blod man behöver, ja. Det är rätt monstruöst, men du har rätt i att man antagligen vänjer sig tillslut. Däremot åberopar jag mina tidigare argument - det ökar risken för upptäckt och risken för att tappa kontrollen.

"Vad säger reglerna om detta, är det svårt att begränsa sitt "uttag" om man nästan är "fulladdad" av blod som man skulle vara vid en regelbunden diet?"

Ursäkta mig, det här är en husregel jag kör med... regelmässigt finns ingenting officiellt som säger att man skulle ha svårt att dra ut om man inte är hungrig (tre Blood Points eller mindre), då man har risk att gå Frenzy och tömma offret helt. I White Wolfs fiction (stämningsskapande berättelser i böckerna och klannovellerna) beskrivs däremot nästan alltid födslotillfället som någonting svårt att avbryta, även om vampyren är fullproppad.

"Jag tror nog ett regelbundet småsnuttande där alla överlever utan besvär är lättare att komma undan med än att generera ett blodlöst lik per vecka..."

Jag säger inte att vampyrer går omkring och dödar hejvilt - det skulle också vara en stor risk för upptäckt. Jag tycker mycket illa om Anne Rice-vampyrer som dödar en person om dagen (eller fler) och som dessutom på något mystiskt sätt ständigt slipper konfronteras med poliser och/eller sina offers anhöriga. Jag säger inte heller att vampyrer kan leva lyckliga i harmoni i alla sina dagar med små smärtfria snuttar härochvar, helt enkelt därför att i en sådan spelvärld finns ingen varken yttre eller inre konflikt.

"Suck, det finns massor med sätt att minimera den skada man orsakar (eller rikta den mot människor som "förtjänar det" för den delen). Men visst, om man vill postulera att det bryter mot spelets tema och förbjuda folk att göra helt logiska och rimliga saker för att undvika det öde som de förväntas vara rädda för så kan man väl göra så. Det kanske är den sortens toppstyrning som kallas "storytelling" :/"

Visst ska spelledaren belöna spelarnas ansträngningar i deras kamp mot Besten, vare sig det gäller att försöka minimera skada när man äter eller knyta an till sina mänskliga sidor genom att umgås med sina åldrande släktingar. Sådana ansträngingar är inte bara rekommenderade, utan nödvändiga för att hålla motståndet uppe. Men själva spelets tema är att vampyrer förr eller senare faller till Besten, att den inre kampen kommer att förloras. Skräcken ligger i oundvikligheten i Bestens seger. Man kan (och bör) belöna spelarna för deras strävan att upprätthålla dygd och heder i den mörka världen, men om inte Besten ständigt finns där att ge nytt motstånd så finns det ingen konflikt, och ingen konflikt, inget spel.

"Givet att vampires regler är såpass trasiga att man fumlar oftare ju bättre man är så kanske detta inte är rätt område att extrapolera data från :)"

Detta är ingenting annat än lögn. Punkt djävla slut. :)

"Så du menar att man är hemsk nog att inte bry sig om att man dödat någon men ohemsk nog att bli fruktansvärt rädd av det faktum att man inte bryr sig? Hmm... det är litet paradoxalt."

Att ångra sig när man har dödat någon är en normal reaktion, men att bara rycka på axlarna och börja släpa bort kroppen är onormalt, det är absurt. Det är när man skärskådar sig själv och märker att man verkligen inte bryr sig längre som skräcken inför vad man blivit och vad man kommer att bli. Det låter paradoxalt, men det funkar.

"Det är knappast den sorts rädsla som får en att springa skrikande därifrån... mera en form av vag självömkan..."

Jag skulle inte kalla den vag direkt, men nej, och det är kanske inte den sortens rädsla som får en att springa skrikande därifrån, men väl den sortens rädsla som får en att sjunka ihop gråtande.
 
Re: Call.

Jag tror att alla spelare fattar att en normal reaktion gentemot en ohygglig utmomjordare är att bli vettskrämd. Behövs inga tärningsslag just då mao

jag brukar därför vänta till efter mötet med "det okända" och ta itu med alla sanity slag då för att reda ut det finstilta.
 
Monsterslakt

eller bara monsterslakt som Cthulu

Jag vet, jag brukar inte slakta monster i Cthulu, jag brukar fly. Kan man slå ner något man möter i Cthulu i överhuvudtaget?

Han såg ljuset i slutet av tunneln, det var en eldkastare.
 
"Enya är inte rave. Enya är techno!" ;-)

Brasklapp: Vampire lämnar mig kall av personliga skäl, men jag tycker inte att det är ett särskilt uselt spel, om än ganska hypat. Jag gillar Werewolf, och står åtminstone ut med Mage. Det enda White Wolf jag avskyr med Krille-passion är Changeling (paradoxalt nog det enda spel Krille gillar, but there you go).

Oswald;
"Hur som helst kan jag gå med på att "Dark Fantasy" möjligen är en bättre beteckning än skräck."

Jo. Definitivt, EMU.

Vampire och de andra WW-spelen är "skräck" på det sättet att de använder skräcklitteraturens _rekvisita_ - vampyrer, varulvar etc. Jämför Anne Rice's vampyrromaner: Deras främsta funktion är att vara _romantiska_ (och erotiska), men själva historierna använder skräckrekvisita.


Jag håller dock med Krille om att man inte blir skrämd av att spela dem, och inte av att läsa dem heller. Jag har aldrig blivit rädd av att läsa ett spelsupplement och lär inte bli det heller. Om du tycker Werewolf var ruskigt, Oswald, lär du blir mer skrämd av t.ex. bakgrunden till super(anti)hjältespelet Underground, som definitivt inte är ett skräckspel, men som fokuserar på livets allmänna jävligheter i form av sociala orättvisor, okontrollerad teknologisk utveckling och allmän mänsklig jävlighet. (Att det finns feta doser nattsvart humor lättar upp det hela, men den är ruskigt mörk i alla fall.)

World of Darkness är MINDRE skrämmande än verkligheten för mig. Jag är också Werewolf-fan, men finner Werewolf vara mer hoppingivande än verkligheten.

Face it. I verkligheten finns ingen klart definierad Ond Makt som ligger bakom all skit. Life's a bitch, helt enkelt. Det finns otrevliga men högst påtagliga sociologiska, ekonomiska och historiska orsaker till miljöförstöring, inget Pentex, ingen Weaver, ingen Wyrm.

Men i Werewolf kan du _slåss_! Det kanske är en jävulskt hopplös fajt, men du kan dö stående. Det är annat än att gå med i Greenpeace - även om jag som ex-miljöfascist anser att de mest aktiva miljörörelserna arbetar för att skapa en bild av sina motståndare som Pentex come real. Detsamma gäller Underground, för övrigt, men dess system för att mäta vilken effekt rollpersonernas handlingar faktiskt har på världen i stort är mer krasst realistiska; om du minskar folks otrygghet leder det ofta till inskränkningar i deras frihet, om du får lokala politiker att lägga pengar på X tar det pengar från Y, osv.

I alla fall, grundtemat i alla WW-spel är sådant som appellerar till varje tonåring (och alla som varit tonåringar och inte hämtat sig än):
*Otroliga, övermänskliga krafter, som ger en _makt_ över andra.
*En känsla av att vara (mer eller mindre) orättvist utstött, annorlunda och därmed _speciell_. Notera också att en rebell har _rätt_ att använda sina krafter på ett sätt som den som inte är underdog inte har, vilket pulveriserar moraliska dilemman.
*En mörk och därmed "cool" bakgrund. Face it, jag hatar att vara "söt". Jag vill inte vara en teddybjörn, Elvis, jag vill vara en tiger. Den som är ruskig är värd _respekt_.
*Men samtidigt är Mörkret Värre. Det finns de ute där som är Genuint Onda, och du har moralisk carte blanche att slåss mot dem, om du vill. En Storyteller (shudder, hatar det uttrycket) kan naturligtvis betona de mer gråmelerade aspekterna av det hela (alltså, det kanske ÄR smart att lyssna på sina Elders ibland, Technomancers kan kanske ha en poäng, osv.) men det funkar bäst i _konstrast_ med "Men Mörkret är Värre"-syndromet, som faller sig ganska naturligt och är tilltalande.
*Och så har vi då "skräcken" - som enligt mig är en trappings n' tropes -skräck, inte avsedd att skrämma (_beröra_, jo, men inte skrämma). Skräck är långt mer mainstream än den fantasy och SF som tidigare dominerat rollspelen - och WW pratar inte om relativt obskyr Lovecraftsk överskottpåadjektiv-skräck, utan klart igenkännbara arketyper. Genom att den ÄR mainstream har den klart lägre geek-faktor också - kom ihåg hur mycket prestige betyder för tonåringar (som har både relativt mycket fritid och mycket pengar, och alltså är de man skall producera rollspel för, precis som filmer).

Med alla dessa fördelaktiga faktorer sammantaget är det ett jävulskt slugt beslut att göra spel om övernaturliga skräckfigurer; de kan fås att stämma in på alla punkterna. Det gör att Vampire etc måste luta sig mot den litterära och cineastiska skräcktraditionen, men huvudambitionen är fortfarande INTE att skrämma.

Beröra psykologiskt, ja, men dels pratar vi som sagt om ångest - inte skräck, dels håller jag med Krille om att det kanske inte är så bra att försöka skapa det med de metoder som föreslås, men framförallt tycker jag vi skall snacka lite litteratursociologi.

Litteratursociologi är min favvo-vetenskap; den fokuserar på hur folk tar till sig en text och vad de gör av den mer än vad den som _skrev_ texten är ute efter.
Och Vampire: t M spelas i första hand, av de många grupper som jag deltagit i och mött INTE som psykologisk konfrontation med Besten Inom Sig, och inte som någon annan sorts skräck heller. Det må vara konstruktörernas avsikt, men det är inte det främsta sättet spelet används på. Att det är så stort beror också på dess flexibilitet - och mörka "superhjältefighter" och Dallas-liknande klanintriger är mycket lättare och mycket roligare för de flesta spelgrupper. Ångesten blr en del av bakgrunden, inte en main feature.

Det skall också tilläggas att det finns en klyscha i rollspelsvärlden att skräck är mer seriöst än allt annat och WW's "skräck" är mer seriös än annan skräck. Detta upprepas tills det blir sanning, fastän jag hittills icke sett ett enda bevis på detta.

Bakgrunden till detta sista är troligtvis att "traditionella" skräckspel (Call, Kult, Chill/Chock) betonar folks relativa eller åtminstone synbara _hjälplöshet_ i äventyren, vilket åtminstone på ytan ger dem en sorts kondom mot den veneriska sjukdomen "koboldism" i betydelsen hänsynslöst maktspel. Folk som tröttnat på dylikt har sett skräckspelen som en asylzon, och sedan har det blivit en "sanning" att skräck _automatiskt_ är mer seriös.

Men man skall akta sig för att tolka in folks tankesätt utifrån deras attityder, så jag skall nog hålla käft om det här. Denna långa parentes var bara för att visa mina fördomar...

Nightowl, gör skäl för namnet, vill spela Werewolf. Oyyyyyyyyyyl!

"No point selling out in the roleplaying industry. I mean there's no money."
Johnny Nexus
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top