Hjälper eller stjälper långa kampanjer karaktärsspel?

Jag har väldigt svårt för det här med att spela intensivt och ha snabba svängar. "Snabbare loop" eller vad man säger. Det är mycket skönare och trevligare om det får ta lite tid. Långsammare loopar är helt enkelt mycket mer njutbara. För mig.
 
Lite OT kanske, men i lång kampanjer brukar även karaktären få politiska ambitioner i takt med kraftfullare karaktärer och mer guld i fickan. Tycker det är kul med kampanjspel mellan äventyren där man sysslar med basbyggen, generationsspel, krig(?), skaffa kontakter mm.
 
Faehrengaust said:
Kan nog se det på båda sätten.

Kort kampanj: Kan spela en mer "extrem" rollperson och verkligen ta ut svängarna. Går att spela igenom en stor och snabb förändring. Men, det håller inte i längden, rollpersonen blir "förbrukad".

Lång kampanj: En mer stabil rollperson som kan gå igenom en långsam förändring - ofta mer en utveckling.

---

Jag gillar att ibland spela riktigt extrema rollpersoner som är inne i en process där de verkligen förändras. Men, det funkar bara om kampanjen är kort eller om det funkar att byta rollperson efter ett tag. Det finns en risk att den här typen av personer förstör för de andra i spelgruppen i en lång kampanj.
Click to expand...
Tänker också ungefär sår här. För att spinna lite på det @Genesis och @Christoffer skriver:
  • I en kortare är en del av nöjet att trycka på med rollpersonens utveckling. Det behöver inte vara kris per se, men något avgörande. Det är roligast så. Då behöver man ha en idé om vad det ska kunna vara och får så klart mer utveckling per speltimme.
  • I en längre kampanj är en stor del av charmen för mig att utvecklingen i spel driver rollpersonen utan att planera det som spelare. Jag vet inte om det är tvärtemot vad @Genesis tänker på, men lite att utfallet av spelmoment - som vi lämnar över till mekanik etc. - styr hur rollpersonens utveckling fortsätter. Dog min rollpersons bästa vän i striden mot vättarna? Vände gudarna min rollperson ryggen i ett avgörande ögonblick.
 
THZ said:
Jag upplever att jag har en ide med karaktären som sedan växer under kampanjen.
Click to expand...

Jag upplever att längden spelar mindre roll och att det som påverkar rollpersonens (och spelarens utveckling av) karaktär, är vilket utrymme och mandat man har att få spela ut och utveckla rollen.

Den kan vara given direkt eller utvecklas över tid, lite beroende på ens egna sätt, preferenser och idéer.

Men det är svårt att göra det om spelsättet och eller spelgruppens sätt inte tillåter eller ger utrymme för detta.
 
Bifur said:
Tänker också ungefär sår här. För att spinna lite på det @Genesis och @Christoffer skriver:
  • I en kortare är en del av nöjet att trycka på med rollpersonens utveckling. Det behöver inte vara kris per se, men något avgörande. Det är roligast så. Då behöver man ha en idé om vad det ska kunna vara och får så klart mer utveckling per speltimme.
  • I en längre kampanj är en stor del av charmen för mig att utvecklingen i spel driver rollpersonen utan att planera det som spelare. Jag vet inte om det är tvärtemot vad @Genesis tänker på, men lite att utfallet av spelmoment - som vi lämnar över till mekanik etc. - styr hur rollpersonens utveckling fortsätter. Dog min rollpersons bästa vän i striden mot vättarna? Vände gudarna min rollperson ryggen i ett avgörande ögonblick.
Click to expand...
Ja, typ. Jag har ju ofta någon idé på rollpersonens ”grej”, det som berättelsen fokuserar på. Ofta ska ju det definieras direkt i skapandet i de spel jag spelar. Däremot vill jag inte veta hur det ska sluta. Jag planerar inte hur min rollperson ska utvecklas, utan vill upptäcka vad som händer under spel.

Sedan finns det ju spel där detta inte definieras under skapandet, till exempel spel som inte har något rollpersonsskapande. Då måste man ju upptäcka under spel vad berättelsen handlar om. Däremot är det något jag aktivt söker eller hittar på. Det gör ju att även i ett spel där jag inte vet vem min rollperson är innan jag börjar spela så kommer jag inom någon timme ha hittat något intressant att bygga drama kring. Kanske har jag hittat på det, kanske kommer det av någon annan spelares input, eller från mekaniken. Men har det inte kommit utifrån så hittar jag på det ganska snabbt själv. ”Vad skulle vara ballt nu? Hm, kanske min syster dör i en överdos! Det skulle sätta en intressant press på min flickväns festdrogvana.”
 
Jag tycker att kampanjutvecklingen är det som är det intressanta. Karaktären är mitt UI och som sådant bör det vara anpassat till kampanjen och kanske inte alltför beige.
 
Jag kan uppleva att man mer "spelar" en rollperson i början och "är" sin rollperson efter ett tag. Jag fokuserar på hur rollpersonen är mer ytligt först, och kanske också mer "deklarativt": Jag har skrivit/bestämt att rollpersonerna är på ett visst sätt och nu försöker jag agera enligt det. Alldeles i början så försöker jag anpassa efter gruppen och omvärlden (och mig själv) för att se vad som funkar. Sedan försöker jag spela efter det och upptäcka nya sidor. Men så småningom brukar man komma in i en känsla för vem rollpersonen är. Man behöver inte anstränga sig, utan det kommer av sig själv. Även om det kommer nya situationer så behöver man sällan fundera, utan man bara agerar och det som händer känns rätt.

Hur lång tid det tar kan variera, men jag skulle nog gissa på 5-10 spelmöten åtminstone normalt sett. Jag måste nog dit för att bry mig på riktigt om rollpersonen. Detsamma gäller andras rollpersoner också, om vi inte har upplevt saker tillsammans och de börjar kännas som gamla kompisar så bryr jag mig inte så genuint om dem. Men efter 30 spelmöten då är det inte bara ett praktiskt problem när en rollperson dör, då är det krossade drömmar, ouppfyllda förväntningar, ord som inte sagts osv. Då känns sorgen på riktigt, då blir orättvisan påtaglig och då blir en rollperson som offrade sig en verklig hjälte.
 
Jag tycker att karaktärsutveckling är det som driver kampanjer och det som ger dem existensberättigande. Att kampanj passar karaktärsutveckling, även om man kan utveckla karaktär under ett eller mycket få spelpass. Om man inte med kampanjen menar långa sammanhängande och förplanerade äventyr.

Äventyr kräver inte karaktärsutveckling alls, särskilt om man med äventyr syftar på saker som ska lösas och/eller klaras av. Gillar att spela äventyr, men nog bara spellett kampanjer.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top