Han som sjunger om skogen.
Han som sjunger om skogen.
Rollpersonerna är på väg genom Iracsskogen för att tala med de alver som är bosatta där, i syfte att fråga dem om de möjligtvis skulle kunna tänka sig att delta i inbördeskriget. Resan genom skogen är lång och de är tvingade att övernatta på vägen. Precis när skymningen faller ser de en rökpelare som stiger upp ovanför träden, inte långt från vägen de färdas på. Antagligen undersöker de saken närmare, de finner ett par kolmilare som är inne i sitt arbete. De ska precis påbörja sin kvällsmåltid. De erbjuder rollpersonerna en varm måltid, tak över huvudet och en par historier från skogen. De är alla råbarkade män med stora hjärtan. Efter måltiden utbyter de gärna berättelser om vad som sker i riket mot ett par lokala.
Berättelsen som en av kolmilarna berättar handlar om den mörka tjärn som ligger en bit in i den stora skogen. Den sägs vara förbannad och de har skett en del underliga saker vid platsen. Bland annat gick hans son och några av dennes kamrater vilse i skogen efter att de hade varit vid tjärnen och kastat "macka". De hade hört röster som de hade förföljt djupare in i skogen. När natten fallit var de långt ifrån sitt hem och fullständigt vilse. De kom inte hem förrän en grupp av männen i trakten hade gett sig ut för att finna pojkarna.
Rollpersonerna kommer säkert att bli intresserade av tjärnen eller kanske inte. Om de beslutar sig för att göra en avstickare kommer de inte att finna något av värde, förutom att platsen verkar en aningen mystisk. De ligger ett lugn över tjärnen och dess vatten. Ingenting verkar röra tjärnens vattenyta, det ligger ett otroligt lugn över allting. Tillsist kommer de i alla fall att fortsätta färden mot alvbyn.
[I tjärnen bor en skogsande, som inte uppskattade barnens upptåg, därför lurade han i väg dem ut i skogen för att lära dem en liten läxa. Denna skogsande som ser ut ungefär som näcken kommer rollpersonerna att stöta på längre fram i handlingen.]
I alvbyn råder det uppståndelse, de är nämlingen så att ingen av byns jägare har lyckats fånga ett villebråd på veckor. De verkar helt enkelt undgå alverna. Detta betyder att byns förråd börjar sina. Inte nog med detta. De träd som byns hus är byggda ur, har börjat stötta ifrån sig alvernas magiska trädbyggarritualer. Det har alltså långsamt börjat slå nya skott i huskonstruktionerna, vissa hus är till och med börjat förfalla. Detta är självklart en oroväckande situation som måste lösas på något sätt. Byns ålderman menar att den dåliga jakten kan ha att göra med alvernas förbannelse. Det kanske är så att djuren upptäcker jägarna på grund av det alviska ögat?
[Åldermannens teori är korrekt, det är nämligen så att skogens ande har vaknat till liv och hans gudomliga närvaro har smittat av sig på skogens djur. De har alltså blivit mer medvetna över sin omgivningen. De känner alltså det alviska ögat på ett sätt de inte gjorde förut. Det andra problemet är just skogens sätt att bestraffa alverna för deras brist på dyrkan av skogen. Människorna som lever i skogen tillber den på ett eller annat sätt, t.ex. genom att respektera vissa platser, ge den en del av jaktbytet, ställa till med fest till dess ära eller dylikt. Alverna däremot har svårt att tro på något än sig själva. Religion och sånt är svårt tycker alverna, speciellt de av kiriyas ätt. De är mer intresserad av att ligga på små skogsängar och titta på stjärnorna eller kanske odla ett gott vin.]
Således skulle rollpersonerna kunna hjälpa byn med att försöka fånga en del villebråd i skogen. Samtidigt kan de kanske undersöka det andra problemet närmare, när de ändå är i krokarna. Nu borde rollpersonerna i sitt stilla sinne tänka på följande viss; "Om vi hjälper alverna kanske de vill hjälpa oss?"
Rollpersonerna ger sig alltså ut i skogen. Det visar sig ganska snabbt att det inte är några som helst problem att fälla skogens djur. När de ska återvända till byn har det börjat skymma, de stöter plötsligt på den mystiska tjärnen som kolmilarna berättade om dagen innan. På en sten vid tjärnen sitter en underlig figur. Han verkar vara mänsklig till formen, förutom att hans hår skiftar i lövgröna färger. Han är helt naken förutom en stor krans av näcklövsblad. I sin hand håller han en välanvänd fiol. [Detta är tjärnens ande].
Anden kommer fråga vad de har för ärenden i skogen och
vilka de är. Om de nämner att de är från alvbyn kommer han att se bekymrad ut och långsamt skaka på huvudet. "Hmm, jag förstår. Skogen är inte nöjd med byns göromål. Han är vred, för deras skulle hoppas jag att de finner en lösning på problemet." Tjärnens ande kommer fortsätta med att berätta att det är alvernas lösaktiga leverne och deras brist på dyrka och respekt som bidragit till skogens reaktion. Det enda sättet att lösa situationen är att tala med skogens ande.
Skogens ande kontakts genom att man först samlar in fyra stycken olika örter som växer i skogen.
1. Väderkvicka (växer i mörka grottor).
2. Fummelsopp (under stora ekar).
3. Kärleksört (växer i ljusa och svala gläntor)
4. Skäggbunke (en stor ormbunke).
Dessa ska samlas in på ett mer eller mindre svårt sätt. (Självklart upp till SL). Här finns det alltså tillfälle att slänga in lite av skogens varelser som kan vara till både fördel eller besvär för rollpersonerna. Dessa örter ska i alla fall placeras i de fyra vädersträcken vid skogens största träd, vid gryningen. Då kommer skogens ande att visa sig.
Skogens ande kommer att visa sig om rollpersonerna gör som näcken berättat. I gryningen kommer en stor ormvråk att långsamt sänka sig ner från skyn, för att slå sig ner på ett av trädets lägre grenar. Ormvråken är uppskattningsvis dubbelt så stor som en vanlig sådan. Något som dock är mer slående är att den verkar anta ett trädformat utseende. Benen ser ut som långa grenar som slagit rot i det stora trädet. Den stora fjäderdräkten verkar vara ett lövverk, som ibland fäller ett litet löv. Han stöter upp i en underbar sång, det är början på ett kväde om hur skogen skapades och alla dess platser och varelser. I kvädet väver han in sina frågor till rollpersonerna. "Vem har kallat på mig, denna underbara gryningsmorgon?"
[Observera att ande om vart annat kommer sjunga om skogen ömsom fråga rollpersonerna och ge svar på deras frågor. Allting blir till en drömsk sång om Iracsskogen. Detta är hans sätt att tala och kommer att genom hela diskussionen fortsätta med detta.]
Rollpersonerna kommer nog med största sannolikhet nämna sitt problem. Annars kommer skogens ande att ta reda på detta genom en lite utfrågning om vart de kommer från och vad syfte med samtalet skulle kunna vara. Den gigantiska ormvråken menar att det är alvernas sätt att leva på hans skog utan att tillbedja honom som är det stora anledningen till skogens beteende. Det enda som kan få honom att dra tillbaka den förbannelse som drabbat alvbyn är att de börjar att dyrka honom på något sätt. Detta sätter rollpersonerna i en knivig situation. Alverna har som sagt svårt att dyrka något i huvudtaget, förutom kanske sig själv och sina förfäder. Rollpersonerna kommer till sist att återvända till byn för att försöka övertyga alverna, de kommer ha mycket svårt att acceptera någon form av aktiv dyrkan av skogen och dess ande. Situationen är dock allvarlig och de går med på att dyrka honom på något sätt men de har svårt att tänka sig hur och ber rollpersonerna att återvända till skogens inre för att rådfråga den stora ormvråken.
Sagt och gjort. De återvänder till skogens största träd och åkallar återigen den stora fågeln. Först blir skogens ande vred men rollpersonerna borde ganska snabbt kunna stilla hans humör. Efter en del diskussioner verkar anden ge med sig och flyger ner från sin trädgren. Helt plötsligt öppnar sig trädet, med ett knackande och brakande.
"Här ta med er en del av trädets hjärta, ge detta till alverna, om de planterar detta och vårdar det träd som kommer att börja växa inom ett par dagar, så kommer jag att lämna dem ifred. Då är vi sammankopplade för evigt. Trädet kommer att växa och bli det största i hela skogen. Så länge de respekterar trädet och vårdar det som ett nyfött barn kommer vi att kunna leva sida vid sida."
Med dessa ord lyfter ormvråken från marken och slår ut sina enorma vingar. Utöver skogsdungen kommer det att falla stora löv från hans fjäderskrud. I den hålighet som bildats i trädet finner rollpersonerna något som kan liknas vid ett mänskligt hjärta av massivt mörkt trä, den verkar liksom långsamt pulsera och ådrorna i trät verkar byta nyans och struktur.
Vid återkomsten till alvbyn kommer hjärtat planteras mitt i byn, och redan under natten kommer de första skottet tränga igenom jordens mull. Förbannelsen över byn är hävd. Problemet med djurens medvetenhet kommer dock att bestå något som varken alverna eller rollpersonerna vet. Detta kan ju bli ett senare problem med ytterligare konfrontationer med skogen. Alverna tackar i alla fall rollpersonerna och vem vet de kanske till och med beslutar sig för att sluta upp på deras sida i det stundande inbördeskriget.
/ Mäster Johan
