Hjälp Sinisa med Sällsamheter

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
5,218
Sen kan jag tänka mig att Julen faktiskt är den säkraste dagen på vintern. Vinterälvorna lär ju vara upptagna med sina egna fester just när vintern är som mörkast och kanske inte kommer tillbaka från mörka hovets festligheter förrän annandagen tidigast.
Det är ju efter de långa älvafesterna, på slaget midnatt, som Kung Vinter och hans ulvar går på jakt efter eftersläntrande smådjur. Det sägs att både Kung Vinter och Ulvarna är ättlingar till Gamle Farfar Ulv - eller kanske en ännu äldre ondska!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Ingen är så graciös som en vindfödd, som ej tycks hindras av grindar eller grenar, av taggar eller törnen, av stenar eller staket. Genom den svåraste terräng ilar de, lätt som vinden, kvick som en solstråle, och ibland utan att ens lämna fotspår, inte ens i nyfallen snö.
Grym. Men jag undrar om det möjligen inte är en besvärjelse istället för en sällsamhet. Det är rätt oklar för mig själv också vad som är
a) sällsamhet
b) ett jobb
c) en besvärjelse

Sällsamhet är på nåt sätt en sak i ens förflutna som ger en tillgång till antingen en viss, speciell egenskap, eller en klase oväntade färdigheter och historier, eller en viss typ av magi.
Jobbet är mer vad du gör just nu Krickdala, och magi är, ja, magi.
Men det här är något. Tack!
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Aha! Wanderhome har en annorlunda men snarlik uppdelning: där är alla ryggradsdjur Folk, medan alla insekter är Djur. Så ett herde-får kan valla hjordar av humlor över kullarna.

Du skrev innan att Wanderhome saknar lite av det här mörkret, och det är sant, men det finns ett litet stråk av fantasy-epik gömt djupt nere bland valbara alternativ, med lite antydningar om ett svunnet krig, om en obehaglig gud som kanske dräptes och om odjur som kanske vaknar igen. Jag tycker väldigt mycket om det spelet samtidigt som jag inte tycker det är vidare spelbart. Det kanske framgår av hur Ackerfors skrev en krönika om när vi spelade i våras.
Nämen titta, jag minns ju den där krönikan, och speciellt figurerna, som kändes så... litterära eller poetiska. "En orkidée för att minnas upproret"; "De sovande gudarnas allé". Nu skummade jag den igen, och det gjorde mig hemskt sugen på att skriva ihop en expansion (midnattsnöje: att drömma inte bara om att någon gång göra klart och publicera det här, men att fantisera om att sen få sitta och skriva olika expansioner och "handböcker", av typen "Något & Något" och "Världsböcker") -- men ja, jag blev hemskt sugen på att skriva en expansion just för att resa långväga och upptäcka världen bortom landsvägens krök. Massa tabeller, ett litet minisystem för att sätta ihop karavaner och resesällskap med olika kapacitet för att hitta vägen, försvara sig, hålla sig undan, hitta mat; vagnar som rullar över pampas, gamla bortglömda bergsstigar och trappor upp i berget, till tempel och kloster, och nya sällsamheter och jobb och arter -- kartritare, långsvansad apa, röd tvättbjörn, ökenråtta!

Vad gäller indelningen av folk och djur är den smått oklar för min del. Men den där bilden på paddan, och en del andra bilder på Wanderhome's hemsida, och en allmän kärlek till grodor och salamandrar, förstås, får mig att alltmer luta åt att låta just paddor, grodor och ödlor få vara "folk". Jag gick runt med en vag tanke idag om att amfibierna kanske en gång hade ett stort imperium som nu sedan länge är fallet. Något halvt med känslan att det var "dinosauriernas värld", någon sorts reptil-urtid. Men samtidigt var det bara halvt typ "på medeltiden", så att grodor och paddor och ödlor är lite som ottomanerna kanske var på det tidiga nittonhundratalet -- en sorts arvtagare till ett döende sultanat eller kejsardöme; att de har kvar sina småfrämmande, pampiga adelstitlar och i vissa fall också sitter på substantiella rikedomar och stora, förfallna slott ute i träskmarkerna -- inspirationen här är såklart just paddan i Det susar om säven, men också på nåt ännu otydligt sätt Lovecraft och just något lite ottomanskt eller jag vet inte, något -- om det går att göra utan att hamna i -- vi får se. Det kan bli något fint, tror jag.

Bästa.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Misstänkte det. Kanske snarare:

Ljusmästare
Du kan kontrollera ljuset, leka med det, få det att röra sig från en punkt till annan. Ibland kan du till och med frambesvärja ljus ur mörker.
Detta är nog en sorts magi. Som nämndes ovan är det lite otydligt för mig själv hur indelningen ser ut. Vissa jobb har också magi, och ofta oväntade sådana. Till exempel har Daguerrotypist/ Fotograf tillgång till den magiska Silvermagi, fast de manipulerar den magiska energin -- "Ljuset" -- med alkemiska pulver och prismor och speglar, lite halvvetenskapligt snarare än mystiskt.
Det kommer att klarna. Det kommer en tråd om det så småningom. "Hjälp Sinisa med magins färger"."Hjälp Sinisa med jobb" blir rolig.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Konstig hatt
Du har en hatt. En sällsam och speciell hatt. Du minns inte var du fick den ifrån, en dag var den bara där. Ur hatten kan du ibland dra sakersom du av någon anledning tycks behöva. Ibland vet du inte ens vad det är för saker, men efter en stund brukar det visa sig. Som den gången då drog en speldosa ur hatten. Du visste inte alls vad du skulle ha den till, men det visade sig vara en vaggvisa som sövde den ilskna humlekunge så att du och dina vänner kunde fly från hans underjordiska labyrint.
Älskar detta. Fast jag tänker att det är pappas eller farmors hatt, och att den personen fick den på något mystiskt sätt. Möjligen skulle jag också vilja stjäla i stort sett rakt av en sak jag läste om ett coolt westernspel här igår typ, att ens hatt kan rädda ens liv. Något sånt. Hatten har extraliv: man faller utför en klippa och den vänder sig om och blir en fallskärm; den får en pil igenom sig istället för ens huvud. Men mormor har förstås förbrukat två av liven -- det är till exempel ett märkligt brännmärke rakt igenom hatten.
Tack!
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Krickdala har varit med mig under morgon, mysigt ställe att fundera kring. Det är alltså du som ritar bilderna också? Tycker bilderna förmedlar stämningen bra.

Känslospröt
Du har alltid kunnat förnimma andra varelsers känslor. Bubblande glädje, rasande ilska och trögflytande likgiltighet letar sig in även i ditt hjärta. Oftast som en kort snabb stril men ibland som en stor flod som översvämmar dig och stannar, känslan blir din känsla.
Älskar detta. I någon mån tangerar det kanske viss mer allmän magi, mer specifikt violett magi, där man kan vara empat, eller känna av ett föremåls historia. Men det här är så bra och fint tänkt att det kanske blir till att plocka bort just empat-besvärjelsen ur magin och göra det till en sällsamhet. Eller göra en besvärjelse som heter Känslospröt. Eller smalna av det till -- som någon nog skriver nedan -- en sorts sjätte sinne, "en dålig känsla". Jag vet inte hur, men det kommer användas. Briljant. Tack!
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Esquire/Junker
Du har ett ansenligt släktträd med namnkunniga förfäder, och du kan en skröna om varenda en. Du har även ett familjevapen (rita det). I sociala utmaningar kan du dra nytta av den status dina förfäder ger och du kan välja en släktklenod (fickur, värjkäpp, kikare el dyl).

Betjänt
Du är van vid att betjäna andra och se efter deras behov. Du löser problem diskret och med finess och utstuderad hövlighet. Din mästare är kanske död, eller en av övriga RP. Kan de vad en RP eller SLP behöver, och fixa grejer bakom kulisserna.

Gröna fingrar
Dina rovor är kända i hela Krickdala, och du har gott hopp om att Storrovan som du just nu håller på att odla fram kommer att få storpriset vid den årliga Rovfesten. Du har en instinktiv förståelse för växter och grönt, och kan alltid hitta ätliga bär och nötter ute i skog och mark.
Junker och Betjänt är så feta. Det är också gött att de inte är magiska utan vardagliga. Jag känner att jag saknar icke-magiska sällsamheter som ändå kan vara färgglada och lockande att spela, och båda de här är ju fantastiska, med fantastiska krafter. Jag blir sugen på att skriva upp och teckna dem omedelbart. Gröna fingrar finns som en sorts besvärjelse (jag vet, indelningen är oklar och godtycklig). Tack!
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Minns du förra gången när det där kattgänget tänkte stoppa oss i tunnor och göra jag vet inte vad
Hahaha, det där är precis rätt känsla. Introduktionsäventyret jag spelade med fru och två barn var till exempel så här enkelt: rollpersonerna var inbjudna till "Krickdalas Mysterieklubb", och lurades att sätta sig i en roddbåt och ro ut på floden mitt natten - så kom en utter och drog proppen ur båten, så att de allihop blev dyngsura. Det var ett elakt straff från en bortskämd muspojke för att de hade missat hans födelsedagskalas. Vilket de gjort därför att brevbäraren var försvunnen. Och i nästa äventyr lärde de sig, under ett par spelmöten att han var försvunnen därför att -- ytterst -- en otäck trollkarl långt i norr har börjat skicka sina levande, hemska dockor för att stjäla andra varelsers Ljus, vilket i sin tur verkar skrämma ut älvor och knytt och bortbytingar ut ur storskogen, till torpen och gårdarna i väster, de gör sånt som att söva ner åkersorkar med älvamagi och flytta in i deras torp, och sen söva ner en brevbärare som är på väg att komma på dem.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
”Men…” pep en mus från bakre raden ”om vi ska ligga i ide hela vintern, vad händer då med julen? Behöver vi upptäcka den genom äventyr?”

Edit: ”Julen?” svarade Georg Grävling ”Jag vet inte vad du talar om” och alla nickade menande mot varandra, varpå de, var och en, drömde sig bort till just deras hushålls hemlighet (som egentligen var densamma hos alla), att de mitt i vintern gick upp i skydd av mörkret och snön, tände ett ljus och åt en undansparad festmåltid innan de åter la sig och sov.
Är julen en sådan där grej där civilizerade smådjur vaknar, festar rejält för att fylla på fettreserverna och sedan går tillbaka in i dvala?
Sen kan jag tänka mig att Julen faktiskt är den säkraste dagen på vintern. Vinterälvorna lär ju vara upptagna med sina egna fester just när vintern är som mörkast och kanske inte kommer tillbaka från mörka hovets festligheter förrän annandagen tidigast.
Åh julen. Nu kommer vi nästan in på de underliggande axiomen bakom världen. Nej, det gör vi väl inte. Men det finns en dimension i Tistelriddare som jag nästan tänker mig som allegori, som en religiös berättelse. Lite som Narnia, men betydligt mer öppet, eller som Tolkien, för den delen, men då mer uttalat.

Bland annat verkar världen styras av en sorts magiska, moraliska urkrafter: man bör inte bryta mot löften eller stjäla ifrån och skada oskyldiga, ty då drabbas man av "Lögnarens Märke", som beskrivs lite kort i något inlägg ovan (se Sällsamheten "Rackare").

Desstuom finns en mytologisk gestalt som just nu kallas för "Barfotakungen". Han (eller hon, det är oklart också i spelvärlden) sägs ha varit den som lärde smådjuren att tala och göra upp eld, och hålla löften och sy kläder och snickra möbler. Och "Barfotalöftet" är till exempel ett löfte som många -- men tyvärr inte alla -- rävar och vesslor och grävlingar och andra rovdjur avger, om att aldrig äta en annan varelse som kan tala (deras språk -- för på sätt och vis kan till och med blommorna tala). Barfotakungen är lite som Aslan, men skillnaden är att han -- eller hon -- aldrig dyker upp, och att det finns en massa motstridiga berättelser om vad eller vem han var, som folk har fått höra av sin gamla religiösa farmor. Till exempel -- välj ett par:
1. Barfotakungen var egentligen en flicka. Barfotadrottningen eller Vår Barfota Fru.
2. Hon hette Maria eller Sara och var en människorflicka som besökte smådjurens värld varje natt när hon drömde.
3. Hon var mycket viktig i människornas värld, av en eller annan anledning.
4. Nej, han var en pojke. En prins som inte ville bli kung, och som därför rymde hemifrån, och lärde sig visdom av kobran och elefanten och sekreterarfågeln, som är djur som lever långt i öster eller väster.
5. Barfotamonarken lärde alla varelser att tända ljus på fredag kväll, eller ringa i järnklockor på söndag morgon, för att skrämma bort elaka väsen, onda andar och ingivelser, och de flesta älvor.
6. Han hette Moshe, eller Ahmed, eller Yeshua, eller något helt annat.
7. Hon åt med händerna ur en enkel träskål, och därför har många smådjur en sådan träskål utanför dörren, och i den lägger man nötter och ostkanter och fikon och annat, om hon någonsin skulle komma förbi -- och tills dess låter man vandrare och tiggare äta skålen ren.
8. Barfotakungen var ingen människa utan just precis det djur jag och min familj råkar vara.
9. Barfotadrottningen är förstås bara en saga från förr i världen. Flyger gör man med aeronautikens vetenskapliga principer och med vingar eller flygmaskiner, inte med en vit mantel och turban.

Och så vidare. Det här är något som djuren -- till skillnad från människorna, kanske -- inte direkt bråkar om. Ibland är ett djur på sin höjd misstänksamt och avfärdande mot de som har fått lära sig fel: "Gamle gulnos kan man inte lita på, han som ringer i sina klockor varje söndag. Vidskepelse. Det är ju på fredagar man skrämmer bort oknytt och hemskheter, och det gör man ju genom att läsa Den lilla litanian och hundranio välsignelser över Barfotakungen innan solen har färgat himlen röd på kvällen. Så en variant är då förstås:

10. Barfotakungen föddes på årets mörkaste natt, under en lysande stjärna, inte bland människor utan bland just djur, vilket vissa smådjur firar genom att tända ljus och bränna sött doftande bark och byta presenter med varandra.

Men jag vill också föra in julens mer hedniska och kusliga sidor, med behornade varelser som stryker runt knutarna, och demoniska nissar som knackar i väggar och stjäl boskapens mat och mjölk, och varelser som kryper ner genom skorstenar och plockar med sig glittrande saker ut till sina bon i skogen. Därför lockas jag otroligt mycket av den här idén, som väl är ett hopplock av alla fina idéer som sjuder här i tråden:

- Vintern är mörk och kall och full av fasor. Alla Krickdalas djur sover, och bara skorstenarna sticker upp ur snötäcket. Går man ut på det ändlösa, vita snötäcket dröjer det inte många minuter innan man har frusit till is, eller förrän en uggla dyker ner ur natten och norpar tag i ens kavajslag -- om man nu inte har någon mycket listig metod för att undvika sådana missöden -- som att man gräver sig fram i tunnlar, eller använder Månmagi och smyga på ljudlösa tassar, eller något annat.
- På den allra mörkaste natten, Midvinter, samlas de förvuxna, urgamla vinterälvorna, med sina klor som saxar och som krökta knivar, och sina långa horn, och de allra äldsta eller mest oförsiktiga höstälvorna brukar komma dit, och svarta korpar och vargar och spöken och ugglor, och många av de som bär Lögnarens Märke. De samlas i en cirkel av väldiga gamla stenar mycket djupt inne i storskogen, där de i tre dagar dansar runt och firar mörkrets triumf, och kylans, och de ylar och gör oväsen och slår på trummor och grytor för att solen ska bli så rädd att den aldrig återvänder.
- Och de tre dagarna passar det förstås att vakna upp ur sin vinterdvala, om man är ett försiktigt litet djur som bor långt, långt bort ifrån just storskogen. Man äter något gott, och går och ser till grannarna, och hänger en stjärna eller en ljuskrans i sitt fönster så att folk hittar till en när de går runt och huttrar i mössor och halsdukar och sjunger sånger om våren.
- Om natten hörs ibland, på mycket långt håll, ylandet och bullret ifrån storskogen, och gör ens sömn orolig.

219CD07B-03DD-4681-B573-9B47568D158C.jpeg
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
1. Vad ramlar ner från himlen? Kanske: en magisk glödande meteorit, en gnistrande stjärna (stor som en badboll), en rostig rymdraket, ett gyllene ägg (kläcks det?), en uråldrig kortlek med till synes obegripliga kort, en äldre förvirrad herre i plommonstop som har kommit till fel ställe och vill hem.
Ja, definitivt något. Jag älskar kortleken och herren i plommonstop. Men jag undrar också om inte stjärnorna ska vara en sorts mytologiska varelser i egen rätt. Det finns ju en hel del såna sagor. Neil Gaiman skrev nåt en gång, och Det Levande Slottet har väl en fallen stjärna som en karaktär. Den lilla elddemonen om jag inte minns fel. Tål att tänkas på. En kortlek från stjärnorna är dock underbar.
2. På vilket sätt är böcker magiska? Kanske: böcker fungerar bara delvis som i vår värld. De innehåller gåtfulla hemligheter, är mycket stora, dammiga och otympliga. Den som läser mycket får svårt att sluta. Böckernas texter är dessutom föränderliga. Enskilda bokstäver, ord och hela sidor försvinner. Ibland dyker de upp igen någon helt annanstans. Kanske i någons mun. Memoarer, reseskildringar, kartböcker och encyklopedier är vanliga. Finns det ett gammalt bibliotek eller antikvariat?
Älskar. Det finns ett antal bibliotek. Ett oändligt på en bergstopp långt i öster, tex. Men det finns också en sorts "barnslig" logik i vissa lagar i världen. Som att det är hemskt svårt att lära sig klockan, och att urmakare därför är en sorts magiker. Och det här passar in väldigt bra där. Att själva läsandet är magiskt och svårt och lite skrämmande. Åtminstone vissa språk. Jag skrev på en science-fiction grej en gång, där en art av aliens var ett språk-virus. Det skulle vara fint att göra något av här. "Akta dig när du läser, så att du inte råkar läsa ett av de Hungriga Orden." "Vad händer om jag gör det?" "Då äter det ordet upp andra ord som du kan."
3. Vem har nycklarna till de uppvridbara automaterna? Det finns alltså en sorts robotar, gjorda av någon mekaniskt kunnig figur. Nycklarna till några av automaterna är dock på vift, möjligen stulna. En del av automaterna har också försvunnit. Det ryktas att de har blivit isärplockade. Av vem? Och vad ville konstruktören egentligen med automaterna?
Jag tycker om det mycket, förutom att de inte kan vara robotar, eller ens likna robotar. Kanske kan de likna däleks, eller gudafigurer i brons. Ja, jag tänker det. En sorts uråldriga urverksfigurer här och där på ängarna -- typ en utanför krickdala, en mycket långt bort, två i storskogen. De är rätt sällsynta, men de verkar kräva just enormt komplexa nycklar för att vridas upp.
4. Tänker växterna? Kanske finns det stora tänkande ekar. De har funnits länge eller alltid och minns sådant som alla andra glömt. Det går att tala med ekarna, men alla kan inte det. Några av ekarna är mycket sorgsna över de släktingar som en gång höggs ner för att bli skepp.
Ja på att tala med växter. Men det är Älvamagi, främst. Sommarälvor kan tala med blommor, som är mycket pladdriga och poetiska, men tyvärr bara minns vad som hänt under en dag eller två; Höstälvorna kan tala med svampar, som är blinda, men hör allt och minns saker som sades i deras närhet för hundratals höstar sen.
Stora, tänkande ekar. Ja, kanske, om det går att undvika att de bara blir enter. Jag skrev nåt om ett magiskt pilträd någonstans. Alltså, ja, träd måste vara magiska, eller sällsamma, överlag, när de blir gamla.
Gud, idag sa min sexåriga dotter när vi gick hem från affären och pratade om den här "fantasivärlden", och ett stort dun eller frö från nåt träd svävade förbi, "Åh pappa jag önskar att du hade fångat det, för det är den enda sortens frö som uppfyller önskningar."
"Är det?"
"Ja. Man planterar det i jorden, önskar sig något, och vattnar det, så växer det upp till det man önskar sig."
5. Spelas det canasta? Av någon anledning tycker jag att det känns rätt. Folk träffas för att spela detta kortspel. Det dricks cider, skvallras och umgås. Någon blir väl upprörd över att ha förlorat. Kort försvinner, dyker upp igen på oväntade ställen.
Ja.
Jag har också någon tanke på att det finns en särskild kortspelsklubb. Lite frimuraraktig nästan. Där folk då har titlar som Spader Mus, Ruter Grävling, och så, som -- vem skrev här i tråden?
6. Vad betyder porträtten? De flesta (alla?) har någon form av porträtt av sig själva och sina familjer. Porträtten kan förändras över tid. Nya detaljer och ibland även personer (helt främmande?) dyker upp. Ingen vet varför, det är bara så porträtt fungerar. Att leva är att ingå i ett magiskt porträtt.

7. Vart leder de underjordiska tunnlarna? Vilka grävde dem och varför? Vad och vem kan man hitta i tunnlarna? Hur djupt ner går de? Till planetens glödande mitt eller till den platta världens undersida?
Älskar. Tack för generositeten med idéer!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Det är ju efter de långa älvafesterna, på slaget midnatt, som Kung Vinter och hans ulvar går på jakt efter eftersläntrande smådjur. Det sägs att både Kung Vinter och Ulvarna är ättlingar till Gamle Farfar Ulv - eller kanske en ännu äldre ondska!
Det finns definitivt en Vild Jakt på ett eller annat sätt. Och det där är ju en utmärkt tid att ha det på -- precis när en massa små djur har vaknat och proppat sig fulla av sötsaker, och rultar hemåt medan solen går ner.
 
Joined
28 Nov 2006
Messages
1,232
Location
Nirvana
Ja, definitivt något. Jag älskar kortleken och herren i plommonstop. Men jag undrar också om inte stjärnorna ska vara en sorts mytologiska varelser i egen rätt. Det finns ju en hel del såna sagor. Neil Gaiman skrev nåt en gång, och Det Levande Slottet har väl en fallen stjärna som en karaktär. Den lilla elddemonen om jag inte minns fel. Tål att tänkas på. En kortlek från stjärnorna är dock underbar.

Älskar. Det finns ett antal bibliotek. Ett oändligt på en bergstopp långt i öster, tex. Men det finns också en sorts "barnslig" logik i vissa lagar i världen. Som att det är hemskt svårt att lära sig klockan, och att urmakare därför är en sorts magiker. Och det här passar in väldigt bra där. Att själva läsandet är magiskt och svårt och lite skrämmande. Åtminstone vissa språk. Jag skrev på en science-fiction grej en gång, där en art av aliens var ett språk-virus. Det skulle vara fint att göra något av här. "Akta dig när du läser, så att du inte råkar läsa ett av de Hungriga Orden." "Vad händer om jag gör det?" "Då äter det ordet upp andra ord som du kan."

Jag tycker om det mycket, förutom att de inte kan vara robotar, eller ens likna robotar. Kanske kan de likna däleks, eller gudafigurer i brons. Ja, jag tänker det. En sorts uråldriga urverksfigurer här och där på ängarna -- typ en utanför krickdala, en mycket långt bort, två i storskogen. De är rätt sällsynta, men de verkar kräva just enormt komplexa nycklar för att vridas upp.

Ja på att tala med växter. Men det är Älvamagi, främst. Sommarälvor kan tala med blommor, som är mycket pladdriga och poetiska, men tyvärr bara minns vad som hänt under en dag eller två; Höstälvorna kan tala med svampar, som är blinda, men hör allt och minns saker som sades i deras närhet för hundratals höstar sen.
Stora, tänkande ekar. Ja, kanske, om det går att undvika att de bara blir enter. Jag skrev nåt om ett magiskt pilträd någonstans. Alltså, ja, träd måste vara magiska, eller sällsamma, överlag, när de blir gamla.
Gud, idag sa min sexåriga dotter när vi gick hem från affären och pratade om den här "fantasivärlden", och ett stort dun eller frö från nåt träd svävade förbi, "Åh pappa jag önskar att du hade fångat det, för det är den enda sortens frö som uppfyller önskningar."
"Är det?"
"Ja. Man planterar det i jorden, önskar sig något, och vattnar det, så växer det upp till det man önskar sig."

Ja.
Jag har också någon tanke på att det finns en särskild kortspelsklubb. Lite frimuraraktig nästan. Där folk då har titlar som Spader Mus, Ruter Grävling, och så, som -- vem skrev här i tråden?

Älskar. Tack för generositeten med idéer!
Tack för svar! Kul att ha bidragit med något. Du har säkert rätt om det där med enterna, de ligger nära till hands, men idén kom faktiskt från Tranströmers dikt Schubertiana (”känner plötsligt att växterna har tankar”). Men hur som helst: jag tror, som sagt, att det här kan bli fantastiskt bra.
 
Last edited:

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
3,954
Location
Helsingborg
Jag älskar den här bilden så mycket. Läskiga men samtidigt så vintermysiga (speciellt polarjägaren med storgrinet men samtidigt broderade vantar och näbbstövlar). Medans Monstersyrsan och Julbocken gör det här för att det är tradition och förväntas så är det här årets event för Polarjägaren och något han genuint ser fram emot.

P.S: Man bara vet att Polarjägaren har fällt kommentaren "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" till sina mer viktorianskt klädda kollegor.
 
Last edited:

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,067
Location
Fallen Umber
jag blev hemskt sugen på att skriva en expansion just för att resa långväga och upptäcka världen bortom landsvägens krök. Massa tabeller, ett litet minisystem för att sätta ihop karavaner och resesällskap med olika kapacitet för att hitta vägen, försvara sig, hålla sig undan, hitta mat; vagnar som rullar över pampas, gamla bortglömda bergsstigar och trappor upp i berget, till tempel och kloster, och nya sällsamheter och jobb och arter -- kartritare, långsvansad apa, röd tvättbjörn, ökenråtta!
Jag förstår verkligen lockelsen i att skriva expansioner i stället för grundböcker. Kanske kan man bara låta allt vara expansioner och moduler som kan fogas ihop på olika sätt? Hur som helst påminner den här kravspecifikationen för reseregler extremt mycket om Ultraviolet Grasslands; där är grunden ett väldigt nedbantat D&D5E, där man har lite klassiska grundegenskaper och slår T20+värde mot svårighet för att lyckas med saker, och har vapen som gör skada på HP; men det finns också just det resesystemet du beskriver här, med tabeller man slår på för att avgöra missöden och slumpmöten, karavaner man kan utrusta och avväga mellan förnödenheter, varulager, försvarsförmåga och snabbhet, och en karta med olika vägar mellan sevärdheter och handelsplatser ut mot den yttersta västern där den Svarta Staden tronar vid världens ände. Förutom att världen handlar om postmänskliga revolutionärer i ödsliga trakter präglade av post-post-modernism (bilvrak, dödsstrålar, tuggummi, tv-spel, plast) och en historia som redan tagit slut, i stället för dina sagomysiga fabeldjur. Ja, du förstår varför jag gillar det också. Och jag skulle nog ännu hellre spela din reseexpansion än stanna i Krickdala. Det är kanske bara så enkelt att jag själv tilltalas mer av resor än mysterier. Något med friheten.

(Att jag älskar tankarna om det fallna amfibieimperiet behövs inte sägas.)
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
5,218
Hela Krickdala hade samlats runt främlingen som kallade sig Herr Fiskare, figuren med den stora vaxjackan och de kalla ögonen som stirrade ut från bakom ett yvigt skägg. Alla kunde se att något var fel - hur han gick, hur han stirrade, hans tunga andhämtning. Men det var den oförbätterlige Lille Tim som hade modet att rycka i lösskägget som raskt kom loss.

Hela byn stirrade på den slemma, vårtiga huden och de stora glosögonen som avslöjats. Paddan stirrade tillbaka med en blandning av rädsla och förrakt. Han kraxade något på ett obegripligt språk. Särlingen Ismald Läsare harklade dig. "Det är en Amfibier! Om jag läst de gamle skrifterna rätt härskade de en gång över hela Krickdala. De har kommit tillbaka för att kräva sin rätt!"
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
den Svarta Staden tronar vid världens ände. Förutom att världen handlar om postmänskliga revolutionärer i ödsliga trakter präglade av post-post-modernism (bilvrak, dödsstrålar, tuggummi, tv-spel, plast) och en historia som redan tagit slut
Jaha, gillar du sånt? Jamen don efter person sa di hemma i Småland. Jag gillar mer grejer i stil med den Svarta Staden tronar vid världens ände. Sen kanske man dessutom slänger in att världen handlar om postmänskliga revolutionärer i ödsliga trakter präglade av post-post-modernism (bilvrak, dödsstrålar, tuggummi, tv-spel, plast) och en historia som redan tagit slut.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
336
Hela Krickdala hade samlats runt främlingen som kallade sig Herr Fiskare, figuren med den stora vaxjackan och de kalla ögonen som stirrade ut från bakom ett yvigt skägg. Alla kunde se att något var fel - hur han gick, hur han stirrade, hans tunga andhämtning. Men det var den oförbätterlige Lille Tim som hade modet att rycka i lösskägget som raskt kom loss.

Hela byn stirrade på den slemma, vårtiga huden och de stora glosögonen som avslöjats. Paddan stirrade tillbaka med en blandning av rädsla och förrakt. Han kraxade något på ett obegripligt språk. Särlingen Ismald Läsare harklade dig. "Det är en Amfibier! Om jag läst de gamle skrifterna rätt härskade de en gång över hela Krickdala. De har kommit tillbaka för att kräva sin rätt!"
Hahaha! Så kunde det vara. Lite Innsmouth-fasa. Men jag har en annan tanke kring dem. Mer att de bor bland de andra djuren och dricker te och jobbar som alla andra, men ibland är lite melankoliska eller bittra kring sitt förlorade Kejsardöme, och att de förnämare av dem har märkliga ottomanska adelstitlar kopplade till obskyra administrativa funktioner i det gamla amfibiekejsardömet: ”Pasha Alfons Padda, Bey av Det Kejserliga Konditoriet”; det var farfars morfar mor som hade det där jobbet, när kejsardömet ännu stod, men titeln och nån kul klenod lever kvar i släkten, så nu
är det en bokhandlare eller enkel fiskare som innehar titeln.

Edit: och det Lovecraftianska kommer snarare in i mysteriet kring varför kejsardömet föll; det säga att deras soldater och upptäcktsresande eventuellt stötte på ... något, när de dök för djupt i de gamla sjöarna och skrevorna i själva världens skal. Eller nåt. Jmfr dvärgar och balrogen. Det är ju också en kampanj-idé, känner jag. Det gamla palatset ute i träsket var så stort att det tar flera dagar att färdas från västra porten till ruinhögarna i öster, där hovmagikernas laboratorium lär ha legat, men där det nu bara växer svamp och sly, osv.
 
Last edited:
Top